Slaskbloggen

Någon av de första kvällarna bestämde vi oss för att sticka över till Playa del Inglés och kolla in nattlivet. Det tog cirka fem minuter med bil till sydsidans festmetropol, Playa del Inglés, eller tjugo minuters promenad om man ville gå längs den fina strandpromenaden.

Taxi var billigt och de flesta såg mer eller mindre risiga ut. De flesta vi såg var Mercedes men rätt vad det var fick vi syn på en gammal Volvo. Samma känsla som Kumlakorven hade gett oss i butiken sköljde nu åter över oss. Chauffören blev glad av att höra vårt beröm över bilvalet och gav oss rabatt. Efter det vägrade vi åka med någon annan.

I Playa del Inglés var det som på de flesta turisttäta ställen. Utanför varje krog stod ett antal personer och delade ut små kort som man kunde lösa in mot en fri drink om man valde just deras ställe. Vi provade flera stycken – både drinkar och krogar.

Vi såg en discjockey som var på pricken lik trummisen i Def Leppard bortsett från att han hade två armar. Jag gick fram och önskade ”In the Army Now” med Status Quo för att Erik skulle in i lumpen när vi kom hem. Det blev ett allmänt jubel över den blivande soldaten när discjockeyn annonserade anledningen till låtvalet. Erik såg mest ut att vilja sjunka genom stolen.

   På ett annat ställe försökte bartendern para ihop oss med ett par lokala tjejer. Han serverade drinkar åt dem som vi fick betala men efter en stund tog de sina drinkar och gick fnittrande därifrån. Vi kunde inte kommunicera med dem då de inte verkade kunna engelska, eller så var det bara drinkarna de var intresserade av. Snopna och idiotförklarade gick vi därifrån. Kärlekens språk är uppenbarligen inte samma på spanska som på svenska!

En bit bort träffade vi på två killar som ville sälja billiga klockor. Erik som vid det laget kommit igång på drinkarna hånskrattade åt dom innan han på någon slags svengelska sa:

   ”No no no, Clas Ohlson-shit. We’re gonna go get a hamburger!"

Stämningen blev snabbt ganska hotfull så jag drog med mig Erik därifrån illa kvickt. Kanske visste de vad Clas Ohlson var för något.

Det blev några diskoteksbesök efter det men kvällen tog en oväntad vändning när jag insåg att Erik började må väldigt dåligt.

   Han började kräkas vid vägkanten vilket uppmärksammades av taxichaufförerna som vägrade plocka upp oss. Till slut fanns ingen annan råd än att börja vandra den långa vägen längs stranden samtidigt som jag försökte få Erik att dricka av den flaska vatten jag köpt någonstans.

   Att släpa på en stupfull vän på en tung sandstrand är inte det lättaste. Erik tappade sin fickdator där nånstans. Vi letade efter den de följande dagarna men den var försvunnen.

När han var nedbäddad på hotellrummet tog jag en promenad. Min fasta övertygelse var att det måste finnas ett diskotek även i San Augustin. Efter en timmes planlöst sökande konstaterade jag att det enda som fanns var enstaka barer som snart skulle stänga. Vi hade hamnat i en håla.

Med den bedrövelsen gick jag en genväg hem till hotellet genom den stängda gallerian. Där, mitt bland nedsläckta butiker, fann jag mitt andra hem för den här resan. Jag hade hittat Skandinaviska Baren.

SB drevs av en kanarier, Antonio Manolo, som flyttat hem efter många år i Sverige. Han hade tapetserat den lilla baren med diverse tidningsurklipp och idrottsvimplar han hade haft med sig. De flesta av urklippen visade Antonio på löparbanor eller refererade till blygsamma idrottsprestationer han gjort under sin tid i Sverige.