Fantasier & Äventyr
Vi hittade en stor benbit i en buske där jag bodde en gång. Det såg ut som en knäskål inbillade jag mig. Jag visste inte exakt hur en knäskål såg ut men logiskt sett borde den se ut som benbiten gjorde.
Genast började vi diskutera vilda teorier om mord och hemska brott. Någon ville springa till polisen men jag såg istället möjligheterna till att lösa ett riktigt mysterium. Vi borde försöka ta reda på vem som blivit mördad, varför och vem mördaren var. Vi tog med oss den till en koja vi hade och sedan satt vi och funderade på hur vi skulle gå till väga.
Efter ett tag tröttnade vi. Det fanns ingenstans att börja nysta i fallet, ingen misstänkt och inte ens något identifierat offer. CSI var inte ens påtänkt och det enda vi visste om brottsplatsundersökningar var att man kunde hitta fingeravtryck. Det var dock uteslutet eftersom det inte fanns något finger.
När de andra började spela fotboll sprang jag upp och berättade för mamma att vi hittat ett riktigt ben från en människa. Hon fnyste och sa att det naturligtvis var från ett djur och att jag skulle låta bli det för att inte bli smittad av något. Jag vägrade dock kasta bort det förrän min storasyster kom hem och sa att det inte såg ut att vara från en människa. Hon gick i skolan så jag hade stor respekt för hennes kunskaper. Lite besviken blev jag över att bli snuvad på ett stort äventyr. Och vilken femårig kille skulle inte bli det? Men det var spännande att fantisera om dess ursprung innan dess.
När jag var elva kom jag och några klasskamrater in på att börja prata om ett gammalt trähus som stod på en ödetomt mitt i Kumla. Det var riktigt gammalt och ingen visste riktigt vad som funnits där, men helt klart verkade det skumt. Det kunde finnas vad som helst därinne och vi bestämde oss en kväll för att ta oss in och undersöka huset. Vem vet, vi kunde kanske hitta en skatt?
Hemma hade vi en gammal arméliknande signallampa som jag hittat i ett soprum. Jag tog med den och mötte upp med de andra. Någon hade tagit med sig en liten kofot som vi använde för att bryta upp ett källarfönster där vi kunde krypa in. Vi hamnade i ett virrvarr av gångar som gick under huset.
Vi var fyra personer och alla var lika mörkrädda och fega men eftersom jag hade ficklampan fick jag gå först. På väggarna satt det gamla varningsskyltar om råttgift. De gjorde mig livrädd för att bli förgiftad och skrämde nästan mer än den kusliga källaren.
Vi kom dock inte så långt. När vi vände runt ett hörn efter tio meter började vi skrämma upp varandra och rätt vad det var började alla rusa mot utgången. Jag fick panik och snubblade mellan väggarna för att hinna ifatt de andra. När vi väl kom ut var alla uppjagade men också besvikna. Alla ville gå tillbaka men ingen vågade. Till slut gick var och en hem till sig.
Jag tvättade mig jättenoga överallt för att bli av med eventuellt råttgift. Mamma fattade att vi gjort något men jag vågade aldrig säga vad.
Månaderna som följde gick jag ofta och sneglade mot det där gamla huset och undrade vilka skatter vi missat. Ett par år senare rev dom huset och jag hörde aldrig något om att de hittat något.
Fanns det inga riktiga äventyr fick man skapa dom själv. Det blev aldrig som i tv-serierna men spänningen var det inget fel på. Jag kommer att uppmuntra mina framtida barn att använda sin fantasi så mycket de kan, men inte fan får de gå i närheten av råttgift!
Genast började vi diskutera vilda teorier om mord och hemska brott. Någon ville springa till polisen men jag såg istället möjligheterna till att lösa ett riktigt mysterium. Vi borde försöka ta reda på vem som blivit mördad, varför och vem mördaren var. Vi tog med oss den till en koja vi hade och sedan satt vi och funderade på hur vi skulle gå till väga.
Efter ett tag tröttnade vi. Det fanns ingenstans att börja nysta i fallet, ingen misstänkt och inte ens något identifierat offer. CSI var inte ens påtänkt och det enda vi visste om brottsplatsundersökningar var att man kunde hitta fingeravtryck. Det var dock uteslutet eftersom det inte fanns något finger.
När de andra började spela fotboll sprang jag upp och berättade för mamma att vi hittat ett riktigt ben från en människa. Hon fnyste och sa att det naturligtvis var från ett djur och att jag skulle låta bli det för att inte bli smittad av något. Jag vägrade dock kasta bort det förrän min storasyster kom hem och sa att det inte såg ut att vara från en människa. Hon gick i skolan så jag hade stor respekt för hennes kunskaper. Lite besviken blev jag över att bli snuvad på ett stort äventyr. Och vilken femårig kille skulle inte bli det? Men det var spännande att fantisera om dess ursprung innan dess.
När jag var elva kom jag och några klasskamrater in på att börja prata om ett gammalt trähus som stod på en ödetomt mitt i Kumla. Det var riktigt gammalt och ingen visste riktigt vad som funnits där, men helt klart verkade det skumt. Det kunde finnas vad som helst därinne och vi bestämde oss en kväll för att ta oss in och undersöka huset. Vem vet, vi kunde kanske hitta en skatt?
Hemma hade vi en gammal arméliknande signallampa som jag hittat i ett soprum. Jag tog med den och mötte upp med de andra. Någon hade tagit med sig en liten kofot som vi använde för att bryta upp ett källarfönster där vi kunde krypa in. Vi hamnade i ett virrvarr av gångar som gick under huset.
Vi var fyra personer och alla var lika mörkrädda och fega men eftersom jag hade ficklampan fick jag gå först. På väggarna satt det gamla varningsskyltar om råttgift. De gjorde mig livrädd för att bli förgiftad och skrämde nästan mer än den kusliga källaren.
Vi kom dock inte så långt. När vi vände runt ett hörn efter tio meter började vi skrämma upp varandra och rätt vad det var började alla rusa mot utgången. Jag fick panik och snubblade mellan väggarna för att hinna ifatt de andra. När vi väl kom ut var alla uppjagade men också besvikna. Alla ville gå tillbaka men ingen vågade. Till slut gick var och en hem till sig.
Jag tvättade mig jättenoga överallt för att bli av med eventuellt råttgift. Mamma fattade att vi gjort något men jag vågade aldrig säga vad.
Månaderna som följde gick jag ofta och sneglade mot det där gamla huset och undrade vilka skatter vi missat. Ett par år senare rev dom huset och jag hörde aldrig något om att de hittat något.
Fanns det inga riktiga äventyr fick man skapa dom själv. Det blev aldrig som i tv-serierna men spänningen var det inget fel på. Jag kommer att uppmuntra mina framtida barn att använda sin fantasi så mycket de kan, men inte fan får de gå i närheten av råttgift!
Kommentarer
Trackback
