Elektroniken & Jag
Idag kastar jag bort några gigabyte data från min lånade dator. Jag lyckades nämligen med konststycket att låsa mig ute från den. Lösenorden fungerade inte och program med lösenords-raderande funktioner lyckades inte ens förstå att det fanns en hårddisk i datorn. Eftersom datorn snart skall lämnas tillbaka fick jag bita i det sura äpplet och köra igång återställnings-skivan för att radera hela hårddisken.
Den skorrar otäckt i cd-läsaren nu och på skärmen påtalas det att installationen skall vara klar om 53 minuter, men så har det stått i snart en kvart.
Allt detta får mig att tänka på alla andra datorer och elektriska apparater jag sabbat i mina dagar. Vissa fel har varit självförvållade men många var faktiskt inte alls mitt fel.
Jag lånade Jimmys Amiga en helg för längesedan när han skulle åka bort. Det gick jättebra tills jag hade varit iväg till min syster över natten och kom tillbaka hem. Då fungerade inte fanskapet. Inte så mycket som en diod lös när jag knäppte av och på den stora transformatordosan. Den osäkra fjuniga fjortonåringen som jag var då blev skiträdd och försökte skruva isär transformatorn för att se om det kunde finnas en lös kabel eller en lödning som kanske hade släppt. Men skruvarna satt som berget. Mina förtvivlade försök att få upp dem gjorde att jag slet ut ett par av dem vilket givetvis förvärrade saken.
Jimmy blev allt annat än glad när han fick tillbaka datorn vilket var förståeligt. Vad han däremot vägrade att ta till sig var att ursprungsfelet skulle ha uppstått även om jag inte lånat datorn. Det visade sig senare att en säkring hade gått sönder, vilket var snabbt avhjälpt av en elektronikkunnig granne.
Något år tidigare lånade jag en liten mikrodator vid namn Lambda av Micke. Den medföljande AC-adaptern var lite glapp innan men den lade givetvis av helt och hållet när den kom hem till mig. Micke blev skitförbannad och krävde mig på pengar innan hans pappa grävde fram en ny adapter ur en låda i garaget.
En annan gång installerade jag en hårddisk jag hittat för att på så sätt få lite mer lagringsutrymme. Tyvärr var den disken defekt och satte igång att förstöra data på min ordinarie disk. Den hann med att sabotera massor med data innan jag ens upptäckte vad som hände.
Min syster lånade ut en stor Tv till mig en gång. Den blev bokstavligt talat blålila över hela bilden innan den till slut lade av helt och hållet. Detta efter knappt 2 veckors intensivt spelande på mitt Sega. Någon konstaterade snabbt att bildröret inte hade pallat för trycket så det var bara att kassera den. Och så säger de att det var bättre kvalitet på sakerna förr. Pytt heller!
En skärm på en gammal bärbar dator jag ägde lade av pixel för pixel under några månader. Efter det var även den tvungen att kasseras.
Jag kan bara konstatera att saker och ting tenderar att gå sönder runt omkring mig, men det är tack och lov extremt sällan som det faktiskt är helt och hållet mitt fel. Jag och elektriska apparater har helt enkelt ett komplicerat förhållande som tack och lov verkar ha mognat ju äldre (och visare?) jag blivit. Det var länge sedan jag var med om någon allvarlig incident. Detta trots att jag skruvat och plockat och bänt med en uppsjö kretskort, processorer och annan känslig utrustning de senaste åren. Och så får det gärna förbli.
Den skorrar otäckt i cd-läsaren nu och på skärmen påtalas det att installationen skall vara klar om 53 minuter, men så har det stått i snart en kvart.
Allt detta får mig att tänka på alla andra datorer och elektriska apparater jag sabbat i mina dagar. Vissa fel har varit självförvållade men många var faktiskt inte alls mitt fel.
Jag lånade Jimmys Amiga en helg för längesedan när han skulle åka bort. Det gick jättebra tills jag hade varit iväg till min syster över natten och kom tillbaka hem. Då fungerade inte fanskapet. Inte så mycket som en diod lös när jag knäppte av och på den stora transformatordosan. Den osäkra fjuniga fjortonåringen som jag var då blev skiträdd och försökte skruva isär transformatorn för att se om det kunde finnas en lös kabel eller en lödning som kanske hade släppt. Men skruvarna satt som berget. Mina förtvivlade försök att få upp dem gjorde att jag slet ut ett par av dem vilket givetvis förvärrade saken.
Jimmy blev allt annat än glad när han fick tillbaka datorn vilket var förståeligt. Vad han däremot vägrade att ta till sig var att ursprungsfelet skulle ha uppstått även om jag inte lånat datorn. Det visade sig senare att en säkring hade gått sönder, vilket var snabbt avhjälpt av en elektronikkunnig granne.
Något år tidigare lånade jag en liten mikrodator vid namn Lambda av Micke. Den medföljande AC-adaptern var lite glapp innan men den lade givetvis av helt och hållet när den kom hem till mig. Micke blev skitförbannad och krävde mig på pengar innan hans pappa grävde fram en ny adapter ur en låda i garaget.
En annan gång installerade jag en hårddisk jag hittat för att på så sätt få lite mer lagringsutrymme. Tyvärr var den disken defekt och satte igång att förstöra data på min ordinarie disk. Den hann med att sabotera massor med data innan jag ens upptäckte vad som hände.
Min syster lånade ut en stor Tv till mig en gång. Den blev bokstavligt talat blålila över hela bilden innan den till slut lade av helt och hållet. Detta efter knappt 2 veckors intensivt spelande på mitt Sega. Någon konstaterade snabbt att bildröret inte hade pallat för trycket så det var bara att kassera den. Och så säger de att det var bättre kvalitet på sakerna förr. Pytt heller!
En skärm på en gammal bärbar dator jag ägde lade av pixel för pixel under några månader. Efter det var även den tvungen att kasseras.
Jag kan bara konstatera att saker och ting tenderar att gå sönder runt omkring mig, men det är tack och lov extremt sällan som det faktiskt är helt och hållet mitt fel. Jag och elektriska apparater har helt enkelt ett komplicerat förhållande som tack och lov verkar ha mognat ju äldre (och visare?) jag blivit. Det var länge sedan jag var med om någon allvarlig incident. Detta trots att jag skruvat och plockat och bänt med en uppsjö kretskort, processorer och annan känslig utrustning de senaste åren. Och så får det gärna förbli.
Kommentarer
Trackback
