Slaskbloggen

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Den absoluta höjdpunkten igår var inte när Göran Persson snackade skit om Carl Bildt och Mona Sahlin.
Det var heller inte det översentimentala segmentet där han berättade om sina föräldrars besök på Harpsund.

Nej, det som kittlade mest var att höra Persson berätta om när den store tyske politikern Helmut Kohl var så upprörd att han satte i sig 25 stycken smörklickar innan han kunde säga något. Den inblicken i politiken, de små detaljerna om politikerna, det kan vara skillnaden mellan flipp och flopp för Perssons kommande självbiografi.
I den här dokumentärserien är det russinen i kakan. Genom att förstå människorna bakom politiken får man bättre förståelse för själva politiken.

Än är det för tidigt att dra några slutsatser om Göran själv, men i gårdagens avsnitt lyckades han ganska bra med att cementera bilden av sig själv som en buffel. Eller knöl, om man så vill. Men en ruskigt intressant knöl.

Jag hörde Erik Fichtelius tala i radion häromdagen om att dokumentärer som denna borde göras med fler människor, inte bara statsministrar och politiker (även om han ansåg att Fredrik Reinfelt förtjänade en). För det är viktigt att dokumentera samtidshistorien, menade Fichtelius.

Carl Bildt kontrade på sin blogg med orden: ? Samtidshistorien berikas säkert. Frågan är bara hur.?
Än så länge tror jag mer på Fichtelius optimism än Bildts pessimism.

Ikväll är jag väldigt nyfiken på att få Perssons bild av Gudrun Schyman.
Undrar just om Göran Persson ställer sig bakom det gamla talesättet: ?Alla älskar Lasse Werner men Gudrun Schy(r)man!?