Depressioner & Ja-sägare
Blev rekommenderad länken http://netdoktor.passagen.se
Man kunde söka på symptom där sas det. Och det kan man! Hypokondriker överallt behöver nu inte ringa och tjata på sina vårdcentraler. Deras eftersökta bekräftelser är endast ett par klickningar bort.
Efter en stund såg jag även att de har en hel avdelning för depressioner. Det är som ett eget litet community där de som är för udda och sjuka för Lunarstorm kan samlas. Man registrerar sig och blir medlem och efter det kan man blogga, läsa nyhetsartiklar på området, ställa frågor samt diskutera med andra människor i liknande situationer. Det är väl det sistnämnda jag vänder mig emot.
Låt mig först förklara min grundsyn. Att vara deprimerad är som att vara beroende av något, att använda till exempel droger. Som drogmissbrukare vill du ha ja-sägare runt omkring dig. Därför dras de oftast till andra missbrukare. Så här är det över hela spektrat, vare sig man är drog- mat- spel- eller någon annan form av missbrukare. För dessa personer säger inte Nej! när man vill ha sin fix. Dessa personer "vet ju hur det är själva". Detta beteende stämmer även in på depressiva människor.
Av den här anledningen tycker jag att det är knepigt att läkare ställer sig bakom den här delen av sajten. Vissa kanske skulle hävda att gruppterapi varit en fungerande behandlingsform av psykiskt sjuka, och visst, så är det säkert. Men problemet är att ett community med diskussions-forum där inte läkarna styr samtalen knappast kan klassas som grupp-terapi. Det kan möjligtvis finnas små vinster i att en "patient" får veta att han eller hon inte är ensam, men samtidigt är risken för stor att man uppmuntras i sin depression. Att man finner en tillhörighet bland Ja-sägarna som gör att man inte riktigt vill kämpa sig ur sitt hål.
För en viktig detalj i sammanhanget är också att det i depressionen efter ett tag infinner sig en slags trygghet. Har man väl ramlat i sitt svarta hål är det otäckt att klättra upp igen, hur hemskt det än är där nere. Om detta beror på rädslan att ramla ned igen låter jag vara osagt, men för varje dag nere i hålet minskar vilja att klättra upp.
Jag tror helt enkelt inte på idén att andra depressiva människor är de bäst lämpade att ge råd och stöd. Vi tillåter ju till exempel inte att drogmissbrukare får rehabilitera andra drogmissbrukare. Vi parar inte gärna ihop mat-missbrukare i samma hushåll om vi kan undvika det. En människa med sex-missbruk lär sig väl inte att kontrollera sina lustar genom att lämnas ensam med en annan sex-missbrukare?
Ett vanligt uttalande av depressiva människor till de som inte drabbats är "Du kan inte hjälpa mig, för du har aldrig varit med om detta! Jag behöver någon som förstår mig!" Liknande uttalanden kan till exempel höras från nikotinister.
Någon som har varit missbrukare i någon form brukar känna igen det allt för väl. Det är ett rop efter Ja-sägare. Inget annat! Man vill att omgivningen skall tycka synd om en, för då minskar risken att de sätter press, ställer krav och säger "Nej". Då minskar risken att man måste börja klättra upp ur sitt hål.
Därför rekommenderar jag inte Netdoctor Depression till någon annan än anhöriga. För det är de som behöver det stödet. För dom kan en sådan sajt bli en utmärkt utbildning i hur man blir en "Nej"-sägare.
Man kunde söka på symptom där sas det. Och det kan man! Hypokondriker överallt behöver nu inte ringa och tjata på sina vårdcentraler. Deras eftersökta bekräftelser är endast ett par klickningar bort.
Efter en stund såg jag även att de har en hel avdelning för depressioner. Det är som ett eget litet community där de som är för udda och sjuka för Lunarstorm kan samlas. Man registrerar sig och blir medlem och efter det kan man blogga, läsa nyhetsartiklar på området, ställa frågor samt diskutera med andra människor i liknande situationer. Det är väl det sistnämnda jag vänder mig emot.
Låt mig först förklara min grundsyn. Att vara deprimerad är som att vara beroende av något, att använda till exempel droger. Som drogmissbrukare vill du ha ja-sägare runt omkring dig. Därför dras de oftast till andra missbrukare. Så här är det över hela spektrat, vare sig man är drog- mat- spel- eller någon annan form av missbrukare. För dessa personer säger inte Nej! när man vill ha sin fix. Dessa personer "vet ju hur det är själva". Detta beteende stämmer även in på depressiva människor.
Av den här anledningen tycker jag att det är knepigt att läkare ställer sig bakom den här delen av sajten. Vissa kanske skulle hävda att gruppterapi varit en fungerande behandlingsform av psykiskt sjuka, och visst, så är det säkert. Men problemet är att ett community med diskussions-forum där inte läkarna styr samtalen knappast kan klassas som grupp-terapi. Det kan möjligtvis finnas små vinster i att en "patient" får veta att han eller hon inte är ensam, men samtidigt är risken för stor att man uppmuntras i sin depression. Att man finner en tillhörighet bland Ja-sägarna som gör att man inte riktigt vill kämpa sig ur sitt hål.
För en viktig detalj i sammanhanget är också att det i depressionen efter ett tag infinner sig en slags trygghet. Har man väl ramlat i sitt svarta hål är det otäckt att klättra upp igen, hur hemskt det än är där nere. Om detta beror på rädslan att ramla ned igen låter jag vara osagt, men för varje dag nere i hålet minskar vilja att klättra upp.
Jag tror helt enkelt inte på idén att andra depressiva människor är de bäst lämpade att ge råd och stöd. Vi tillåter ju till exempel inte att drogmissbrukare får rehabilitera andra drogmissbrukare. Vi parar inte gärna ihop mat-missbrukare i samma hushåll om vi kan undvika det. En människa med sex-missbruk lär sig väl inte att kontrollera sina lustar genom att lämnas ensam med en annan sex-missbrukare?
Ett vanligt uttalande av depressiva människor till de som inte drabbats är "Du kan inte hjälpa mig, för du har aldrig varit med om detta! Jag behöver någon som förstår mig!" Liknande uttalanden kan till exempel höras från nikotinister.
Någon som har varit missbrukare i någon form brukar känna igen det allt för väl. Det är ett rop efter Ja-sägare. Inget annat! Man vill att omgivningen skall tycka synd om en, för då minskar risken att de sätter press, ställer krav och säger "Nej". Då minskar risken att man måste börja klättra upp ur sitt hål.
Därför rekommenderar jag inte Netdoctor Depression till någon annan än anhöriga. För det är de som behöver det stödet. För dom kan en sådan sajt bli en utmärkt utbildning i hur man blir en "Nej"-sägare.
Kommentarer
Trackback
