Nya världar - del 2
För några veckor sedan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och veckan efter blev det Politik. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Nya världar.
Jag hatar att sova men jag älskar att drömma. Till och med mardrömmar, som jag tack och lov får ganska sällan, för med sig någon slags positiv kick. Att drömma är att utforska nya världar samtidigt som man utforskar den värld man borde känna till bäst ? sig själv.
Om jag minns drömmen när jag vaknar ger det samma känsla av verklighetsflykt och äventyrslusta som om jag läst en riktigt bra bok, eller spelat ett fascinerande spel. Jag vill helt enkelt inte sluta. Ofta ligger jag kvar och försöka återkoppla till drömmen genom att somna om, ibland lyckas det faktiskt, men när det inte går låter jag fantasin ta vid. Fördelen med fantasier är att jag äntligen får möjligheten att styra händelseförloppen.
Precis som Charles Bukowski är jag hjälten i mina egna texter och jag skulle så förtvivlat vilja vara det i mina drömmar också. Tyvärr har jag aldrig haft det som kallas för "Lucida drömmar", medvetna drömmar där man i olika grad kan påverka händelserna. Flera av mina vänner har sagt sig ha det ofta och jag har misstrott dom varje gång. Men jag är nog mer avundsjuk än tvivlande trots allt.
I den bisarra boken "Den stora föreställningen" av Clive Barker låter han människors drömmar och fantasier få eget liv och en liten stad fullständigt invaderas av mer eller mindre konstiga fenomen. Det är bokens mest fascinerande del när några människor får ett överflöd av det de helst vill ha och efter ett tag börjar se det som en förbannelse.
För en tid sedan fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick ett av Star Treks Holodeck, ett slags hologramrum där man kan skapa till synes verkliga världar. Efter mycket funderande kom jag fram till den mindre smickrande slutsatsen att jag förmodligen skulle bli en riktig missbrukare och leva ut alla mina fantasier i det rummet. Förmodligen skulle man få släpa mig därifrån.
Så det kanske finns en fara med att ha för mycket kontroll över sina drömmar. Och om man kan kontrollera en dröm är det väl knappast en helt ny, oupptäckt värld?
Jag hatar att sova men jag älskar att drömma. Till och med mardrömmar, som jag tack och lov får ganska sällan, för med sig någon slags positiv kick. Att drömma är att utforska nya världar samtidigt som man utforskar den värld man borde känna till bäst ? sig själv.
Om jag minns drömmen när jag vaknar ger det samma känsla av verklighetsflykt och äventyrslusta som om jag läst en riktigt bra bok, eller spelat ett fascinerande spel. Jag vill helt enkelt inte sluta. Ofta ligger jag kvar och försöka återkoppla till drömmen genom att somna om, ibland lyckas det faktiskt, men när det inte går låter jag fantasin ta vid. Fördelen med fantasier är att jag äntligen får möjligheten att styra händelseförloppen.
Precis som Charles Bukowski är jag hjälten i mina egna texter och jag skulle så förtvivlat vilja vara det i mina drömmar också. Tyvärr har jag aldrig haft det som kallas för "Lucida drömmar", medvetna drömmar där man i olika grad kan påverka händelserna. Flera av mina vänner har sagt sig ha det ofta och jag har misstrott dom varje gång. Men jag är nog mer avundsjuk än tvivlande trots allt.
I den bisarra boken "Den stora föreställningen" av Clive Barker låter han människors drömmar och fantasier få eget liv och en liten stad fullständigt invaderas av mer eller mindre konstiga fenomen. Det är bokens mest fascinerande del när några människor får ett överflöd av det de helst vill ha och efter ett tag börjar se det som en förbannelse.
För en tid sedan fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick ett av Star Treks Holodeck, ett slags hologramrum där man kan skapa till synes verkliga världar. Efter mycket funderande kom jag fram till den mindre smickrande slutsatsen att jag förmodligen skulle bli en riktig missbrukare och leva ut alla mina fantasier i det rummet. Förmodligen skulle man få släpa mig därifrån.
Så det kanske finns en fara med att ha för mycket kontroll över sina drömmar. Och om man kan kontrollera en dröm är det väl knappast en helt ny, oupptäckt värld?
Kommentarer
Trackback
