Fönster mot TV-världen: Bra journalistik i Penga-TV?

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

Gårdagens stora TV-händelse var att se Robert Aschberg förklara hur full han kände sig med 1.8 promille i blodet. Annars har hans stjärna dalat betänkligt de senaste åren.

I början av sin TV-karriär på TV3 var han alert och på hugget. Han var sylvass som Janne Josefsson och provocerande som Sverker Olofsson. Numera ser han trött, däst och ointresserad ut.
Lite av den gamla Robert anade man när han fått i sig en del starköl i gårdagens Insider. Då var han visserligen berusad, men så pigg har jag inte sett honom på länge.

Det handlade om alkoholmätare som finns till försäljning till allmänheten. Robban ställde givetvis upp och söp sig full för att kunna testa mätarna. Efter lite genomgång av testerna och klippta (?) försvarstal från försäljarna försökte Aschberg i värsta Sverker-stil slå sönder mätarna med en hammare i studion. Kändes lite löjligt att titta på.

Insider är som Lättlästa sidan i lokaltidningen. De som har svårt att förstå eller hinna med, de som inte kan eller vill analysera så djupt, de kan se Insider istället för det betydligt mer komplicerade Uppdrag granskning. För att inte tala om Kalla fakta. Dessutom kör Insider med en hel del snaskiga reportage mellan varven vilket gör att programmet då bjuder på trashig underhållning också.

Det är trist, för trots allt gillar jag både Robert och hans program. Men någonstans kommer jag att tröttna, jag har redan börjat göra det. Men det är väl för mycket att begära ett hundraprocentigt seriöst och skärpt samhällsprogram från en kommersiell kanal?

* * *

I övrigt hade jag sett fram emot Masjävlar ikväll. Detta efter att ha hört en lång intervju med filmens skapare på radion idag. Första timmen av filmen var en riktig pina då jag höll på att bli tokig på de fullkomligt idiotiska karaktärerna och deras beteenden. De var så urbota korkade att jag ville slå sönder något.
Filmen tog inte tag i mig förrän efter en dryg timme när uppgörelsen började mellan sonen och mamman vars far/man hade tagit livet av sig. Där infann sig plötsligt en nerv som inte funnit tidigare. Då kunde jag till och med sluta irritera mig så förbannat på deras dialekt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0