Att vara, eller inte vara - Politiker: När jag försökte färga om Kumla

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Någon gång på högstadiet, i början på 90-talet, blev plötsligt politisk medvetenhet ett viktigt karaktärsdrag bland vissa grupper av ungdomar. Jag minns inte riktigt hur det började men jag har för mig att Per var först. Han träffade Johan och så var ett av de stora radarparen inom världshistorien födda. Ni vet, Paul & John, Reagan & Gorbatjov, Lili & Susie och så Per & Johan.

Ganska snabbt hade de hamrat in det liberala budskapet i mig, Tobias och några till varpå det startades en lokal LUF-klubb (Liberala UngdomsFörbundet) i lilla Kumla. De var mäkta stolta, de gamla Folkparti-gubbarna. Jag antar att de helt plötsligt trodde att återväxten inom lokalavdelningen var tryggad. (Tji fick dom!)

Det här var i en tid när det rördes om lite i den politiska grytan av en gris och en greve i galosch.
På riksplanet var Ny demokrati den stora motståndaren men lokalt blev det mer koncentrerat mot vänstern som även dom hade en liten ungdomsavdelning i Kumla.
Kumla har varit arbetarstyrt så länge jag kan minnas. I kölvattnet av alla skofabriker och storindustrierna BOB och Ericsson vore det kanske konstigt annars. Men ändå så fruktansvärt tråkigt. Det var väl därför jag engagerade mig egentligen. För att försöka färga om Kumla. Med facit i hand gick det väl sådär.

Efter en halvtrög start på vår LUF-klubb fick vi sedan mål och mening med vår verksamhet. Vi siktade högt och vann en del meriterande segrar. Vi ordnade till exempel så att Universitet Liberal hamnade i lilla Kumla. Näst efter kongressen var det det största man kunde arrangera i LUF-Sverige. En massa FP-höjdare kom dit som talare. Själv fick jag hälsa på Bengt Westerberg.

Arrangemanget slet ganska hårt på somliga inom klubben. D v s de som självmant tog på sig alldeles för mycket ansvar. Själv gled jag mest igenom hela tillställningen och kände mig överflödig. Johan var nämligen såväl hjärnan som musklerna. Dessutom chaufför eftersom han var den enda som hunnit ta ett körkort. Med Per som täckte upp resten var behovet av sådana som mig och Tobias ganska litet varför vi ofta kunde hittas i källaren med ett skrivhäfte.

Varje klubb av självaktning ska ha en tidning. Om Johan och Per var perfekta som ledare och pådrivare inom klubben passade vår klubbtidning mig och Tobias som hand i handske. Nånstans under den här svåra tonårstiden hade vi även ett kortlivat poesifansin ihop.
Minnet sviker men något säger mig att det ett tag fanns en konkurrerande klubbtidning från några medlemmar som inte visste vad de sysslade med men trodde att de kunde. Detta kan jag dock inte vara säker på. Om det var så blev deras variant i alla fall inte långlivad.

Per var Johans högra hand och tillsammans bildade de någon slags ryggrad inom vår klubb. Ordförandeposten var vikt åt Johan. Per fick någon annan fin titel tilldelad sig på första årsmötet och båda två blev snabbt invalda i regionstyrelsen (eller vad det nu kallades). Därför var det inte oväntat att de båda toppade valsedeln när det bestämdes att Folkpartiet skulle ställa upp med en ren ungdomslista i valet till kommunfullmäktige i Kumla. Då var jag lite avundsjuk, men i efterhand är jag glad att jag slapp sitta högre upp.

Valkampanjen blev en succé och de unga, käcka pojkarna i LUF Kumla tog hela 2 mandat i fullmäktige. (Mer än slynglarna i Ung Vänster). En smått fantastisk prestation, och alla de etablerade politikerna som växt fast i sina stolar log i mjugg och klappade oss på huvudena samtidigt som de sa snälla saker om oss till pressen. Jag undrar om någon egentligen tog oss på allvar?

Efter valet började dock allt gå utför med Kumlas LUF-klubb. Efter att under några år ha vunnit priser för bästa klubb inom olika kategorier, blivit omtalade på riksnivå, arrangerat stora spektakel för ungliberaler samt haft väldigt roligt tillsammans, så rann allt ut i sanden.
Johan och Per lade all kraft på fullmäktige, de som fortfarande orkade engagera sig hade inte den rätta drivkraften. Och själv började jag känna mer och mer frikyrkovibbar kring hela grejen att organisera sig politiskt.
"Kom in i vår gemenskap. Här är människor som älskar dig. Här är du speciell...."
Så samma orsak som fick mig att sluta gå till kyrkan fick mig till slut att lämna politiken också.

Per är den enda som jag vet har återvänt. Han arbetar tydligen på försvarsdepartementet idag. Och det är inte helt oväntat. Till skillnad från Johan var Per en ganska smart karriärist. När Johan slet ut sig för att få resultat (vilket förstås är berömvärt) verkade Per vara duktigare på att fördela krutet.

Själv har jag funderat på en comeback det senaste året, men med min ryggsäck skulle förmodligen motståndarna göra slarvsylta av mig i pressen. Så tills vidare bidar jag min tid, med ett eller annat politiskt influerat inlägg här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0