Världens bästa band!
"Hey, I'm in a band!"
Som det så fint heter i JC-reklamen... Eller är det HM... Eller...?
Oavsett så är det mig de sjunger om. Jag är med i ett band. Det största band som någonsin funnits på denna jord. Vi har inget namn som jag vet om just nu, men fan vad bra vi är. För sådan är jag. En livs levande legend... i mitt eget huvud!
Det finns en filmreplik som jag älskar - fråga mig inte varför!
I filmen "Pump up the volume" säger Christian Slater: "...just like me - a legend in his own mind!".
Jag antar att den repliken fastnade eftersom den är jag i ett nötskal. All min potential som jag besitter har av olika anledningar aldrig riktigt fått blomma ut, men att jag skulle kunna blivit en legend hyser jag ingen som helst tvekan om!
Många schyssta författare med självaktning skriver någon gång om den där sommaren som var magisk. Den enda sommaren som var speciell i deras barndom, den specifika sommaren som förvandlade dom från naiva barn till hårdhudade ungdomar. Håkan Nesser har gjort det, Stephen King gjorde detsamma och alla blir vi mållösa över... ja över vad egentligen? Inte fan är det väl ett igenkännandets suck vi utbrister i när vi läser om det?
Hur många mord/dödsfall var du med om under din uppväxt? Hur många av dom inträffade under sommarperioden? Hur många av er skulle sammanfatta en sådan sommar som "magisk"?
Förstå mig rätt, jag älskar att läsa om sådana somrar, men inte är det för att jag känner igen mig!
Snarare är det så för att det är en sommar man skulle velat uppleva! Precis som det är spännande att se en film om en robot från framtiden eller en ödla från forntiden.
Mina somrar som barn såg så här i efterhand likadana ut... i stort sett. Inte så att alla var småtråkiga, snarare tvärtom. Alla somrar innehöll minst ett äventyr. En sommar var det den nakne mannen som sprang runt på gårdarna där jag bodde. (Efter att första chocken hade lagt sig bestämde vi oss för att "slå tillbaka" och laddade upp med smågrus och gick till motattack. Men det är en annan historia).
En annan sommar var det äventyret på Gotland med en hel klädkammare inredd med *alla* Kalle Anka-tidningar utgivna och den mest perfekta sandstrand/badplats jag någonsin kommer att uppleva. Sedan vill jag minnas en sommar då någon fått för sig att vi minsann skulle undersöka ödehuset i närheten. Jag bangade efter 20 meter då jag sett alldeles för många varningslappar om råttgift.
Poängen är att det fanns alltid minst ett äventyr varje sommar när jag växte upp.
Men även om det inte var stora äventyr a la King eller Nesser så går det inte att komma ifrån att vara barn på sommaren är ett väldigt speciellt äventyr i sig. Det behövs inga lik eller andra mysterier för det.
Många gånger är det inte förrän långt senare man inser vilket äventyr det var. Och räcker inte det finns ju alltid fantasin. I min fantasi är jag med i världens bästa band!
Som det så fint heter i JC-reklamen... Eller är det HM... Eller...?
Oavsett så är det mig de sjunger om. Jag är med i ett band. Det största band som någonsin funnits på denna jord. Vi har inget namn som jag vet om just nu, men fan vad bra vi är. För sådan är jag. En livs levande legend... i mitt eget huvud!
Det finns en filmreplik som jag älskar - fråga mig inte varför!
I filmen "Pump up the volume" säger Christian Slater: "...just like me - a legend in his own mind!".
Jag antar att den repliken fastnade eftersom den är jag i ett nötskal. All min potential som jag besitter har av olika anledningar aldrig riktigt fått blomma ut, men att jag skulle kunna blivit en legend hyser jag ingen som helst tvekan om!
Många schyssta författare med självaktning skriver någon gång om den där sommaren som var magisk. Den enda sommaren som var speciell i deras barndom, den specifika sommaren som förvandlade dom från naiva barn till hårdhudade ungdomar. Håkan Nesser har gjort det, Stephen King gjorde detsamma och alla blir vi mållösa över... ja över vad egentligen? Inte fan är det väl ett igenkännandets suck vi utbrister i när vi läser om det?
Hur många mord/dödsfall var du med om under din uppväxt? Hur många av dom inträffade under sommarperioden? Hur många av er skulle sammanfatta en sådan sommar som "magisk"?
Förstå mig rätt, jag älskar att läsa om sådana somrar, men inte är det för att jag känner igen mig!
Snarare är det så för att det är en sommar man skulle velat uppleva! Precis som det är spännande att se en film om en robot från framtiden eller en ödla från forntiden.
Mina somrar som barn såg så här i efterhand likadana ut... i stort sett. Inte så att alla var småtråkiga, snarare tvärtom. Alla somrar innehöll minst ett äventyr. En sommar var det den nakne mannen som sprang runt på gårdarna där jag bodde. (Efter att första chocken hade lagt sig bestämde vi oss för att "slå tillbaka" och laddade upp med smågrus och gick till motattack. Men det är en annan historia).
En annan sommar var det äventyret på Gotland med en hel klädkammare inredd med *alla* Kalle Anka-tidningar utgivna och den mest perfekta sandstrand/badplats jag någonsin kommer att uppleva. Sedan vill jag minnas en sommar då någon fått för sig att vi minsann skulle undersöka ödehuset i närheten. Jag bangade efter 20 meter då jag sett alldeles för många varningslappar om råttgift.
Poängen är att det fanns alltid minst ett äventyr varje sommar när jag växte upp.
Men även om det inte var stora äventyr a la King eller Nesser så går det inte att komma ifrån att vara barn på sommaren är ett väldigt speciellt äventyr i sig. Det behövs inga lik eller andra mysterier för det.
Många gånger är det inte förrän långt senare man inser vilket äventyr det var. Och räcker inte det finns ju alltid fantasin. I min fantasi är jag med i världens bästa band!
Kommentarer
Trackback
