Slaskbloggen

Första gången jag klev in på Systembolaget igår var klockan runt halvtvå. Givetvis var det fullt med törstiga människor även om man skulle ha kunnat klämma in tjugo personer till på rödvinsavdelningen. Min sambo tyckte att det verkade jobbigt och eftersom Systembolaget skulle stänga först klockan tre tänkte vi få något i magen först.

Sambon hade fått en ”Ät-för-två-betala-för-en-kupong” på Melkers och en baguette är väl aldrig fel? Baguetten var sådär och kaffet var inget att jubla över, men det verkligt intressanta är att vi kan göra om det hela. När sambon betalade frågade hon om de inte skulle ha kupongen.
   - Behåll den till nästa gång, mumlade killen bakom kassan. Vi fattade ingenting men behöll kupongen. Jag kan inte påstå att jag är sugen på att återvända dit snart, men så tänker man på barnen i Afrika och inser att man får vara glad över det lilla.

Stärkt av det mesiga kaffet tog jag mig an Systembolaget vid hornen. Klockan var två och sambon fick sitta kvar på Melkers och fika i lugn och ro. Inne i den alkoholstinna lokalen var det om möjligt ännu mer folk. Nu hade man fyllt upp det mesta av rödvinsavdelningen, å andra sidan hade det tunnats ut vid hyllorna för starkspriten men det var helt klart fler människor därinne som trängdes och köade. Jag borrade ned huvudet och satte fart. På andra sidan lokalen fanns de vita boxvinerna och det var dit jag skulle. Skumpan fick bli nästa delmål.

Det tog sin lilla tid att nå fram till rätt avdelning. Jag förstod inte riktigt hur människorna rörde sig därinne. En del stod tålmodigt i långa, vindlande köer medan andra verkade irra planlöst. Det var inte förrän jag nått fram till boxvinerna som det gick upp för mig hur komplicerat men på samma gång enkelt det fungerade därinne dagen innan nyårsafton.

Häromdagen såg jag en repris av Fredrik Lindströms program ”Världens bästa land”. Där konstaterades det att svenskarna är ganska unika med sitt närmast medfödda sinne för köande. Tydligen finns det inte många länder på denna jord där människor står så mycket i kö som här. Dessutom är vi oftast artiga och otroligt tålmodiga när vi gör det.

Den konversationen ekade i huvudet på mig när jag upptäckte att jag på något konstigt sätt hamnat i en kö, jag vet inte hur det gick till men där var jag. När jag började titta mig omkring slog det mig också att alla människorna i butiken faktiskt var indelade i olika köer. Det var inte så många som irrade omkring som jag först hade trott, det var snarare så att köerna löpte kors och tvärs genom lokalen. Dessutom verkade alla ta det med ro. Några äldre herrar framför mig skämtade friskt om det unika i detta kö-beteende men konstaterade också snabbt att det aldrig skulle ha gått så lugnt och vänligt till på en livsmedelsaffär.
Jag undrade stilla om det berodde på att dom kände att spriten var viktigare än maten till nyår, men jag vågade inte fråga.

Jag vågade inte heller lämna min köplats utan sträckte mig bara efter ett boxvin som stod tillgängligt när kön avancerade förbi. Oroligt försökte jag sedan se om min kö tog vägen förbi avdelningen för mousserande viner. Besviken konstaterade jag snart att den vek av flera meter innan och tog vägen förbi Cidern istället. Hjärnan jobbade för högtryck med att komma på lösningar på situationen. Jag kunde förstås ropa till kön vid mousserande viner att kasta över en flaska till mig, men det skulle ju vara pinsamt om jag missade flaskan. Då kunde jag riskera att bli av med min köplats för att städa upp.

Att lämna kön för att springa och hämta en flaska själv var otänkbart. Jag lekte också med tanken på att ringa sambon och be henne tränga sig in och ta en flaska och lämna till mig, men kön gick nu ganska fort framåt och jag var ganska nära kassan. Och inte kunde jag be personen bakom mig att hålla min plats medan jag trängde mig iväg för att hämta en flaska. Vi gick ju inte på lågstadiet. Som vuxen finns det regler att hålla sig till och att springa in och ut ur köer var ett brott mot dessa. Samhället skulle säkert falla sönder om alla började göra så.

Till slut kändes det som om mitt enda alternativ var att betala boxen och sedan gå in igen. Det borde ju minska med folk nu när klockan var så nära stängningsdags. Tji vad jag bedrog mig!          
   När jag kom till utgången stod vakter och ordnade insläpp på utsläpp. Utanför Systembolagets portar stod människor i en jättelång kö som sträckte sig över hela Stortorget. Det var bara att glömma skumpan i år. Istället fick det bli en flaska Pommac att blanda med vinet för att få en mousserande effekt. Det känns lagom, och lagom är ju svenskt. Liksom köande.

Ha nu ett riktigt gott nytt år. Och varför inte göra det till ett gott nytt rökfritt år? Min vän Tobias har stängt in sig över nyår för att göra sig rökfri. Jag funderar på att stötta honom och göra detsamma efter tolvslaget. Nu är det dags att duscha och klä upp sig. Jag återkommer efter nyår med någon slags summering antar jag. Dessutom med en nyuttalad formulering för den här bloggen. Väl mött då!

Siewert Öholm är en kraftfull man som vet vad han vill. Han besökte Stor & Liten en gång i mitten på 90-talet för att köpa ett tv-spel till sina barn. Det var mitt i julhandeln och alla var stressade ändå tog Siewert god tid på sig, närmast obesvärad över att butiken var full av människor. Givetvis blev det undertecknad som fick besvara alla hans frågor om de olika modellerna. Ingen annan i närheten av kassan där spelen fanns kunde lika mycket som jag.

Siewert var i sitt esse när han frågade ut mig. Helt plötsligt var jag förflyttad till en studio i tv-huset i Stockholm och runt omkring oss stod nyfikna människor och spetsade öronen. Vilka valmöjligheter fanns det? Hur många spel fanns det till varje konsoll? Vilka spel fanns det? Vilken var min personliga favorit? (Han fiskade efter om jag var opartisk).

Hans son stod bredvid och försökte gång på gång inflika ett ”Pappa, Sega är bäst”. Siewert bad honom i god debattprogramstil att inte avbryta. Sonen skulle lära sig att man måste granska och få fram så mycket information som möjligt för att hitta rätt. Argument skulle vägas mot varandra och sedan analyseras.

Siewert valde ett Sega Megadrive. Om det var min argumentation eller sonens övertygelse att Nintendo var skit vet jag inte. Jag vill gärna se det som att jag och hans son tillsammans vann debatten mot den mäktiga Siewert Öholm. Efter dem kom det fram en man och pekade lite snorkigt på ett Super-Nintendo. Jag hade sett honom kretsa omkring och lyssna intensivt. Han skulle minsann inte välja samma spel som den där stroppiga Siewert Öholm. Det syntes på honom.

Magen är i olag efter julhelgen. Kroppen känns infekterad av något. Ute är det grått och trist och ännu finns inga konkreta planer för nyårsafton. Just nu har jag mest lust att åka hem och dra något gammalt över mig i tre dagar.

Har ett presentkort på 200 kronor på en kökskedja som jag borde besöka, men jag orkar nog inte. Har en skinka i kylen som jag borde griljera men fan vet om jag ids det heller. Har massor av saker jag borde skriva men det finns ingen inspiration. Vart fan tog julglädjen vägen?

Det är tungt och trist och tråkigt var jag än vänder huvudet. När ska man bli förlöst från detta?
Men allt är naturligtvis inte botten. Jag håller på att knäcka Gran Turismo 2 på Playstation. Igår kväll fick jag äntligen upp mitt enda julpynt. Det var en ljusslinga som blinkar och har sig men som sambon ogillar. Antagligen kan jag bara ha den på när jag är ensam hemma.
Dessutom blev jag just av med en betungande ekonomisk börda så det börjar ljusna lite.

Nåväl, jag ska väl försöka ta mig ifrån kontoret nu så får jag se var mina ben orkar bära mig. Ute är det fortfarande grått och trist.

Jag fick ett lugnande telefonsamtal ett par dagar före jul. Det var en representant från Hyresgästföreningen som ville tala om att mitt ärende precis hade vidarebefordrats till deras jurist. Efter över ett halvårs tjat på Örebrobostäder börjar man ana lite ljus i den här trista tunneln. Så här ligger det till:

Det hela tog sin början i slutet på april. Killen som bodde här innan verkade trevlig först. Eftersom vi hade det lite struligt att försöka arrangera flytten gick han med på att vi kunde ta lägenheten ett par dagar tidigare. Därför gjordes ingen slutbesiktning av Öbo. Att få städa lite gjorde oss ingenting eftersom man ändå brukar få göra det efter en inflyttning resonerade vi. Dessutom lovade killen att göra den värsta grovstädningen. På inflyttningsdagen började vi ana oråd. Lägenheten såg för jävlig ut. Dessutom fanns det en drös fel och skavanker som inte stod med på det senaste besiktningsprotokollet.

Det var åtskilliga grova märken i parketten, borrhål i taken och väggarna, lösa tåtar där taklampskontakterna skulle sitta, märken på tapeter, spackel på väggarna, en trasig golvlist, ett flertal hål i korkmattan i köket, rostfläckar i badkaret, en löst sittande torkställning ovanför badkaret och så vidare.

Själva flytten blev utspridd över flera dagar och första tiden i lägenheten blev problemfylld på grund av att vi inte hade tillgång till vårt förråd. Där låg allsköns bråte, tidningspapper och kartonger i en salig röra. Under ett par veckors tid kommunicerade vi med den förre hyresgästen som dyrt och heligt lovade att han skulle komma och tömma förrådet. När han slutade att besvara våra samtal tog vi upp saken med Öbo. Efter det hände i stort sett ingenting på flera veckor.

När vi frågade sa Öbo att de ringt hyresgästen och att han lovade att köra bort bråten. Detta fastän han var känd inom Öbo för att vara problemfylld.
När vi inte kom längre med att få i ordning lägenheten som nu var fylld av staplade kartonger började jag att fördriva tiden med att röja på uteplatsen som var i ett uruselt skick. Även det fördröjdes på grund av gamla ruttna trämöbler, en trasig gräsklippare och lite annat skrot som hyresgästen lämnat kvar. När halva sommaren hade gått kom äntligen Öbo och körde iväg skiten på uteplatsen. Men förrådet väntar vi fortfarande på.

Vi blev lovade nya tapeter i köket och lade tidigt in en beställning på omtapetsering. Efter en dryg månad fick vi veta att det var semestertider och att det kunde dröja innan en hantverkare blev ledig. Därför väntade vi med att inreda köket. Nu är vi i slutet av december och vi väntar fortfarande på tapeter.

Samtidigt som vi valde tapeter lämnade vi in en lista över de fel och brister i lägenheten som vi ville ha tillagda till besiktningsprotokollet. Vår bovärd knorrade lite över att det skall påtalas tidigt men vi fick honom ändå att följa med och titta eftersom han dessutom skulle byta ut låset på dörren. När låset var bytt såg han trött ut och sade att han skulle komma tillbaka och titta på felen en annan dag. Vi väntar fortfarande på det besöket.

Sista gången jag besökte det lilla Öbo-kontoret hade kylan slagit till på allvar. Det stora vardagsrumsfönstret släppte in så mycket kalluft att man var tvingad att sitta fullt påklädd om man ville vistas där. I brist på bättre idéer lyckades jag täta fönstret hyfsat med en gammal handduk. Jag påtalade detta och en Öboanställd antecknade det (och alla de gamla problemen) på en lapp och sade att någon hantverkare skulle höra av sig om fönstret.
Behöver jag säga att vi fortfarande väntar?

När så torkställningen ovanför badkaret rasade ner några dagar före jul var måttet rågat. Att återigen gå till Öbo och se någon anteckna på en liten lapp kändes hopplöst. I ren frustration skrev jag ned så mycket jag kunde komma på i ett mail som jag skickade iväg till Hyresgästföreningen. Dagen efter ringde en kvinna och sa att det lät hemskt och att deras jurist skulle titta på det efter jul.

Så nu slipar jag hörntänderna och bidar min tid. Öbodraken skall få känna min vrede genom mitt magiska svärd; Hyresgästföreningen. Och denna gång har jag inget emot att få vänta lite.

Det blev en våt julfest dan före dan. Vissa saker minns jag inte riktigt, andra minns jag desto klarare och några småsaker har jag blivit påmind om i efterhand. Jag minns till exempel inte helt exakt hur jag packades ihop och skyfflades ut av Tobias till taxin, men jag minns ganska klart hur tufft det var att balansera datorväska, gitarr (som jag fick låna för att jag inte fick spela mer på den under natten) och en full 70-kilos 30-åring från taxin och in hemma, men det gick.

Sedan bestod julfesten också av en del missuppfattningar. Jag var till exempel inte alls ointresserad av Fuglesangs landning på slutet. Jag har bara en inbyggd defekt att jag måste göra minst två saker samtidigt när det går långsamt. Dessutom var jag fruktansvärt orolig och nervös för att rymdfärjan skulle sprängas när som helst. Då kikar man bara med ett öga.

Men det var gott och trevligt tycker jag. Att det finns några småsaker som man kan slipa bort till någon nästa fest om det blir någon hör kanske till. En bra fest innehåller både skratt och besvikelser samt en bra tårta. Den sistnämnda såg jag dock aldrig röken av. Så här i efterhand slår det mig att vi aldrig intog den planerade efterrätten heller.
   Att dessutom lira Ice Climber, (ni som hyrde Nintendo på 90-talet känner igen det), med projektor på en stor sovrumsvägg var en upplevelse med stora nostalgiska förtecken.

Julafton var annars en liten besvikelse i år. Jag blev aldrig hungrig. Det känns som att jag varit konstant mätt i över en vecka nu. Det kan bero på att jag ätit Janssons Frestelse nästan hela veckan före jul. Just nu sitter jag och försöker bli hungrig eftersom jag ska på julmiddag hos svärföräldrarna. Vi får se hur det går.

Jag har fått ett oväntat tillskott i julkassan. Det betyder att jag har råd med julklappar för första gången på ett par år. Igår införskaffades ett par julklappar till sambon och idag ska jag köpa något till Sebastian. De senaste åren har han överraskat med olika presentkorgar med choklad, kryddor, the, julöl och andra nyttiga saker för köket. Det har givetvis känts frustrerande att inte ha haft råd att ge något tillbaka. Jag har ingen stor budget i år men jag tänkte i alla fall kosta på mig något gott vin och lite belgisk choklad.

På stan är det en liten krims-kramsbutik som ställt ut en hiskelig tvåmeters-tomte på trottoaren. När man passerar sätter den igång att med hög röst förkunna: ”Merry Christmas – Ho ho hooo”. Jag hatar den där tomten redan. Annars är julskyltningen här i Örebro ganska medioker. Med risk för att låta som en grinig gammal gubbe kan jag bara konstatera att det inte är som förr. Som barn i en förhållandevis liten stad minns jag faktiskt övertäckta skyltfönster som vid ett speciellt klockslag revs ner och avslöjade utsmyckade skyltfönster.

I övrigt har jag tillbringat timmen efter lunch med att plåga Tobias med Lars Vegas julskiva. Bortsett från Gene Simmons bisarra tolkning av ”When you wish upon a star” finns det ingen bättre julmusik än Lars Vegas.
Just nu segar sig timmarna fram innan man äntligen kan ge sig av för julfest. Jag är lika tom i skallen som korridorerna här på kontoret.

Höjdpunkten är annars Fuglesangs landning senare ikväll. Vad som borde bli en bejublad avslutning på en fantastisk triumffärd risker nu att bli en riktig nagelbitare. Som det verkar just nu kan de tvingas landa i New Mexico, men man håller tydligen alla tre landningsplatser redo. Besättningen verkar dock lugnare. Befälhavaren hälsade tydligen att NASA bara skall tala om var så dyker de upp där. Jag hoppas att de gör det helskinnade.

Det är mycket utrymme för Anna Sjödin nu. Hon har satt i en morgonsoffa igår och grillades och bedyrade sin oskuld. Tobias skrev någon slags reflektion häromdagen som finns här: http://www.kollegiet.nu/show.asp?a=3&b=150

Han har givetvis rätt i sak. Det måste rimligtvis ha varit stora fel gjorda från båda parter, men Anna Sjödin har inte helt förnekat att hon gjorde några fel, bara att hon inte gjorde de fel som vakten sade att hon gjorde. Jag har inte läst nyhetsrapporteringen om händelsen så noga för jag vet av erfarenhet att människor ofta överdriver eller vinklar. Så även journalister. Jag blir mest frustrerad över att jag inte kunde vara där och se med egna ögon precis hur det gick till. Jag litar inte på någon av parterna.

En blåklocka av den digniteten som Anna Sjödin visade upp efter incidenten får man inte om vakter måste använda det våld som situationen kräver. Det är högst osannolikt i alla fall. Min enda blåtira i livet uppstod vid ett fall på ett par meter i hög fart. Detta efter att jag i luften snabbt fått för mig att ta emot mig med huvudet istället för händerna. Det kan tilläggas att jag var ganska berusad vi det tillfället, men den kvällen får jag berätta mer om en annan gång.
Dagen efter såg jag ut ungefär som Anna Sjödin gjorde då. Men hon kan knappast ha rusat i expressfart mot marken från ett par meters höjd.

Men visst finns det vakter som beter sig som skit. Magnus Uggla skrev om ”Dörrsluskarna” redan 1977. Jag vet vakter på krogen i Örebro som stängt entrédörren och släckt lamporna för att kunna puckla på någon överförfriskad jävel som betett sig illa.

Själv har jag bara varit nära. Jag var vid något tillfälle för länge sedan på P3 (numera Klaras) och hann dricka ganska många öl innan jag själv kände att det hade blivit för många. Jag gick och hämtade jackan och vinglade förbi vakten ut och gick hem. Min kompis som var med då sade dagen efter att han stått och pratat med vakten precis då. Vakten hade sagt att han blev förvånad över att jag gick. Han hade hållit koll på mig en bra stund och hade stått och laddat upp för att slänga ut mig. När jag gick stod han och väntade på en kollega för att få hjälp i ärendet. Så klart att det behövs två stora starka vakter för att avvisa lilla klena, stupfulla jag.

En annan gång för hundra år sedan stod jag i kö utanför hotellet i Kumla efter en blöt förfest. Jag hade bara en tunn skjorta på mig och höstkylan gjorde sig påmind trots den höga alkoholhalten i blodet. När jag kom fram till dörren fick jag höra repliken som ingen ville höra då.
-    Du är alldeles för full, ta och gå ett varv runt hotellet så får vi se sedan.

Grejen är att jag såg flera personer varje kväll jag var där som fick ta en promenad. Det var aldrig någon som fick komma in. Vakterna brukade helt enkelt skicka folk på promenad efter promenad tills de berusade personerna tröttnade och gick hem. Eller började bråka. Då ringde de polisen och så var de av med problemet.

Jag gick mitt varv runt och ställde mig snällt längst bak i kön, väl medveten om att kvällen förmodligen var slut. Till min stora förvåning blev jag dock insläppt. Antagligen var de så förvånade över att jag skött det hela så lugnt och dessutom snällt hade ställt mig igen i en kö som var outhärdligt lång.

Så till Anna Sjödin vill jag väl egentligen säga att hon har rätt i en sak. Det finns många rötägg bland vakter på krogarna men se för sjutton till att spela efter deras regler. Krogen är på många sätt inte en del av vårt demokratiska samhälle. Det är en diktaturstat med andra lagar och regler. Kan man ta det grundbegreppet till sig så behöver man egentligen inte märka av det. Och så slipper man blåtiror, domstolar och straff. Fan, jag trodde att jag var naiv men när etablerade politiker visar prov på det blir jag mörkrädd.

Jag följde med Tobias för att köpa en jacka idag. Valet föll på en trendig butik som jag inte ens visste existerade. Inte så konstigt med tanke på att jag får allergiska reaktioner bara någon nämner ordet mode. För mig ligger prioriteringarna i tur och ordning på funktionalitet, utseende och sedan kommer märken långt ner på listan.

Efter ett par utprovningar gjorde han sitt val och var på väg fram till kassan då han plötsligt stannade upp och såg blek ut.
-    Tänk om det är en damjacka.
-    Skit samma, sa jag. Du gillar den ju!
Då vände han tillbaka och funderade en stund innan han tog personalen till hjälp. De försäkrade honom om att det var en herrjacka även om det inte gick att se det på den(?)!

Tobias nöjde sig med det svaret och köpte jackan.
-    Jag köper märkeskläder, sa han när vi gick därifrån.
Du köper unisexmode, tänkte jag. Men jag sa ingenting.

Vi ska ha en liten julfest på fredag. På vägen till kontoret försökte jag få fram några konkreta planer för den festen. Han sade lite svävande något om mat och sprit och kanske lite poker. Med andra ord kan den kvällen sluta precis hur som helst.

Det enda som står helt klart är att vi ska följa Christer Fuglesangs landning. Sedan kanske vi går ut på någon balkong eller någon gård och korkar upp lite bubbel och skålar för Sverige i rymden. Tobias har säkert sin unisexjacka på sig då. En symbol för alla förvirrade ”märkes-wannabes”.

Jag förstod ingenting av rymdäventyret igår. Jag slog på SVT24 sent inatt och insåg att jag missat Fuglesangs rymdpromenad. Av det lilla jag hann höra från studion så pratade de väldigt negativt och det lät som om Fuglesang och ”Beamer” hade misslyckats med att fälla ihop den trilskande solpanelen. Man sa också att detta skulle innebära att planerna för rymdstationen blir försenade. Det kändes tråkigt, både för rymdäventyret och för Fuglesang.

När jag slog på morgonprogrammen i morse talade de däremot om hur Fuglesang och Beamer lyckats med att fälla ihop solpanelen och att NASA:s markpersonal hade jublat och avkrävt Christer Fuglesang några väl valda ord på svenska. Drömde jag inatt?

I övrigt har jag hunnit med en sväng på stan idag för att kolla på de sista julklapparna. I en skivbutik hittade jag ett sådant där reaställ med filmer. Jag vet inte om det är för att det är jul, men det är sällan jag sett så mycket kvalitetsfilm i ett sådant ställ. Jag började dregla lätt om munnen när jag hittade alla Star Trek-filmerna i specialutgåvor. Till slut lyckades jag förhandla till mig film nummer två med sambon. Dessutom fick jag tag i Ghostbusters till min syster vilket känns väldigt skönt. Då slipper jag nämligen låna ut min något mer.

Det sista som inhandlades var ingredienser till en Jansson som jag ska försöka slänga ihop under kvällen. Det blir den enda egna julmaten här hemma. Jag tror att jag kommer få gott om sådant hemma hos andra. Förra julen gjorde jag misstaget att köpa en riktigt stor burk med ansjovis. Tyvärr läste jag inte ordentligt på den burken och blev därför lite överraskad när jag kom hem och upptäckte att det var hela, orensade fiskar i den. Det positiva är dock att jag lärde mig ganska snabbt hur man rensar dom!

Jag har aldrig kunnat teckna. Jag har alltid velat det men tyvärr har jag aldrig lyckats särskilt bra. Jag var väldigt avundsjuk på Jimmy när vi var yngre. Han var en jävel på att rita allt möjligt. Jag kunde knappt rita streckgubbar vilket var frustrerande när jag ville hänga på trenden att rita serier och skämtteckningar.

Tobias, Pelle och Jimmy hängde ihop mycket under högstadiet och alla tre var otroligt kreativa. De drog till och med igång en egen skoltidning som fylldes med roliga figurer och texter. Tobias och jag fortsatte sedan med ett poesi-fanzine. Han designade hela tidningen och klämde in roliga serier och figurer mellan alla texter i den. Jag försökte bidra med teckningar ibland men jag fick aldrig ut på papper vad jag föreställde mig i huvudet.

Men jag utvecklade i alla fall en enkel figur som hängde kvar. Jag gillade den skarpt och ritade den där jag kom åt. Det var en fet tunnelmask som hette Tjoffe och den såg alltid fånigt glad ut. Det var för övrigt det enda sätt jag kunde rita den på. I skolan när vi väntade på läraren brukade man fördriva tiden med att rita och larva sig på whiteboardtavlan. En dag när jag stod och tecknade upp min tunnelmask kom Kristoffer in och började skrika på mig.

Kristoffer var en ganska kraftig kille. Ungefär lika rundlagd som min tunnelmask. Dessutom kallades han allmänt för Stoffe vilket olyckligt nog rimmade på Tjoffe. Kristoffer trodde alltså att jag ritade någon slags elak karikatyr av honom på tavlan i klassrummet. Han började skrika och härja och kalla mig för mindre smickrande saker innan han upprörd for ut ur klassrummet. Förvånad stod jag kvar och undrade vad som tagit åt honom.

När jag tittade på Tjoffe på tavlan insåg jag plötsligt att de faktiskt fanns en slående likhet med min skolkamrat. Det var faktiskt en lysande karikatyr om den hade varit menad som sådan. Efteråt försökte jag förtvivla att förklara för honom att jag uppfunnit Tjoffe långt innan jag träffade honom, men han vägrade lyssna. Dessutom började hans kompisar skälla ut mig så jag bestämde mig för att hålla låg profil och stoppa undan Tjoffe ett tag.

Min katt är extremt kattilsken. Hon heter Sara och är svart och vit och extremt kelig. Hon tycker om alla människor, blir aldrig rädd för någon och ligger och spinner i famnen om jag plockar upp henne tills jag (inte hon) tröttnar. Andra katter däremot blir hon vansinnig om hon ser. Hon är något så ovanligt som en rasist mot sin egen ras.

Sara har ett par fönster hon kan sitta och spana i mot trädgården. Dessutom en balkong som vi släpper ut henne på ibland. Ofta hör man henne sitta i ett fönster och andas, hon låter nämligen mycket när hon andas normalt. Men så rätt vad det är börjar hon fräsa och skrika och kloa på fönstret som en galning. Tittar man ut då är man säker på att se någon av katterna som brukar springa härute.

Det tråkiga för Sara är att de inte respekterar hennes auktoritet. De brukar bara sitta och titta på henne eller ignorera henne helt och hållet. Det är först när jag kliver fram och undrar vad hon håller på med som katten utanför blir rädd och springer iväg. Sedan får jag försöka övertyga Sara om att det var hon som skrämde bort katten och att den förmodligen bara var efterbliven och reagerade sent.

Innan vi flyttade in här använde tydligen katterna på gården vår balkong som ett förnämligt vind- och regnskydd. Numera får de hålla till på mindre säkra ställen. De vågar inte vara på balkongen längre. Det enda problemet vi har kvar att lösa är att få bort dem från trädgården. Katterna använder den nämligen som toalett vilket vi finner extremt otrevligt. Tyvärr kan jag inte släppa ut Sara själv, även om det vore kul att se hur lite det blir kvar av de andra katterna när hon är färdig med dem. Så vi får hålla tillgodo med att bevaka trädgården från fönstren.

Jag är en periodare. De intressen som jag sysselsätter mig med avlöser varandra med ojämna mellanrum. I slutet av sommaren var det TV-serier som gällde. Jag såg de första fyra säsongerna av Babylon 5 under några intensiva veckor där jag plöjde avsnitt efter avsnitt så ofta jag kom åt.

Därefter tröttnade jag och övergick till att se en massa film. Det blev i genomsnitt två filmer om dagen. Största besvikelsen var Superman Returns och den bästa filmen jag såg var nog Kiss Kiss Bang Bang. Sedan var det också mycket skräp jag stängde av efter halva. Förr såg jag alltid färdigt en film oavsett hur usel den än var. Numera anser jag mig inte ha tid att slösa bort på skräp.

Men nu har även filmerna fått ge sig för så kallad Retrogaming. Gamla Nintendo, Sega och Amigaspel. Det finns ruskigt bra emulatorer där ute och spelen är inte speciellt svåra att få tag på även om vissa antipirat-organisationer arbetar hårt för att få bort dem.

Problemet hittills har varit att företagen vägrat att släppa spelen fria fastän de inte varit intresserade av att fortsätta sälja dem. I många fall har man inte ens haft kvar spelen själva. Istället har olika dedikerade webbsidor skapade av fans varit att tacka för att många spel överhuvudtaget finns kvar.

Nu börjar dock företagen plocka fram de gamla spelen igen. Till Nintendos Wii-konsoll kommer flera gamla klassiker göras tillgängliga. Sådant är förstås positivt, men detta misstänker jag kommer också att leda till nya hotfulla ageranden på Internet mot olika Retrogaming-sidor.

Det största problemet tror jag är att även om människor stundtals vill spela dessa gamla spel så vill man inte betala hur mycket som helst. Dessutom vill man ha möjlighet att välja själv vilka titlar man vill ha. En lösning skulle kunna vara om spelbolagen går ihop och upprättar en jättelik databas i stil med Itunes. Om man dessutom lägger lite resurser till att hjälpa till med utvecklingen av stabila emulatorer tror jag att både förtag och kunder skulle bli nöjda.
Men än så länge verkar det inte gå åt det hållet. Och jag tror att Retro-fantasterna har svåra tider framför sig.

Hur som helst kommer jag snart att tröttna på Retrospelen ännu en gång för att gå över till något annat intresse. Har funderat på att återuppta arbetet med min spelmodul till Neverwinter Nights. Eller så är det dags att plöja lite TV-serier igen. Eller gräva ner sig i Football Manager. Men tills dess hittas jag säkrast svärandes över någon boss i Super Mario.

Jag har sett och träffat många märkliga figurer i mina dagar, men killen på bussen idag slår ganska många. Han var helt klädd i skinn. Stövlar, byxor och en jacka. Dessutom någon slags skinnhuva som liknade flygarhuvorna från början av nittonhundratalet. Över ögonen satt ett par skidglasögon som dolde vad jag misstänkte var en ganska slö blick.

Han satt bakom mig hela vägen från Varberga in till centrum med volymen på sin lilla fickradio på högsta volym. Det sprakade och skrålade och då och då kunde jag höra Gert Fylking dra några dåliga vitsar.
   Killen i skinn satt mest och utstötte en massa Chewbacca-läten. Ingen vågade sitta bredvid honom. När vi klev av vinglade han iväg efter att ha nickat åt en gammal tant som såg helt förskräckt ut.

Annars var det rätt kul att få de senaste rapporterna om Fuglesangs rymdfärd i morse. Han har tillsammans med amerikanen Curbeam utfört den hittills längsta rymdpromenaden någonsin.
När snacket i morgonsoffan kom in på faran med allt rymdskrot som far omkring därute avslöjades det att Christer dabbat sig och förlorat kontrollen över en skruvmejselförlängare som därmed for iväg på en egen rymdfärd. Det ska kanske ses som bra träning inför Frisbee-tävlingen på fredag.

Christer passade också på att sända en hälsning hem på svenska men jag hade inte en chans att höra vad han sa. Det var säkert inte lika ödesmättat som Armstrongs ord på månen men förmodligen kommer den att vevas i media ordentligt den närmsta tiden.

Det får mig att tänka på skinnmannen på bussen igen. Tänk om han skickades upp till rymdstationen? Han skulle utstöta några Chewbacca-vrål och sedan ta sats och sväva vidare ut i universum. Skulle några rymdvarelser stöta på honom om några hundra år skulle de antagligen markera vårt solsystem som ett livsfarligt område.

Vi hittade en stor benbit i en buske där jag bodde en gång. Det såg ut som en knäskål inbillade jag mig. Jag visste inte exakt hur en knäskål såg ut men logiskt sett borde den se ut som benbiten gjorde.

Genast började vi diskutera vilda teorier om mord och hemska brott. Någon ville springa till polisen men jag såg istället möjligheterna till att lösa ett riktigt mysterium. Vi borde försöka ta reda på vem som blivit mördad, varför och vem mördaren var. Vi tog med oss den till en koja vi hade och sedan satt vi och funderade på hur vi skulle gå till väga.

Efter ett tag tröttnade vi. Det fanns ingenstans att börja nysta i fallet, ingen misstänkt och inte ens något identifierat offer. CSI var inte ens påtänkt och det enda vi visste om brottsplatsundersökningar var att man kunde hitta fingeravtryck. Det var dock uteslutet eftersom det inte fanns något finger.

När de andra började spela fotboll sprang jag upp och berättade för mamma att vi hittat ett riktigt ben från en människa. Hon fnyste och sa att det naturligtvis var från ett djur och att jag skulle låta bli det för att inte bli smittad av något. Jag vägrade dock kasta bort det förrän min storasyster kom hem och sa att det inte såg ut att vara från en människa. Hon gick i skolan så jag hade stor respekt för hennes kunskaper. Lite besviken blev jag över att bli snuvad på ett stort äventyr. Och vilken femårig kille skulle inte bli det? Men det var spännande att fantisera om dess ursprung innan dess.

När jag var elva kom jag och några klasskamrater in på att börja prata om ett gammalt trähus som stod på en ödetomt mitt i Kumla. Det var riktigt gammalt och ingen visste riktigt vad som funnits där, men helt klart verkade det skumt. Det kunde finnas vad som helst därinne och vi bestämde oss en kväll för att ta oss in och undersöka huset. Vem vet, vi kunde kanske hitta en skatt?

Hemma hade vi en gammal arméliknande signallampa som jag hittat i ett soprum. Jag tog med den och mötte upp med de andra. Någon hade tagit med sig en liten kofot som vi använde för att bryta upp ett källarfönster där vi kunde krypa in. Vi hamnade i ett virrvarr av gångar som gick under huset.

Vi var fyra personer och alla var lika mörkrädda och fega men eftersom jag hade ficklampan fick jag gå först. På väggarna satt det gamla varningsskyltar om råttgift. De gjorde mig livrädd för att bli förgiftad och skrämde nästan mer än den kusliga källaren.

Vi kom dock inte så långt. När vi vände runt ett hörn efter tio meter började vi skrämma upp varandra och rätt vad det var började alla rusa mot utgången. Jag fick panik och snubblade mellan väggarna för att hinna ifatt de andra. När vi väl kom ut var alla uppjagade men också besvikna. Alla ville gå tillbaka men ingen vågade. Till slut gick var och en hem till sig.
Jag tvättade mig jättenoga överallt för att bli av med eventuellt råttgift. Mamma fattade att vi gjort något men jag vågade aldrig säga vad.

Månaderna som följde gick jag ofta och sneglade mot det där gamla huset och undrade vilka skatter vi missat. Ett par år senare rev dom huset och jag hörde aldrig något om att de hittat något.

Fanns det inga riktiga äventyr fick man skapa dom själv. Det blev aldrig som i tv-serierna men spänningen var det inget fel på. Jag kommer att uppmuntra mina framtida barn att använda sin fantasi så mycket de kan, men inte fan får de gå i närheten av råttgift!

Det har varit mycket rymd och högtflygande tankar den senaste tiden. Det är dags att bli mer jordnära även om jag säkert får anledning att återkomma till Christer Fuglesang senare i veckan.

Royal League har varit bespottat och föraktat sedan starten för två år sedan. Dåliga planer, ännu sämre väder och nordiska topplag som alltför ofta ställer reservbetonade lag på benen. Publiken sviker därmed liksom TV-tittarna som är alldeles för bortskämda med spansk, italiensk och engelsk toppfotboll varje vecka. Därpå kan vi lägga Champions League-matcher varannan vecka.

Själv har jag följt RL med spänning och tävlingsmänniskan i mig lyckas alltid hitta något spännande med varje match där jag hela tiden hoppas att de svenska lagen ska tvåla till danskarna och norrmännen. Men även om IFK Göteborg var framme i final första året så är ändå känslan att vi ligger ett par snäpp bakom våra nordiska grannar. Vålerengas vändning mot Elfsborg är ett tydligt exempel på det. För att inte tala om AIK:s fiaskobetonade insats.

Kanal 5 i Sverige, som satsat hårt på RL, verkar nu försiktigt dra sig undan turneringen. Man visar till exempel bara fem gruppspelsmatcher den här säsongen om jag kan tyda hemsidan ordentligt. När sedan media inte gör annat än att häckla turneringen, och spelare klagar över för lite ledighet, så undrar man hur länge den kommer att finnas kvar. Frågan är om det finns något bättre alternativ?

Jag såg lite från den engelska ligan i helgen. Även om spelarna där generellt håller en högre teknisk kvalitet så känns det som att jordfräs-stilen var nästan lika påtaglig där som i RL. Derbyt mellan Manchester-lagen var stundtals mycket långbollar, stök och bök. Och trots att det fanns en del världsstjärnor på plan så kom jag på mig själv med att drömma mig iväg till målfesten mellan Helsingborg och Brann. Henrik Larsson var i storform och kvicksilvret Luton Shelton blev så när matchvinnare. Men av det fick vi inte se något. Canal+ hade sin engelska toppfotboll att visa och Kanal 5 vet jag inte riktigt vad de visade men inte var det Royal League i alla fall.

Men det ska villigt erkännas att jag är i minoritet när det gäller vad som är intressant fotboll. Jag ser många gånger hellre en allsvensk bottenkamp istället för mittenlag i Spanien eller Italien. Underhållningsvärdet ute i Europa anser jag många gånger vara överskattat och de riktigt bra spelarna syns oftare i Allsvenska matcher än deras motsvarigheter ute i de stora ligorna.

Så jag kommer att fortsätta att följa RL lika entusiastiskt i fortsättningen. Likt en kapten kommer jag rak i ryggen följa detta sjunkande skepp ned i djupet. Livbåtarna överlämnar jag till Henrik Larsson, medias representanter och Kanal 5.

Nu är han äntligen där. Christer är äntligen den första svensken i rymden.
För två dagar sedan bloggade jag senast. Jag skrev att han är den modigaste svensken just nu. Signaturen ”Svennis” skrev: Jeg er norsk, men jeg er helt enig! Fuglesang er årets svensk!
Och först då slår det mig. Såklart att han måste nomineras till titeln Årets Svensk!
Och ärligt talat, gudarna ska veta att jag har dåligt minne, men så här rakt av kan jag inte komma på en enda svensk som kommer i närheten. Men som sagt, jag har dåligt minne!

Oavsett så bör Christer vara med i diskussionen. Signaturen ”Bempa” säger: Jag instammer verkligen i att Fugelsang ar en av de modigaste svenskarna for tillfallet.
Och så måste det nästan vara. Jag kan inte säga någon på rakt arm som skulle kunna slå honom på fingrarna där. Det krävs ett otroligt mod och en jävlar-anamma karaktär för att över huvud taget nå så långt som att bli antagen till en rymdflygning.

Sedan har vi förstås en mängd människor som varje dag förtjänar vår avund och respekt. Vi pratar poliser, brandmän, katastrofpersonal och frivilligmilitär. Men det är sällan vi har någon riktigt konkret att ta på. Det är kanske inte riktigt rättvist på det sättet, men nu när vi har en sådan bör vi hylla Christer Fuglesang därefter. Inte bara för hans skull, utan för våra barn och barnbarn. För kan vi, och Christer, så ett frö här så kan våra efterlevande se att det finns en tro på något mycket större än vad vi ens nosat på. Då kanske de växer upp till en generation som fakiskt strävar framåt och gör något av det.

Då har inte Christers ansträngningar varit förgäves! Och därför är det lika givet att han bör bli Årets Svensk!

Snart smäller det. Om allt går som det ska sticker Fuglesang upp om en dryg timme. Jag väntar med spänning som ett litet barn på julafton. Tyvärr verkar det finnas väldigt många åsikter om hur stort eller betydelsefullt detta är. Det känns som att ingen riktigt kan låta bli att gnälla på någonting.

De som tycker detta är en jättestor grej är ruskigt missnöjda på SVT för att man inte gör mer kring uppskjutningen. Man vill ha fler specialprogram, minutiösa rapporteringar och helst en hel kanal (SVT24) dedikerad under hela rymdresan.

Sedan har vi dom som inte fattar varför andra hoppar jämfota av entusiasm över att en svensk ska bli en i mängden av rymdfarare. Det är ju inte precis som att han ska göra något spektakulärt som att åka till månen.

Hur det än är med det så är det märkbart hur intresset för rymdfarande har svalnat sedan den första månlandningen. NASA gör sällan några spektakulära flygningar, förutom de gånger det har gått på tok och människor har dött. Det har ändå inte höjt intresset då det drunknar i alla de andra olyckor som forsar fram i nyhetsflödet.

På sextiotalet satt en hel värld bänkad framför tv-apparaterna. Jag var inte ens påtänkt då. Jag har bara vaga minnen av Challenger 1986. Det talades en hel del om det, men tydligen ingenting som har fastnat. Rymdflygningar var lågintressant redan i mitten på åttiotalet.

Columbias Haveri för tre år sedan gjorde att man lade alla rymdflygningar på is tills man hade åtgärdat alla problem. De största kritikerna ansåg att man skulle lägga ned rymdprogrammet för gott. De är de mest korkade kritikerna. Var finns framtiden att hämta om inte i rymden?

Astronauten ”Gus” Grissom sa följande (fritt översatt): Om vi skulle dö vill vi att människor accepterar det. Det är farliga saker vi håller på med och  om något skulle hända oss hoppas vi att rymdprogrammen inte försenas. Det är värt att riskera människoliv för att erövra rymden!

Men dessa kritiker är antagligen fega. Om man ingenting gör riskerar man ingenting, tycks de resonera.

Ronald Reagan sade vid tiden för Challenger-olyckan att framtiden tillhör de modiga. De som jobbar på NASA och alla de astronauter som skickas upp därifrån är extremt modiga i min bok. Christer Fuglesang är en av de modigaste svenskar jag vet. Och just att våga vilja förflytta människan framåt, mot nya horisonter, tycker jag är nog för att hylla Fuglesang och slå på stora trumman här hemma i Sverige.
Inte för att en svensk är först, eller bäst, eller ens vackrast. Utan för att han visar mod!

När Olivers stängde fanns det inget bra alternativ för hårdrockare. Jag jobbade ibland på Gamla Freden (numera Satin) och fick till en schysst deal med ägaren. Varannan fredag på övervåningen var tanken. Sen var det hårt arbete. Fixa musik, göra affischer, ringa runt och sprida ryktet och så vidare. Själv skulle jag agera DJ och bar och garderob stod ägaren för.

Sedan gick jag ut på stan och tapetserade träd och affischtavlor i två dagar. Jag drog på mig en jävlig förkylning med hög feber på kuppen, men jag vägrade kasta in handduken. Jag hade börjat höra att folk pratade om klubben. Det var ett bra tecken. Tyvärr hade jag missat en väldigt viktig detalj. Det pågick tydligen ett obarmhärtigt affischkrig i Örebro.

När jag kom till Freden på fredagen fick jag en stor utskällning. Ägaren hade minsann gått över stan och tittat efter mina affischer. Han hade inte sett en enda. Jag trodde först att han skämtade och tog därför en vända genom staden. Av mina två heldagar med affischering syntes inte ett spår. Man hade kunnat börja grina för mindre. Det var inte heller så att mina affischer var överklistrade eller slängda på backen. De var spårlöst försvunna.

Tillbaka på krogen igen fick jag en föreläsning i marknadsföring av ägaren. Jag fick veta att man var tvungen att anstränga sig för att få något att lyckas. Det spelade ingen roll vad jag sa då han inte verkade tro mig.

Kvällen började som en katastrof. Framåt halvtolv hade det bara kommit ett tjugotal personer. Alla önskade låtar jag inte hade och vissa började dra sig mot utgången. Men så hände något. Undervåningen började bli full och därför började de hänvisa människor till övervåningen. Helt plötsligt var lokalen full och fastän det började bli tomt där nere verkade folk trivas och hellre stanna kvar på övervåningen. Min lilla rockklubb hade alltså lyckats locka upp discofolket.

När kvällen var slut fick jag många tack och gratulationer till en bra kväll. Många undrade när jag skulle köra igen och sanningsenligt svarade jag att jag inte visste. Ägaren till klubben trodde fortfarande inte på mitt slit med affischerna och därför kvävdes den klubben i sin linda.

Sedan dess har det växt upp klubbar i Örebro som svampar. Men fortfarande finns det ingen klassisk hårdrocksklubb.

Efter det jobbade jag extra som Garderobiär. Dels på en synthklubb och dels på en reggaeklubb. Den sistnämnda ledde till slutet på min yrkesbana på Gamla Freden.
Killarna som drev klubben var jättetrevliga mot mig först. De spelade sin musik men hade ofta svårt att dra folk. I regel hängde det ett tjugotal Rastafaris där som drack vatten och gick ut på toaletten och rökte på.

En kväll kom den ena arrangören ut till mig och frågade om jag visste varför så många vände i dörren. Anledningen var att folk tyckte det verkade bra men att det var för dyr entré. Därför tyckte han att jag skulle sänka priset med tjugo kronor. Det gjorde susen och folk började strömma in.

Mot slutet av kvällen kom den andre arrangören och undrade hur mycket pengar det fanns i entrékassan. Vi räknade tillsammans och därefter började han anklaga rakt ut för att ha tagit pengar. Han hade ungefärlig koll på hur många som kommit in och det stämde givetvis inte med pengarna i kassan. När jag försökte förklara att hans kollega sänkt priset blev han tokig och skyllde det hela på mig. Han hämtade ägaren som också började skälla på mig. Det hjälpte inte heller att hans kollega kom och försökte förklara. De andra var övertygade om att jag stulit pengar ur kassan.

Jag fick inte jobba som Garderobiär på den klubben efter det. De ville inte ha mig och jag ville inte stå där och vara misstänkt heller. Inte långt efter flyttade klubben. De drog inte in tillräckligt med pengar. Men något frikännande fick jag aldrig. Reggaearrangören skyllde antagligen allt på mig. Och jag har definitivt inte något bättre förhållande till Reggae. Det var mitt sista engagemang i Örebros klubbvärld. Jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka.

Jag är ledsen men jag kan inte riktigt släppa det här med forum, internet och idiotiska användningar av yttrandefriheten.

I gårdagens blogg berättade jag om en kille som råkat i trubbel för några ogenomtänkta rader på en känd speltillverkares forum. Om det är någon som undrar så är det SI och SEGA det gäller. Två mycket aktade namn i branschen, vilket naturligtvis gör det extra tråkigt.
   Den drabbade är en kille (man?) vid namn Joakim Nesting. Nesting har tydligen även varit delaktig i skapandet av spelserien Football Manager genom att förse speltillverkarna med uppdaterad information om spelare, tränare och lag i Sverige, något som högst nödvändigt för detta spels popularitet.

Nu har spelsidan Sportgamers (http://www.sportgamers.se), med bortåt tiotusen registrerade medlemmar, ställt sig bakom Nestings kamp för upprättelse. Detta har man tyvärr gjort genom att kontakta SI och hänvisa till en artikel de har upplagd på sin första-sida. Detta är förstås utmärkt om det inte hade varit så att artikeln är så fruktansvärt subjektiv och snedvinklad. Hade man hållit sig till raka fakta utan att ta alltför mycket parti hade det förmodligen varit mycket mer effektivt. Artikeln finns att läsa här (http://www.sportgamers.se/2006/11/30/illa-behandlad-av-sports-interactive/).

Men det här är givetvis inte det stora problemet och det som jag upprör mig över. Det är istället de envåldshärskare som styr över vissa forum. Det finns dom som, bland annat i SI:s och Segas fall, kastar ut människor för minsta lilla felvalt ord. Och det finns andra som går in och stänger ned hela trådar för att de TROR att diskussionen kan spåra ur.

Man ger inte människor en chans att förklara sig eller rätta till situationen. Man får heller inte komma till tals då poli.. förlåt moderatorerna alltid har sista ordet. Ibland verkar det som att de glömmer vilka forumen är till för.

Att yttrandefriheten är i princip obefintlig på internetforum är sedan länge ett välkänt faktum. Det finns till och med vissa som uttryckligen skriver att deras forum inte är en demokrati. Det är de förstås i sin fulla rätt att göra, men frågan är vem som vinner på det?
   Moderatorer hänvisar ihärdigt till att det är för allas bästa och för att alla ska kunna trivas och känna sig välkomna. Men frågan är om det i längden är så kul med forum där man dels måste välja varje ord noggrant och sedan vara orolig för att bli utkastad, och dels bara får säga trevliga, snälla saker.

Jag vill se lite mer jävlar anamma och hetsiga diskussioner, och om någon går för långt och nedlåter sig till skällsord, rena förolämpningar och personliga påhopp skall de naturligtvis upplysas om det. Inte kastas ut och bannlysas!

Ett av problemen kan förstås vara att man som ansvarig utgivare är orolig för åtal, men är den risken verkligen så stor? Dessutom använder sig tack och lov vissa forum av en varningstext där de friskriver sig från allt ansvar. Även om den inte täcker allt så borde det vara en väg att gå för att hålla yttrandefriheten vid liv på forumen. För i likhet med diktaturer vågar människor inte säga vad de tycker eftersom de hela tiden är oroliga för konsekvenserna. Lite överdriven jämförelse kan tyckas, men den är inte så otroligt långt ifrån internetforumens verklighet idag.

Jag älskar att delta på olika diskussionsforum på internet. I skrivande stund är jag medlem på fem stycken plus en mail-lista. Oftast är det väldigt givande då man får chansen att se saker ur andra synvinklar. Så är det till exempel på ett Star Trek-forum jag är medlem på. När något avsnitt visats på tv:n kan jag ibland bli väldigt överraskad över de olika synvinklar och detaljer som lyfts fram. Detta gör att man gärna ser avsnitten igen och igen.

Moderatorer är något av forumens egen lilla poliskår. De finns där för att upprätthålla regler och se till så att atmosfären hela tiden är god. Tyvärr är det en del som verkar få storhetsvansinne emellanåt.

På en känd speltillverkares forum råkade en kille slänga ur sig några ogenomtänkta rader om det förträffliga i en så kallad NoCD-patch. Det är alltså en osanktionerad liten fil som gör att du inte behöver stoppa i CD-skivan varje gång du vill spela. Således slipper man slita i onödan på sin dyrbara plastbit. Det stora problemet är att denna fil även flitigt används av piratkopierare.
   Moderatorerna på det här forumet svarade med att stänga av killen utan vidare samt att de skulle skicka deras egen Anti-Piratbyrå på honom.

Killen ifråga tyckte givetvis att det var obehagligt och registrerade sig under ett nytt namn för att kunna kontakta dessa moderatorer för att reda ut hela frågan. Detta resulterade i att han snabbt fick reda på att han brutit mot två regler. Dels hade han pratat om piratkopior i det första inlägget, vilket resulterade i livstids avstängning från forumet. Dels hade han registrerat sig igen vilket enligt dom skulle bestraffas ytterligare. Detta nya straff bestod av att de ämnade kontakta hans internetleverantör för att på det sättet förhindra honom att få kontakt med forumet.

Det enda han alltså hade gjort var att prata om en sak. För detta skulle han alltså enligt dem kunna riskera åtal. Yttrandefriheten gäller inte på forum på internet, och när den försvinner dör hela meningen med ett diskussionsforum, men så långt tänker oftast inte dessa poliser.

Men ovanstående exempel tillhör tack och lov ovanligheterna. De flesta forum jag varit inne på försöker oftast att ta till diplomati i första hand, även om det alltid finns moderatorer som blir maktgalna och går in och raderar inlägg och trådar bara för att de tror att någon kommer att bryta mot reglerna. Det är lite väl mycket förmyndarskap ibland.

Men trots dessa negativa aspekter är forum och den gemenskap de ger fortfarande något som jag rekommenderar. Ta det försiktigt bara med vad du skriver för storebror ser dig!

Man ska fan hålla käften ibland för att inte dra olycka över sig. För en vecka sedan skrev jag om vinterkräksjukan och nu har den visat upp sitt fula tryne här. Sambon insjuknade natten till söndag och själv går jag och räknar ner timmarna för att se om jag själv blir drabbad.

Det svåra i situationen är att vi inte riktigt vet var och när hon blev smittad. Då hon jobbar på dagis, och sådana är värre smitthärdar än ett kemiskt laboratorium hos Al-Qaida, så har jag utgått från att det är där hon har fått det. I så fall var inkubationstiden ungefär 30-48 timmar. Således bör jag veta mitt öde någon gång under måndagsmorgonen.

I övrigt har helgen bestått av julklappshandlande, film och ett ständigt pågående Football Manager i bakgrunden.
   Denna jul liksom de senaste blir verkligen ekonomisk. Det blir ingen julmat hemhandlad med undantag av ingredienser till en riktig Janssons Frestelse. En sådan måste jag bara ha. Vad det gäller julklappar har man fått tänka till och försöka hitta saker man kan ge bort familjevis. Sällskapsspel var den naturliga lösningen på det. Så hittills har vi lyckats beta av sex personer och endast spenderat 280:-. Där kan man snacka om att vara kostnadseffektiv.
 
Morsan tjatar som vanligt att vi skall slopa julklappshysterin till nästa år. Jag har inget att invända mot det, men samtidigt är det ju roligt att ge bort saker. Detta så länge inte någon viftar med en önskelista framför ögonen på mig.
   Jag vill hellre ge bort saker som betyder något för mig och hoppas att jag på det sättet kan berika någon annans liv.

Jag visste redan innan första december vad jag skulle få av en av mina systrar. Hon ringde mig sent en kväll och ville veta vad jag önskade mig. Dessutom fick det bara kosta tvåhundra kronor. Jag satt som ett levande frågetecken och fick till slut fram att böcker är alltid kul. Hon nöjde sig inte med det utan ville veta vilken bok. Hela samtalet slutade med att jag fick sitta och leta fram en bok i rätt prisklass på internet och sedan tala om precis vad den hette och vad den kostade. Visst, jag får något jag verkligen vill ha men är det så roligt?

Nej, lägg undan önskelistorna och hetsen att hitta rätt som följer på det. Fundera sedan över något som berikat ditt liv någon gång och tänk igenom vem som borde få uppleva samma sak. På det viset blir det till mer glädje, både för dig och den som får gåvan. Koncentrera sedan resten av tiden på dina nära och kära och skänk en slant till dem som inga gåvor får. Då får du bergis en trevligare jul.

Det är första advent på söndag. Då ska julpyntet fram, glöggen ska spetsas, halmänglar dammas av och ljus tändas. Många av mina grannar har redan fått upp stjärnor och ljusslingor. Jag tycker om att sitta och titta på alla ljus som blinkar, det är vackert. Trots att julen av tradition är röd så finns det numera fantasi som möjliggör en mängd roliga färger. Många längtar efter den gröna och färgglada sommaren, men den blir aldrig lika färggrann som julen.

Ute på stan har skyltningen redan varit igång i en vecka, om inte mer. Snart tar väl handlarna fram pyntet så fort sommaren är över. När jag gick igenom en galleria idag lade jag märke till att musiken i högtalarna var uppspeedad till max. Finstämda julvisor och lugna ballader gick nu i snabb discotakt. Inte konstigt att människor blir uppstressade.

Hemma brukar jag vara lite sen. Det mesta av pyntet kommer aldrig upp och det som hamnar i fönster eller på någon byrå brukar oftast komma upp ett par dagar innan jul. Men ikväll fick jag iallafall upp en julduk, några ljus och lite prydnadsfigurer på vardagsrumsbordet. Det känns bra att ha en liten julig fläck i lägenheten att ty sig till nu under mörka december. Resten får jag väl leta reda på under stor stress dagen före julafton.

Ingen jul är komplett utan traditionell julmusik. Stående inslag är Lars Vegas julskiva och förstås Anders F Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”. Dessutom är det härligt bisarrt att spela Gene Simmons tolkning av ”When you wish upon a star”. Demonen från rockgruppen Kiss gör en mycket känslig och finstämd version av Benjamin Syrsas gamla paradnummer på sin soloskiva från 1978.

I övrigt finns bara en riktig tradition som gör att det verkligen känns som jul. Det är att man efter att ha farit runt och tryckt i sig en massa julmat få sjunka ner i en fotölj hemma hos morsan och somna in framför tv:n. Då är det sannerligen jul.

Det är lite orättvist att man kallar Närke för Gnällbältet. Egentligen tycker jag att det mest är Örebro och mest vintertid.
   De som varit med och arrangerat konserter vet att det många gånger är som att spela på lotteri om man försöker ta hit kända artister. För det mesta går man back för att ingen kommer, andra gånger dyker i alla fall några intresserade upp så att man klarar plus minus noll.

Örebro SK då, kanske Positiva Sune undrar? Utan allmänhetens hjälp och stöd kanske de inte hade varit tillbaka i Allsvenskan nu med en stabil ekonomi?
   Nja, säger jag. Allmänheten hade kunnat göra mycket mer för ÖSK än vad de gjort. Man hade förvisso störst publik i hela Superettan och vi hamnar på tionde plats totalt i Sverige den gångna säsongen. Men då ska man också komma ihåg att ÖSK ökade sitt publiksnitt i år.

En jämförelse med Halmstad gör att vi får skämmas. Enligt Kommunernaskalender.com har de 88.000 invånare och förra säsongen hade de 700 personer mer i snitt än ÖSK, och det var ändå en minskning med över tusen personer från säsongen innan.
   Lilla Kalmar med drygt 60.000 invånare låg bara cirka 150 personer efter ÖSK i publikligan. Sådär kan man fortsätta ett tag.

Är allt då bara negativt? Nej knappast.
   När det väl blir sommar verkar det som om alla sura miner och all lathet rinner av oss. Vi går på utekonserter, är öppna och trevliga på uteserveringar, sitter i stora klungor i stadsparken och så vidare. När vi helt plötsligt kan ta oss ut utan att frysa häcken av oss känns Örebroarna som de rikssvenskar vi anser oss vara. Kvar finns bara spår av den gnälliga dialekt resten av landet anser oss besitta.

Vi är inte så gnälliga i den här staden, däremot är vi lata och snåla. Det måste vara serverat på silverfat om vi skall orka engagera oss, speciellt om det är dåligt väder. Helst ska det vara gratis eller åtminstone väldigt billigt. Vi åker gärna runt och jagar lågpriser ett par dagar istället för att bara köpa närmast tillgängliga för att sedan ha tid över till annat.
Sedan sätter vi oss hemma vid köksbordet och klagar över att inget händer och att ingen anordnar något roligt i Örebro.
   Jag tror det är därför som myten om gnällbältet lever kvar. Åtminstone över vintermånaderna.