Slaskbloggen

I vintras var det någon som frågade mig om jag "går ned" i humöret när det blir höst och mörkt ute. Jag sa direkt att det var ingen större skillnad, att det är upp och ner hela året. De senaste dagarna har dock fått mig att revidera det påståendet. Är det klarblå himmel och sol ute blir det lite ljusare i sinnet. Sedan kan mörkermänniskorna säga vad de vill.

Men det har länge ansetts som lite töntigt att gilla ljusa, lätta saker. Och själv är jag till viss del likadan. Jag förkastar ofta filmer och tvserier som är för lättsamma enligt min definition. Sådana populära kultserier som Buffy, Xena, Gilmore Girls som inte tar sig själva på allvar.
   Å andra sidan ger jag inte mycket för serier som tar sig själva på för stort allvar heller. Jag pratar om One Tree Hill och 7th Heaven till exempel.

När det kommer till musik är jag dock tvärtom. Musiker som jag beundrar för deras förmåga att skapa lätta, ljusa och energirika låtar förkastas snabbt av musikkännarna som simpla och just töntiga. Nåja, jag är inte helt fläckfri på den fronten. Jag tycker till exempel att I'm from Barcelona, liksom mycket av dansbands och punk-musiken är barnsligt simpel.
   Däremot är jag stor beundrare av sådana som Orup, Per Gessle och gamle Kissmedlemmen Paul Stanley. Det är ingen musik man lyssnar frivilligt på när man är deppig, men den ger en jäkla spark där bak om man vill ha en positiv kick.

Så visst blir man lite positivare i sinnet om våren och sommaren, men jag skulle aldrig byta bort en regnig, blåsig höstkväll med lite té och grubblerier för alla sommardagar i världen. Bara att inse det, som den lagom-förespråkare jag är behöver jag båda lika mycket.

Zlatan har fått mycket kritik av mig, och jag tycker fortfarande att den är välförtjänt. Men efter matchen i onsdags vete sjutton om inte varenda journalist håller på att bli tokig. Först höll jönsarna i TV3-studion på och skrattade gott åt att Zlatan "har sitt eget spel" och att det inte var samma som Sveriges. Senare följer (givetvis) kvällspressen upp det hela, och så är bollen i rullning.

Har  ni hört hur man pratar i invandrartäta områden så kanske ni skulle ha förstått Zlatan lite bättre.
Vad Zlatan menade var egentligen att alla har sitt eget spel och att det därför inte går att koncentrera sig så mycket på någon annan, även om man följer sitt eget lags "gameplan". Jag hatar det när reportrar och journalister idiotförklarar sig själva bara för att jaga det största potentiella scoopet.
Tackar Zlatan nej till landslaget igen efter det här är det fan i mig ert fel, journalistdjävlar!

Jag brukar hålla Lagerbäck om ryggen också. Det gör jag fortfarande. Det är ogenomtänkt på en tolvårings nivå att skrika efter hans avgång nu igen. Kom igen när kvalgruppen skall summeras ihop.
För att bedöma om en förbundskapten gjort bra eller dåligt ifrån sig måste man titta på helheten. Sett över hela Lagerbäcks era har han (tillsammans med andra) varit smått fantastisk, sett till detta kval har han varit utmärkt.

Jag tyckte att det var otroligt löjligt av både spelare, media och supportrar att utgå från att Nordirland skulle bli en munsbit. Befängt! Vinner man hemma mot Spanien och spelar oavgjort borta mot Danmark så är det för tusan inget blåbärsgäng vi pratar om. På pappret är det kanske så, men samtidigt vet vi alla att man inte vinner matcher på pappret. Så sluta bli så förvånade, och sluta skrik efter Lagerbäcks avgång och skicka istället lite uppmuntrande hälsningar till Mellberg, Zlatan, Svensson, Lagerbäck och de andra. Så kanske de får lättare att ta sig samman.

Det blev inget inlägg igår. Tröttheten tog över istället. Jag var helt kraftlös och idiottrött hela dagen. Psykiskt som fysiskt. Efter en vända på stan med glassinköp tillsammans med Tobias blev det tidig hemgång. Väl hemma sov jag två timmar och genomled landskampen i fotboll i något slags dåsigt töcken. Jag hade inte ens ork att bli upprörd av det usla spelet. När jag sedan gick och lade mig kunde jag inte somna i alla fall.
Det måste ha med medicinen att göra.

Jag käkar psykofarmaka. Små doser, lätta sorter. Mest för att jag ska slippa panikattacker. Inte för att jag haft så många men ändå. Vissa människor slår bakut och får en massa drogmissbruksföreställningar när de hör om psykofarmaka. Det gjorde jag också förut men nyfikenheten tog överhanden. Jag vill veta hur saker fungerar. Jag vill veta varför saker och ting sker, hur de sker och inte bara att de sker.
- Jaha, får man ordning på ångesten med det här pillret varje dag i sex månader? Hur då? Hur verkar det? Och så vidare.
För de som är lika nyfikna som jag finns det grundläggande information här.

Så, tack vare min nyfikenhet är jag mer öppen. Jag vill veta vad som händer med mig om jag tar en viss medicin. Vad händer om jag kombinerar två? Vad händer om jag hoppar över det en dag? Vad händer om jag tar dem i omvänd ordning? Vad händer? ja ni fattar?
Givetvis gör jag inget som inte läkaren sagt eller som bipacksedeln varnar för. Men utöver de begränsningarna finns det fortfarande mycket att experimentera med.

Men jag vill inte jämföra med andra. Jag nöjer mig med att veta att det finns vissa möjliga biverkningar.
Jag vill inte prata med andra deprimerade om hur deprimerad jag eller de är, hur dum läkaren/kuratorn är eller att samhället är skit och att ingen förstår hur det är.
Vill ni bara prata om era depressioner och sjukdomar får ni vända er till någon annan.

Jag tror inte på att man får riktig hjälp som leder någon vart genom att prata med andra sjuka. Jag tror inte på nätverk med människor som delar sina erfarenheter av ångest, depressioner och andra psykiska åkommor. Det är som om en blind ska leda en annan blind över gatan.
"Man måste ha varit i liknande situation själv för att förstå!" sägs det.
Det är möjligt, men man måste inte ha varit i samma situation för att hjälpa!

Själv blir jag mer deprimerad av andra deprimerade jävlar. Omger man sig med depression, och en förvanskad, deprimerad syn på samhället och världen i stort, så förstår jag inte hur man ska kunna bli frisk. Detta är något grundläggande inom all sjukvård. Inte fan målar de sjukhusväggarna i svart och grått?
Jag kan tillstå att en del har hjälp att hämta i samtalsgrupper och liknande, men då är de ledda av någon professionell yrkesman/kvinna.

"Men ibland behöver man någon att bara prata med som förstår en!"
Jaså? I de flesta fall leder det bara till negativa samtal med ton av rättshaveri. Dessutom finns det inget att hämta hos mig på den fronten. Jag behöver inte älta, jag behöver bli frisk!
Pratar gör jag hos min kurator!

Jag såg på TV ikväll en ganska intressant diskussion om de anonyma påhoppen och förolämpningarna som förekommer i bloggvärlden.

I programmet var det en juridikstuderande som hasplade ur sig förslaget att bloggskrivarna skall hållas ansvariga för kommentarerna. Vad löser det? Censurerar vi verkligen bort de personer som går över gränsen?
Bör vi censurera bort människor? Och vill folk verkligen fortsätta blogga om de vet att de kan riskera straff för något som någon annan gör?
   Det är helt rätt att det är vi bloggare som måste stävja detta och försöka mana de som kommenterar till att diskutera på en bra nivå. Men att utkräva fullt ansvar med möjlig straffpåföljd är att gå för långt!

Hur som helst tror jag att moderering av bloggskribenterna bara skyfflar över problemet till något annat forum. Att städa bloggarnas kommentarer är som att sopa skiten tillfälligt under mattan. Men vad en grundligare lösning är vet jag inte.

Med det sagt måste jag erkänna att jag ställt in min egen blogg så att jag måste godkänna varje kommentar som skrivs. Men detta gör jag inte i tron att det ska bidra till att rensa upp bland skitsnacket, det är enbart därför att jag länge hade problem med spam.
Hittills har jag bara raderat en "vanlig" kommentar, men där publicerade jag eländet i ett blogginlägg istället.

Det finns någon slags knepig gammal föreställning om att åsikter inte är värda något om källan är dold på något sätt. Detta är förstås helt fel. På SVT:s hemsida har den politiske bloggaren Magnus Ljungkvist skrivit en engagerad artikel om just detta. Han skriver bland annat detta:
   "Jag står för vad jag skriver och tänker, den som vill samtala med mig på min blogg får göra det samma. Lika lite som jag pratar med maskerade människor på stan om politik och samhälle lika lite tänker jag göra det på min blogg. De anonyma försöker bara parasitera på det arbete jag lagt ner. "

Jag är liberal i grund och botten. Jag anser att en person skall vara fri att göra vad han/hon vill så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Därför måste det vara fritt att debattera hur man vill, givetvis inom lagens råmärken. Vill någon debattera iförd en mask, eller bakom pseudonymer så måste det vara dennes demokratiska rättighet att göra det. Att samtalet försämras av att någon är anonym är inget annat än kvalificerat skitsnack. Det vore bättre om Magnus och andra egentligen sa vad det handlar om: Att man är rädd för hot och liknande, de människor som går över gränsen.

Rädsla ska man respektera, men lider man av det kan man göra som Magnus och kräva någon slags identitet (fast jag fattar inte hur man blir så mycket mindre anonym av att lämna en epostadress) eller som jag som raderar det jag inte vill se på bloggen.

Som ni kanske förstått ser jag inte det stora problem som Magnus och andra ser. Jag håller inte med om att påhopp och annat dumt på bloggars kommentarsfält skulle ha en påverkan på samhället i stort. Jag tror inte ens att vi är nära någon riktig fara. Inte närmare än vad vi varit förut eftersom dessa personer alltid har funnits där.
   Det vi är rädda för är om och när människor går ytterligare ett steg över gränsen och tar påhoppen och hoten från internet till verkligheten. Men de personer som går så långt kommer att göra det oavsett om vi rensar internet eller inte.

Och mina åsikter är inte mindre värda än andras för att jag skriver under pseudonym. När någon säger något annat blir jag förbannad. Jag vill inte beskydda skitsnackarna, jag vill värna om oss andra.

Göran Perssons svada är över. Maktens män och kvinnor kan andas ut. Åtminstone tills memoarerna kommer ut.

Tittar man på Perssons utveckling över alla avsnitten ser det lite otäckt ut.
Från att i början ha varit glad och pigg, ja nästan lite sprallig, till de i sista avsnittet uttryckta rädslorna för sitt liv och tröttheten, kroppssmärtorna och de många motgångarna.

I det sista avsnittet har han för första gången börjat bli rädd för attentat mot sin person. Det ger mig en bild av den isolerade despoten som efter lång tid vid makten har fler fiender än vänner och börjar bli paranoid.
Despoten i sagan, eller historien ? välj själv, drar sig undan mer och mer tills han uppslukas av galenskap eller får rätt i att någon dödar honom.


Göran Persson blir allt mer introvert och enstörig efter att dokumentären har sänts. Media ligger på honom hårt och belägrar sörmlandsgården. Alla vill ha ett uttalande och en klämkäck bild på honom. Helst ska han ha en högaffel i näven och leriga gummistövlar på fötterna. En Lantmännen-keps vore inte fel det heller, men Göran verkar inte vilja överge sin kära, tomteröda toppluva. Någon högaffel ser de inte heller röken av, men en av fotograferna från DN har minsann sett ett par stövlar på trappan upp till huset. De drömmer våta drömmar om att få se Göran ta på sig dem.

Expressen lyckas låna en björn från en förbipasserande cirkus. De klär den i hängselbyxor och en flanellskjorta och hetsar den sedan till att attackera bilar i närheten. De tar suddiga foton av alltihop och knåpar ihop krigsrubriker. En av dem lyder "Persson på skövlingståg - urinerade på Expressens fotograf!".

Efter ett par månader tröttnar Göran. Per Nuders ignoreringstaktik kostade honom valet och den verkar inte hjälpa nu heller. Han förklarar krig mot medierna och alla andra som vågar komma nära. Journalister från hela världen samlas kring residenset och stämningen beskrivs som mycket laddad. Janne Josefsson gör ett försök att ta sig in för att prata med Persson men möts av en hagelsvärm och blir träffad i baken. På sjukhuset medger han att alla män inte är lämpade att genomföra det hårda ansvarsutkrävandet som hans program anser sig göra. Han föreslår från sjuksängen att en kvinna får ta nästa hagelskur och hoppas att han därmed bevisat att han är för jämställdhet i sitt program.

Göran bygger en vallgrav runt tomten och innanför den en skyttegrav. Där parkerar han sig på en stadig pall och spejar med sin kikare, ständigt redo att gripa tag i hagelbössan.
Anitra är ute hos honom med mat och kaffe då och då.
När det mörknar och Göran byter till nattkikare kommer hon ut i nattlinne och undrar om han inte ska komma in snart.

- Evig vaksamhet är priset jag får betala för mina stordåd lilla vän, svarar Göran sammanbitet.

Anitra lägger en filt runt honom och skyndar in i det värmande och skyddade huset. När hon stängt dörren kan hon inte låta bli att tycka att Göran beter sig lite konstigt. Men det känns så illojalt, så hon intalar sig själv att han vet vad han gör. Han har ju trots allt beskyddat ett helt land! Och så har han ju lovat att hon ska få träffa kungen om hon sköter sig.

Magen har bråkat rejält efter lunch. Ligger just nu i sängen och prisar gudarna att jag har en bärbar dator. Det är ny vecka och därmed borde jag påbörja ett nytt tema (det är så jag gör det sedan ett par veckor tillbaka) men det står still i skallen. Förra veckan var det lätt att välja politik då Ordförande Persson var så pass intressant. Denna vecka är det EM-kval. Men det räcker bara till torsdag, max fredag.

Dessutom finns det egentligen ingenting att säga då jag för en gångs skull håller med majoriteten. I vanliga fall tycker jag för det mesta att Svensson går före Källström och att Alexandersson petar Chippen. Speciellt i en match som betyder så mycket som den mot Nordirland. (En nyckelmatch enligt mitt sätt att se på saken).
Men denna gång är det emot all logik att placera försäsongsnedtyngda och matchotränade allsvenska spelare före spelare med stor potential som dessutom fått spela regelbundet i två av europas bästa klubbar. Detta trots att de så sällan lever upp till potentialen i landslaget.

Vad det gäller Allbäck kan jag bara beklaga att han varit skadad. Den mannen verkar följa den trend och den väg som stakats ut av Roland Nilsson och Henrik Larsson. Att likt ett årgångsvin mogna och överraska ju äldre de blir. Bicycletan i matchen mot Hammarby innn han skadades var riktigt läcker. Målet mot Spanien var ofattbart kallt utfört. Lägg därtill att han producerat på regelbunden basis i landslaget under de senaste åren.
Ändå har han hela tiden setts som ett andra- ibland tredjehandsval. Märkligt. Nåja, han är mycket bra "Super-sub", kanske inte i Ole Gunnar Solskjær-klass, men naggande god ändå.

Toalettpaus....

Inser nu att det trots allt fanns lite att säga så jag kan lika gärna publicera detta och fortsätta fundera på något nytt tema. Väl mött!

Underbart att höra den erfarne lagkaptenen Fredrik Ljungberg ducka för kniviga frågor. Ta bara denna ifrån gårdagens intervju i Sportkanalen:

Patrik Ekwall: Har man spelare man hellre vill spela med?

Ljungberg: Det är klart att det finns spelartyper man passar bättre med!

Skickligt Ljungberg! Ekwall försökte men hämtade sig aldrig från den snygga finten.

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Det fanns gott om kvinnor inom LUF på "min tid". Eller, flickor är väl en mer korrekt term med tanke på i vilken ålder vi var då. En tjej i Örebroklubben fick alltid oss killar från Kumla att sluta andas för ett ögonblick. När hon kom in i rummet dunkade hjärtat alltid lite fortare och tankarna rusade alltid ett extra varv runt i skallen innan vi öppnade munnarna och sa saker som vi trodde var roliga men som i efterhand tedde sig ganska töntiga.
Alla försökte smöra för henne tills hon lämnade rummet. Då log vi fånigt och sa självklara saker som att hon var väldigt snygg och att hon var prima flickvänsmaterial. Fast jag var mest tyst.

Jag var alltid nerkärad i någon på den tiden, men till mina kamraters stora förtret var jag alltid för blyg för att göra annat än att prata om det. Och prata gjorde jag.
Det fanns speciellt en tjej från Karlstad som jag drömde om under ett par år. Sedan blev Per ihop med henne och jag blev arg på honom, även om jag dolde det bra. Men mest arg blev jag på mig själv.

Ett annat "legendariskt" föremål för min odödliga kärlek var Hjo-flickan. Alla kände till henne och jag skrev spaltmeter av förskräcklig poesi tillägnad henne.
Både hon och Värmlandstösen dök upp så fort det var dags för något större arrangemang och således gjorde jag allt för att också komma iväg då. Givetvis låg mitt politiska engagemang i botten men jag försatte aldrig en chans att få uppleva evig lycka och kärlek på den tiden. Varje tillfälle var en möjlighet och vid varje tillfälle misslyckades jag kapitalt.

Men på grund av min fruktansvärda blyghet blev det aldrig någon liberal flickvän. Det har istället bland annat blivit en soffliggare, en anarkist och en sosse. Vilken har varat längst? Sossen!
Om det säger något om mitt liberala hjärta vet jag inte, men jag har i alla fall slagit fast för länge sedan att man inte alls behöver vara från samma politiska fack för att kunna leva ihop. Och tur vore väl annars.

Det är bara att bryta ihop och ge upp. För brassarna lär nog inte komma igen på ett antal år framöver. Idag hann vi ända till 90 minuter innan några få individer fick för sig att deras idiotiska idéer var viktigare än att vi andra skulle få chans att njuta av förstklassig underhållning.

Fem-sex man stormade planen under Brasiliens match mot Chile i Göteborg ikväll, och för vadå? För att falla på knä och låtsas tillbe Ronaldinho? För att få en chans att lägga handen på Robinho? För att kunna krama om Lucio?
Vad ska de göra sedan med det minnet?
Skryta för kompisarna? Om de är normala människor blir de naturligtvis inte imponerade.
Berätta för barnbarnen? Vill de verkligen att ungarna växer upp och tror att det är helt okej att göra precis som man vill i alla lägen utan att bry sig om någon annan?

De kommer att skryta för en del av polarna. Åtminstone en del av dem. För sådana här lågintelligenta amöbor lever ofta i flock och tyr sig till varandra. Det är därför det är så lätt för dem att hetsa varandra till ageranden som dessa. Det finns nämligen ingen nära dom som har vett att säga ifrån.

Brassarna hade tydligen fått order om att inte göra någonting om detta hände. Helt fel i min mening. De borde naturligtvis ha tagit kraftfullt avstånd från detta. Ronaldinho borde ha visat avsky för den som föll på knä framför honom, inta skrattat och lagt armen om honom.

Sedan har jag fortfarande inte fattat varför ungdomar, som är totalt ointresserade, använder sig av en idrottsuppvisning som inte ens inkluderar Sverige för att få uppmärksamhet. Att idka stenkastning mot Brasiliens spelarbuss är för mig fortfarande en gåta.
"Det är inga fotbollsfans" säger arenachefen på Ullevi. Det är nog det enda säkra man kan säga. I övrigt tror jag inte att jag kommer bli förvånad över något framöver.
   Bara besviken. Besviken på att jag, tack vare dom, knappast kommer att få se några världsstjärnor inom fotbollen på ett bra tag.

Lade märke till att Carl Bildt gjort storstilad comeback på listan över de mest använda söktermerna på Bloggportalen. Han ligger nu så bra till som 6:a. Strax efter Otrohet men före sådana meriterade motståndare som nylonstrumpor och strumpbyxor.

Heja Calle!

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Om det förra avsnittet kändes tungt och något mer politiskt inriktat var gårdagkvällens avsnitt tungt, grått och dystert. Inte minst för mordet på Anna Lindh (som jag hade förväntat mig mer tankar från Göran Persson om men de kanske kommer som extramaterial på DVD-utgåvan), men också för EMU-nederlaget och bråket med Leif Pagrotsky. Frågan är om inte detta var den tuffaste tiden vid makten för ordförande Persson?

I EMU-frågan hade det bästa naturligtvis varit om partierna inte hade haft någon linje alls. Det sa jag redan då och jag är än mer övertygad idag. Att man i en fråga, som är så pass viktig att man tar till en folkomröstning, försöker få alla att hålla samma åsikt utåt är förstås att be om problem. Jag var själv JA-sägare men jag står bakom Pagrotskys agerande hela vägen. EMU-frågan var för viktig för att låta kompromissande partiideologier avgöra utgången.

Den här dokumentärserien kan vara Perssons chans till odödlighet. Det här är hans chans att bli ihågkommen bland de stora. Per Albin, Tage, Palme och de andra grabbarna. För trots allt är det här förmodligen det enda jag kommer att komma ihåg Persson för om några år. Bortser man från skandaler och liknande är detta dokumentära bidrag till forskningen hans enda riktigt stora politiska gärning. Om den ens kan kallas politisk. Visst, endast Persson kunde åka till Israel, men av det kom ju inget spännande.

Men hur resonerar man egentligen när man får det till att attacken på Anna Lindh var en attack mot "vårt demokratiska styrelseskick"? Jag köpte det inte då, och jag köper det inte nu.
Om något är det riktigt avskyvärt att "göra politik" av något så tragiskt som en människas död. Det här kan vara Persson värsta uttalande hittills i den här dokumentären.

Många skulle säkert vilja ha en egen dokumentär för att bemöta Perssons påhopp, men den enda som jag finner skulle vara intressant att höra är Margareta Winberg av alla människor. Margareta är en politiker som aldrig gjort något större väsen av sig. Därför är det väldigt svårt att gissa sig till hur hon fungerade och resonerade då. Varför blev hon så upprörd och, framför allt, hur uppfattade hon Göran Persson då?

Men nu är det inte Margareta det handlar om. Och jag gissar att Persson trots allt är mer intressant, både ur forsknings och underhållningssynpunkt.

Och så ett bondroligt citat från gårdagens avsnitt.
"Hon kämpar med sin sprit"
Göran på frågan om hur det är med hans fru Anitra.

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Någon gång på högstadiet, i början på 90-talet, blev plötsligt politisk medvetenhet ett viktigt karaktärsdrag bland vissa grupper av ungdomar. Jag minns inte riktigt hur det började men jag har för mig att Per var först. Han träffade Johan och så var ett av de stora radarparen inom världshistorien födda. Ni vet, Paul & John, Reagan & Gorbatjov, Lili & Susie och så Per & Johan.

Ganska snabbt hade de hamrat in det liberala budskapet i mig, Tobias och några till varpå det startades en lokal LUF-klubb (Liberala UngdomsFörbundet) i lilla Kumla. De var mäkta stolta, de gamla Folkparti-gubbarna. Jag antar att de helt plötsligt trodde att återväxten inom lokalavdelningen var tryggad. (Tji fick dom!)

Det här var i en tid när det rördes om lite i den politiska grytan av en gris och en greve i galosch.
På riksplanet var Ny demokrati den stora motståndaren men lokalt blev det mer koncentrerat mot vänstern som även dom hade en liten ungdomsavdelning i Kumla.
Kumla har varit arbetarstyrt så länge jag kan minnas. I kölvattnet av alla skofabriker och storindustrierna BOB och Ericsson vore det kanske konstigt annars. Men ändå så fruktansvärt tråkigt. Det var väl därför jag engagerade mig egentligen. För att försöka färga om Kumla. Med facit i hand gick det väl sådär.

Efter en halvtrög start på vår LUF-klubb fick vi sedan mål och mening med vår verksamhet. Vi siktade högt och vann en del meriterande segrar. Vi ordnade till exempel så att Universitet Liberal hamnade i lilla Kumla. Näst efter kongressen var det det största man kunde arrangera i LUF-Sverige. En massa FP-höjdare kom dit som talare. Själv fick jag hälsa på Bengt Westerberg.

Arrangemanget slet ganska hårt på somliga inom klubben. D v s de som självmant tog på sig alldeles för mycket ansvar. Själv gled jag mest igenom hela tillställningen och kände mig överflödig. Johan var nämligen såväl hjärnan som musklerna. Dessutom chaufför eftersom han var den enda som hunnit ta ett körkort. Med Per som täckte upp resten var behovet av sådana som mig och Tobias ganska litet varför vi ofta kunde hittas i källaren med ett skrivhäfte.

Varje klubb av självaktning ska ha en tidning. Om Johan och Per var perfekta som ledare och pådrivare inom klubben passade vår klubbtidning mig och Tobias som hand i handske. Nånstans under den här svåra tonårstiden hade vi även ett kortlivat poesifansin ihop.
Minnet sviker men något säger mig att det ett tag fanns en konkurrerande klubbtidning från några medlemmar som inte visste vad de sysslade med men trodde att de kunde. Detta kan jag dock inte vara säker på. Om det var så blev deras variant i alla fall inte långlivad.

Per var Johans högra hand och tillsammans bildade de någon slags ryggrad inom vår klubb. Ordförandeposten var vikt åt Johan. Per fick någon annan fin titel tilldelad sig på första årsmötet och båda två blev snabbt invalda i regionstyrelsen (eller vad det nu kallades). Därför var det inte oväntat att de båda toppade valsedeln när det bestämdes att Folkpartiet skulle ställa upp med en ren ungdomslista i valet till kommunfullmäktige i Kumla. Då var jag lite avundsjuk, men i efterhand är jag glad att jag slapp sitta högre upp.

Valkampanjen blev en succé och de unga, käcka pojkarna i LUF Kumla tog hela 2 mandat i fullmäktige. (Mer än slynglarna i Ung Vänster). En smått fantastisk prestation, och alla de etablerade politikerna som växt fast i sina stolar log i mjugg och klappade oss på huvudena samtidigt som de sa snälla saker om oss till pressen. Jag undrar om någon egentligen tog oss på allvar?

Efter valet började dock allt gå utför med Kumlas LUF-klubb. Efter att under några år ha vunnit priser för bästa klubb inom olika kategorier, blivit omtalade på riksnivå, arrangerat stora spektakel för ungliberaler samt haft väldigt roligt tillsammans, så rann allt ut i sanden.
Johan och Per lade all kraft på fullmäktige, de som fortfarande orkade engagera sig hade inte den rätta drivkraften. Och själv började jag känna mer och mer frikyrkovibbar kring hela grejen att organisera sig politiskt.
"Kom in i vår gemenskap. Här är människor som älskar dig. Här är du speciell...."
Så samma orsak som fick mig att sluta gå till kyrkan fick mig till slut att lämna politiken också.

Per är den enda som jag vet har återvänt. Han arbetar tydligen på försvarsdepartementet idag. Och det är inte helt oväntat. Till skillnad från Johan var Per en ganska smart karriärist. När Johan slet ut sig för att få resultat (vilket förstås är berömvärt) verkade Per vara duktigare på att fördela krutet.

Själv har jag funderat på en comeback det senaste året, men med min ryggsäck skulle förmodligen motståndarna göra slarvsylta av mig i pressen. Så tills vidare bidar jag min tid, med ett eller annat politiskt influerat inlägg här.

Jag brukar länka till dom ibland. Enligt Tobias blir dom bara glada över gratisreklamen. Men så är Tobias också en kallt beräknande och cynisk jävel när det gäller karriär och pengar.

Den här bloggen startades med en ganska hård sågning av det då ganska nystartade Kollegiet. Sedan dess har de blivit bättre (flera gånger om) och jag har blivit mer sansad i min kritik. Just därför, och inte för att jag känner några av dem, är Kollegiet de enda bloggarna som jag besöker regelbundet. (Ja, Kollegiet och Alla dessa dagar)

Jag gillar beslutet att göra Åsa till fast skribent efter hennes gäst-sejour. Hon är underhållande även om hon ofta framstår som inskränkt och lite väl socialt handikappad. Tobias har sagt ett par gånger att vi förmodligen skulle komma jättebra överens för att vi är så lika i mångt och mycket. Jag svarade att vi förmodligen skulle döda varandra.
Jag har träffat Åsa som hastigast ett par gånger i olika gathörn när jag varit med Tobias på stan. Hon ser mycket trevligare ut i verkligheten än vad hon ibland ger sken av på Kollegiet.

Tobias texter har jag alltid gillat att läsa. Förutom vissa gånger för hundra år sedan, när vi hade ett poesi-fansin ihop, då han under pseudonymerna Alexander och Tristan kunde skriva betongklumpar av pretentiösa texter som täckte hela A4-sidor. Han har utvecklats sedan dess, enormt mycket.
Kolla bara denna.

Hans lillebror Joakim finns också där. Enligt Tobias är han en jävel på att skriva recensioner. Det vet jag inte så mycket om, jag tycker bara att han borde slopa den där fotbollsbloggen. Annars visar han prov på samma stil och atmosfär som storebror emellanåt. Som den här till exempel.

Dessutom finns musikgurun Håkan där också. Jag känner inte till namnen han skriver om alla gånger, och det är inte allt för ofta som det handlar om min musiksmak, men han klarar ändå av att hålla mitt intresse uppe. Det är klass!

Allt detta kan ju ses som skamlös reklam för Kollegiet, och det antar jag att det är.
Det gör jag för att jag helt ärligt gillar stället. De roar och förargar mig omväxlande. Lite som livet självt.
Med det sagt, hur vore det med lite reklam för min blogg i gengäld, Tobias?

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Det slår mig när jag ser Göran Persson ihop med Bill Clinton att han ser ut som en välmående
folkhemsherre bredvid den mer livliga amerikanen. Jag tänker "folkhemmet" när jag ser honom
lägga händerna på ryggen och vanka framåt som en anka, med magen putandes ut. Jag ger mig fan på att
Clinton inte förstod vad det trygga, svenska folkhemmet var för något förrän han träffade
Göran Persson.

Persson må vara mycket men karln framstår ju också som förbaskat smart. Ja, intelligent!
Sen att han verkar lida av en total avsaknad av ödmjukhet, ja det är något helt annat. Han
är som en superskurk vi bara älskar att hata. I klass med Goldfinger och Blofeldt.

Dessutom, i sann superskurk-anda har han en världsuppfattning som inte delas av någon annan
och enligt den kretsar allt runt honom själv. Göran Persson är solen. Alla andra politiker
är små ynkliga planeter som är beroende av honom för liv.
I Göran Perssons-systemet är Carl Bildt Pluto. Ynkligast, och längst bort av alla ynkliga
planeter. Och precis som forskarna idag tycker att Pluto misslyckas på flera punkter som
planet, tycker Persson att Bildt är en misslyckad politiker. Vi övriga individer är bara rymddamm som skapar mönster i kosmos som en hyllning till den fantastiska Sol-Göran.

Den underhållande men ibland lite vilsna krönikören Åsa Jonsén tyckte här att det roligaste
Persson-citatet var när han kallade Nordkorea för Nekrokrati. Nåja, tycker att det låter mer självklart än roligt.
Men gårdagens avsnitt kryllade av roliga citat och de här värderar jag högre:

"Nu tror jag att det är oerhört svårt att lansera honom i ett internationellt sammanhang"
Om Carl Bildt efter att han avgått som Moderaternas ledare. Jojo, och vi vet ju hur det gick sedan.

"Det är en religiös sekt"
Om Nordkorea, angående att de fortfarande ser en död inglasad gubbe som den verkliga ledaren för landet.

"Väldigt klämkäck"
Ett av omdömena om Nordkoreas ledare.

"OM det nu var Kim Jong Il vi mötte..."
Tja, i ett av världens hemligaste länder kan man aldrig vara säker.

"Vi har ingen här som kan sånt där"
Kims svar när Persson pressade honom om att förändra den ekonomiska politiken.

Imorgon är det sändningsuppehåll. Tänkte därför använda dagen till att reflektera över min
egen politiska karriär, och varför jag är glad att ingen gjorde en dokumentär om mig.
Vi får väl se vad resultatet blir.

Expressen provade för några dagar sedan att göra det revolutionära och ta bort serierna ifrån papperstidningen. Folk läser inte serier. Man läser nyheter, säger man lite kaxigt.
Det är nog inte alls omöjligt att Expressens tilltag blir norm. Och ärligt talat är det dags för serierna som kulturform att utvecklas lite. Inget har ju egentligen hänt (publiceringsformsmässigt) under en hel jäkla massa år. Dessutom är det fortfarande för lite omsättning på serier i dagspressen, något som de som är emot det här tilltaget inte gärna nämner. Hur aktuellt är det egentligen att läsa Laban-strippar? Hur länge ska man köra samma gamla Snobbenstrippar?

Nej, min gissning är att seriernas framtid, som så många andra saker, ligger på internet. Oavsett hur Expressens experiment faller ut så måste man hitta nya vägar att nå ut. Jag tror faktiskt att dagspressens betydelse för serier har minskat betänkligt de senaste 10-15 åren.

Så serietecknare, klaga inte så mycket utan var öppna för förändring (som kommer förr eller senare ändå) och gnugga geniknölarna och vips kanske ni är bland de första att på allvar föra serierna som konstform in i 2000-talet...?

Orginalnyheten finner ni här!

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Den absoluta höjdpunkten igår var inte när Göran Persson snackade skit om Carl Bildt och Mona Sahlin.
Det var heller inte det översentimentala segmentet där han berättade om sina föräldrars besök på Harpsund.

Nej, det som kittlade mest var att höra Persson berätta om när den store tyske politikern Helmut Kohl var så upprörd att han satte i sig 25 stycken smörklickar innan han kunde säga något. Den inblicken i politiken, de små detaljerna om politikerna, det kan vara skillnaden mellan flipp och flopp för Perssons kommande självbiografi.
I den här dokumentärserien är det russinen i kakan. Genom att förstå människorna bakom politiken får man bättre förståelse för själva politiken.

Än är det för tidigt att dra några slutsatser om Göran själv, men i gårdagens avsnitt lyckades han ganska bra med att cementera bilden av sig själv som en buffel. Eller knöl, om man så vill. Men en ruskigt intressant knöl.

Jag hörde Erik Fichtelius tala i radion häromdagen om att dokumentärer som denna borde göras med fler människor, inte bara statsministrar och politiker (även om han ansåg att Fredrik Reinfelt förtjänade en). För det är viktigt att dokumentera samtidshistorien, menade Fichtelius.

Carl Bildt kontrade på sin blogg med orden: ? Samtidshistorien berikas säkert. Frågan är bara hur.?
Än så länge tror jag mer på Fichtelius optimism än Bildts pessimism.

Ikväll är jag väldigt nyfiken på att få Perssons bild av Gudrun Schyman.
Undrar just om Göran Persson ställer sig bakom det gamla talesättet: ?Alla älskar Lasse Werner men Gudrun Schy(r)man!?

E24:as två stora nyheter just nu på AB-sajten:

60 miljoner djurmatburkar förstörs

Spelen som ska rädda Playstation 3

 

Vilka bisarra kontraster det är i ekonomivärlden?

Man är ju nyfiken på hur SSU-grabbarna ska fortsätta med sin häckling av Carl Bildt, men än så länge verkar läsarna besitta större humorkvaliteter än vad bloggskrivarna gör. Eller vad sägs om kommentaren nedan som jag hittade på Bild-bloggen?

Den här killen eller tjejen går en fantastisk framtid till mötes inom humorbranschen.

Bortsett från ett fåtal undantag har jag alltid avskytt dokusåpor och dess släktingar, men första avsnittet av Ordförande Persson var inte bara utmärkt reality-tv, det var tamejfan riktigt bra tv överhuvudtaget.
Det här ska bli mycket spännande att följa, men mer om det imorgon. Nu ska jag fortsätta följa kvällens svenska film.

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Jag gjorde som ganska många igår och läste Aftonbladets artikel om Carl Bild-bloggen, skriven av två SSU:are.

I grund och botten har jag inget emot den här typen av bloggar/krönikor/texter, jag älskar riktigt bra satir, så jag förstår verkligen inte varför AB larmar och gör sig till över detta. Speciellt inte när den här satiren är av så pass låg kvalitet. Hittills kan man inte påstå att de förtjänat all uppmärksamhet ur kvalitetssynpunkt.

Min första chef jag hade i arbetslivet (Stor & Liten) sa ofta det halft obegripliga:
Vad du än gör, gör det på ett snyggt sätt!
Fritt översatt och applicerat på Carl Bild-bloggen lyder det:
Så länge det du gör är riktigt bra så kan du komma undan med det mesta.
Så de måste nog vässa sig ytterligare om det här ska hålla, och det hoppas jag att de gör.

En slutsats kan man i alla fall dra av detta. Om du vill nå riktigt många läsare bör du få media att uppmärksamma dig. Sedan AB publicerade artikeln om Bild-bloggen har besöken det senaste dygnet överstigit 12000 i antal (enligt AB:s uppdaterade artikel). Så SSU-killarna har en hel del att leva upp till.
(Besöken till denna blogg ökade med 200% igår. Varför har jag ingen aning om men givetvis sätter det press även på mig.)

Effekten på mitt bloggläsande av allt detta är kanske något oväntad. Detta har gjort att jag fått upp ögonen för Carl Bildts blogg. För i dagsläget finner jag den intressantare än kopian. Men vem vet, det kan mycket väl ändras snart.

Om att försöka få gratisreklam i media: Visst är det kul med att människor uppmärksammar det man gör, men jag är gammaldags och vill förtjäna det genom bra texter - inte genom sensationsmakeri.

Om Carl Bildt: Jag gillar karln som politiker och jag tror faktiskt inte att han myglar någonting. De frågetecken som har uppstått efter vägen har han kunnat förklara på ett adekvat sätt, såvitt jag uppfattat.
Karln är ju för sjutton den skickligaste politikern det här landet sett de senaste tjugo åren!

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

När min mamma var liten fanns det bara radio. Det är bara att inse det, hon är från en annan era.
Själv har jag sett hela utvecklingen från svartvit, tvåkanalig TV till dagens platta skärmar med hundratals kanaler på nära håll.
När jag var liten var det fortfarande lite fult att titta på TV. Lite arbetarklassnöje, trots att alla männsikor ändå tittade. Men man fick aldrig jämföra det med teater eller film. Det är åtminstone den känslan jag fått.

Min vän Tobias påstår att han bara ser nyheter. Bara man råkar nämna ett TV-program ser han besvärad ut. Fortsätter man berätta någon kul eller intressant händelse från TV-programmet förklarar han snabbt att han inte tittar på TV. Ofta verkar han vilja ignorera allt prat om TV helt och hållet. Som om han är rädd för att bli smittad av någonting, bara någon nämner något som kommer från TV-världen.
Ett sådant ställningstagande, att inte vilja titta på TV, får man naturligtvis respektera. Dock kan det vara ruskigt svårt när TV:n är en så stor och integrerad del av vårt samhälle.

Sambons föräldrar ser antingen på sport eller engelska deckare. Är vi där och äter middag en lördag trivs jag som fisken i vattnet då de har sportkanalerna från såväl Canal+ som Viasat. Sådant gör ett fotbollsälskande hjärta varmt. Blir man däremot kvar framåt kvällen är risken stor att det, med alla deras kanaler, går igång någon engelsk deckare och det finns inte mycket värre saker för mig att titta på.
Men för all del, engelska deckare ger cred nu för tiden. Det är en del av den seriösa TV:n här i Sverige.
För en annan som älskar den ruffige, whiskey-pimplande amerikanske deckaren är det svåra tider. Och även om det visades mer sådant har jag svårt att tro att mina svärföräldrar skulle sitta bänkade framför det.

Min egen mamma använder TV:n som ett sömnmedel, och jag kan förstå henne. Det finns något oerhört lugnande med att sakta falla i sömn alltmedan TV:n håller vakt på en lagom volym. I övrigt har jag inga klara minnen av hur hennes TV-profil sett ut.
80-talets klassiska såpor givetvis. Och på senare år har hon sett en hel del dokusåpor som hon gärna pratar om till min stora förtvivlan. Så man får väl kanske säga att morsan är jäkligt mainstream.

Sambon sitter fast i hälsoträsket, och kryddar det med program om utseende och inredning. Ganska basic stuff för en ung, modern tjej antar jag. Du är vad du äter missas det inte ett avsnitt av. Stilpoliserna från England intas även det ofta och hon brukade i alla fall tycka om att se Room service innan det fick svårt att förnya sig.

Själv slukar jag det mesta som jag kommer över. Nyheter och kunskapsprogram får helst inte missas liksom min älskade science fiction.
Men det var inte en massa preferenser jag avsåg att räkna upp här, utan snarare det faktum att de allra flesta människor har preferenser. Så även om min kära vän jag nämnde i inledningen inte tittar just någonting på TV så får han nog stå ut med att vi andra tittar. Och pratar om det. Och vill diskutera det vi sett.
Det var nog därför jag valde TV som ett första ämne i mitt experiment att försöka göra min blogg och mitt skrivande mer tematiskt.
Vad nästa ämne blir får morgondagen utvisa. Nu ska jag se färdigt på 24.

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

Tittade på SVT:s nya pratshow med Stina Dabrowski. Fan så tråkigt, och fan så typiskt SVT. Varför är jag inte förvånad efter att man har visat den intressanta men ack så träsmakstrista engelska pratshowen Parkinson?
Det känns så uppenbart att det är Parkinson som fått stå modell, och inte de mer nöjesinriktade amerikanska varianterna.

Det finns mycket skit i Hollywood i synnerhet och USA i allmänhet, så det är bra att man sneglar mot andra länder. Men fan vet om pratshow skall göras på något annat sätt än vad de gör i USA. När man dessutom har ett sådant ess som Stina Dabrowski borde det gå alldeles utmärkt att sudda bort den amerikanska svulstigheten från programformatet.

När jag ser en intervju finns det några enkla regler jag håller stenhårt på.

1. Fokus skall ligga på den som intervjuas även om frågeställaren givetvis bör synas.
Skräckexemplet är mina gamla VHS-kassetter med Star Wars-filmerna som släpptes strax före nyversionerna nån gång i mitten på 90-talet. Före varje film får man se en kort intervju med George Lucas där en fånigt leende Leonard Maltin hela tiden zoomas in när Lucas ger sina svar. Det kan vara den sämsta intervju jag någonsin sett, rent tekniskt alltså.

2. Jag som publik vill vara en fluga på väggen som mer eller mindre bevittnar ett samtal mellan fyra ögon. Här excellerar en sådan som Jay Leno. I fallet Stina Dabrowski och Parkinson sitter de alla liksom på rad på en scen som någon slags cirkusapor och visar upp sig. Jag förstår visserligen varför man placerar programledare och intervjuoffren på detta vis. De tror att man drar publiken närmare. Själv känner jag mig snarare bländad och bortstött. En bra talkshow skall ignorera publiken långa stunder.

3. Se för f-n till att inte husbandet och den uppträdande artisten flummar iväg allt för mycket. Ikväll lyckades de med en riktigt hemsk version av Darins "Everything but the girl". Det värsta var att det var Darin själv som uppträdde.

I övrigt lämnade de intervjuer jag såg (Hugh Grant & Stellan Skarsgård) mycket att önska. Med Stellan struntade Stina (medvetet?) i att ställa intressanta följdfrågor trots att han gav henne flera öppningar. Kunde vi inte fått höra mer om hans svenskkoloni i strandhuset under inspelningen av Deep blue sea? Kunde hon inte försökt pressa honom om vilka filmer han gjorde enbart för pengar, även om man kan ana svaren?
Och när vi nu har en Hollywoodsvensk på besök borde vi väl kunna få höra lite mer anekdoter om de stora skådespelare han jobbat med?

Ännu värre var det med intervjun med Hugh Grant. Var fanns de vassa frågorna? Varför tog hon inte kontrollen över intervjun istället för att låta Hugh flumma?

Stina var/är bättre än vad jag såg ikväll. Min gissning är att hon är hämmad av formatet och dess internt uttalade inriktning. Eller så var gårdagens program ett olycksfall i arbetet. Förhoppningsvis tar det sig.

Jag darrar faktiskt lite av förväntan. Jag ska äntligen få lyssna på Alice Coopers Dirty Diamonds. Bara sisådär två år för sent, men skit samma. Jag upptäckte Kiss klassiska skivor femton år försent. För att inte tala om Led Zeppelins, Black Sabbaths och Coopers tidiga musik. De senaste åren har mitt musikintresse tynat bort. Jag har fortfarande spelat musik då och då här hemma, men när favoritbanden (Kiss & Tesla) har hållit upp med sina skivutgivningar har det inte funnits något intresse alls av att köpa eller lyssna på ny musik. Gubben Cooper börjar höja mitt musikintresse igen.

The Eyes of Alice Cooper har spelats ganska flitigt här hemma under ett par år nu (tecken på en klassiker är väl att man aldrig riktigt tröttnar på den?) och det är nog därför som förväntan är så hög på Dirty Diamonds. Jag har helt enkelt inte känt så här om musik på väldigt länge!

Jag växte upp när Alice Cooper gjorde någon slags kommersiell comeback med skivorna Trash och Hey Stoopid. Jag föll direkt, speciellt för den välgjorda Hey Stoopid-skivan. Men sedan tog det ett antal år innan jag hade släppt den tillrättalagda 80/90-talshårdrocken och på allvar började upptäcka och uppskatta hans och bandets storhetstid.

Halvvägs in i Dirty Diamonds inser jag att jag lika gärna kunde sitta och lyssna på någon remastrad skiva från sjuttiotalet. Jag älskar Coopers klassiska garagerock. Det är avskalat, distat, rått och energiskt. Och så lite skit i hörnen. Jag måste helt klart prova denna skiva med hörlurar i ett kolsvart rum. De bästa skivorna jag har får en extra dimension av ett sådant upplägg. Dessutom får man en rejäl dos av Alice Coopers säregna humor i låten om en transsexuell lastbilschaufför som hamnar i fängelse efter ett bråk i en liten landsortshåla.
Skräckfarfar får mig att tro på musik igen!

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

Gårdagens stora TV-händelse var att se Robert Aschberg förklara hur full han kände sig med 1.8 promille i blodet. Annars har hans stjärna dalat betänkligt de senaste åren.

I början av sin TV-karriär på TV3 var han alert och på hugget. Han var sylvass som Janne Josefsson och provocerande som Sverker Olofsson. Numera ser han trött, däst och ointresserad ut.
Lite av den gamla Robert anade man när han fått i sig en del starköl i gårdagens Insider. Då var han visserligen berusad, men så pigg har jag inte sett honom på länge.

Det handlade om alkoholmätare som finns till försäljning till allmänheten. Robban ställde givetvis upp och söp sig full för att kunna testa mätarna. Efter lite genomgång av testerna och klippta (?) försvarstal från försäljarna försökte Aschberg i värsta Sverker-stil slå sönder mätarna med en hammare i studion. Kändes lite löjligt att titta på.

Insider är som Lättlästa sidan i lokaltidningen. De som har svårt att förstå eller hinna med, de som inte kan eller vill analysera så djupt, de kan se Insider istället för det betydligt mer komplicerade Uppdrag granskning. För att inte tala om Kalla fakta. Dessutom kör Insider med en hel del snaskiga reportage mellan varven vilket gör att programmet då bjuder på trashig underhållning också.

Det är trist, för trots allt gillar jag både Robert och hans program. Men någonstans kommer jag att tröttna, jag har redan börjat göra det. Men det är väl för mycket att begära ett hundraprocentigt seriöst och skärpt samhällsprogram från en kommersiell kanal?

* * *

I övrigt hade jag sett fram emot Masjävlar ikväll. Detta efter att ha hört en lång intervju med filmens skapare på radion idag. Första timmen av filmen var en riktig pina då jag höll på att bli tokig på de fullkomligt idiotiska karaktärerna och deras beteenden. De var så urbota korkade att jag ville slå sönder något.
Filmen tog inte tag i mig förrän efter en dryg timme när uppgörelsen började mellan sonen och mamman vars far/man hade tagit livet av sig. Där infann sig plötsligt en nerv som inte funnit tidigare. Då kunde jag till och med sluta irritera mig så förbannat på deras dialekt!

På Bloggportalen kan man se statistik över de mest sökta termerna där. I flera dagar har jag sett hur Carl Bildt tappert har hållit åttondeplatsen på en lista som annars domineras av ord som Kåt, Otrohet och Orgasm. Igår noterade jag med sorg att Carl Bildt har försvunnit ut från toppen av listan till förmån för Avsugning. Betyder detta att svenska bloggläsare föredrar en avsugning fram Carl Bildt?

Det ska komma ett nytt inlägg under rubriken Fönster mot TV-världen men f-n vet när. Jag har slagits mot datorer hela dagen och nu kommit till en punkt där jag är grinig och där datorn vägrar att gå igång överhuvudtaget.
För dom som undrar bottnar det hela i att min gamla dators XP-installation vägrar att köra min nya, fina hårddisk i DMA-läge istället för PIO.
Resultatet blir en dator som är nästan helt obrukbar så länge det skrivs till hårddisken (vilket  det görs väääldigt ofta när man arbetar med en dator).

Nåväl, har mailat en PC-akut på nätet som konstaterade samma förmodade fel som jag och ganska uppenbara lösningar på problemet som givetvis inte har löst saken.
Just nu är jag livsfarlig att ha att göra med. Jag är färdig att hugga huvudet av någon som säger det minsta lilla pip. Så passande då att min sambo nyss kom hem! Funderar allvarligt på att hänga på en bar en stund och låta aggressionerna rinna av mig. Funderar också på att skruva isär hela datorn, prata vänligt med varje del, sedan sätta ihop den och göra om all installation ytterligare en gång. Detta kräver dock att jag har gjort mig av med aggressionerna. Men till det saknas pengar, så fan vet när jag får något vettigt gjort över huvud taget.

Haha. Insomnian är svår men så hittade jag ett citat som piggar upp:

"Ska ni nödvändigtvis använda piratkopierade program, så ser vi helst att det är våra."

Detta skall ha uttalats av chefen för Microsofts affärsdivision, Jeff Raikes.
Många tolkningar kan förstås göras men den mest intressanta är att MS uppenbarligen
hellre ser piratkopior av Windows och Office, än att folk går över till konkurrenterna.
Börjar MS månne bli desperata?

Ska fira detta med att läsa vidare om det interna Microsoft i Microslavar.

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

Tv-apparater och jag är ingen jättesmart kombination. De jag har haft har antingen blivit illgröna, självdött eller blivit stulna. Just nu har vi sambons lilla 20-tummare. Av/på-knappen har varit trasig så länge jag känt henne och den hålls intryckt med hjälp utav en bit ståltråd som kilar fast den. Den lösningen börjar nu bli så sliten att ståltråden hoppar loss ett par gånger i timmen vilket börjar kännas smått frustrerande.

För ett halvår sedan började hörlursuttaget att glappa. Det var strax efter att jag började använda hörlurar under sena kvällar och nätter. Innan dess tror jag inte att någon hade utnyttjat det. Hörlursuttag är tydligen inte gjorda för att användas.
Nåväl, detta har medfört att ljudet försvinner titt som tätt, speciellt om volymen är för hög så att det skapar vibreringar som gör att hörlursuttaget påverkas.

Men eftersom den verkar fungera felfritt när man har ett par hörlurar inkopplade så har jag löst det på ett lite okonventionellt sätt. Jag tog helt sonika och kopplade in ett par datorhögtalare i hörlursuttaget. Nu får vi dessutom stereoeffekt på ljudet från denna mono-TV.

Det är förmodligen inte speciellt svårt att laga både På-knappen och hörlursuttaget men vår ekonomi är redan ansträngd och dessutom letar vi båda efter en anledning att börja snegla på en större, bättre TV. I alla fall jag.
Om TV:n ger upp innan vi har råd med något annat har jag en liten 14-tummare i garderoben men den är ett osäkert kort eftersom den är ?tappskadad?. Den verkar fungera ordentligt men man vet ju aldrig med interna skador. Min plan är att installera den i sovrummet eller på toaletten. Dock krävs lite utrustning och en rejäl övertalningskampanj mot min sambo.

Ikväll finns det inget vettigt i TV-tablåerna som lockar mig, därför blir det förmodligen en film via datorn. Och där infinner sig nästa anledning till att snegla mot en bättre TV-apparat. Det är svårt att få en bra upplösning och bra färgåtergivning på den gamla 20-tummaren. Det blir acceptabelt men inte mer. Priskriget på platta TV-apparater som det rapporteras från i media varje vecka känns ganska avlägset. Visst tio lakan för en platt-TV känns inte så fasligt dyrt, men för medelsvensson är det en ganska ansenlig summa. För oss är den groteskt stor.
Så, är det någon som har en fin tjock-TV av format större med hyfsade in- och utgångar är det bara att höra av sig.

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

Äntligen. En mindre Science Fiction-feber verkar sakta breda ut sig över TV-landskapet. Efter moderata framgångar med serier som The 4400, Smallville på trean och Star Trek: Enterprise och Voyager i SVT, så verkar fler och fler kanaler hänga på den trenden. Sällan har så många serier med SF-koppling samtidigt funnits tillgängliga.

Det kändes som att den stora skjutsen för genren kom när TV6 lanserades och började köra såväl Smallville och Kameleonten som klassikern Star Trek: The Next Generation på eftermiddagarna. Sedan dess verkar det som om fler kanaler velat haka på. Kanal 5 gör ett andra försök med den högt prisade Battlestar Galactica. TV4-kanalerna visar, eller har visat, utmärkta serier som Threshold, John Doe, Medium och Lost.

Nu har TV6 flyttat fram positionerna ytterligare genom långköraren Stargate (10 säsonger så här långt) samt dess systerserie Atlantis. SVT har hakat på med Supernatural och listan kan göras mycket längre. Bland SF-nördar i internet-vänkretsen talas det återigen lite drömskt om renodlade SF-kanaler. Innan TV4 lanserade sina nischade kanaler var tanken på en SF-kanal ganska fånig. Men om TV4 Komedi kan klara sig så varför inte TV 4 SciFi?

Kanske är också en renodlad SF-kanal en del av lösningen på problemet med bristande respekt som jag tog upp igår. Kanske skulle man ta genren på mer allvar då? TV6 må vräka på med båda Stargate-serierna, men de visar samtidigt att de inte bryr sig om så mycket mer än reklamintäkter när de totalt ignorerar att Stargate och Stargate: Atlantis faktiskt är gjorda i en speciell ordning.

Nåväl, är man SF-freak och inte har tillgång till utländska betalkanaler så är man så illa tvungen att gilla läget, och det är inte så svårt när läget är bättre än på länge.

Har haft lite småproblem med spam i kommentarerna på denna blogg. Igår kom ett av de märkligare från någon förståndshandikappad sak med ComHem-abonnemang någonstans i Stockholmstrakten. Första gången jag läste det skrattade jag gott. Andra gången blev jag lite förbannad på att personen skräpar ner på min blogg med sina konstiga åsikter. Tredje gången blev jag lite skraj när jag började fundera på varför just min blogg.

Nåväl, till slut drog jag slutsatsen att det bara skickats fel och att det egentligen skulle till Jenny Sjödin (fast författaren verkar blanda ihop henne med Anna Sjödin). Efter lite efterforskning hittade jag den tänkta adressaten och vidarebefodrade texten. Jag kanske skulle ha lagt en kopia till Anrell också. Han hade säkert skrattat gott åt detta.

För alltid när brevbäraren lagt grannens post i min brevlåda ser jag ju till att det kommer rätt. Elektroniskt brev gör ingen skillnad, jag är väluppfostrad!

För er som vill läsa kommer texten här:

"Tack för uppmärksamheten. Bloggare har uppmärksammat Lasse Anrell. Invandrare med. Sjödin med. Kollegor med. Feminister också. Här och var någon ful Bimbo gillar han och är ensam i att försvåra hans Mansgriseri-rasistisk smöra. Av hormonalla skäl!
Hitler uttnyttjade sporten också i sina rasistiska krig, likt hans reinkarnation - Mansgrisen Lasse Anrell!
Tråkigt nog att en kandidat-politiker som Dig, Jenny Sjödin, inte märker allvarligare drama i Lasse Anrells etniskt hets-uppvigling. Men om Du är samma denna Jenny Sjödin som slog Svartskallar på Pub så förstår man bätre VARFÖR hans angrepp på KVINNLIGHETEN sticker ut i ögonen på Dig, men allvarligare GENOCID-brottet mot 1/8-del av Sveriges befolkning "MÄRKER" INTE jENNY SJÖDIN HELLER.
Dags att fräscha upp Ditt minne:
Jag grattulerar för att flera har UPPMÄRKSAMMAT dessa NEGATIVA dolda STRÖMMAR i Lasse Anrells författarskap. Personligen hoppas jag att Aftonbladet tar sitt förnuft till fånga och sparkar ut Lasse Anrell från hans kommentatör-post, för att han är INTE VÄRDIG detta jobbet.
Vad menar jag: Jo att Lasse Anrell utan förvaning, anledning går på angrepp på den del av befolkningen som redan är rättslös och utan mänskliga och medborgerliga rättigheter idag. Att tack vore skriverier som Lasse Anrells så tillskriver socialen våra barn psyko-sociala missanpassningar och läkare och lärare i landet servar oss inte. Sport och barnböcker är bra utgångspunkter till hjärntvätt och oreda, kaos, entiskt hat. Det gör LAsse Anrell ej äran. Håller med den andre skribent som sade, citat: "Angående Lasse Anrells ORDVAL "TATARE" OCH "BLATTAR" "EXOTISKA FIDJA" ETC
Efter LASSE ANRELLS fördomar som HAN väver in mellan en och
varannan rad i Sina rasistiska skriverier och går på
1/8-del av befolkningen utan skam i kroppen, är det
lättare att förstå Neger- Och Tattare-karikatyrerna i
tidningar som Bohuslänningen inte för så värst många
år sedan. lASSE ANRELL som många av svenska författarnas invandrarfientliga smårasistiska böcker och
artiklar håller traditionen levande! Sport och rasism
är lätt att vävas ihop! Jag förstår vidare varför Lasse Anrell blev
känd med liknande meriter! Det tråkiga är att 7/8-delar av befolkningen här i Sverige låtsas att de inte läst, hört, sett eller märkt detta och går gärna på liknande JOURNALISTJUBEL! Man såg samma denna storsvenska unga publik klappa händerna för 1 vecka sedan även inne på SVT:s lokaler där en ung dräglig svensk manlig komiker skrattade åt "cigenarkjolar" och "Negggrrrrrrrrrrrrrrer". Publiken var överförtjust och föll pladdask i extas. Man förstår att Hitlers arv står stillla här i 70 år i Norden. Lasse Anrell framstår som den Arkaiska kvarlämning
som han torkat ut som!
Är Ariska Överlägsenheten Gul och Blå- är den sportig och gror den i Lasse Anrells humor- och familjeböcker ?
Och drar den tillbaka när Lasse Anrell är inne på utlandets Opera!
Tja, det bästa plats för att lyssna på Opera är trots
allt New York, Lasse. Ett metropoliskt ställe. Där Du
sitter ensam där med! Man förstår varför Du är så ensam trots allt! I Din Ariska överlägsenhet!"
Ut med Lasse Anrell ur författarsverige!"

Är trött och lite småirriterad. På vad vet jag inte riktigt. Antagligen för att jag svettas som en liten gris och har ont i ryggen. Så läser jag på Kollegiet att Joakim försökt sig på något slags brandtal för Zlatan Ibrahimovic. Första tanken är om killen (Joakim alltså) har för lite att göra eftersom han skriver detta först nu när allt är uppklarat, Zlatan är tillbaka i landslaget och kritikerna tystnat. Sedan läser jag vad han skriver och kan inte hålla mig.

Jag har varit en hyfsat stor kritiker mot Zlatan under den här tiden, men jag känner å andra sidan inte igen mig i det Joakim skriver. Faktum är att jag inte känner igen någon över myndighetsåldern  i det han skriver!
Så här skriver han:

"Det kan bloggas och gnällas precis hur jävla mycket som helst om att Zlatan är en otacksam blatte som borde vara tacksam att Lars Lagerbäck ens bryr sig om att ringa honom, men jag sätter allt jag äger på att ni ändå brister ut i spontana glädjerop varenda gång Sportnytt varvar ytterligare en repris på Zlatans senaste mål och framspelningar där på topp i Italiens säkraste klubblag.

[klipp]

Var hade Bulgarien varit utan Stoitchkov? Rumänien utan Hagi? Argentinas åttio- och nittiotal utan Diego Maradona?

[klipp]

Som jag fattade det känner sig Zlatan disrespekterad."

Så här ligger det till, tror jag.
Jag tycker Zlatan ibland är en otacksam, tjurig femåring med dålig uppfostran OCH jag brister ut i glädje när han gör bra ifrån sig ute i Europa. Det finns ingen motsättning där, så vad är poängen?

Sverige har större potential utan Zlatan än vad Rumänien och Bulgarien hade med Stoitchkov och Hagi.
Argentina hade fler riktigt stora spelare utöver Maradona så de hade klarat sig väldigt bra.
Men även om så inte varit fallet så återkommer jag hela tiden till den brännande frågan som alla verkar vilja undvika:
Vill vi ha bortskämda divor som får göra lite som de vill?
Vilken typ av spelare ska egentligen representera oss, mig, dig?
Vilken bild vill vi sända ut?

Vad mig anbelangar ställer jag hellre ett C eller D-lag med entusiastiska och respektingivande spelare på benen i landskamperna än elva stycken anarkister. För inte är väl Zlatan representativ för det svenska folket och alla de ideal som Sverige står för?

Joakim skrev vidare att Zlatan kanske kände sig disrespekterad(?) vilket är fullt möjligt. Men som jag uppfattade det reagerade Zlatan som en tjurig barnrumpa som vill slå tillbaka mot föräldrarna när de gett honom ett straff för något dumt han gjort. Mellberg kunde ta det, till och med den lite rebelliske Chippen ? varför inte Zlatan?

Nåja, denna diskussion kommer förmodligen att ligga på is tills Zlatan gör nästa sak som går stick i stäv med de regler eller riktlinjer som finns. Då är det dags igen.
Första vågen består av sådana som mig som kritiserar Zlatan för hans ageranden. I en andra eller tredjevåg kommer de med Joakim i spetsen som tror att vi kritiserar Zlatan för att han är Zlatan och inte för att vi anser att han beter sig tarvligt.
Så tills dess ? väl mött. Och håll nu tummarna för att Allbäck blir frisk till EM-kvalet. Vore tråkigt att mista vår bästa målskytt!

Kollegiet blir bara bättre och bättre även om det känns tråkigt att lägstanivåerna fortfarande är så pass låga när jag sett var deras högstanivåer befinner sig. Nåväl, alla kan ha en dålig dag. Inte minst jag är exempel på det!

Joakims bloggtext finner ni i sin helhet här.

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

Nya tv-kanaler poppar upp som svampar ur jorden. Senaste i raden här hemma är Kanal 9 som enligt egen utsago skall vara en kanal för finsmakare, endast det bästa av sport, film, serier och dokumentärer. Jag återkommer till Kanal 9 lite senare i veckan.

Den utökade konkurrensen skulle föra med sig mer kvalitet åt folket var det tänkt. Som liberal och trogen anhängare av fri konkurrens är det därför beklämmande att se att flera av dessa avreglerade områden får motsatt effekt. Inom tv-världen innebär detta mer och mer billigt skräp och dessutom tar man inte sitt utbud och framförallt sina tittare på allvar längre.

TV6 "reklamspottar" försöker framhäva sina program med en lite töntig ton. Min enda slutsats är att de antingen inte tror på sitt utbud eller att de har en publik med IQ högre än fiskpinne och därför måste fjanta till det. Det är tråkigt när man faktiskt har ett fåtal kvalitetsserier, om än med några år på nacken.

Ett annat tecken på bristen på respekt för oss tittare är de ständiga ändringarna i programtablån utan förvarning. I Kanal 5 började man förra året visa den hyllade nyinspelningen av Battlestar Galactica. Efter en miniserie och åtta avsnitt av första säsongen gjorde man helt abrupt uppehåll fram till slutet av februari i år då man visade miniserien igen för att sedan fortsätta på avsnitt 9. Sådant gör mig uppriktigt sagt förbannad. De tar varken mig eller serien på allvar.

Nåväl, även om detta är ett av de mer extrema exemplen så är de flesta tv-kanalerna skyldiga till liknande ageranden. TV4 är duktiga på att skicka serier runt i tablån och ibland även mellan sina kanaler.
   SVT har tidigare gjort säsongsavslutning för en serie och sedan efter lång tid (mer än ett år) beslutat sig för att inte visa mer. Då står man som trogen tittare där och känner sig helt grundlurad. Jag vet inte hur det är med er men väljer jag att följa en tv-serie (och det händer inte alltför ofta) så gör jag både en känslomässig och tidsbaserad investering. Att helt plötsligt upptäcka att serien sänds på en annan tid, eller i värsta fall, i en helt annan kanal är ju totalt respektlöst.

Lägg därtill att kanalerna ofta själva bestämmer var säsongerna börjar och slutar. Dessutom kan samma tvkanal hoppa mellan säsongerna och visa repriser huller om buller utan att ge tv-tittarna någon vettig information om detta i form av reklamsnuttar. TV3 har varit den värsta skurken på detta med sin misshandling av The Simpsons, men det förkommer överallt.

Köp serierna på DVD då, säger vissa. I något enstaka fall är detta förstås ett alternativ. Men jag är kräsen. Bara för att jag vill se en serie till slutet innebär inte det nödvändigtvis att jag tycker att den är värd att lägga ut flera tusen på, och att den tål att ses igen.
Jag ställer mig inte bakom det på något vis, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det inte är konstigt alls att människor väljer att ladda ned sina favoritserier från nätet. Dels slipper man vänta på de ibland löjligt långa säsongsuppehållen här i Sverige och dels har man chansen att se serierna som dess skapare tänkte sig dem, inte som tvkanalerna vill ha dem för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Just nu, efter lite sallad och kaffe, sitter jag och lider av såväl yrsel som skrivklåda. Tobias ignorerar såväl mail som Msn-meddelanden från mig. Jag antar att han kategoriserar mig som "arbete" idag. Han har nämligen blivit tillsagd av doktorn att separera arbete och fritid.
Nåja, min skrivklåda gör att jag återigen sitter här och skriver något slags blogginlägg.

De senaste timmarna har jag försökt konstruera någon slags strategi för att strukturera upp mitt liv och dess olika beståndsdelar. Textmässigt har jag kommit fram till att låta mitt bloggande bli uppdelat på teman. Förmodligen oftast veckovis men kanske även ibland månadsvis. Att däremot komma på något tema att inleda med känns svårare. Nåväl, jag hoppas ha det klart till på måndag.

Fortfarande är jag inte helt klar över hur jag ska göra med den eventuella melodifestivalsfesten. Tre öl i kylen säger att jag kan följa med dit en stund och sedan gå hem när de andra går på krogen. Tre öl i kylen säger å andra sidan också att de skulle vilja bli påbörjade redan nu. Problemet med det är att jag i så fall får stå ut med att se Melodifestivalen utan ett ordentligt alkoholfilter. Fan vet om jag klarar det.

Dock har ju Aftonbladet gjort en helt obegriplig sak för att locka läsare. Man presenterar idag en "unik" undersökning (ja, vilka undersökningar är inte unika?) som visar att The Ark kommer vinna en överlägsen seger ikväll. Man säger att man går till botten med schlagerdramat: "Inte bara genom att genomföra en exklusiv Sifo-undersökning. I dag kan vi också redovisa en stor läsarundersökning som visar hur svenska folket tänker rösta i landets kommuner. Lägg dessutom till en genomgång av spelbolagens odds och du har den totala guiden till hur det går i kväll."

Där försvann alltså den sista anledningen till att man ska titta på finalen ikväll. Hur urbota korkad får man bli? Det här är inte en service från Aftonbladet till sina läsare - det är en ren björntjänst!

Lyssnar just nu på delar av musiken till Amiga-klassikern Last Ninja III och längtar efter en dimmig, mörk klubb där man kan sjunka ner i en fåtölj med en öl och lyssna på dylika alster. Nåja, nu öppnar jag en kall en!

18:43: Gav just min sambo den bisarra komplimangen "Du ser ut som en bit ur en sån där påse med engelsk lakrits!"
Hon ignorerade det! Tobias ignorerar mig fortfarande. Har jag blivit osynlig idag?

18:56: Efter ett toalettbesök beslutar jag mig för att nyansera bilden av min tvekan inför kvällens begivenhet. Jag har en blänkande röd finne mitt på nästippen. Jag njuter just nu av Staropramen och Peter LeMarcs "I väntan på vågorna".

19:11: Lite väl många uppdateringar nu, men jag läste detta om bloggande. Åsa Jonsén skriver på Kollegiet här och är en av dem som intervjuas om bloggande. Och för första gången sedan jag sporadiskt började följa hennes blogg så har hon slagit huvudet på spiken. En helt enkelt klockren beskrivning av dagens bloggvärld.
Går och hämtar en Staropramen till samtidigt som jag njuter av Pelle Almgrens tragiskt vackra Långt från dig.

19:44: Skrivklådan har manifesterat sig i en kortnovell jag skrivit ned lite snabbt. Första novellen på flera månader och jag känner mig riktigt nöjd med arbetsinsatsen. Mer så än med novellen som sådan. Får jag för mig det så publiceras den här under morgondagen. Den är lite sjuk och provocerande så jag vet inte riktigt än om den ska publiceras.
Tobias ignorerar mig fortfarande och mina yrselattacker börjar kännas lite påfrestande nu. Lyssnar just nu på Lars WInnerbäck och börjar känna mig nedstämd av det. Slumpar fram en ny låt och piggas upp lite då det blir Dio.

20:43: Får mail från Tobias, äntligen. Mailade honom den sjuka novellen tidigare och han säger att han ska läsa den imorgon. Han har diverse mer eller mindre trovärdiga ursäkter på ignoreringen av mig. Känns skönt att lägga det åt sidan. Har tagit en strategisk dusch allt medan en riktigt usel skiva med gamla demolåtar av Roxette rullat i bakgrunden. Börjat tröttna på den nu. Trycker på slump-knappen och får istället härligt humoristiska Man of the year med Alice Cooper. Jag älskar verkligen hans senaste skiva som nu hunnit få ett par år på nacken.

21:13: Börjar bli redo för att dra iväg nu. La upp novellen i oredigerad form på min begynnande hemsida. Den som hittar dit får en pepparkaka. Ska köpa några öl på en affär i närheten av festen men jag börjar misstänka mer och mer att den är stängd så det blir nog ett par torrlagda timmar och sedan hemåt. Passar mig bra då jag inte har lust med något ikväll, förutom möjligen lite skitprat över ett par öl... som jag inte har... Ah, Go figure...
Vi syns!

03:24: Tillbaka i värmen och lugnet. Affären var stängd när jag kom fram. Fick en öl av Emil. Senare en grogg och en öl av Elin. Och där emellan agerade jag trött trubadur. Mycket Roxette och mycket 80-tal passerade revy. Ingen av de närvarande kände till Tom Petty så de såg mest besvärade ut när jag skrålade Free Faaaaaallling.
Dock längtade jag hela tiden hem till att skriva. Tyvärr är jag alldeles för trött nu när jag väl är hemma. Håller dock på att hälla i mig en stor mugg kaffe, men jag hyser ändå inga större förhoppningar.

The Ark vann vilket, som jag konstaterat tidigare ikväll, inte var någon nyhet. Melodifestivalen känns verkligen unken. Ändå var det något slags rekord i röstande så någonting tragiskt håller på att hända med det svenska folket. The Ark har visserligen en helt okej låt, men den har verkligen inte vinnarpotential. The Ark vann för att de är The Ark med en otroligt karismatisk Ola Salo. Det kommer förmodligen inte att räcka. För om det finns några gudar så ser de till att finalen handlar om musik och ingenting annat. Och då håller inte det charmiga svenska glamrock-bidraget.

Nåväl, här sätter jag streck i debatten. Det får bli lite retrospel innan jag får för mig att slå igen butiken. Väl mött!

Gårdagen försvann i ett töcken av ångest, förkylning och alldeles för lite kaffe. Idag är jag otroligt seg i både kropp och knopp men med en kaffemugg bredvid mig hoppas jag kunna ändra på det.
I bakgrunden segar sig en installation av Final Fantasy 7 fram. Jag kommer aldrig att spela igenom det spelet antar jag. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag försöker nu men det kommer alltid något i vägen. Trasigt Playstation, ont om tid, sålt Playstation, pajat save-filer, platsbrist etc. Alltid är det något, det är som en slags förbannelse.

När jag sedan funderar på det kommer jag på att det finns åtskilligt fler spel som jag aldrig tagit mig igenom fastän ambitionen funnits där hela tiden. Den vanligaste orsaken de senaste åren är en otäckt liten hårddisk. På grund av platsbristen är jag hela tiden tvungen att avinstallera spel och sedan dröjer det evigheter innan det blir deras ?tur? igen att installeras. Nåväl, jag hoppas ha löst det problemet nu. Jag fick en ny fin hårddisk när jag fyllde år och vips har min lagringskapacitet ökat med åtta gånger. Nu drömmer jag bara om lite mer internminne så att jag kan göra det jag gillar bäst: Använda flera program samtidigt.

Ikväll är jag och sambon bjudna på Melodifestivalsfest. Har inget emot värdinnan och att gå dit, men att sitta och titta på något som jag numera tycker så illa om känns verkligen inte lockande. Melodifestivalen var kul tills jag upptäckte spelet bakom kulisserna. Att det är så konstruerat. Det skulle t ex bli ramaskri i fotbollsvärlden om VM skulle arrangeras på samma fejkade sätt som vår melodifestival. Tänk er att Sepp Blatter eller någon annan fotbollshöjdare väljer ut lag baserat på kommersiella kriterier. Att vissa nationer blir tilldelade spelare eller förbundskaptener som herr Blatter anser skulle representera det landet på ett bra sätt och ge en bra mixad tävling.
   För så där går det till i Melodifestivalen. Det är en halvfejkad tävling som inte är rättvis från början. Sådant tappar jag intresset för. Av ungefär samma anledningar har jag inget intresse för program som Så ska det låta, Parlamentet och liknande. När det fejkade skiner igenom!

Förra årets melodifestival luktade dessutom ruskigt uppgjord. Så snälla Christer Björkman, säg hellre att det är ett underhållningsprogram istället för att ljuga och säga att det är en tävling.

Har just skickat iväg katten till veterinären. Hon låg och sov när jag kom och tryckte in henne i transportburen. Stackaren hann inte reagera.
Har hunnit med att kolla mina mail också. Det första var från en klubb här i Örebro som ska anordna något så bisarrt som en Bingo Rimér-kväll. (Bisarrt i min värld!)
Det skall tydligen vara någon slags kompensation till alla killar för den Chippendalesshow tjejerna fick för några veckor sedan.

Om detta finns mycket att skriva men just när jag ser Bingo Rimérs namn i mailet så börjar jag fundera på varför jag en gång anmälde mig till den där medlemslistan. Jag har inte varit iväg en enda gång på deras arrangemang. Mycket därför att det känns så ytligt och pubertalt samt att jag inte känner till någon annan som går dit. Måste avskriva mig det där medlemskapet under dagen.

Och Bingo sen. Han var visserligen ingen fattiglapp innan, skulle jag tro, men i och med tv-programmet och turnéer som denna drar han förmodligen in stora pengar. Och vilka jippon sedan. Under den här krogkvällen ska Bingo kora den manlige respektive kvinnliga gäst med störst "paket". Eller om det var "modellpotential".

När jag var liten var 18-åringar vuxna, intelligenta saker. Något hände dock, förmodligen vid millennieskiftet. Millenniebuggen drabbade inte våra datorer som vi trodde, den drabbade våra barn och ungdomar. Nu tycker de att dokusåpor is the shit, Bingo Rimér is the man, silikon är fett coolt och att bli kändis är ett högstatusjobb.

Jag blir alltid lika beklämd när någon listar mode, kändisar eller något annat konstigt som ett stort intresse. Min filosofiska övertygelse är att den övergripande "meningen" med livet är att förbättra mänskligheten. Det gör vi knappast med silikon, egotrippar och en garderob full med svindyra skor.

På Kollegiet har Tobias påbörjat ett nytt projekt kallat Tråkig mans dagbok. Det skall tydligen vara någon slags ironi över alla de miljoner bloggar om vardagligt nonsens som saknar litterärt djup. Eller något i den stilen. Det är för mycket yta och för lite innehåll har han förklarat. (Notera att detta är samma kille som gladeligen lägger ned 1200 spänn på ett par trasiga jeans!) Igår kved han till när jag skulle gå hem.
-    Jag får ju massor med besökare på den här bloggen. Fattar dom inte att jag är ironisk??

Själv har jag en annan teori. Även om det förstås finns de som totalt missar ironin i det hela så finns det säkert en hel drös människor därute som inte bryr sig. Inte till en början i alla fall.
Tittar man på Tobias tråkiga blogg kan man se flera fördelar med den, och ingen av dem har med innehåll att göra.
För det första är den enkel att läsa då den består av korta stycken. För det andra uppdateras den dagligen. Det innebär att den på sätt och vis utvecklas och sådant är spännande att följa. Det är först i efterhand som läsarna börjar fundera över innehållet.

Precis så tror jag att det fungerar för en ganska stor massa. Yta är viktigare än innehåll initialt. Eftersom allt går så fort vill man hinna med mycket. Hittar man då något lättläst som delats upp i många små doser är det i det närmaste perfekt. När du väl har läst färdigt allting kan du börja bearbeta det och komma fram till någon slags åsikt om texten. Och så fungerar väl textläsning i stort?

Tobias hypervassa, genomtänkta, ironiska debattinlägg reduceras således till några smutsiga pärlor, kastade framför några svin.

Jag fick ett stycke efterlängtad konstgjord andning till min dator igår i form av en ny hårddisk. Trots en trötthet på gränsen till utmattning kunde tekniknörden inte låta installationen vänta. Eftersom jag inte orkat öppna datorn på över ett år kändes det som att en grundlig rengöring kunde vara på sin plats, därför tog det över en timme innan hårddisken satt på plats.

Jag petade i alla nödvändiga kablar, slog på monitorn och tryckte igång strömmen till datorn. Inget hände! Jag slog av och på strömmen några gånger och konstaterade att moderkortet fick ström men lik förbannat ville datorjäveln inte börja surra. I mitt trötta sinne formades katastrofscenarier av värsta sort tills jag upptäckte att jag satt kabeln till AV/PÅ-knappen åt fel håll.

Efter det surrade datorn igång och jag sjönk utmattad ner på stolen framför datorbordet. Då uppstod nästa problem. Datorn kunde inte hitta någon hårddisk. Innan installationen hade jag två fungerande hårddiskar, efter installationen hade jag inte en enda. Frustrerad försökte jag lugna ner mig själv med att lösningen säkert var enkel. En hårddisk kan jag förstöra, men knappast tre stycken på samma gång.

Med ögonlock tunga som betongklumpar satt jag och stirrade in i min datorlåda i en halvtimme innan det slog mig. Jag hade glömt att peta dit ström till hårddiskarna. Jag ville bara gråta. Nu har jag gett mig själv ett heligt löfte att jag skall vara pigg och utvilad nästa gång jag ska skruva på något. Jag tvivlar på att jag kommer att hålla det löftet.

I ett försök att sprida mig som det virus jag är har jag nu försökt att placera mig på Örebro på bloggkartan.se
Jag har ingen aning om detta fungerar...

Lillasyster Samira ringer strax efter klockan 22.
- Det är synd om mig, säger hon.
- Jaha, varför då? svarar jag.
- Det är strömavbrott så varken tv eller dator fungerar.
Dessutom hade hon tydligen inte kunnat koka Té heller. Jag sa återigen bara ?jaha? och sedan lade vi på. Katastrof i Kumla alltså.

Tankarna vandrar från strömavbrott till kravallerna i Köpenhamn. Jag finner att när jag inte hunnit koppla in hjärnan i analysen så hatar jag de jävla snorungarna.
?De har tagit vårt hus så då tar vi till nävarna? verkar de resonera.

När hjärnan väl är helt inkopplad på fallet och därmed balanserar upp min känslomässiga reaktion finner jag att ?hata? är ett väl starkt ord i sammanhanget, men jag tycker jäkligt illa om deras beteende. Katastrof i Köpenhamn!

Samma sak med undersökningsinstitutet Temo:s förutsägelse att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Eftersom jag har svårt att sova just nu kan jag ju roa mig med lite politiskt informerande i hopp om att Temo:s prognos skall visa sig så överdriven som deras prognoser brukar vara.
OBS! Följande punkter är hämtade från SD:s hemsida strax efter valet 2006.

SD påstår att de har en politik som gynnar alla oavsett härkomst!
SD skyller problemen i skolan till stor del på "mångkulturen"! (Ut med invandrarna och deras kultur så blir våra         klassrum genast bättre alltså?)
SD vill förbjuda skolor med "ickekristen" religiös grund! Men kristna skolor går bra märkligt nog. (Hur rimmar det         ihop med påståendet om en politik som gynnar alla?)
SD är emot att homosexuella eller ensamstående får adoptera!
SD vill förbjuda aborter!
SD vill slopa rättspsykiatrisk vård som påföljd för brott!
SD vill införa "straffuppgörelser" mellan åklagare och brottslingar ungefär som i USA.
SD vill att polisen ska få använda sig av brottsprovokation.
SD vill ha olika "standarder" på fängelser för olika typer av brott. Är det ett grovt brott skall man avtjäna straffet i ett       torftigt fängelse av låg standard. (Man kan ju undra om det är tillbaka till "vatten & bröd" om det är en riktigt vidrig     brottsling?)
SD vill införa "återvandring" vilket i praktiken tvingar invandrade människor som rotat sig här att flytta tillbaka till             sina hemländer.
SD vill placera svensk gränspolis på orter utomlands där man misstänker stort migrationstryck!
SD vill, för att få bort invandrare som är mer eller mindre etablerade i Sverige, att de som inte kan försörja sig             skall  utvisas! Det betyder i praktiken att du utan utländsk härkomst bara behöver söka socialbidrag för att klara     dig mellan jobben. Abdulla däremot kommer däremot att ovillkorligen kastas ut ur landet!! Hur kan en sådan         åsikt stå i samklang med påståendet att de har en politik som gynnar alla oavsett härkomst???

På det stora hela för SD en politik som vill förflytta Sverige tillbaka i tiden. Man hänvisar på flera ställen till undersökningar och inställningar man hade på 70-talet, 30-talet och när det inte räcker går man tillbaka århundraden. Allt målas upp som att det var bättre förr.
Men Sverige har alltid haft in och utvandring. Själv tillhör jag dom som tror på "det mångkulturella samhället". Till skillnad från SD anser jag inte att isolationister varit framgångsrikast i världshistorien.

Så detta är en katastrof vi i alla fall har tid att förhindra...
Den roligaste iakttagelsen ikväll är dock att katastrofrubriken om SD påminde väldigt mycket i storlek om när man varnade för den meteorit som eventuellt ska krascha om 25 år.
Godnatt!

Det ramlade ned ett vykort i brevlådan förra veckan. Det såg påkostat ut med en glättig framsida med en bild på några skrattande ungdomar. "Inbjudan till klassfest" stod det.
Efter en stund gick det upp för mig att detta var ett massutskick från ett företag som tydligen specialiserar sig på klassfester. (Vad de gör är att sammanföra alla och boka restaurang...)
Suck, kommersialismen är en parasit på nostalgins hals!

Men bortsett från det har jag funderat på varför jag skulle gå dit. När jag pratade med Sebastian lät det som självklart men själv är jag inte lika lätt övertygad. Alla klasser jag har gått i har haft extremt dålig sammanhållning och varit fulla med mobbare och offer. Under elva år i skolan var jag med om en (1!) klassfest som inte var anordnad av skolan, så god sammanhållning var det!

Jag har ingen kontakt med någon ifrån klassen idag och de enda anledningarna till varför man ska återförenas jag kan se är för att mäta status och gräva upp gamla lik. Båda två klarar jag mig utan.
Det är inte min mening att låta elak men jag känner inte personerna från klassen längre och skiter därför fullständigt i vad de gör nu. Lika mycket som jag skiter i Janne Petterson i nästa kvarter eller Mustafa på andra sidan stan. För om vi tänker efter en stund och talar ärligt så är det ingen egentlig skillnad på en återförening av en klass på detta sätt och när pojkarna i lågstadiet stod och mätte snoppar och räknade pubishår i duschen efter gymnastiken.

Jag har verkligen vridit och vänt alla argument för och emot den senaste veckan men jag kan inte komma på någon vettig anledning att gå dit. Sebastian får klara sig utan mig. Klassen får klara sig utan mig. Precis som de gjorde när det begav sig. Jag är nöjd med min snopp och dess behåring och har inget behov av att visa upp den för en massa främmande människor.