Slaskbloggen

När jag var barn fick man inte gå ut efter mörkrets inbrott. Således innehöll sommarkvällarna gråt och tandagnisslan medan vinterkvällarna oftast var lugna då man ändå var för genomfrusen för att orka vara ute så länge. Det här var på åttiotalet när allt var glättigt, neonfärgat och lite frisläppt efter det hårt hållna pedagogiska sjuttiotalet. Vilket årtionde mamma anammade vet jag inte, men inte var det sjuttiotalet i alla fall.

Ofta var vi faktiskt ute som barn, även fast grannen skaffade ett Nintendo efter ett tag. Vi gillade att vara ute och spela fotboll, bandy, badminton eller leka actionfilm med bilar och småfigurer. Med undantag för någon enstaka lek som dunken (även kallad burken och en del andra namn jag inte kommer ihåg nu) så var det detta vi sysselsatte oss med. Och vi gjorde det med stor energi, det kan inte ha funnits många gram fett på våra kroppar. Överviktiga barn i min ålder träffade jag inte på förrän jag började högstadiet.

Ibland fanns dock inte den rätta motivationen där och då började man fundera på allt roligt man kan göra hemma hos någon. Helt andra leksaker, roliga sällskapsspel, kanske någon videofilm om man hade tur och så förstås tv-spel. Hos mig fanns inte de två sistnämnda sakerna. Men det spelade ingen roll eftersom min mamma konstant vägrade att släppa in någon. Själv hamnade man i kläm när kamraterna började uppmärksamma att vi aldrig lekte inne hos mig. Då fick man stå där och ta en massa skit och komma med någon tam förklaring. Oftast hade man inget bar att komma med.

Min bästa kompis upp till ungefär sju års ålder bodde på samma gård som mig. Han hade drösvis med häftiga leksaker och roliga serietidningar, mest Kalle Anka. När vi var inne och lekte hos honom och han gjorde avbrott för att äta mat passade jag på att sluka så många nummer jag kunde. Kalle Anka var nämligen bannlyst hemma hos mig. Mamma tyckte att den var våldsam. Istället fick jag läsa Lilla Fridolf och eftersom det fanns en hunger efter serier så läste man igenom varje nummer, men aldrig med särskilt stor behållning. Lilla Fridolf var helt enkelt en fånig skit-serie som inte alls utmanade ens fantasi som Kalle och hans vänner kunde göra. Och vilken fem-åring kan relatera till en stackars hunsad medelålders fetknopp i ett katastrofalt äktenskap?
Nåväl, grannen prenumererade på Kalle Anka & co varför jag kunde stilla en del av min serie-hunger där.

En annan sak som min granne hade var en videospelare. Vissa helger brukade de hyra filmer och hade man tur kunde man få vara med när de skulle titta på dom. Eftersom jag som barn på åttiotalet hade ganska stränga tider att passa så var det sällan man fick vara uppe så länge de kvällar SVT visade film. Det här var före kabel-tv:s intåg. Därför blev videospelaren en viktig detalj i min relation till min granne. Här blandades tecknade pärlor med action och komedi. De mest våldsamma filmerna fick vi naturligtvis inte titta på, men det som vi fick se var tillräckligt för att fortsätta att stimulera min fantasi bortom det som serietidningarna kunde ge mig. Film blev helt plötsligt ett väldigt viktigt medium för mig.

Den stora uppenbarelsen infann sig dock inte förrän grannen skaffade ett Nintendo tv-spel. Han hade visserligen haft ett Philips G7000 innan, men eftersom det var ganska primitivt och innehöll streckgubbar så dög det bara som tillfälligt tidsfördriv.

Nintendot däremot öppnade en helt ny värld för mig som jag fortfarande inte lämnat bakom mig. Helt plötsligt fanns komplicerade världar med figurer som talade (genom text) och tydliga mål, istället för att bara försöka få en bra poängsumma Det var helt enkelt oerhört skönt att få kliva in i en annan värld och ikläda sig rollen av någon annan, även om det råkade var en fet rörmokare med mustasch. Så ofta vi kunde satt vi parkerade framför tv-spelet och försökte klara banor, bossar eller översätta ledtrådar i rollspel.

Efter några år skiljdes våra vägar åt och jag fick ett eget tv-spel som sedan blev en dator, och här sitter jag nu. Lika fascinerad av fantasivärldar fortfarande men lite undrande var min granne tog vägen. Jag präglades massor av den här tiden men lite snopen är jag över att konstatera att min bästa vän på den tiden hade mindre påverkan på mig än hans tv-spel.