Slaskbloggen

Det är inte så ofta numera man hör talas om riktiga busstreck. Ni vet, knyta fast dragsmällare i grannens garageport, placera en hink vatten över dörren till lärarnas fikarum eller kasta vattenballonger från balkongen på folk. I det stora hela ganska obetydliga saker som småungar gör då och då.
Numera pangar de rutor, stjäl mobiltelefoner eller spöar på någon.

Själv var jag aldrig någon stor busare. Dels var jag alldeles för feg och dels är inte min hjärna skapt för att konstruera bus av den kaliber som mitt ego vill. Men en gång fick jag en sån där lysande idé. En gång slog blixten ned från en klar himmel i min oorganiserade hjärna och det tänkte jag återge här så gott jag minns.

Jag var tretton, kanske fjorton år när jag och min kompis Micke som vanligt gick runt i Kumla och hade tråkigt. Man var för stor för att leka då, det var mycket mera vanligt att göra ingenting. Det var åtminstone vad jag sa varje gång mamma undrade vad vi gjorde. Vad det egentligen handlade om var att man gick omkring tämligen planlöst och pratade om allt och inget på samma gång tills man frös eller tröttnade och gick hem. Så spenderades många dagar och kvällar under mina tidiga tonår.

Den här speciella dagen, jag tror att det var en lördag, gick vi och smygrökte bakom en gammal butikslokal. I ren frustration över något sparkade jag till en gammal kartong som låg slängd där och ut flög en död, fet råtta. Det är möjligt att det rörde sig om någon form av mus, men dels var den större än Hasselmöss och dels låter den här historien svulstigare om vi kallar den för råtta.

Vi stod i alla fall lite förvånat och tittade på den döda råttan när en enkel men genialisk plan började ta form i mitt huvud. Jag förklarade exalterat för Micke att man borde peta in råttan i kartongen och ge bort den som present.
"Tänk dig minen på den som öppnar" sa jag.
Vi bestämde att vi skulle ge bort den till Mickes dåvarande flickvän och förvånande nog hade han inga invändningar.

Vi hittade en pinne, petade in råttan i kartongen igen och gick iväg till Kvantum som var den stora livsmedelsbutiken mitt i Kumla. Där hittade vi inslagsdisken och petade i några kronor för att få ut lite omslagspapper. Jag minns inte om vi brydde oss om att knyta snöre runt paketet men med tanke på det kreativa tillstånd jag befann mig i så är det mycket möjligt att vi gjorde så.

Sedan gick vi med paketet under armen hem till hans flickvän och ringde på. Hon blev givetvis förvånad men samtidigt jätteglad över att få en present, speciellt eftersom vi sa att det var Mickes idé. Jag inbillade mig att det skulle bli trovärdigare så.
Tyvärr hade vi extremt svårt att hålla masken så hon började ana oråd efter ett tag och vägrade öppna paketet. Efter lite misslyckad uppmuntran från oss gav hon tillbaka det oöppnade paketet och kastade ut oss.

När vi lämnade huset kändes paketet plötsligt inte lika intressant. Visserligen kunde vi tänka oss några möjliga offer för vårt spratt men entusiasmen var borta. Därför lämnade jag paketet ståendes nedanför deras brevlåda. Detta skulle visa sig vara ett genialiskt drag.

I skolan måndagen därpå fick jag veta av Micke att tjejens mamma hade gått ut på söndagen för att hämta in tidningen. Förvånad hade hon hittat ett paket som hon glad i hågen tog in och öppnade. Reaktionen fick vi aldrig se men det kändes på något vis bra att få veta att buset fungerade, om än med ett oväntat offer. Efter det vågade jag aldrig gå i närheten av deras hus igen.