Slaskbloggen

I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.

När min mamma var liten fanns det bara radio. Det är bara att inse det, hon är från en annan era.
Själv har jag sett hela utvecklingen från svartvit, tvåkanalig TV till dagens platta skärmar med hundratals kanaler på nära håll.
När jag var liten var det fortfarande lite fult att titta på TV. Lite arbetarklassnöje, trots att alla männsikor ändå tittade. Men man fick aldrig jämföra det med teater eller film. Det är åtminstone den känslan jag fått.

Min vän Tobias påstår att han bara ser nyheter. Bara man råkar nämna ett TV-program ser han besvärad ut. Fortsätter man berätta någon kul eller intressant händelse från TV-programmet förklarar han snabbt att han inte tittar på TV. Ofta verkar han vilja ignorera allt prat om TV helt och hållet. Som om han är rädd för att bli smittad av någonting, bara någon nämner något som kommer från TV-världen.
Ett sådant ställningstagande, att inte vilja titta på TV, får man naturligtvis respektera. Dock kan det vara ruskigt svårt när TV:n är en så stor och integrerad del av vårt samhälle.

Sambons föräldrar ser antingen på sport eller engelska deckare. Är vi där och äter middag en lördag trivs jag som fisken i vattnet då de har sportkanalerna från såväl Canal+ som Viasat. Sådant gör ett fotbollsälskande hjärta varmt. Blir man däremot kvar framåt kvällen är risken stor att det, med alla deras kanaler, går igång någon engelsk deckare och det finns inte mycket värre saker för mig att titta på.
Men för all del, engelska deckare ger cred nu för tiden. Det är en del av den seriösa TV:n här i Sverige.
För en annan som älskar den ruffige, whiskey-pimplande amerikanske deckaren är det svåra tider. Och även om det visades mer sådant har jag svårt att tro att mina svärföräldrar skulle sitta bänkade framför det.

Min egen mamma använder TV:n som ett sömnmedel, och jag kan förstå henne. Det finns något oerhört lugnande med att sakta falla i sömn alltmedan TV:n håller vakt på en lagom volym. I övrigt har jag inga klara minnen av hur hennes TV-profil sett ut.
80-talets klassiska såpor givetvis. Och på senare år har hon sett en hel del dokusåpor som hon gärna pratar om till min stora förtvivlan. Så man får väl kanske säga att morsan är jäkligt mainstream.

Sambon sitter fast i hälsoträsket, och kryddar det med program om utseende och inredning. Ganska basic stuff för en ung, modern tjej antar jag. Du är vad du äter missas det inte ett avsnitt av. Stilpoliserna från England intas även det ofta och hon brukade i alla fall tycka om att se Room service innan det fick svårt att förnya sig.

Själv slukar jag det mesta som jag kommer över. Nyheter och kunskapsprogram får helst inte missas liksom min älskade science fiction.
Men det var inte en massa preferenser jag avsåg att räkna upp här, utan snarare det faktum att de allra flesta människor har preferenser. Så även om min kära vän jag nämnde i inledningen inte tittar just någonting på TV så får han nog stå ut med att vi andra tittar. Och pratar om det. Och vill diskutera det vi sett.
Det var nog därför jag valde TV som ett första ämne i mitt experiment att försöka göra min blogg och mitt skrivande mer tematiskt.
Vad nästa ämne blir får morgondagen utvisa. Nu ska jag se färdigt på 24.