Jag snusar av ren lathet
Jag är hårt ansatt från två håll nu. På kontoret sitter Tobias och svär som en borstbindare och hemma går sambons humör upp och ner som den värsta menstruationscykel. De försöker alltså sluta röka. Själv verkar jag inte ha några stora problem med det.
Min teori om mitt eget nikotinbehov är att jag inte är ”fast” i det och att jag förmodligen aldrig varit ”fast” i det. Jag inbillar mig helt enkelt att min mentala oförmåga att fastna för saker smittar av sig på kroppens förmåga att skaffa dåliga (såväl som bra) vanor. Jag röker och snusar av ren lathet. Det är ju så lätt att bara sträcka sig efter dosan och stoppa in en prilla. Om någon viftar med en cigarett framför näsan och frågar om man ska med ut är det så ruskigt enkelt att svara ja.
Tobias slutade ett par dagar innan nyårsafton. Han verkar vara lika nerkörd i skiten som min mamma. Hon försökte några gånger förr men lyckades aldrig. Nu är hon beredd att försvara alla nikotinister så fort det kommer kritik eller tjat. När jag nämnt sambons rökande går mamma direkt in i försvarsposition och säger att hon vet hur det känns för den som inte får röka. Jag tror inte att det är medlidande längre. Istället är det rädslan över att kanske bli nästa person folk tjatar på.
Min sambo slutade några dagar efter nyårsafton. Jag blev lite förvånad och samtidigt lite rädd. Jag vet ju hur hennes humör kan växla. Trots det har hon varit på gott humör större delen av tiden. Mest frustrerad blir hon kanske av all reklam för sluta-röka-produkter. De ska ju påminna oss om de produkter som finns för att sluta röka, men för henne påminner de bara om cigaretter. Där kan man snacka om stolpskott för reklammakarna.
Tobias är nu iväg på möten nånstans resten av veckan. Det här känns som en kritisk period för honom och jag misstänker att de här tre dagarna på långdragna möten kan bli det som antingen hjälper eller stjälper honom. I senaste avsnittet av På Spåret sade en av deltagarna att hon slutat snusa på nyårsafton men att hennes närmsta och familj tjatat på henne att börja igen för att hon blev så elak. Jag tänker aldrig göra något dylikt.
Börjar Tobias svära åt mig får han sig en snyting. Börjar sambons humör bli alltför jobbigt går jag ut och går en stund. För om jag själv ska bli nikotinfri (jag slutade röka på nyårsafton) så kan jag ju knappast gå runt och säga till min omgivning att börja röka igen?
Jag kom på tidigare ikväll att jag inte snusat något sedan kvällen innan. Instinktivt sträckte jag mig efter snusdosan men hejdade mig och frågade mig själv varför. Kan jag glömma bort att snusa av misstag tänker jag fan i mig glömma bort att snusa med vilje. Dock ska tilläggas att jag inte druckit kaffe på ett par dagar så jag vet inte hur jag reagerar då. Men kom för bövelen inte och föreslå att jag ska ge upp kaffet. Någonstans måste man dra gränsen!
Min teori om mitt eget nikotinbehov är att jag inte är ”fast” i det och att jag förmodligen aldrig varit ”fast” i det. Jag inbillar mig helt enkelt att min mentala oförmåga att fastna för saker smittar av sig på kroppens förmåga att skaffa dåliga (såväl som bra) vanor. Jag röker och snusar av ren lathet. Det är ju så lätt att bara sträcka sig efter dosan och stoppa in en prilla. Om någon viftar med en cigarett framför näsan och frågar om man ska med ut är det så ruskigt enkelt att svara ja.
Tobias slutade ett par dagar innan nyårsafton. Han verkar vara lika nerkörd i skiten som min mamma. Hon försökte några gånger förr men lyckades aldrig. Nu är hon beredd att försvara alla nikotinister så fort det kommer kritik eller tjat. När jag nämnt sambons rökande går mamma direkt in i försvarsposition och säger att hon vet hur det känns för den som inte får röka. Jag tror inte att det är medlidande längre. Istället är det rädslan över att kanske bli nästa person folk tjatar på.
Min sambo slutade några dagar efter nyårsafton. Jag blev lite förvånad och samtidigt lite rädd. Jag vet ju hur hennes humör kan växla. Trots det har hon varit på gott humör större delen av tiden. Mest frustrerad blir hon kanske av all reklam för sluta-röka-produkter. De ska ju påminna oss om de produkter som finns för att sluta röka, men för henne påminner de bara om cigaretter. Där kan man snacka om stolpskott för reklammakarna.
Tobias är nu iväg på möten nånstans resten av veckan. Det här känns som en kritisk period för honom och jag misstänker att de här tre dagarna på långdragna möten kan bli det som antingen hjälper eller stjälper honom. I senaste avsnittet av På Spåret sade en av deltagarna att hon slutat snusa på nyårsafton men att hennes närmsta och familj tjatat på henne att börja igen för att hon blev så elak. Jag tänker aldrig göra något dylikt.
Börjar Tobias svära åt mig får han sig en snyting. Börjar sambons humör bli alltför jobbigt går jag ut och går en stund. För om jag själv ska bli nikotinfri (jag slutade röka på nyårsafton) så kan jag ju knappast gå runt och säga till min omgivning att börja röka igen?
Jag kom på tidigare ikväll att jag inte snusat något sedan kvällen innan. Instinktivt sträckte jag mig efter snusdosan men hejdade mig och frågade mig själv varför. Kan jag glömma bort att snusa av misstag tänker jag fan i mig glömma bort att snusa med vilje. Dock ska tilläggas att jag inte druckit kaffe på ett par dagar så jag vet inte hur jag reagerar då. Men kom för bövelen inte och föreslå att jag ska ge upp kaffet. Någonstans måste man dra gränsen!
Kommentarer
Trackback
