Vår hemliga last
TV-krönikören i Aftonbladets TV-bilaga, Kerstin Hallert, har flera gånger de senaste åren klagat över att TV idag fortfarande anses vara skräpkultur i hög grad. Som daglig TV-tittare har jag viftat bort hennes irritation som överdrivet effektsökeri. På sistone har jag fått omvärdera den åsikten.
Det är förvånansvärt många omkring mig som numera ordentligt poängterar att de minsann inte tittar på TV så ofta, eller alls, så fort jag nämner något jag sett eller fått höra av dumburken.
Själv går jag knappast runt och skryter med att jag tittar på TV, men för dom är det tydligen viktigt att slå på stora trumman. Precis som om det vore fint och speciellt att i n t e titta på TV.
Det finns ett par olika typer av hycklare i den fåran. Dels har vi de som vill framhäva att de ägnar så mycket av sin potentiella TV-tittartid åt vettiga saker som att promenera, gå på teater (här är även bio ett bra kulturellt alternativ), läsa eller mata guldfisken. Att de sedan köper, eller hyr, filmer och hela TV-serier på DVD och använder den där TV-fria tiden till att titta på dem är ju inget annat än hyckleri och förnekelse. Helt plötsligt har fulkulturen blivit acceptabel bara genom att man själv har valt när man vill titta.
Den andra typen av hycklare är snäppet värre. Det är de som säger att de extremt sällan tittar och om de gör det så är det bara viktiga saker. (Viktiga är i dessa fall ofta nyheter eller program för specialintressen). Många av dessa människor halvskojar sedan i nästa andetag om att de funderar på att kasta ut TV-apparaten.
Men sanningen om dessa människor är att de tittar bra mycket mer på TV än de vill kännas vid. Konfronterar man dem någon gång så är just det tillfället ett undantag och de behöver inte titta på programmet. Som om vi andra har ett tvångsmässigt TV-tittande. Det är det i och för sig många som har men jag känner i alla fall ingen som inte kan stänga av TV:n om det verkligen skulle behövas.
Så varför, efter femtio år, är denna multifunktionella konstruktion fortfarande sedd som kulturens fula ankunge? Varför, likt onani, är det något som alla gör men få talar om i många kretsar? Varför är ett TV-pris fortfarande en leksak i jämförelse med en guldbagge? Är det lättare att vara skådespelare eller regissör på TV?
Skolan förstod tidigt hur bra TV kan vara. Under sent åttiotal fick vi ofta undervisning via TV. Låt gå att en hel del kom från videokassetter men det var likväl ett gott betyg till TV-apparaten. Och visst såg vi en del utsändningar från Utbildningsradion! Generationen före mig fick dessutom avbryta lektioner för att se Ingemar Stenmark svischa ned för backen. Vilken förälder skulle tillåta att en skola gör något sådant idag?
Så rimligtvis borde TV idag vara mer accepterat eftersom vi är ett par generationer som hunnit växa upp med den såväl hemma som i skolan. Hur går man från det till att helt plötsligt börja skämmas för den?
Jag har en gissning som handlar om nördar, dokusåpor, såpor och annat, men den håller jag för mig själv tills jag hört några andra teorier. (Men mest för att jag vill återgå till TV-apparaten nu). Vad säger ni andra?
Det är förvånansvärt många omkring mig som numera ordentligt poängterar att de minsann inte tittar på TV så ofta, eller alls, så fort jag nämner något jag sett eller fått höra av dumburken.
Själv går jag knappast runt och skryter med att jag tittar på TV, men för dom är det tydligen viktigt att slå på stora trumman. Precis som om det vore fint och speciellt att i n t e titta på TV.
Det finns ett par olika typer av hycklare i den fåran. Dels har vi de som vill framhäva att de ägnar så mycket av sin potentiella TV-tittartid åt vettiga saker som att promenera, gå på teater (här är även bio ett bra kulturellt alternativ), läsa eller mata guldfisken. Att de sedan köper, eller hyr, filmer och hela TV-serier på DVD och använder den där TV-fria tiden till att titta på dem är ju inget annat än hyckleri och förnekelse. Helt plötsligt har fulkulturen blivit acceptabel bara genom att man själv har valt när man vill titta.
Den andra typen av hycklare är snäppet värre. Det är de som säger att de extremt sällan tittar och om de gör det så är det bara viktiga saker. (Viktiga är i dessa fall ofta nyheter eller program för specialintressen). Många av dessa människor halvskojar sedan i nästa andetag om att de funderar på att kasta ut TV-apparaten.
Men sanningen om dessa människor är att de tittar bra mycket mer på TV än de vill kännas vid. Konfronterar man dem någon gång så är just det tillfället ett undantag och de behöver inte titta på programmet. Som om vi andra har ett tvångsmässigt TV-tittande. Det är det i och för sig många som har men jag känner i alla fall ingen som inte kan stänga av TV:n om det verkligen skulle behövas.
Så varför, efter femtio år, är denna multifunktionella konstruktion fortfarande sedd som kulturens fula ankunge? Varför, likt onani, är det något som alla gör men få talar om i många kretsar? Varför är ett TV-pris fortfarande en leksak i jämförelse med en guldbagge? Är det lättare att vara skådespelare eller regissör på TV?
Skolan förstod tidigt hur bra TV kan vara. Under sent åttiotal fick vi ofta undervisning via TV. Låt gå att en hel del kom från videokassetter men det var likväl ett gott betyg till TV-apparaten. Och visst såg vi en del utsändningar från Utbildningsradion! Generationen före mig fick dessutom avbryta lektioner för att se Ingemar Stenmark svischa ned för backen. Vilken förälder skulle tillåta att en skola gör något sådant idag?
Så rimligtvis borde TV idag vara mer accepterat eftersom vi är ett par generationer som hunnit växa upp med den såväl hemma som i skolan. Hur går man från det till att helt plötsligt börja skämmas för den?
Jag har en gissning som handlar om nördar, dokusåpor, såpor och annat, men den håller jag för mig själv tills jag hört några andra teorier. (Men mest för att jag vill återgå till TV-apparaten nu). Vad säger ni andra?
Kommentarer
Trackback
