"Det är en befrielse att kräkas"

Det är populärt att vara sjuk just nu. Vinterkräksjukan har gjort sitt intåg denna säsong och lite här och var går folk omkring och hostar och snörvlar. En tendens verkar vara att man går länge med symptomen utan att det bryter ut, själv är jag en periodare. Jag kan känna mig riktigt krasslig ett par dagar för att sedan må helt ok i någon vecka innan det sätter igång igen.


För två år sedan fick jag Vinterkräksjukan för första och hittills enda gången. Får man en sådan hemsk sjukdom tackar man sin lyckliga stjärna att man är hemma. För när det väl kommer över en så är det nästan utan förvarning och sedan vet man inte om man ska sitta på toaletten eller stå hukad över den. Om man kan löser man det med att ta handfatet till hjälp, jag överlämnar till er läsare att fundera ut hur.


En femtedel av oss är immuna mot den här sjukdomen tack vare goda gener. Jag trodde länge att jag tillhörde den lyckliga skaran, men ack vad jag bedrog mig.

Jag befann mig hos min syster för att reparera deras dator när min svåger Anders hördes rusa som en skenande buffelhjord upp på toaletten på övervåningen. Väl hemma tog det två dygn innan värkarna kom. Jag fattade ingenting förrän jag, efter att ha spytt ner golvet i hallen, lyckats ta mig in på toaletten. När det tryckte på i andra änden visste jag att det var kört.


Jag var dålig och drack endast små mängder vatten i ett halvt dygn. Under den tiden låg jag mest och var fascinerad över den sjukdom som angripit mig. Det tog nästan exakt två dygn för sjukdomen att bryta ut och därefter var den över på tjugofyra timmar. Det som var värst under det dygnet var konstigt nog inte kräkandet eller tarmtömningarna. De var ändå inte så frekventa. Det värsta var magsmärtorna som kom och gick. Vissa gånger började man fundera på om det var något mer allvarligt fel med en.

Att kräkas har jag annars inga problem med. Många gånger kan det kännas som en befrielse att låta kroppen jobba ut maginnehållet. Det är illamåendet precis innan som är jobbigt.


Min andra svåger, Ronny, drabbades av influensan för många år sedan. Min syster berättade skadeglatt om hur det sprutat ur båda ändar samtidigt. Det här var långt innan jag hade hört talas om Vinterkräksjukan så jag trodde naturligtvis att hon överdrev. Det gjorde hon antagligen inte, och trots att det påstås att Vinterkräksjukan har funnits länge så kan jag inte låta bli att undra om min svåger var först med det i dessa trakter. Är det honom vi ska anklaga?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0