Slaskbloggen

Vi brukar titta på ”Du är vad du äter” sambon och jag. Det är hon som tittar mest men jag måste erkänna att hon har lyckats dra in mig i det också. Bäst är den svenska varianten Med Anna Skipper men eftersom det har säsongsuppehåll får vi hålla tillgodo med den engelska.

Kostexperten där är en anskrämlig kvinna som kör med fånig skrämseltaktik. Vi brukar kalla henne för ”Bajs-tanten”. Hon har nämligen vad vi anser är ett onaturligt intresse för människors avföring. I början av serien brukade de faktiskt visa i bild när hon petade i och analyserade människors bajs. Numera undviker de tack och lov att visa det i bild, men vi måste fortfarande stå ut med hennes målande beskrivningar.

Människorna som är med i serien framställs (som i så många andra doku-såpor) som extremt korkade, barnsliga och gnälliga. En kvinna spottade ut någon näringsrik rätt på köksgolvet. En annan började gråta för att det var så äckligt.

”Barnrumpor” tänkte jag.

De brukar få föra en slags matdagbok under en vecka och sedan placeras allt de har ätit ut på ett stort bord hemma hos personerna. Där står de sedan och är äcklade och ofta helt överraskade över att de ätit allt de ser framför sig. Det är tydligen en väldigt effektiv taktik på dessa människor. Det skulle aldrig fungera på mig. Jag skulle bara rycka på axlarna och säga att jag är fullt medveten om vad jag ätit. Å andra sidan äter jag nog lite nyttigare, lite oftare än vad dessa personer gör. Men ändå, hur korkad och ignorant får man bli.

Serien har alltså en klar nackdel. Man bidrar till fördomen att tjocka människor är korkade. Det gillar jag inte. Sedan gillar jag heller inte den attityden som kostexperterna har. De intar nämligen någon slags förmanande vuxenroll gentemot deltagarna som därmed förvandlas till små okunniga, gnälliga barn.

Före och efter bilderna idiotförklarar tittarna också. Man får se deltagarna iklädda sämsta möjliga kläder för deras kroppstyp för atts edan i slutet av programmet, när de genomgått sin kur, ikläda dom kläder som döljer deras storlek bättre. Givetvis är de oftast sminkade på efter-bilderna för att framstå som så livfulla och förbättrade som möjligt. Allt för ofta syns det dock att deltagarna förvisso gjort framsteg, men inte så stora som programmakarna velat göra gällande.

Jag avskyr dokusåpor av alla de slag. De framhäver nämligen, utan undantag, människors värsta sidor. Signalen de sänder är att det är helt okej att bete sig som ett svin gentemot andra människor. Ilska, hämnd, girighet, svek och lögnaktighet. Allt kablas ut och förhärligas. Dokusåpor är TV-världens rövhål!

I ”Du är vad du äter” har jag dock hittat en positiv sak. Man får massor med tips på vad saker innehåller och vad det finns för nyttiga alternativ för att må bättre. Det tar jag till mig. Däremot lämnar jag bajstanter, förvuxna barn och allt annat negativt bakom mig. Jag är glad att dokusåporna håller på att konkurreras ut av storslagna dramaproduktioner som Lost, 24 och Heroes. Jag gillar i och för sig inte många av dom heller, men det får jag återkomma till någon annan dag.