Att vara rökare är ingen ursäkt för att vara lat
Idag vaknade jag upp med värk i både hals och huvud. Hemma hos min kära mor, där jag tillbringade natten, är de två stycken som röker som borstbindare. Min lillasyster är värst. Det ska rökas i tid och otid, och det mesta stannar kvar i lägenheten. Det är nämligen konsekvensen av förbudet mot att röka på balkongen.
En annan försvårande omständighet är att det sällan installeras några riktiga fläktar i svenska kök nu för tiden. Att öppna ett spjäll och räkna med att luftkonditionerningen i huset skall dra ut allt os är en utopi. Morsan brukar öppna ett litet sidofönster som hon sedan sitter lutad mot när jag ser allt för besvärad ut. Tyvärr tar det in luft istället för att vädra ut. Och något korsdrag går inte att ordna med hjälp av balkongen för då smiter katten ut.
Alltså stannar röken kvar i lägenheten ganska länge och mina numera rökfria luftvägar var förstås helt oförberedda på den förgiftade atmosfär jag sov i inatt.
Ett vanligt (och irrelevant) försvarstal från rökare, oavsett situation, är att vi icke-rökare inte vet hur jobbigt och svårt det är. Ha! Jag har själv varit rökare av och till sedan tolvårsåldern och när jag inte har rökt har jag snusat. Därför kan jag ganska snabbt vifta bort de klagoropen. Att vara rökare innebär inte på något vis att man måste vara lat!
När jag och sambon båda rökte införde vi strikta regler om att ingen fick röka inomhus. Det var bara att ta hissen ned de två våningarna, eller ännu hellre gå, och ställa sig och röka på innergården. Besökare brukade knorra och undra om man inte kunde göra undantag, men ingen nåd visades i det avseendet. Regeln hölls även vid de få, små fester vi hade i den lägenheten och till slut vande sig folk vid det. Och det är ju just vana det handlar om.
För många människor är vanans makt starkare än nikotinbegäret när det gäller tobak. Så var det för mig. Och eftersom man kan vänja sig vid att röka kan man också vänja sig vid att strukturera sitt rökande. Har man väl strukturerat rökandet är det mycket lättare att skära ned och sluta.
Sambon har trots detta fått återfall ett par gånger men aldrig att hon har gnällt och knorrat om att behöva gå ut när man kan stå på balkongen, eller under fläkten/spjället. Hon går självmant ut och tar sin cigarett, i regn såväl som i sol. Detta gör våran atmosfär inomhus så pass mycket trevligare och hälsosammare. Kanske är det därför jag kan stå ut med att få lite ont i halsen de gånger jag besöker min kära mor?
En annan försvårande omständighet är att det sällan installeras några riktiga fläktar i svenska kök nu för tiden. Att öppna ett spjäll och räkna med att luftkonditionerningen i huset skall dra ut allt os är en utopi. Morsan brukar öppna ett litet sidofönster som hon sedan sitter lutad mot när jag ser allt för besvärad ut. Tyvärr tar det in luft istället för att vädra ut. Och något korsdrag går inte att ordna med hjälp av balkongen för då smiter katten ut.
Alltså stannar röken kvar i lägenheten ganska länge och mina numera rökfria luftvägar var förstås helt oförberedda på den förgiftade atmosfär jag sov i inatt.
Ett vanligt (och irrelevant) försvarstal från rökare, oavsett situation, är att vi icke-rökare inte vet hur jobbigt och svårt det är. Ha! Jag har själv varit rökare av och till sedan tolvårsåldern och när jag inte har rökt har jag snusat. Därför kan jag ganska snabbt vifta bort de klagoropen. Att vara rökare innebär inte på något vis att man måste vara lat!
När jag och sambon båda rökte införde vi strikta regler om att ingen fick röka inomhus. Det var bara att ta hissen ned de två våningarna, eller ännu hellre gå, och ställa sig och röka på innergården. Besökare brukade knorra och undra om man inte kunde göra undantag, men ingen nåd visades i det avseendet. Regeln hölls även vid de få, små fester vi hade i den lägenheten och till slut vande sig folk vid det. Och det är ju just vana det handlar om.
För många människor är vanans makt starkare än nikotinbegäret när det gäller tobak. Så var det för mig. Och eftersom man kan vänja sig vid att röka kan man också vänja sig vid att strukturera sitt rökande. Har man väl strukturerat rökandet är det mycket lättare att skära ned och sluta.
Sambon har trots detta fått återfall ett par gånger men aldrig att hon har gnällt och knorrat om att behöva gå ut när man kan stå på balkongen, eller under fläkten/spjället. Hon går självmant ut och tar sin cigarett, i regn såväl som i sol. Detta gör våran atmosfär inomhus så pass mycket trevligare och hälsosammare. Kanske är det därför jag kan stå ut med att få lite ont i halsen de gånger jag besöker min kära mor?
