Att äta snö
Min sambo och jag har en katt som heter Sara. Med tiden har hon blivit mer och mer som ett barn för oss på gott och på ont. Ta i morse till exempel. Jag vaknar till, alldeles för tidigt, av att katten springer omkring i sovrummet. Otåligt, fnysande. Ibland upp i sängen, ibland nere på golvet och krafsar på balkongdörren.
Eftersom jag inte vill vakna blir det ganska jobbigt att höra både flåsandet och krafsandet så jag ryter i åt henne. Givetvis bryr hon sig inte förrän jag tvingas kravla mig bort mot henne och göra hotfulla rörelser med armen. Efter en sådan kraftansträngning är det förstås omöjligt att somna om igen så jag blänger surt på henne en stund innan jag tar mig in på toaletten.
Eftersom jag lämnar toalettdörren öppen börjar hon springa in och ut. Emellanåt sätter hon sig ner och tittar på mig. Det är ganska uppenbart att hon vill något när hon efter en trött blick från mig till slut sätter sig utanför toalettdörren för att vänta. När jag lite frågande tittar ut på henne säger hon ett otåligt ”Mjau” men sitter kvar där och fnyser.
När jag väl är klar på toaletten springer hon direkt fram till balkongdörren. Hon vill ut. Att klockan är sju på morgonen och att det är svinkallt ute är inget som bekommer henne. Jag vägrar dock att släppa ut henne. Igår kom jag nämligen på henne med att äta snö. Jag lät som min mamma när jag mässade om ”mask i magen”, ”avgaser”, ”kattpiss” och andra saker jag själv fick höra när jag var liten. Tyvärr slår Sara liksom andra barn dövörat till och fortsätter äta snö. Barn tycker att det är lite läskigt med risken att få mask i magen men snöätande är ett tvångsmässigt beteende som endast försvinner med tiden. Det är samma sak med Sara, således får hon utegångsförbud.
Där är vi nu. Eftersom hon psykar mig med att sitta i närheten av balkongdörren och stirra på mig så fort jag går förbi känns det som att den här situationen är ohållbar. Och eftersom jag som förälder älskar mitt barn så kommer jag att ge upp först. Men inte förrän jag letat fram en spade och skottat bort snön från balkongen. Som förälder ska man ju skydda sitt barn, även om det är mot fiktiva maskar i en snödriva.
Eftersom jag inte vill vakna blir det ganska jobbigt att höra både flåsandet och krafsandet så jag ryter i åt henne. Givetvis bryr hon sig inte förrän jag tvingas kravla mig bort mot henne och göra hotfulla rörelser med armen. Efter en sådan kraftansträngning är det förstås omöjligt att somna om igen så jag blänger surt på henne en stund innan jag tar mig in på toaletten.
Eftersom jag lämnar toalettdörren öppen börjar hon springa in och ut. Emellanåt sätter hon sig ner och tittar på mig. Det är ganska uppenbart att hon vill något när hon efter en trött blick från mig till slut sätter sig utanför toalettdörren för att vänta. När jag lite frågande tittar ut på henne säger hon ett otåligt ”Mjau” men sitter kvar där och fnyser.
När jag väl är klar på toaletten springer hon direkt fram till balkongdörren. Hon vill ut. Att klockan är sju på morgonen och att det är svinkallt ute är inget som bekommer henne. Jag vägrar dock att släppa ut henne. Igår kom jag nämligen på henne med att äta snö. Jag lät som min mamma när jag mässade om ”mask i magen”, ”avgaser”, ”kattpiss” och andra saker jag själv fick höra när jag var liten. Tyvärr slår Sara liksom andra barn dövörat till och fortsätter äta snö. Barn tycker att det är lite läskigt med risken att få mask i magen men snöätande är ett tvångsmässigt beteende som endast försvinner med tiden. Det är samma sak med Sara, således får hon utegångsförbud.
Där är vi nu. Eftersom hon psykar mig med att sitta i närheten av balkongdörren och stirra på mig så fort jag går förbi känns det som att den här situationen är ohållbar. Och eftersom jag som förälder älskar mitt barn så kommer jag att ge upp först. Men inte förrän jag letat fram en spade och skottat bort snön från balkongen. Som förälder ska man ju skydda sitt barn, även om det är mot fiktiva maskar i en snödriva.
Kommentarer
Trackback
