Slaskbloggen

Det ramlade ned ett vykort i brevlådan förra veckan. Det såg påkostat ut med en glättig framsida med en bild på några skrattande ungdomar. "Inbjudan till klassfest" stod det.
Efter en stund gick det upp för mig att detta var ett massutskick från ett företag som tydligen specialiserar sig på klassfester. (Vad de gör är att sammanföra alla och boka restaurang...)
Suck, kommersialismen är en parasit på nostalgins hals!

Men bortsett från det har jag funderat på varför jag skulle gå dit. När jag pratade med Sebastian lät det som självklart men själv är jag inte lika lätt övertygad. Alla klasser jag har gått i har haft extremt dålig sammanhållning och varit fulla med mobbare och offer. Under elva år i skolan var jag med om en (1!) klassfest som inte var anordnad av skolan, så god sammanhållning var det!

Jag har ingen kontakt med någon ifrån klassen idag och de enda anledningarna till varför man ska återförenas jag kan se är för att mäta status och gräva upp gamla lik. Båda två klarar jag mig utan.
Det är inte min mening att låta elak men jag känner inte personerna från klassen längre och skiter därför fullständigt i vad de gör nu. Lika mycket som jag skiter i Janne Petterson i nästa kvarter eller Mustafa på andra sidan stan. För om vi tänker efter en stund och talar ärligt så är det ingen egentlig skillnad på en återförening av en klass på detta sätt och när pojkarna i lågstadiet stod och mätte snoppar och räknade pubishår i duschen efter gymnastiken.

Jag har verkligen vridit och vänt alla argument för och emot den senaste veckan men jag kan inte komma på någon vettig anledning att gå dit. Sebastian får klara sig utan mig. Klassen får klara sig utan mig. Precis som de gjorde när det begav sig. Jag är nöjd med min snopp och dess behåring och har inget behov av att visa upp den för en massa främmande människor.