Slaskbloggen

Det ringde på dörren i morse och jag vet fortfarande inte vem det var. Det är inte mer än ett par meter från sängen till ytterdörren och jag var snabbt uppe och på väg att öppna när jag till min fasa upptäckte något som putade ut. De flesta killar vet säkert vad kombinationen tidig morgon, en full urinblåsa och mjukisbyxor innebär. Där stod jag alltså med galaxens morgonstånd och var på väg att öppna dörren.

Jag ryckte åt mig en tidning för att försöka dölja min belägenhet. Samtidigt som jag studerade resultatet i en spegel ringde personen på andra sidan dörren på för andra gången. Jag försökte snabbt att prova olika poser med tidningen som skydd men alla försök såg löjligt krystade ut. Så där stod jag som ett fån medan personen på andra sidan dörren försvann ut genom porten.

Sensmoralen här är väl att alltid kissa innan man går och lägger sig, eller att sängvätare har vissa fördelar.


Kan inte låta bli att ta upp hur otroligt korkat det är av Svenska Hockeyligan att föreslå prispengar till den som utför den bästa tacklingen. Jag kan visserligen ha förståelse för anledningen till priset men man kan inte ha ägnat en tanke åt de möjliga konsekvenserna av priset. Är det möjligen kortslutning som lett till denna korttänkthet?

Själv tappade jag intresset för hockey i allmänhet och Elitserien i synnerhet när den år efter år bara blev tuffare och tuffare. Det fanns helt enkelt inte utrymme för artisteri längre.
De nya reglerna ger mig ett visst hopp och nu när Djurgården äntligen börjat vinna igen är intresset på väg uppåt igen.


För några år sedan drev jag och Tobias ett Poesi-fansin. Och som alla stora tidskrifter av självaktning ska man instifta något slags pris. DN har Bragdguldet, Aftonbladet har Guldbollen och Expressen delar ut Guldpucken. Vi utsåg månadens Farbror Buske till någon som inte förtjänade det. Idag känns det som att det är läge att återinrätta det priset.

Dagens Farbror Buske är politikerna i den amerikanska delstaten Michigan som instiftat lagar som nyligen såg till att äktenskapsbrott är att betrakta som sexualförbrytelser av första graden.
Straffet? Livstids fängelse! Sug på den ni!

Jag är hårt ansatt från två håll nu. På kontoret sitter Tobias och svär som en borstbindare och hemma går sambons humör upp och ner som den värsta menstruationscykel. De försöker alltså sluta röka. Själv verkar jag inte ha några stora problem med det.

Min teori om mitt eget nikotinbehov är att jag inte är ”fast” i det och att jag förmodligen aldrig varit ”fast” i det. Jag inbillar mig helt enkelt att min mentala oförmåga att fastna för saker smittar av sig på kroppens förmåga att skaffa dåliga (såväl som bra) vanor. Jag röker och snusar av ren lathet. Det är ju så lätt att bara sträcka sig efter dosan och stoppa in en prilla. Om någon viftar med en cigarett framför näsan och frågar om man ska med ut är det så ruskigt enkelt att svara ja.

Tobias slutade ett par dagar innan nyårsafton. Han verkar vara lika nerkörd i skiten som min mamma. Hon försökte några gånger förr men lyckades aldrig. Nu är hon beredd att försvara alla nikotinister så fort det kommer kritik eller tjat. När jag nämnt sambons rökande går mamma direkt in i försvarsposition och säger att hon vet hur det känns för den som inte får röka. Jag tror inte att det är medlidande längre. Istället är det rädslan över att kanske bli nästa person folk tjatar på.

Min sambo slutade några dagar efter nyårsafton. Jag blev lite förvånad och samtidigt lite rädd. Jag vet ju hur hennes humör kan växla. Trots det har hon varit på gott humör större delen av tiden. Mest frustrerad blir hon kanske av all reklam för sluta-röka-produkter. De ska ju påminna oss om de produkter som finns för att sluta röka, men för henne påminner de bara om cigaretter. Där kan man snacka om stolpskott för reklammakarna.

Tobias är nu iväg på möten nånstans resten av veckan. Det här känns som en kritisk period för honom och jag misstänker att de här tre dagarna på långdragna möten kan bli det som antingen hjälper eller stjälper honom. I senaste avsnittet av På Spåret sade en av deltagarna att hon slutat snusa på nyårsafton men att hennes närmsta och familj tjatat på henne att börja igen för att hon blev så elak. Jag tänker aldrig göra något dylikt.

Börjar Tobias svära åt mig får han sig en snyting. Börjar sambons humör bli alltför jobbigt går jag ut och går en stund. För om jag själv ska bli nikotinfri (jag slutade röka på nyårsafton) så kan jag ju knappast gå runt och säga till min omgivning att börja röka igen?

   Jag kom på tidigare ikväll att jag inte snusat något sedan kvällen innan. Instinktivt sträckte jag mig efter snusdosan men hejdade mig och frågade mig själv varför. Kan jag glömma bort att snusa av misstag tänker jag fan i mig glömma bort att snusa med vilje. Dock ska tilläggas att jag inte druckit kaffe på ett par dagar så jag vet inte hur jag reagerar då. Men kom för bövelen inte och föreslå att jag ska ge upp kaffet. Någonstans måste man dra gränsen!

Jag pajade magen definitivt i helgen. Dessutom infann sig en idétorka som gjorde att denna blogg förblev O-uppdaterad under tre dagar. Då ska ni veta att min ambition är att få dit ett inlägg per dag. Men med en mage i uppror och alldeles för mycket chips och julmust som forsar runt i systemet känner man sig inte så manad att sitta och vara koncentrerad under någon timme.

I ärlighetens namn ska sägas att jag var ganska bakfull under fredagen. En bra kur för det är Julmust och en påse lakrits. Tyvärr hade det motsatt effekt på min mage och det har jag fått sona för sedan dess.
Nu sitter jag på kontoret igen och funderar på hur jag ska neutralisera idétorkan. Jag borde förstås skriva något om Henrik Larsson. Så det gör jag nu!

Jag är lite tråkig och stämmer in i de jubelkörer som har hörts efter hans insats på Old Trafford i söndags. Han gjorde en suverän insats. Visst var han bäst på planen under framför allt första halvlek, men han borde också ha gjort minst ett mål till. Han fick fart på Rooney också och hade den supertalangen bara varit vän med bollen hade han satt ännu fler bollar i nät.

Igår fick engelsmännen se en del av de konster som Henke plockat upp i Spanien. Om Ronaldinho såg matchen måste han ha varit nöjd med de tekniska nummer Henke visade upp. Klacken fram till Rooney var stor fotbollskonst, och även om Henke aldrig varit oteknisk så gjorde han inte mycket sådant innan han började träna och spela ihop med den fantastiska brassen.

Men snälla, snälla, försök inte att tänka på att tjata in Henke i landslaget igen. Även om hans kropp fortfarande är i otroligt bra trim så bör han få koncentrera sig på klubbspel i fortsättningen, oavsett om det blir i England eller Sverige. Det är bättre att spelare som Johan Elmander får chansen att etablera sig på allvar i landslaget, även om det innebär att vi missar ett EM-slutspel.

Så med Zlatan i allt bättre form och Larsson i full comeback i en stor liga börjar vi kunna återupprätta äran för våra Super-swedes. Det enda smolket i glädjebägaren är de trista ryktena kring Fredrik Ljungberg. Arsenal ska enligt vissa uppgifter ha tröttnat på svenskens skador och vill göra sig av med honom. Jag är faktiskt förvånad över att det inte har hänt tidigare, även om han tillsammans med Henry numera är definitionen av Arsenal. Det bästa för Fredrik är förmodligen att han gör en ”Henke”. Det vill säga att han slutar i landslaget för att ge kroppen en sista chans att läka ihop och därmed kunna klara av ett par år till i världens hårdaste liga.

Men landslaget då? Tja, trots Zlatan och en Källström på väg uppåt får vi kanske inse att ett land som Sverige har toppar och dalar. Trots att man inte lyckats fullt ut i de senaste mästerskapen, 2002 var förmodligen den bästa chansen, så känns det som att det är dags för den där obligatoriska svackan. Vi hade en under hela 1980-talet, det kom en kortare efter bronsåret 1994 och nu har vi alltså ridit på en enorm framgångsvåg igen under ett antal år. Svackan måste komma snart och då vill jag inte ha Henke i närheten av landslaget. Hans fantastiska karriär förtjänar inte att avslutas med ett misslyckande!

Tobias ska skaffa en hundjävel. Det har han tjatat om i över en månad nu. Han har tydligen hamnat i en dispyt med sin mamma på grund av detta. Han ville ha en blandras men hon har hittills förbjudit honom.

Som ni förstår av inledningsmeningen har jag inte mycket till övers för hundar. I själva verket avskyr jag dom djupt och innerligt. De är fula, dumma och luktar illa. Eller så låter de som fan eller dreglar eller är allmänt störiga. Men lukten är överlägset värst.

Likadant är det med hundägarna. Ja, de kanske inte luktar illa men ändå. Jag vill kunna gå på stadens gräsmattor utan att riskera att trampa i avföring. Jag vill kunna ta ut min katt utan att hon får tokspel för att det kommer en lös hundjäkel springande mot oss. Att sedan var och varannan knarkare och alkoholist skaffar en stor jäkla hund gör inte precis saken bättre. Jag menar, om inte vanligt, nyktert folk kan hålla reda på sina hundar hur ska man då kunna begära att missbrukarna gör det.

Sedan är folk övertygade om att deras hund är helt disciplinerad i alla lägen, ofta på gränsen till idioti. I England på nyår dog en liten femårig flicka av en hund som fick tokspel av fyrverkeripjäser. Det är naturligtvis en otrolig tragedi. Och naturligtvis bär de som fyrade av fyrverkeripjäserna ett visst ansvar, men det gör också familjen som valde att placera sin dotter i ett hem med en hund.

I januari förra året blev en hundvakt svårt skadad av sin brors schäfer. I november 2005 blev tre malmöbor attackerade av lösspringande hundar. I augusti samma år blev en medelålders kvinna attackerad av sin egen hund och fick ena armen uppäten. Exempel finns det gott om, och givetvis finns det ofantligt fler hundar som aldrig gör en fluga förnär. Men poängen här är att ingen kan säga att deras hund är totalt ofarlig i alla lägen.

Men det här är inte huvudanledningen till varför jag ogillar hundar. Det är lukten och beteendet och allt det där jag räknade upp i början. Så snälla, håll hundarna kopplade och långt ifrån mig. Tänk er för när ni skaffar hund och bor i ett område där ni vet att korkade människor skjuter fyrverkerier. Fundera noga på om ni kan ha kontroll över er hund hela tiden om ni skaffar barn.

Nu ska jag be en stilla bön att Tobias tar sitt förnuft till fånga och skaffar en katt istället. Eller varför inte en liten minigris?

Nytt år innebär nya framgångar och nya misstag. Så här i brytpunkten är det meningen att man skall blicka tillbaka, göra listor och dra anekdoter för att sedan försöka kasta sig in i någon siarroll och tala om precis hur bra det kommande året blir.
Jag gillar listor, faktum är att jag älskar att göra egna. Det är ganska kul att förargas över andras också och den inkompetens de uppvisar.

Men det blir inga listor från mig på den här bloggen. Min vän och nuvarande arbetsgivare Tobias tycker att jag ältar det förflutna. Givetvis håller jag inte riktigt med honom men som min första chef brukade säga: ”Vad du än gör så gör det på ett snyggt sätt!”
Den här bloggen är ett viktigt verktyg för mig och därför måste den skötas snyggt.
Därför bryr jag mig inte om att lista saker, jag nöjer mig med att konstatera att 2006 började dåligt, fortsatte med krisvarning för att sedan sakta börja vända uppåt igen.

Det finns saker att glädjas över när jag tänker tillbaka på 2006. Tre Kronors OS-guld, vår nya lägenhet (även om den fortfarande lämnar mycket att önska), mediahypen kring Fuglesangs rymdresa och den borgerliga valvinsten är bara några saker. Att försöka rangordna dom och andra saker är förstås lönlöst.
Framtiden känns för första gången på länge som ett oskrivet blad. Jag håller på att vässa mina pennor för att börja fylla det. Det är möjligt att jag misslyckas totalt men förutsättningarna är bättre än på länge.

Hur den här bloggen ska användas är jag fortfarande inte helt säker på. Helt klart är att den nu byter namn från det ganska klyschiga ”Åsiktsmaskinen” till ”Pig out of Hell”. 2007 är grisens (egentligen vildsvinets) år enligt den kinesiska kalendern, och detta år är det dags för den här grisen att ta ett steg upp och ut. Jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år och jag ska försöka att vara en fantastisk gris i ordets mest positiva bemärkelse. För precis som de tre små grisarna i sagan besegrade den stora stygga vargen har jag en liknande kamp att utkämpa. Jag tänker återkomma till den under året.

Nu nöjer jag mig med att säga ”Oink oink”.