Slaskbloggen

Nu har Stefan Rehn och Siggi Jonsson sågat Allsvenskan. Jämnheten tyder på dålig kvalitet säger dom. Jag tror inte alls att så är fallet. Det finns mer pengar och mer kvalitet i Allsvenskan idag än vad det någonsin gjort i modern tid. Tacka billiga importer för det och mer pengar för det.

Stefan Rehn pekar på IFK Göteborgs storhetstider och menar att ett dominerande lag kan plocka de bästa spelarna från de andra klubbarna och på det viset hävda sig i Europa. Jag vill mena att det är nya tider nu. Det finns andra sätt att göra det på och att börja snegla på 80-talet för att hitta lösningen är ungefär lika dumt som att studera amerikanska inbördeskriget för att lära sig hur man krigar idag.
   Vi har fler importer och spelare av högre kvalitet i Allsvenskan idag. Detta tillsammans med att fler klubbar bygger upp ekonomiska muskler gör att jag inte alls ser lika dystert på framtiden som Rehn gör. Och ärligt talat, publiken sviker om de vet vem som ska vinna varje år. Och om publiken försvinner, vad är egentligen vitsen då?

Svensk klubbfotboll är just nu inne i någon slags uppbyggnadsfas.
* Man bygger ut och bygger nya arenor som skall kunna dra in mer pengar.
* Man anammar nya tränare och idéer. (Rikard Norling, Magnus Haglund m fl)
* Man lockar hem utlandsproffsen, mycket tack vare punkt 1.

Kan man dessutom äntligen försöka lägga om träningen och skära ned på den idiotiska styrketräningen så kan vi mycket väl snart vara där. Vilka är då lagen som kan/ska ta klivet ut i Europa? Tja, spontant säger jag nog Djurgården, Malmö, Elfsborg och AIK.

Djurgården är idag en så pass blank sida att jag inte vill ge mig på att sia om deras möjligheter. Helt klart är att de, spelare och ledare, har massor att bevisa.

Malmö har stora ekonomiska muskler men enligt min mening har man använt dom till väldigt tveksamma köp. Man har pratat om Real Malmö och alla stjärnor under några år nu och det stämmer förstås om man inte har höga krav.
   När inte ens en världsspelare som Henrik Larsson dominerar i Allsvenskan (han är förmodligen bäst i serien men för att dominera anser jag att man ska spruta in mål och springa i cirklar runt motståndarna), hur kan man då begära att spelare som Daniel Andersson, Yksel Osmanovski och Anders Andersson ska göra det.

De två sistnämnda är förresten typexempel på spelare vars sportsliga värde är klart överskattat. De håller förvisso hög klass, men stjärnor? Och hur kan man lägga trycket på dessa spelare att springa hem serien och ta klivet ut i Europa  när de inte lyckades göra det under sina proffssejourer? Det övergår mitt förstånd! Dessutom anser jag att Sören Åkeby har minst lika mycket att bevisa som radarpartnern Zoran Lukic, och det har inte börjat bra.

Då ser Elfsborg betydligt bättre ut rent kvalitetsmässigt, och tillsammans med AIK är de de mest troliga att ha en möjlighet till Europa-spel de närmsta säsongerna. Förklaringen kan vi hitta på två ställen. Dels har båda lagen tränare som inte är fastkörda i den förlegade svenska modellen, och dels håller de på att bygga upp en stabil ekonomisk bas. Detta, min gode Stefan Rehn, är nyckeln till Europa, inte att vara ensam om pengarna!

Vänsterpartiet med länsbekantingen Peter Pedersen i spetsen vill införa gratis kollektivtrafik på prov under fyra år. Jodå, precis samma sak som man genomförde i Örebro stad under tre veckor förra året. Att det försöket fick avbrytas i förtid skuldbelägger Pedersen de styrande för.
 Och visst har han rätt. Man borde givetvis ha försökt att införa åtgärder för att stävja problemen som uppstod på bussarna, istället för att ge upp direkt. Men alla som åkte buss under kvällstid då vet hur illa det var på bussarna under de där tre veckorna. Jag undrar om Peter Pedersen vet det?

När Pedersen sedan säger att han tror "att problem med stök ökar om folk måste hålla på med betalning" så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Hur korkad får man bli och samtidigt sitta i riksdagen?
Käre Peter Pedersen, om ditt uttalande vore ett faktum så skulle väl lokaltrafiken vara näst intill omöjlig att ha idag när alla faktiskt måste betala? Eller hur resonerar du egentligen? Och genom att nedvärdera problemen till ordvalet "stök" har Peter Pedersen bevisat att han inte är insatt i hur försöket förra året föll ut. Det Pedersen kallar stök var snarare bråk, skadegörelse och allmänt kaos inne i bussarna.
   Det kräver stora resurser att stävja det. Så stora att jag undrar om vi verkligen skall lägga lägga ner pengarna på det nu.

Nej du, herr Pedersen. Jag föreslår istället att man lägger pengarna detta projekt skulle kosta på någon slags subventionering av cyklar istället. Varför inte en billig, subventionerad cykeluthyrning i flera olika områden? Det skulle, förutom att driva fram en del nya jobb, få ner bilutsläppen och förbättra invånarnas hälsa på samma gång. Kanske inget helgjutet förslag, men bättre än att återigen införa något som länsborna bevisligen inte är redo för.

Alla som har hittat "sin" musikgenre och sina favoritartister förbrödras med människor med samma smak och ser ned på dom de inte kan frälsa. Med vissa variationer förstås.
Hårdrockarna ignorerar oftast oliktänkande, syntharna och svartrockarna håller sitt förakt inom gruppen, jazz och soul-fanatikerna är övertygade om att deras genres rika historia ska övertyga de ofrälse och så vidare. Man kan fortsätta så för varje musikstil.
Men värst är popsnörena. Dom som fullständigt snöar in på alternativ musik.

Alternativ musik är nu för tiden, om inte mainstream, så i alla fall bra mycket större än att det borde få kallas just alternativ musik. Ta indiepop till exempel. Det är något av det finaste man kan lyssna på enligt popsnörena. Eller Håkan Hellström. Alla popsnören vet var de befann sig när han först gjorde sin hemska stämma hörd. Dessa båda fenomen är alldeles för kommersiella för att ens komma i närheten av alternativ-begreppet idag.

Det som mest irriterar med dessa popsnören idag, förutom att de tenderar att vara väldigt elitistiska, är att de fortfarande inte fattar att de inte längre är en obskyr lite skara som älskar musik mer än någon annan. De fnyser föraktfullt åt recensenterna, precis som vi andra, men utan att inse att recensenterna är likadana popsnören som de själva är.

Delar av "min" musik, synth och metalbanden från 80-talet, är nutidens alternativa musik. På communityt Helgon står följande på framsidan,
"Tanken är att Helgon.net skall vara ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar."
Det känns skönt att vara "alternativ", för nu kan jag börja se ner på popsnörena när de vinglar in och ut ur mainstream-fåran.

Jag längtar tills jag kan göra säsongsdebut på Behrn arena här i Örebro. Ekonomin är inte tillräcklig för att gå hela säsongen men jag försöker komma iväg åtminstone ett par gånger varje säsong. Det hjälper givetvis att man kommit över friplåtar genom Öbo ett par gånger. När tjejens lillebror är sjuk eller fått förhinder har jag fått gå på hans säsongskort ibland. Det är bra, för jag vill sitta.

Jag minns att jag hamnade en bit upp på ståplatsläktaren för ett par säsonger sedan. Kubanerna höll till där då och bredde ut sig med sina flaggor och trummor, men jag hittade ändå en ganska bra position. Tyvärr förstördes hela matchupplevelsen av hejarklacksledarna som gick fram och tillbaka och skymde sikten. Klämde man inte i ordentligt i ramsorna var det någon som tittade lite förebrående på en. Och att låta bli att applådera i takt med trummorna verkade vara en dödssynd. Precis som att jag inte hade där att göra om jag inte tänkte stödja laget.
Och allt jag ville var att se spelet på planen. Det var liksom hela poängen med att gå dit.

Jag har ingenting emot hejaklackar och tycker tvärtom att de kan vara väldigt viktiga för ett lag, men snälla, jag är inte en av er. Visserligen håller jag på mitt lag i vått och torrt men jag går till arenan för att bli underhållen, inte underhålla andra. Självklart ställer jag upp om det behövs för ett tifo innan match men när spelet väl börjar på planen vill jag kunna leva mig in i det till fullo.

För några veckor sedan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och veckan efter blev det Politik. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Nya världar.

Hör på radion att Magic Slim är på väg till Närke. Jag har ingen aning om vem han är men får snabbt reda på att karln är "en av de sista levande Chicago-musikerna". Spelningen är i Lindesberg och jag får en kortlivad impuls att skrapa ihop lite pengar. Inte för att jag är en jättefan av blues, jag uppskattar på min höjd bluesinfluenserna i hårdrocken och filmen Blues Brothers, men jag skulle så gärna vilja upptäcka en ny värld.

För några år sedan såg jag Alice Cooper göra europa-premiär för sin Brutal planet-turné nere på Sweden rock festival. Det blev startskottet för en sedan länge uppskjuten utforskning av den gamle skräckrockarens musikgärning. Det har gått sakta sedan dess men för varje litet steg jag tar hittar jag allt mer som jag tycker om.

Det finns annars väldigt få artister där jag ärligt kan säga att jag tycker att allt är bra som de har gjort. Jag älskade Roxette från starten men tappade sugen då Per Gessle började skriva musik för dansgolvet istället för hörlurarna. Någonting liknande hände mig med Helloween i slutet på 90-talet.
Min gamla rebellhjälte under tonåren, Magnus Uggla, verkar helt ha snöat in på samma typ av revyliknande melodier hela tiden. Det var länge sedan han släppte en helgjuten skiva nu (1993).

Sedan finns det andra oförglömliga artister som man inte kan snöa in på. Antingen lägger de av som band, eller i värsta fall som artist helt och hållet.
När jag fortfarande var liten i mitten på 80-talet var jag helsåld på "Shakin" Fredrik Willstrand, om nu någon minns honom. Jag kan fortfarande hans hit "Susanne" utantill. Där är jag i och för sig ganska glad att han inte gjort något mer. Har svårt att tänka mig att han skulle ha tilltalat mig nu. Fast vem vet?

En annan förlust var de Michael B Tretow-producerade humorkillarna i synthbandet Big Money. Jag sögs in i deras melodiska vackert vävda synthmattor när jag såg tv-serien "Rapport till himlen" för första gången. Musiken var hälften av den bisarra stämningen i tvserien. Efter det kändes det givet att köpa de två skivorna som fanns. Det var inte förrän då jag upptäckte de roliga texterna.

Den största musikaliska förlusten för mig personligen var när jag upptäckte att Pelle Almgren inte gjort fler skivor. Efter den magiska "Allting är bra" och den mer ojämna "Superstjärna" blev det knäpptyst. Ett rykte har sagt att han åkte in på kåken för något. Tråkigt då Almgrens rödvinspoesi-doftande tragiska texter gjorde djupa märken i min själ. Än idag är det "Allting är bra" som jag lyfter fram om någon ber mig rekommendera en skiva. Detta trots att mina husgudar för övrigt heter Kiss och Tesla.

Just Kiss finns det väldigt många åsikter om. Min torde vara glasklar, det finns helt enkelt inget större band i min värld. När jag upptäckte deras musik på allvar var det som att släppa en bomb. Just det, ni läste rätt. Jag föll för musiken först och upptäckte det där med scenshowerna efter hand. När man sedan började få kontakt med andra Kiss-fans runt om i Sverige och världen genom olika fanklubbar blev man helt överrumplad över den familjära känslan det gav.
På Stadion i Stockholm 1997 var det första gången som jag upptäckte styrkan av att förenas med andra människor i kärlek till samma sak. (Nja, om man bortser från min frikyrkliga period förstås!)

Just nu brinner jag efter att få upptäcka något nytt. Jag har försökt med band som Def Leppard och Dokken men där har det fallit redan på första skivan. Dio är tyvärr alldeles för upprepande för att få mig att lyssna närmare och artister som Alanis Morrisette och Sophie B Hawkins har inte varit i närheten av sina första skivor.

Det är inget fel på de band och artister, de musikaliska världar, jag redan utforskat. Men bortsett från en och annan soloplatta (Paul Stanleys "Live to win" från förra året var en glad överraskning) hyser jag ingen större förhoppning om ett nytt studioalbum från Kiss.
Tesla har visserligen gjort en lika överraskande om suverän comeback men där har drogerna börjat spöka igen så vem vet hur länge det håller?

Jag vill ha något nytt, något som får mig att spricka av energi, något som får mig att känna.
Något som öppnar upp ytterligare en ny värld att utforska.

För några veckor sedan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och veckan efter blev det Politik. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Nya världar.

Jag hatar att sova men jag älskar att drömma. Till och med mardrömmar, som jag tack och lov får ganska sällan, för med sig någon slags positiv kick. Att drömma är att utforska nya världar samtidigt som man utforskar den värld man borde känna till bäst ? sig själv.

Om jag minns drömmen när jag vaknar ger det samma känsla av verklighetsflykt och äventyrslusta som om jag läst en riktigt bra bok, eller spelat ett fascinerande spel. Jag vill helt enkelt inte sluta. Ofta ligger jag kvar och försöka återkoppla till drömmen genom att somna om, ibland lyckas det faktiskt, men när det inte går låter jag fantasin ta vid. Fördelen med fantasier är att jag äntligen får möjligheten att styra händelseförloppen.

Precis som Charles Bukowski är jag hjälten i mina egna texter och jag skulle så förtvivlat vilja vara det i mina drömmar också. Tyvärr har jag aldrig haft det som kallas för "Lucida drömmar", medvetna drömmar där man i olika grad kan påverka händelserna. Flera av mina vänner har sagt sig ha det ofta och jag har misstrott dom varje gång. Men jag är nog mer avundsjuk än tvivlande trots allt.

I den bisarra boken "Den stora föreställningen" av Clive Barker låter han människors drömmar och fantasier få eget liv och en liten stad fullständigt invaderas av mer eller mindre konstiga fenomen. Det är bokens mest fascinerande del när några människor får ett överflöd av det de helst vill ha och efter ett tag börjar se det som en förbannelse.

För en tid sedan fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick ett av Star Treks Holodeck, ett slags hologramrum där man kan skapa till synes verkliga världar. Efter mycket funderande kom jag fram till den mindre smickrande slutsatsen att jag förmodligen skulle bli en riktig missbrukare och leva ut alla mina fantasier i det rummet. Förmodligen skulle man få släpa mig därifrån.

Så det kanske finns en fara med att ha för mycket kontroll över sina drömmar. Och om man kan kontrollera en dröm är det väl knappast en helt ny, oupptäckt värld?

För några veckor sedan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och veckan efter blev det Politik. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Nya världar.

Jag älskar att upptäcka nya världar. Bokälskarna får säga vad de vill men ingenting kan som datorn hjälpa en att göra det. Det finns människor som föredrar de mer lättlästa seriealbumen framför en tjock bok. Filmen fungerar bäst när man inte orkar fantisera. Men de flesta håller med om att böcker oftast är bättre än filmerna. Grejen med datorer är att de rymmer allt det där.

På spelsidan hittar du rena textäventyr, grafiska diton, spel som kräver stort engagemang och de som mer är interaktiva filmer. Det finns hjärndöda pang-pangspel och spel som har så djup och komplex handling att både Shyamalan och Bergman förmodligen sitter med varsin laptop och dreglar. Lättillgängligt som filmen eller seriealbumet, och samtidigt så rikt som boken.

Men det är inte bara spel det handlar om. Att upptäcka nya program kan innebära möten med helt nya världar. Att göra som jag och byta operativsystem (Linux) efter mer än femton år på samma plattform är verkligen att färdas in i det stora okända. Ett bevis på det är att det tog en knapp vecka att få igång internetuppkopplingen.

Men det som just nu är det häftiga med att upptäcka Linux är att jag för första gången på allvar ser hur mycket fantastisk programvara och spel det finns där ute som inte kostar tusentals kronor. Att många av dessa program dessutom är fullt jämförbara med de som kostar tusenlappar råder det ingen tvekan om.

Just nu har jag, tack vare Linux-plattformen, alltså en dator som är mer funktionell och mer underhållande än vad Microsoft någonsin kan åstadkomma. Och då tar MS dessutom hutlöst betalt för sina program. Det är kusligt bisarrt när den enklaste varianten av Windows Vista kostar över 2000 kronor. Vill jag ha full support med mitt Linux-system får jag på min höjd betala en fjärdedel.

Men hur som helst fortsätter mitt utforskande av Linux, precis som jag har utforskat Windows så länge. Jag kommer att stöta på patrull efter vägen och jag är säker på att jag kommer att bli riktigt frustrerad mellan varven. Men det blev antagligen Christofer Columbus också när han insåg sitt misstag. Och han upptäckte en helt ny värld på kuppen.

Det finns två typer av datoranvändare. De som antingen kan eller inte kan, och så de som inte nödvändigtvis kan men som har ett bra hum om hur man ska gå till väga. Jag tillhör den sistnämnda.

På min gamla praktikplats finns det gott om människor av den första typen. De kan logga in, skriva dokument, använda planeringsprogram, surfa etc. De kan inte installera drivrutiner, redigera och bränna filmfiler, koppla bort program de inte vill ha autostartande, ansluta en dator till nätverket etc.
Antingen kan de ett program eller en funktion för att de lärt sig av någon eller så kan de inte. Om något går på tok eller något oförutsett inträffar saknar de det grundläggande datorkunnandet som krävs för att improvisera. (Här skulle massor kunna göras inom utbildningsbranschen.)

I morse hann jag knappt ur sängen på min första riktiga lediga dag efter praktiken förrän Tobias ringde.
"Sven kommer inte in på nätverket!"
Efter lite konferering på högtalartelefonen fick jag ta bussen dit och sätta mig ned framför datorn med en halv kopp kaffe bredvid mig.

När jag satt där började oron växa i mig. Några gånger tidigare har jag lite tafatt försökt förklara för Tobias att jag inte kan systemet och att jag faktiskt inte vet rakt av hur man ansluter en dator till deras lokala server.
Men jag var orolig att han missuppfattat mig och trott att jag tillhör typ ett och inte typ två. Alltså att han tror att jag är en typ etta som kan, när jag i själva verket är en typ tvåa som inte kan. Hänger ni med?
Så det ger en extra press eftersom det finns en rädsla för att folk ska bli arga och säga "Du sa ju att du kunde det här!!?"

Nåväl, under praktiktiden lyckades jag efter lite slit faktiskt få tre datorer att ansluta till servern, men jag har fortfarande ingen aning om det finns mer "korrekta" sätt att göra det på. Om något år kanske de ska uppgradera hela det interna nätverket och så skickar de dit någon svindyr IT-snubbe som börjar svära och gorma över vem klåparen är som har gjort så idiotiska saker i systemet. I sann Mission: Impossible-anda kommer jag då att förneka all kännedom.

Många gånger kan jag inte funktionen eller programmet i fråga, men jag vet hur datorer fungerar och jag är synkad med den variation på logiskt tänkande som programmakarna har använt sig av. Vissa skulle kanske påstå att jag helt enkelt är Windows-fierad men det försöker jag motbevisa genom enträgna försök att få igång Linux på hemdatorn. Hur det går med den biten lär jag få återkomma till.

Poängen är i alla fall att jag kan lösa de flesta datorproblem även om jag inte vet hur på förhand. Det är därför jag är så värdelös på att hjälpa människor över telefonen. Jag måste ha närkontakt med datordelarna för att klura ut hur det ska lösas. Lite hederlig handpåläggning.
   Idag gick det sådär. Jag kom åt nätverkets skrivare vilket var det viktiga, men jag upptäckte dessutom också att Sven nu kan komma åt allas personliga mappar. Jag får väl hoppas att han inte klurar ut hur man gör det.

Vissa blir aldrig riktigt nöjda. Gräset är grönare på andra sidan och någonting annat är alltid något bättre.
En tjejkompis gifte sig förra sommaren. Idag har de redan ett barn och är separerade. Hon har sagt något om att de var mer som kompisar. Jag tror inte att hon var nöjd.

Vissa människor har större problem med sådant där än andra. De tröttnar fort och måste gå vidare. Det kan handla om så vitt skilda saker som krogbesök, favoritgodis eller partners. Men dessa människor brukar lugna ned sig med åren och tjejkompisen är fortfarande en bit under 30 så hon kanske finner ro så småningom.

Grejen med sådana personer är inte så mycket att de börjar ogilla det de har som att de blir för nyfikna på vad som finns runt nästa hörn. När de kikar runt hörnet och får syn på något nytt skapas ett otroligt stort begär och behov som är svårt att förklara.

Andra människor, speciellt här i Sverige, går ofta efter devisen att man vet vad man har men inte vad man får. De som aldrig blir nöjda är däremot fullständigt övertygade om att det de får är vida bättre än det de har. Även om det inte stämmer.

Min syster och mamma är typexempel på detta då de byter lägenhet som vi andra byter, tja mobil?
Syrran flyttade in i sin nuvarande etta i början av året och hon börjar redan prata om att hitta något annat. Ibland är det hyran som är problemet. Ibland är det lyhördheten i huset. Men oftast handlar det om att det inte finns någon riktig hall. (Jag däremot fullkomligt älskar planlösningen.)

Mamma brukar i alla fall bo ett par år på ett ställe innan hon bestämmer sig för att flytta. För henne har de stora frågorna handlat om hon vill bo på nedre botten eller inte. Nu är dock hennes flyttfunderingar legitima då min yngsta syster snart är redo att flytta hemifrån och hon därför måste titta på något mindre.
 
För tjejkompisen och hennes korta äktenskap handlade det mycket om att hon trodde att trygghet hos en snäll kille, efter några skithögar till pojkvänner, skulle vara bättre. Nu går hon vidare eftersom kärleken inte fanns där. Nu verkar ett förhållande med en snäll kille som hon dessutom blir kär i mycket bättre. Eller så blir det något annat slags förhållande, eller så inget förhållande alls.

Jag hoppas hur som helst att hon lugnar ned sig och börjar nöja sig med saker och ting. För det är faktiskt så att ofta är inte gräset grönare på andra sidan. Ofta är det inte ens gräs!

Nu är det slut på gamla tider. Praktiken tog inofficiellt slut igår, officiellt idag. Nu blir jag ersatt som praktikant och därmed blir det lilla kontoret på Ribbingsgatan ett veritabelt fäste för Kollegiet. Tobias arbetar där, Joakim tittar förbi titt som tätt och nu skall alltså Åsa in på praktikantstolen. Gissningsvis får hon fler givande arbetsuppgifter än vad jag fick vad det gäller ordbehandling. Det ska i alla fall bli intressant att se om de båda Kollegiet-skribenterna kommer att påverka varandra nu när de kommer att sitta i samma rum och skriva.

Lite tråkigt blir det nu när man börjat att ta det för givet att ramla in vid tio-tiden, kasta sig över något knepigt datorproblem, hälla i sig ett par muggar kaffe för att sedan gå och äta indiskt eller asiatiskt bortåt tolv. Vi lyckades dessutom bli ganska effektiva på slutet. Rekordet på en halvtimmes lunch  inklusive promenad fram och tillbaka blir nog svårslaget.

På hemmafronten ska det bli intressant på lördag. För första gången ska jag bjuda valda familjemedlemmar på påskmiddag. Det gör i och för sig inget om jag misslyckas med någon del men det vore skönt att visa att jag också kan ro i land lite större projekt. Den tilltänkta entrecoten är en sådan sak jag aldrig gjort förut men som nu skall testas skarpt. Mina potatisgratänger pendlar mellan hyfsade och väldigt goda, oftast blir det tyvärr den förstnämnda.

Äggen ska jag i alla fall inte kunna misslyckas med, även om jag inte vågar svära på det. Saker och ting händer tyvärr alldeles för ofta runt mig för att jag ska kunna känna mig helt lugn om någonting.
Då är det bra med färdiga saker på påskbordet, som sill till exempel. Den skall dessutom min syster ta med sig så jag har svårt att se vad som skulle kunna gå fel med den. Men återigen, säker är jag aldrig!

Efter det projektet väntar en ny tom sida. Ingen praktik och inget jobb. Å andra sidan inga direkta krav heller förutom de jag kan formulera själv. Det ska jag försöka göra på bästa sätt även om oddsen för misslyckanden är minst lika goda som för påskmaten. För som min gamla Stor & Liten-chef brukade säga: Vad du än gör, gör det på ett snyggt sätt!

Det började hemma vid busshållplatsen där en tjej kom fram till mig. Hon var klädd i en gammal fleecejacka. Hon hade stripigt hår, stora nariga läppar och sönderkliade eksem på hakan. Dessutom pratade hon som om hon hade ett IQ-värde under snittet.
"Kan du göra mig en tjänst" frågade hon.
En tjänst?? Varför kallas det alltid för en tjänst när det handlar om pengar. Dessutom pengar som man aldrig lär se röken av. Vill man ha pengar är det ett lån, ingen tjänst!

Att det rörde sig om pengar i någon form var bara en kvalificerad gissning, men den blev strax bekräftad.
"Det har krisat sig på morgonen. Skulle du kunna tänka dig att dra ditt busskort två gånger?"
Jag hasplade snabbt ur mig en lögn om att jag bara hade för en resa på busskortet. Svenskar säger aldrig som det är. Vi har inget civilkurage i det här jävla landet. Det är alltid jag har inte tid och jag har inte råd aldrig jag har inte lust eller jag vill inte.
Och så var det. Jag ville inte betala en resa åt henne. Men istället ljög jag och stod sedan och var nervös för att hon skulle upptäcka min lögn. Det är väl den stora nackdelen med lögner: man kan aldrig slappna av.

Jag slank in på kiosken vid centralstationen där dottern till en av de anställda (eller ägarinnan?) höll på att drillas bakom kassan. Jag hoppas för hennes egen skull att det bara handlar om sommarjobb. För maken till maskinbeteende brukar man inte se hos personer med mindre än fem år på samma ställe.
Ingen ögonkontakt, samma torra fraser till varje kund och inte så mycket som ett leende. För att jobba i någon slags butik bör du ha åtminstone något av de kriterierna rätt. Jag tycker lite synd om tjejen, hon var ful också!

Innan jag kom till kontoret passerade jag den stora postcentralen. På en gräsbeklädd sluttning ner mot vägen har någon placerat en vit anka av något konstgjort material. Förmodligen stulen ur någon trädgård. En bit ifrån ankan stod en stor kruka med påskliljor. På det stora hela en ganska bisarr installation.
"Konstiga människor" tänker jag och skyndar vidare. Fast det lustiga i sammanhanget är att jag är rätt konstig själv. Go figure!

Jag håller på med ett projekt som skall ge en stor omvälvande förändring i mitt liv. Det är inte helt smärtfritt och igår spenderades ett par frustrerade timmar framför skärmen. Projektet består av en migrering från Windows till Linux.

Att lära sig en ny plattform från grunden tar sin lilla tid. Det är över tio års utveckling att smälta för att verkligen få det grepp om systemet som jag vill ha. Samma grepp som jag idag har om Windows efter nästan tjugo års insamlande av kunskap om hur det fungerar.

Denna gång har jag gett mig på det okända alldeles själv. Inte ens när jag i slutet av 80-talet valde Atari ST när de flesta körde Amiga var jag helt ensam. Bästa kompisen kände tack och lov lika stark kärlek till märket Atari och den snygga designen.

Samma sak när jag började i musikskolan, eller när jag åkte på konsert första gången eller när jag tiggde godis av granntanten eller alla andra saker jag hoppat på genom åren. Den enda gången jag faktiskt gjort något helt ensam utan att känna någon som kan vara till hjälp var när jag som nioåring började på brottning. Men det slutade å andra sidan i katastrof. Jag började med brottning för att få fler kompisar men det hela mynnade ut i mobbing. Ja, det och en medalj för att jag kom på artonde plats i månadscupen.

Att det äntligen blivit Linux beror inte på att jag velat hålla fast vid Windows. Tvärtom har jag känt en stark längtan bort från "Microshits" produkter. Problemet har legat i att jag saknat spel och program på Linux, men nu verkar det finnas gott om program varav många dessutom är gratis. Vad det gäller spelen är det inget som hindrar mig från att ha kvar en liten Windowspartition på datorn .

Sista sparken därbak kom när jag fick ett tangentbord av Tobias, speciellt anpassat för Linux. Det kändes som att det inte fanns något mer att tveka på när jag hade en tangent med Linuxsymbolen istället för Windows-ditot.

Nu gäller det bara att få skiten att fungera, annars lär man nog börja snegla åt Macintosh.