Slaskbloggen

Numera börjar jag varje morgon med med minst ett parti Alfapet över nätet. Som den periodare jag är med allting (kolla bara denna blogg) så är inte det här första gången jag fastnat i det djävulska spelet. När man väl är där blir det som en drog. Bara ett spel till för att höja min rankingpoäng. Bara ett spel till för att ta revansch. Tyvärr slutar det oftast med att jag sänker den ännu mer.
I skrivande stund har jag spelat 30 matcher, vunnit 9 samt fått en rankingpoäng på usla 795. Rankingen baseras på en mängd faktorer vilket skall göra den så rättvis som möjligt. Ändå sitter jag där efter 25 minuspoäng och uttalar mantrat: Jag är bättre än så här. Turen måste vända snart! Bara ett spel till.

I mitt huvud borde jag ligga runt 1000. Målet är att jag ska klara det innan jag spelat 100 spel. Det blir tufft. Och många långa morgnar och nätter. Bara ett spel till innan jag måste möta dagen. Bara ett spel till innan sängen kallar. Allt jag behöver göra är att vinna stort mot några jävlar som har ungefär samma rating som mig. Och det kan jag ju göra, för jag är bättre än så här. Egentligen!

Så kommer katten från ingenstans och hoppar upp i knät. Jag svär högt. Inte för att klorna i låret gör ont. Men hon fick mig att klicka pass av misstag. Sedan tittar både katten och jag på när min motståndare lägger en rullning på precis det ställe jag skulle ha lagt mitt ord på. Och så är matchen i princip över.
   Jag är bättre än så här. Det var kattens fel. Turen måste vända snart. Bara ett spel till.

För den som vill fastna är länken denna.