Ska landslaget bestå av anarkister?

Är trött och lite småirriterad. På vad vet jag inte riktigt. Antagligen för att jag svettas som en liten gris och har ont i ryggen. Så läser jag på Kollegiet att Joakim försökt sig på något slags brandtal för Zlatan Ibrahimovic. Första tanken är om killen (Joakim alltså) har för lite att göra eftersom han skriver detta först nu när allt är uppklarat, Zlatan är tillbaka i landslaget och kritikerna tystnat. Sedan läser jag vad han skriver och kan inte hålla mig.

Jag har varit en hyfsat stor kritiker mot Zlatan under den här tiden, men jag känner å andra sidan inte igen mig i det Joakim skriver. Faktum är att jag inte känner igen någon över myndighetsåldern  i det han skriver!
Så här skriver han:

"Det kan bloggas och gnällas precis hur jävla mycket som helst om att Zlatan är en otacksam blatte som borde vara tacksam att Lars Lagerbäck ens bryr sig om att ringa honom, men jag sätter allt jag äger på att ni ändå brister ut i spontana glädjerop varenda gång Sportnytt varvar ytterligare en repris på Zlatans senaste mål och framspelningar där på topp i Italiens säkraste klubblag.

[klipp]

Var hade Bulgarien varit utan Stoitchkov? Rumänien utan Hagi? Argentinas åttio- och nittiotal utan Diego Maradona?

[klipp]

Som jag fattade det känner sig Zlatan disrespekterad."

Så här ligger det till, tror jag.
Jag tycker Zlatan ibland är en otacksam, tjurig femåring med dålig uppfostran OCH jag brister ut i glädje när han gör bra ifrån sig ute i Europa. Det finns ingen motsättning där, så vad är poängen?

Sverige har större potential utan Zlatan än vad Rumänien och Bulgarien hade med Stoitchkov och Hagi.
Argentina hade fler riktigt stora spelare utöver Maradona så de hade klarat sig väldigt bra.
Men även om så inte varit fallet så återkommer jag hela tiden till den brännande frågan som alla verkar vilja undvika:
Vill vi ha bortskämda divor som får göra lite som de vill?

Vilken typ av spelare ska egentligen representera oss, mig, dig?
Vilken bild vill vi sända ut?

Vad mig anbelangar ställer jag hellre ett C eller D-lag med entusiastiska och respektingivande spelare på benen i landskamperna än elva stycken anarkister. För inte är väl Zlatan representativ för det svenska folket och alla de ideal som Sverige står för?

Joakim skrev vidare att Zlatan kanske kände sig disrespekterad(?) vilket är fullt möjligt. Men som jag uppfattade det reagerade Zlatan som en tjurig barnrumpa som vill slå tillbaka mot föräldrarna när de gett honom ett straff för något dumt han gjort. Mellberg kunde ta det, till och med den lite rebelliske Chippen ? varför inte Zlatan?

Nåja, denna diskussion kommer förmodligen att ligga på is tills Zlatan gör nästa sak som går stick i stäv med de regler eller riktlinjer som finns. Då är det dags igen.
Första vågen består av sådana som mig som kritiserar Zlatan för hans ageranden. I en andra eller tredjevåg kommer de med Joakim i spetsen som tror att vi kritiserar Zlatan för att han är Zlatan och inte för att vi anser att han beter sig tarvligt.
Så tills dess ? väl mött. Och håll nu tummarna för att Allbäck blir frisk till EM-kvalet. Vore tråkigt att mista vår bästa målskytt!

Kollegiet blir bara bättre och bättre även om det känns tråkigt att lägstanivåerna fortfarande är så pass låga när jag sett var deras högstanivåer befinner sig. Nåväl, alla kan ha en dålig dag. Inte minst jag är exempel på det!

Joakims bloggtext finner ni i sin helhet här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0