Att hora
Att blogga handlar om det inneboende behovet av att bli sedd. För att bli sedd i bloggvärlden måste man hora. Såvida inte du har ett känt namn eller en hel redaktion som kan skriva nyheter på ett tema. Eller faktiskt är jävligt talangfull och skriver på något slags hårt hållet tema där man besitter mer än bara grundkunskaper!
Men det är ju så enkelt. Allt du behöver göra är att länka till dagens största nyheter i Aftonblaskan. Som den här till exempel. Eller den här. Allra bäst är det om du är bland de första att blogga på den. Då syns du snart i listan över bloggar som finns intill varje artikel och vips så börjar besöken ramla in. Speciellt om du är med på så många portaler och bloggsamlingar som du bara kan hitta. Som till exempel Bloggportalen.
Så jag gör så emellanåt. Länkar till en artikel bara för att generera trafik och hoppas på att några stannar kvar ett tag när jag sedan skriver om mer betydande saker.
Jag kollar mest på Örebro-sidan på Bloggportalen. Att kolla riks är liksom ingen idé innan man nått i topp i sin stad eller region. De bloggar som ligger i topp där horar utav bara fan. En av dom, som handlar om en hel familj, är som en trafikolycka av det mer spektakulära slaget. Där hänger föräldrarna ut sina barn och släkt och vänner utan tanke på konsekvenserna. Jag mår illa av det men kan i likhet med en trafikolycka inte låta bli att läsa någon gång ibland.
En blogg som horar ännu mer skrivs av någon medelålders kvinna (föga förvånande uppger hon inte sin ålder). Ett tydligt exempel på det slöa intetsägande blogg-horandet kommer i ett inlägg hon skrev nyligen. Det är endast på dryga tusen tecken men ändå lyckas hon klämma in länkar till fem artiklar i svensk dagspress.
Det kan väl vara bra att länka till det man pratar om kanske någon balanserad läsare nu tycker? Visst, men problemet är att denna medelålders kvinna gör som de flesta och förvandlar blogginlägget till ett slags referat av artiklarna. Och är det något jag föredrar så är det att gå till källan.
Men så kan det vara när man horar. Ungefär som jag gör just nu. Då har jag mycket mer respekt och intresse för en blogg som den här. Han uppdaterar den tyvärr för sällan men du hittar i alla fall genuina texter utan horeri, och emellanåt kommer det en hel del dråpliga historier från den mannen som gör läsandet värt det även för dom som inte känner honom. Den här bloggen är ett annat exempel på hor-fritt bloggande och dessutom skrivet på ett underhållande tema (innan producenten tog över). Det är bloggar som förtjänar läsare i min värld. Men vad vet jag, jag är ju en blogg-hora...
Men det är ju så enkelt. Allt du behöver göra är att länka till dagens största nyheter i Aftonblaskan. Som den här till exempel. Eller den här. Allra bäst är det om du är bland de första att blogga på den. Då syns du snart i listan över bloggar som finns intill varje artikel och vips så börjar besöken ramla in. Speciellt om du är med på så många portaler och bloggsamlingar som du bara kan hitta. Som till exempel Bloggportalen.
Så jag gör så emellanåt. Länkar till en artikel bara för att generera trafik och hoppas på att några stannar kvar ett tag när jag sedan skriver om mer betydande saker.
Jag kollar mest på Örebro-sidan på Bloggportalen. Att kolla riks är liksom ingen idé innan man nått i topp i sin stad eller region. De bloggar som ligger i topp där horar utav bara fan. En av dom, som handlar om en hel familj, är som en trafikolycka av det mer spektakulära slaget. Där hänger föräldrarna ut sina barn och släkt och vänner utan tanke på konsekvenserna. Jag mår illa av det men kan i likhet med en trafikolycka inte låta bli att läsa någon gång ibland.
En blogg som horar ännu mer skrivs av någon medelålders kvinna (föga förvånande uppger hon inte sin ålder). Ett tydligt exempel på det slöa intetsägande blogg-horandet kommer i ett inlägg hon skrev nyligen. Det är endast på dryga tusen tecken men ändå lyckas hon klämma in länkar till fem artiklar i svensk dagspress.
Det kan väl vara bra att länka till det man pratar om kanske någon balanserad läsare nu tycker? Visst, men problemet är att denna medelålders kvinna gör som de flesta och förvandlar blogginlägget till ett slags referat av artiklarna. Och är det något jag föredrar så är det att gå till källan.
Men så kan det vara när man horar. Ungefär som jag gör just nu. Då har jag mycket mer respekt och intresse för en blogg som den här. Han uppdaterar den tyvärr för sällan men du hittar i alla fall genuina texter utan horeri, och emellanåt kommer det en hel del dråpliga historier från den mannen som gör läsandet värt det även för dom som inte känner honom. Den här bloggen är ett annat exempel på hor-fritt bloggande och dessutom skrivet på ett underhållande tema (innan producenten tog över). Det är bloggar som förtjänar läsare i min värld. Men vad vet jag, jag är ju en blogg-hora...
Slask och premiär
Dagen har spenderats med bokläsning och att putsa lite på den nya bloggen.
Retroguiden är nu sjösatt. Den kommer att bli uppta det mesta av min fria tid framöver. I samband med detta byter den här bloggen namn till Slaskbloggen. Pig out of Hell var egentligen ett arbetsnamn som kom från ett internskämt jag hade tillsammans med den här bloggens ägare. Och eftersom Retroguiden kommer vara en uppstyrd blogg på ett speciellt tema så får denna blogg övergå till att husera alla mina andra tankar och infall. En slaskblogg helt enkelt. Och ärligt talat, det är ju vad den här bloggen har varit hela tiden!
Men ta och surfa in på Retroguiden för en daglig dos spelnostalgi. Jag tror att det är precis vad Sverige behöver. Och vem vet, kanske lär du dig något nytt på kuppen.
Retroguiden är nu sjösatt. Den kommer att bli uppta det mesta av min fria tid framöver. I samband med detta byter den här bloggen namn till Slaskbloggen. Pig out of Hell var egentligen ett arbetsnamn som kom från ett internskämt jag hade tillsammans med den här bloggens ägare. Och eftersom Retroguiden kommer vara en uppstyrd blogg på ett speciellt tema så får denna blogg övergå till att husera alla mina andra tankar och infall. En slaskblogg helt enkelt. Och ärligt talat, det är ju vad den här bloggen har varit hela tiden!
Men ta och surfa in på Retroguiden för en daglig dos spelnostalgi. Jag tror att det är precis vad Sverige behöver. Och vem vet, kanske lär du dig något nytt på kuppen.
Världsrekord på G
Jag tänkte bara uppmärksamma er på att det är imorgon som Mozilla tänker slå världsrekord i nedladdningar i ett PR-jippo för webbläsaren Firefox. I skrivande stund har 1.372.373 stycken användare lovat att delta under rekordförsöket. Nu är i och för sig risken för ett misslyckande minimalt då det inte finns något tidigare rekord registrerat men visst vore det kul att säga att man bidragit till ett världsrekord och samtidigt en säkrare (förhoppningsvis) webb?
Från Sverige är det hittills drygt 9.000 som skrivit under, vore kul om vi kunde få upp den siffran ytterligare. Och har du aldrig provat Firefox är det hög tid nu när Firefox 3 släpps. Bland alla förbättringar utlovas bland annat att den ska vara mer minnessnål och mycket snabbare än tidigare. Tidiga tester har visat att den slår Explorer ganska rejält!
Från Sverige är det hittills drygt 9.000 som skrivit under, vore kul om vi kunde få upp den siffran ytterligare. Och har du aldrig provat Firefox är det hög tid nu när Firefox 3 släpps. Bland alla förbättringar utlovas bland annat att den ska vara mer minnessnål och mycket snabbare än tidigare. Tidiga tester har visat att den slår Explorer ganska rejält!
Test
Är man anonym är man inget värd?
Jag såg på TV ikväll en ganska intressant diskussion om de anonyma påhoppen och förolämpningarna som förekommer i bloggvärlden.
I programmet var det en juridikstuderande som hasplade ur sig förslaget att bloggskrivarna skall hållas ansvariga för kommentarerna. Vad löser det? Censurerar vi verkligen bort de personer som går över gränsen?
Bör vi censurera bort människor? Och vill folk verkligen fortsätta blogga om de vet att de kan riskera straff för något som någon annan gör?
Det är helt rätt att det är vi bloggare som måste stävja detta och försöka mana de som kommenterar till att diskutera på en bra nivå. Men att utkräva fullt ansvar med möjlig straffpåföljd är att gå för långt!
Hur som helst tror jag att moderering av bloggskribenterna bara skyfflar över problemet till något annat forum. Att städa bloggarnas kommentarer är som att sopa skiten tillfälligt under mattan. Men vad en grundligare lösning är vet jag inte.
Med det sagt måste jag erkänna att jag ställt in min egen blogg så att jag måste godkänna varje kommentar som skrivs. Men detta gör jag inte i tron att det ska bidra till att rensa upp bland skitsnacket, det är enbart därför att jag länge hade problem med spam.
Hittills har jag bara raderat en "vanlig" kommentar, men där publicerade jag eländet i ett blogginlägg istället.
Det finns någon slags knepig gammal föreställning om att åsikter inte är värda något om källan är dold på något sätt. Detta är förstås helt fel. På SVT:s hemsida har den politiske bloggaren Magnus Ljungkvist skrivit en engagerad artikel om just detta. Han skriver bland annat detta:
"Jag står för vad jag skriver och tänker, den som vill samtala med mig på min blogg får göra det samma. Lika lite som jag pratar med maskerade människor på stan om politik och samhälle lika lite tänker jag göra det på min blogg. De anonyma försöker bara parasitera på det arbete jag lagt ner. "
Jag är liberal i grund och botten. Jag anser att en person skall vara fri att göra vad han/hon vill så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Därför måste det vara fritt att debattera hur man vill, givetvis inom lagens råmärken. Vill någon debattera iförd en mask, eller bakom pseudonymer så måste det vara dennes demokratiska rättighet att göra det. Att samtalet försämras av att någon är anonym är inget annat än kvalificerat skitsnack. Det vore bättre om Magnus och andra egentligen sa vad det handlar om: Att man är rädd för hot och liknande, de människor som går över gränsen.
Rädsla ska man respektera, men lider man av det kan man göra som Magnus och kräva någon slags identitet (fast jag fattar inte hur man blir så mycket mindre anonym av att lämna en epostadress) eller som jag som raderar det jag inte vill se på bloggen.
Som ni kanske förstått ser jag inte det stora problem som Magnus och andra ser. Jag håller inte med om att påhopp och annat dumt på bloggars kommentarsfält skulle ha en påverkan på samhället i stort. Jag tror inte ens att vi är nära någon riktig fara. Inte närmare än vad vi varit förut eftersom dessa personer alltid har funnits där.
Det vi är rädda för är om och när människor går ytterligare ett steg över gränsen och tar påhoppen och hoten från internet till verkligheten. Men de personer som går så långt kommer att göra det oavsett om vi rensar internet eller inte.
Och mina åsikter är inte mindre värda än andras för att jag skriver under pseudonym. När någon säger något annat blir jag förbannad. Jag vill inte beskydda skitsnackarna, jag vill värna om oss andra.
I programmet var det en juridikstuderande som hasplade ur sig förslaget att bloggskrivarna skall hållas ansvariga för kommentarerna. Vad löser det? Censurerar vi verkligen bort de personer som går över gränsen?
Bör vi censurera bort människor? Och vill folk verkligen fortsätta blogga om de vet att de kan riskera straff för något som någon annan gör?
Det är helt rätt att det är vi bloggare som måste stävja detta och försöka mana de som kommenterar till att diskutera på en bra nivå. Men att utkräva fullt ansvar med möjlig straffpåföljd är att gå för långt!
Hur som helst tror jag att moderering av bloggskribenterna bara skyfflar över problemet till något annat forum. Att städa bloggarnas kommentarer är som att sopa skiten tillfälligt under mattan. Men vad en grundligare lösning är vet jag inte.
Med det sagt måste jag erkänna att jag ställt in min egen blogg så att jag måste godkänna varje kommentar som skrivs. Men detta gör jag inte i tron att det ska bidra till att rensa upp bland skitsnacket, det är enbart därför att jag länge hade problem med spam.
Hittills har jag bara raderat en "vanlig" kommentar, men där publicerade jag eländet i ett blogginlägg istället.
Det finns någon slags knepig gammal föreställning om att åsikter inte är värda något om källan är dold på något sätt. Detta är förstås helt fel. På SVT:s hemsida har den politiske bloggaren Magnus Ljungkvist skrivit en engagerad artikel om just detta. Han skriver bland annat detta:
"Jag står för vad jag skriver och tänker, den som vill samtala med mig på min blogg får göra det samma. Lika lite som jag pratar med maskerade människor på stan om politik och samhälle lika lite tänker jag göra det på min blogg. De anonyma försöker bara parasitera på det arbete jag lagt ner. "
Jag är liberal i grund och botten. Jag anser att en person skall vara fri att göra vad han/hon vill så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Därför måste det vara fritt att debattera hur man vill, givetvis inom lagens råmärken. Vill någon debattera iförd en mask, eller bakom pseudonymer så måste det vara dennes demokratiska rättighet att göra det. Att samtalet försämras av att någon är anonym är inget annat än kvalificerat skitsnack. Det vore bättre om Magnus och andra egentligen sa vad det handlar om: Att man är rädd för hot och liknande, de människor som går över gränsen.
Rädsla ska man respektera, men lider man av det kan man göra som Magnus och kräva någon slags identitet (fast jag fattar inte hur man blir så mycket mindre anonym av att lämna en epostadress) eller som jag som raderar det jag inte vill se på bloggen.
Som ni kanske förstått ser jag inte det stora problem som Magnus och andra ser. Jag håller inte med om att påhopp och annat dumt på bloggars kommentarsfält skulle ha en påverkan på samhället i stort. Jag tror inte ens att vi är nära någon riktig fara. Inte närmare än vad vi varit förut eftersom dessa personer alltid har funnits där.
Det vi är rädda för är om och när människor går ytterligare ett steg över gränsen och tar påhoppen och hoten från internet till verkligheten. Men de personer som går så långt kommer att göra det oavsett om vi rensar internet eller inte.
Och mina åsikter är inte mindre värda än andras för att jag skriver under pseudonym. När någon säger något annat blir jag förbannad. Jag vill inte beskydda skitsnackarna, jag vill värna om oss andra.
Bildt vs Sex (revisited)
Lade märke till att Carl Bildt gjort storstilad comeback på listan över de mest använda söktermerna på Bloggportalen. Han ligger nu så bra till som 6:a. Strax efter Otrohet men före sådana meriterade motståndare som nylonstrumpor och strumpbyxor.
Heja Calle!
Skamlös Reklam
Jag brukar länka till dom ibland. Enligt Tobias blir dom bara glada över gratisreklamen. Men så är Tobias också en kallt beräknande och cynisk jävel när det gäller karriär och pengar.
Den här bloggen startades med en ganska hård sågning av det då ganska nystartade Kollegiet. Sedan dess har de blivit bättre (flera gånger om) och jag har blivit mer sansad i min kritik. Just därför, och inte för att jag känner några av dem, är Kollegiet de enda bloggarna som jag besöker regelbundet. (Ja, Kollegiet och Alla dessa dagar)
Jag gillar beslutet att göra Åsa till fast skribent efter hennes gäst-sejour. Hon är underhållande även om hon ofta framstår som inskränkt och lite väl socialt handikappad. Tobias har sagt ett par gånger att vi förmodligen skulle komma jättebra överens för att vi är så lika i mångt och mycket. Jag svarade att vi förmodligen skulle döda varandra.
Jag har träffat Åsa som hastigast ett par gånger i olika gathörn när jag varit med Tobias på stan. Hon ser mycket trevligare ut i verkligheten än vad hon ibland ger sken av på Kollegiet.
Tobias texter har jag alltid gillat att läsa. Förutom vissa gånger för hundra år sedan, när vi hade ett poesi-fansin ihop, då han under pseudonymerna Alexander och Tristan kunde skriva betongklumpar av pretentiösa texter som täckte hela A4-sidor. Han har utvecklats sedan dess, enormt mycket.
Kolla bara denna.
Hans lillebror Joakim finns också där. Enligt Tobias är han en jävel på att skriva recensioner. Det vet jag inte så mycket om, jag tycker bara att han borde slopa den där fotbollsbloggen. Annars visar han prov på samma stil och atmosfär som storebror emellanåt. Som den här till exempel.
Dessutom finns musikgurun Håkan där också. Jag känner inte till namnen han skriver om alla gånger, och det är inte allt för ofta som det handlar om min musiksmak, men han klarar ändå av att hålla mitt intresse uppe. Det är klass!
Allt detta kan ju ses som skamlös reklam för Kollegiet, och det antar jag att det är.
Det gör jag för att jag helt ärligt gillar stället. De roar och förargar mig omväxlande. Lite som livet självt.
Med det sagt, hur vore det med lite reklam för min blogg i gengäld, Tobias?
Den här bloggen startades med en ganska hård sågning av det då ganska nystartade Kollegiet. Sedan dess har de blivit bättre (flera gånger om) och jag har blivit mer sansad i min kritik. Just därför, och inte för att jag känner några av dem, är Kollegiet de enda bloggarna som jag besöker regelbundet. (Ja, Kollegiet och Alla dessa dagar)
Jag gillar beslutet att göra Åsa till fast skribent efter hennes gäst-sejour. Hon är underhållande även om hon ofta framstår som inskränkt och lite väl socialt handikappad. Tobias har sagt ett par gånger att vi förmodligen skulle komma jättebra överens för att vi är så lika i mångt och mycket. Jag svarade att vi förmodligen skulle döda varandra.
Jag har träffat Åsa som hastigast ett par gånger i olika gathörn när jag varit med Tobias på stan. Hon ser mycket trevligare ut i verkligheten än vad hon ibland ger sken av på Kollegiet.
Tobias texter har jag alltid gillat att läsa. Förutom vissa gånger för hundra år sedan, när vi hade ett poesi-fansin ihop, då han under pseudonymerna Alexander och Tristan kunde skriva betongklumpar av pretentiösa texter som täckte hela A4-sidor. Han har utvecklats sedan dess, enormt mycket.
Kolla bara denna.
Hans lillebror Joakim finns också där. Enligt Tobias är han en jävel på att skriva recensioner. Det vet jag inte så mycket om, jag tycker bara att han borde slopa den där fotbollsbloggen. Annars visar han prov på samma stil och atmosfär som storebror emellanåt. Som den här till exempel.
Dessutom finns musikgurun Håkan där också. Jag känner inte till namnen han skriver om alla gånger, och det är inte allt för ofta som det handlar om min musiksmak, men han klarar ändå av att hålla mitt intresse uppe. Det är klass!
Allt detta kan ju ses som skamlös reklam för Kollegiet, och det antar jag att det är.
Det gör jag för att jag helt ärligt gillar stället. De roar och förargar mig omväxlande. Lite som livet självt.
Med det sagt, hur vore det med lite reklam för min blogg i gengäld, Tobias?
Chockrubriker(?)
E24:as två stora nyheter just nu på AB-sajten:
60 miljoner djurmatburkar förstörs
Spelen som ska rädda Playstation 3
Vilka bisarra kontraster det är i ekonomivärlden?
Kommentarerna roligare än bloggarna
Man är ju nyfiken på hur SSU-grabbarna ska fortsätta med sin häckling av Carl Bildt, men än så länge verkar läsarna besitta större humorkvaliteter än vad bloggskrivarna gör. Eller vad sägs om kommentaren nedan som jag hittade på Bild-bloggen?
Den här killen eller tjejen går en fantastisk framtid till mötes inom humorbranschen.
Den här killen eller tjejen går en fantastisk framtid till mötes inom humorbranschen.
Bildt vs Sex
På Bloggportalen kan man se statistik över de mest sökta termerna där. I flera dagar har jag sett hur Carl Bildt tappert har hållit åttondeplatsen på en lista som annars domineras av ord som Kåt, Otrohet och Orgasm. Igår noterade jag med sorg att Carl Bildt har försvunnit ut från toppen av listan till förmån för Avsugning. Betyder detta att svenska bloggläsare föredrar en avsugning fram Carl Bildt?
Desperation hos Microsoft
Haha. Insomnian är svår men så hittade jag ett citat som piggar upp:
"Ska ni nödvändigtvis använda piratkopierade program, så ser vi helst att det är våra."
Detta skall ha uttalats av chefen för Microsofts affärsdivision, Jeff Raikes.
Många tolkningar kan förstås göras men den mest intressanta är att MS uppenbarligen
hellre ser piratkopior av Windows och Office, än att folk går över till konkurrenterna.
Börjar MS månne bli desperata?
Ska fira detta med att läsa vidare om det interna Microsoft i Microslavar.
"Ska ni nödvändigtvis använda piratkopierade program, så ser vi helst att det är våra."
Detta skall ha uttalats av chefen för Microsofts affärsdivision, Jeff Raikes.
Många tolkningar kan förstås göras men den mest intressanta är att MS uppenbarligen
hellre ser piratkopior av Windows och Office, än att folk går över till konkurrenterna.
Börjar MS månne bli desperata?
Ska fira detta med att läsa vidare om det interna Microsoft i Microslavar.
Som Pärlor för Svinen
På Kollegiet har Tobias påbörjat ett nytt projekt kallat Tråkig mans dagbok. Det skall tydligen vara någon slags ironi över alla de miljoner bloggar om vardagligt nonsens som saknar litterärt djup. Eller något i den stilen. Det är för mycket yta och för lite innehåll har han förklarat. (Notera att detta är samma kille som gladeligen lägger ned 1200 spänn på ett par trasiga jeans!) Igår kved han till när jag skulle gå hem.
- Jag får ju massor med besökare på den här bloggen. Fattar dom inte att jag är ironisk??
Själv har jag en annan teori. Även om det förstås finns de som totalt missar ironin i det hela så finns det säkert en hel drös människor därute som inte bryr sig. Inte till en början i alla fall.
Tittar man på Tobias tråkiga blogg kan man se flera fördelar med den, och ingen av dem har med innehåll att göra.
För det första är den enkel att läsa då den består av korta stycken. För det andra uppdateras den dagligen. Det innebär att den på sätt och vis utvecklas och sådant är spännande att följa. Det är först i efterhand som läsarna börjar fundera över innehållet.
Precis så tror jag att det fungerar för en ganska stor massa. Yta är viktigare än innehåll initialt. Eftersom allt går så fort vill man hinna med mycket. Hittar man då något lättläst som delats upp i många små doser är det i det närmaste perfekt. När du väl har läst färdigt allting kan du börja bearbeta det och komma fram till någon slags åsikt om texten. Och så fungerar väl textläsning i stort?
Tobias hypervassa, genomtänkta, ironiska debattinlägg reduceras således till några smutsiga pärlor, kastade framför några svin.
- Jag får ju massor med besökare på den här bloggen. Fattar dom inte att jag är ironisk??
Själv har jag en annan teori. Även om det förstås finns de som totalt missar ironin i det hela så finns det säkert en hel drös människor därute som inte bryr sig. Inte till en början i alla fall.
Tittar man på Tobias tråkiga blogg kan man se flera fördelar med den, och ingen av dem har med innehåll att göra.
För det första är den enkel att läsa då den består av korta stycken. För det andra uppdateras den dagligen. Det innebär att den på sätt och vis utvecklas och sådant är spännande att följa. Det är först i efterhand som läsarna börjar fundera över innehållet.
Precis så tror jag att det fungerar för en ganska stor massa. Yta är viktigare än innehåll initialt. Eftersom allt går så fort vill man hinna med mycket. Hittar man då något lättläst som delats upp i många små doser är det i det närmaste perfekt. När du väl har läst färdigt allting kan du börja bearbeta det och komma fram till någon slags åsikt om texten. Och så fungerar väl textläsning i stort?
Tobias hypervassa, genomtänkta, ironiska debattinlägg reduceras således till några smutsiga pärlor, kastade framför några svin.
Elektroniken & Jag (revisited)
Jag fick ett stycke efterlängtad konstgjord andning till min dator igår i form av en ny hårddisk. Trots en trötthet på gränsen till utmattning kunde tekniknörden inte låta installationen vänta. Eftersom jag inte orkat öppna datorn på över ett år kändes det som att en grundlig rengöring kunde vara på sin plats, därför tog det över en timme innan hårddisken satt på plats.
Jag petade i alla nödvändiga kablar, slog på monitorn och tryckte igång strömmen till datorn. Inget hände! Jag slog av och på strömmen några gånger och konstaterade att moderkortet fick ström men lik förbannat ville datorjäveln inte börja surra. I mitt trötta sinne formades katastrofscenarier av värsta sort tills jag upptäckte att jag satt kabeln till AV/PÅ-knappen åt fel håll.
Efter det surrade datorn igång och jag sjönk utmattad ner på stolen framför datorbordet. Då uppstod nästa problem. Datorn kunde inte hitta någon hårddisk. Innan installationen hade jag två fungerande hårddiskar, efter installationen hade jag inte en enda. Frustrerad försökte jag lugna ner mig själv med att lösningen säkert var enkel. En hårddisk kan jag förstöra, men knappast tre stycken på samma gång.
Med ögonlock tunga som betongklumpar satt jag och stirrade in i min datorlåda i en halvtimme innan det slog mig. Jag hade glömt att peta dit ström till hårddiskarna. Jag ville bara gråta. Nu har jag gett mig själv ett heligt löfte att jag skall vara pigg och utvilad nästa gång jag ska skruva på något. Jag tvivlar på att jag kommer att hålla det löftet.
Jag petade i alla nödvändiga kablar, slog på monitorn och tryckte igång strömmen till datorn. Inget hände! Jag slog av och på strömmen några gånger och konstaterade att moderkortet fick ström men lik förbannat ville datorjäveln inte börja surra. I mitt trötta sinne formades katastrofscenarier av värsta sort tills jag upptäckte att jag satt kabeln till AV/PÅ-knappen åt fel håll.
Efter det surrade datorn igång och jag sjönk utmattad ner på stolen framför datorbordet. Då uppstod nästa problem. Datorn kunde inte hitta någon hårddisk. Innan installationen hade jag två fungerande hårddiskar, efter installationen hade jag inte en enda. Frustrerad försökte jag lugna ner mig själv med att lösningen säkert var enkel. En hårddisk kan jag förstöra, men knappast tre stycken på samma gång.
Med ögonlock tunga som betongklumpar satt jag och stirrade in i min datorlåda i en halvtimme innan det slog mig. Jag hade glömt att peta dit ström till hårddiskarna. Jag ville bara gråta. Nu har jag gett mig själv ett heligt löfte att jag skall vara pigg och utvilad nästa gång jag ska skruva på något. Jag tvivlar på att jag kommer att hålla det löftet.
Ett nytt försök att nå ut
I ett försök att sprida mig som det virus jag är har jag nu försökt att placera mig på Örebro på bloggkartan.se
Jag har ingen aning om detta fungerar...
Jag har ingen aning om detta fungerar...
Moderna katastrofer
Lillasyster Samira ringer strax efter klockan 22.
- Det är synd om mig, säger hon.
- Jaha, varför då? svarar jag.
- Det är strömavbrott så varken tv eller dator fungerar.
Dessutom hade hon tydligen inte kunnat koka Té heller. Jag sa återigen bara ?jaha? och sedan lade vi på. Katastrof i Kumla alltså.
Tankarna vandrar från strömavbrott till kravallerna i Köpenhamn. Jag finner att när jag inte hunnit koppla in hjärnan i analysen så hatar jag de jävla snorungarna.
?De har tagit vårt hus så då tar vi till nävarna? verkar de resonera.
När hjärnan väl är helt inkopplad på fallet och därmed balanserar upp min känslomässiga reaktion finner jag att ?hata? är ett väl starkt ord i sammanhanget, men jag tycker jäkligt illa om deras beteende. Katastrof i Köpenhamn!
Samma sak med undersökningsinstitutet Temo:s förutsägelse att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Eftersom jag har svårt att sova just nu kan jag ju roa mig med lite politiskt informerande i hopp om att Temo:s prognos skall visa sig så överdriven som deras prognoser brukar vara.
OBS! Följande punkter är hämtade från SD:s hemsida strax efter valet 2006.
SD påstår att de har en politik som gynnar alla oavsett härkomst!
SD skyller problemen i skolan till stor del på "mångkulturen"! (Ut med invandrarna och deras kultur så blir våra klassrum genast bättre alltså?)
SD vill förbjuda skolor med "ickekristen" religiös grund! Men kristna skolor går bra märkligt nog. (Hur rimmar det ihop med påståendet om en politik som gynnar alla?)
SD är emot att homosexuella eller ensamstående får adoptera!
SD vill förbjuda aborter!
SD vill slopa rättspsykiatrisk vård som påföljd för brott!
SD vill införa "straffuppgörelser" mellan åklagare och brottslingar ungefär som i USA.
SD vill att polisen ska få använda sig av brottsprovokation.
SD vill ha olika "standarder" på fängelser för olika typer av brott. Är det ett grovt brott skall man avtjäna straffet i ett torftigt fängelse av låg standard. (Man kan ju undra om det är tillbaka till "vatten & bröd" om det är en riktigt vidrig brottsling?)
SD vill införa "återvandring" vilket i praktiken tvingar invandrade människor som rotat sig här att flytta tillbaka till sina hemländer.
SD vill placera svensk gränspolis på orter utomlands där man misstänker stort migrationstryck!
SD vill, för att få bort invandrare som är mer eller mindre etablerade i Sverige, att de som inte kan försörja sig skall utvisas! Det betyder i praktiken att du utan utländsk härkomst bara behöver söka socialbidrag för att klara dig mellan jobben. Abdulla däremot kommer däremot att ovillkorligen kastas ut ur landet!! Hur kan en sådan åsikt stå i samklang med påståendet att de har en politik som gynnar alla oavsett härkomst???
På det stora hela för SD en politik som vill förflytta Sverige tillbaka i tiden. Man hänvisar på flera ställen till undersökningar och inställningar man hade på 70-talet, 30-talet och när det inte räcker går man tillbaka århundraden. Allt målas upp som att det var bättre förr.
Men Sverige har alltid haft in och utvandring. Själv tillhör jag dom som tror på "det mångkulturella samhället". Till skillnad från SD anser jag inte att isolationister varit framgångsrikast i världshistorien.
Så detta är en katastrof vi i alla fall har tid att förhindra...
Den roligaste iakttagelsen ikväll är dock att katastrofrubriken om SD påminde väldigt mycket i storlek om när man varnade för den meteorit som eventuellt ska krascha om 25 år.
Godnatt!
- Det är synd om mig, säger hon.
- Jaha, varför då? svarar jag.
- Det är strömavbrott så varken tv eller dator fungerar.
Dessutom hade hon tydligen inte kunnat koka Té heller. Jag sa återigen bara ?jaha? och sedan lade vi på. Katastrof i Kumla alltså.
Tankarna vandrar från strömavbrott till kravallerna i Köpenhamn. Jag finner att när jag inte hunnit koppla in hjärnan i analysen så hatar jag de jävla snorungarna.
?De har tagit vårt hus så då tar vi till nävarna? verkar de resonera.
När hjärnan väl är helt inkopplad på fallet och därmed balanserar upp min känslomässiga reaktion finner jag att ?hata? är ett väl starkt ord i sammanhanget, men jag tycker jäkligt illa om deras beteende. Katastrof i Köpenhamn!
Samma sak med undersökningsinstitutet Temo:s förutsägelse att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Eftersom jag har svårt att sova just nu kan jag ju roa mig med lite politiskt informerande i hopp om att Temo:s prognos skall visa sig så överdriven som deras prognoser brukar vara.
OBS! Följande punkter är hämtade från SD:s hemsida strax efter valet 2006.
SD påstår att de har en politik som gynnar alla oavsett härkomst!
SD skyller problemen i skolan till stor del på "mångkulturen"! (Ut med invandrarna och deras kultur så blir våra klassrum genast bättre alltså?)
SD vill förbjuda skolor med "ickekristen" religiös grund! Men kristna skolor går bra märkligt nog. (Hur rimmar det ihop med påståendet om en politik som gynnar alla?)
SD är emot att homosexuella eller ensamstående får adoptera!
SD vill förbjuda aborter!
SD vill slopa rättspsykiatrisk vård som påföljd för brott!
SD vill införa "straffuppgörelser" mellan åklagare och brottslingar ungefär som i USA.
SD vill att polisen ska få använda sig av brottsprovokation.
SD vill ha olika "standarder" på fängelser för olika typer av brott. Är det ett grovt brott skall man avtjäna straffet i ett torftigt fängelse av låg standard. (Man kan ju undra om det är tillbaka till "vatten & bröd" om det är en riktigt vidrig brottsling?)
SD vill införa "återvandring" vilket i praktiken tvingar invandrade människor som rotat sig här att flytta tillbaka till sina hemländer.
SD vill placera svensk gränspolis på orter utomlands där man misstänker stort migrationstryck!
SD vill, för att få bort invandrare som är mer eller mindre etablerade i Sverige, att de som inte kan försörja sig skall utvisas! Det betyder i praktiken att du utan utländsk härkomst bara behöver söka socialbidrag för att klara dig mellan jobben. Abdulla däremot kommer däremot att ovillkorligen kastas ut ur landet!! Hur kan en sådan åsikt stå i samklang med påståendet att de har en politik som gynnar alla oavsett härkomst???
På det stora hela för SD en politik som vill förflytta Sverige tillbaka i tiden. Man hänvisar på flera ställen till undersökningar och inställningar man hade på 70-talet, 30-talet och när det inte räcker går man tillbaka århundraden. Allt målas upp som att det var bättre förr.
Men Sverige har alltid haft in och utvandring. Själv tillhör jag dom som tror på "det mångkulturella samhället". Till skillnad från SD anser jag inte att isolationister varit framgångsrikast i världshistorien.
Så detta är en katastrof vi i alla fall har tid att förhindra...
Den roligaste iakttagelsen ikväll är dock att katastrofrubriken om SD påminde väldigt mycket i storlek om när man varnade för den meteorit som eventuellt ska krascha om 25 år.
Godnatt!
Forum: Den sista striden för Yttrandefriheten - del 2
Jag är ledsen men jag kan inte riktigt släppa det här med forum, internet och idiotiska användningar av yttrandefriheten.
I gårdagens blogg berättade jag om en kille som råkat i trubbel för några ogenomtänkta rader på en känd speltillverkares forum. Om det är någon som undrar så är det SI och SEGA det gäller. Två mycket aktade namn i branschen, vilket naturligtvis gör det extra tråkigt.
Den drabbade är en kille (man?) vid namn Joakim Nesting. Nesting har tydligen även varit delaktig i skapandet av spelserien Football Manager genom att förse speltillverkarna med uppdaterad information om spelare, tränare och lag i Sverige, något som högst nödvändigt för detta spels popularitet.
Nu har spelsidan Sportgamers (http://www.sportgamers.se), med bortåt tiotusen registrerade medlemmar, ställt sig bakom Nestings kamp för upprättelse. Detta har man tyvärr gjort genom att kontakta SI och hänvisa till en artikel de har upplagd på sin första-sida. Detta är förstås utmärkt om det inte hade varit så att artikeln är så fruktansvärt subjektiv och snedvinklad. Hade man hållit sig till raka fakta utan att ta alltför mycket parti hade det förmodligen varit mycket mer effektivt. Artikeln finns att läsa här (http://www.sportgamers.se/2006/11/30/illa-behandlad-av-sports-interactive/).
Men det här är givetvis inte det stora problemet och det som jag upprör mig över. Det är istället de envåldshärskare som styr över vissa forum. Det finns dom som, bland annat i SI:s och Segas fall, kastar ut människor för minsta lilla felvalt ord. Och det finns andra som går in och stänger ned hela trådar för att de TROR att diskussionen kan spåra ur.
Man ger inte människor en chans att förklara sig eller rätta till situationen. Man får heller inte komma till tals då poli.. förlåt moderatorerna alltid har sista ordet. Ibland verkar det som att de glömmer vilka forumen är till för.
Att yttrandefriheten är i princip obefintlig på internetforum är sedan länge ett välkänt faktum. Det finns till och med vissa som uttryckligen skriver att deras forum inte är en demokrati. Det är de förstås i sin fulla rätt att göra, men frågan är vem som vinner på det?
Moderatorer hänvisar ihärdigt till att det är för allas bästa och för att alla ska kunna trivas och känna sig välkomna. Men frågan är om det i längden är så kul med forum där man dels måste välja varje ord noggrant och sedan vara orolig för att bli utkastad, och dels bara får säga trevliga, snälla saker.
Jag vill se lite mer jävlar anamma och hetsiga diskussioner, och om någon går för långt och nedlåter sig till skällsord, rena förolämpningar och personliga påhopp skall de naturligtvis upplysas om det. Inte kastas ut och bannlysas!
Ett av problemen kan förstås vara att man som ansvarig utgivare är orolig för åtal, men är den risken verkligen så stor? Dessutom använder sig tack och lov vissa forum av en varningstext där de friskriver sig från allt ansvar. Även om den inte täcker allt så borde det vara en väg att gå för att hålla yttrandefriheten vid liv på forumen. För i likhet med diktaturer vågar människor inte säga vad de tycker eftersom de hela tiden är oroliga för konsekvenserna. Lite överdriven jämförelse kan tyckas, men den är inte så otroligt långt ifrån internetforumens verklighet idag.
I gårdagens blogg berättade jag om en kille som råkat i trubbel för några ogenomtänkta rader på en känd speltillverkares forum. Om det är någon som undrar så är det SI och SEGA det gäller. Två mycket aktade namn i branschen, vilket naturligtvis gör det extra tråkigt.
Den drabbade är en kille (man?) vid namn Joakim Nesting. Nesting har tydligen även varit delaktig i skapandet av spelserien Football Manager genom att förse speltillverkarna med uppdaterad information om spelare, tränare och lag i Sverige, något som högst nödvändigt för detta spels popularitet.
Nu har spelsidan Sportgamers (http://www.sportgamers.se), med bortåt tiotusen registrerade medlemmar, ställt sig bakom Nestings kamp för upprättelse. Detta har man tyvärr gjort genom att kontakta SI och hänvisa till en artikel de har upplagd på sin första-sida. Detta är förstås utmärkt om det inte hade varit så att artikeln är så fruktansvärt subjektiv och snedvinklad. Hade man hållit sig till raka fakta utan att ta alltför mycket parti hade det förmodligen varit mycket mer effektivt. Artikeln finns att läsa här (http://www.sportgamers.se/2006/11/30/illa-behandlad-av-sports-interactive/).
Men det här är givetvis inte det stora problemet och det som jag upprör mig över. Det är istället de envåldshärskare som styr över vissa forum. Det finns dom som, bland annat i SI:s och Segas fall, kastar ut människor för minsta lilla felvalt ord. Och det finns andra som går in och stänger ned hela trådar för att de TROR att diskussionen kan spåra ur.
Man ger inte människor en chans att förklara sig eller rätta till situationen. Man får heller inte komma till tals då poli.. förlåt moderatorerna alltid har sista ordet. Ibland verkar det som att de glömmer vilka forumen är till för.
Att yttrandefriheten är i princip obefintlig på internetforum är sedan länge ett välkänt faktum. Det finns till och med vissa som uttryckligen skriver att deras forum inte är en demokrati. Det är de förstås i sin fulla rätt att göra, men frågan är vem som vinner på det?
Moderatorer hänvisar ihärdigt till att det är för allas bästa och för att alla ska kunna trivas och känna sig välkomna. Men frågan är om det i längden är så kul med forum där man dels måste välja varje ord noggrant och sedan vara orolig för att bli utkastad, och dels bara får säga trevliga, snälla saker.
Jag vill se lite mer jävlar anamma och hetsiga diskussioner, och om någon går för långt och nedlåter sig till skällsord, rena förolämpningar och personliga påhopp skall de naturligtvis upplysas om det. Inte kastas ut och bannlysas!
Ett av problemen kan förstås vara att man som ansvarig utgivare är orolig för åtal, men är den risken verkligen så stor? Dessutom använder sig tack och lov vissa forum av en varningstext där de friskriver sig från allt ansvar. Även om den inte täcker allt så borde det vara en väg att gå för att hålla yttrandefriheten vid liv på forumen. För i likhet med diktaturer vågar människor inte säga vad de tycker eftersom de hela tiden är oroliga för konsekvenserna. Lite överdriven jämförelse kan tyckas, men den är inte så otroligt långt ifrån internetforumens verklighet idag.
Forum: Den sista striden för Yttrandefriheten
Jag älskar att delta på olika diskussionsforum på internet. I skrivande stund är jag medlem på fem stycken plus en mail-lista. Oftast är det väldigt givande då man får chansen att se saker ur andra synvinklar. Så är det till exempel på ett Star Trek-forum jag är medlem på. När något avsnitt visats på tv:n kan jag ibland bli väldigt överraskad över de olika synvinklar och detaljer som lyfts fram. Detta gör att man gärna ser avsnitten igen och igen.
Moderatorer är något av forumens egen lilla poliskår. De finns där för att upprätthålla regler och se till så att atmosfären hela tiden är god. Tyvärr är det en del som verkar få storhetsvansinne emellanåt.
På en känd speltillverkares forum råkade en kille slänga ur sig några ogenomtänkta rader om det förträffliga i en så kallad NoCD-patch. Det är alltså en osanktionerad liten fil som gör att du inte behöver stoppa i CD-skivan varje gång du vill spela. Således slipper man slita i onödan på sin dyrbara plastbit. Det stora problemet är att denna fil även flitigt används av piratkopierare.
Moderatorerna på det här forumet svarade med att stänga av killen utan vidare samt att de skulle skicka deras egen Anti-Piratbyrå på honom.
Killen ifråga tyckte givetvis att det var obehagligt och registrerade sig under ett nytt namn för att kunna kontakta dessa moderatorer för att reda ut hela frågan. Detta resulterade i att han snabbt fick reda på att han brutit mot två regler. Dels hade han pratat om piratkopior i det första inlägget, vilket resulterade i livstids avstängning från forumet. Dels hade han registrerat sig igen vilket enligt dom skulle bestraffas ytterligare. Detta nya straff bestod av att de ämnade kontakta hans internetleverantör för att på det sättet förhindra honom att få kontakt med forumet.
Det enda han alltså hade gjort var att prata om en sak. För detta skulle han alltså enligt dem kunna riskera åtal. Yttrandefriheten gäller inte på forum på internet, och när den försvinner dör hela meningen med ett diskussionsforum, men så långt tänker oftast inte dessa poliser.
Men ovanstående exempel tillhör tack och lov ovanligheterna. De flesta forum jag varit inne på försöker oftast att ta till diplomati i första hand, även om det alltid finns moderatorer som blir maktgalna och går in och raderar inlägg och trådar bara för att de tror att någon kommer att bryta mot reglerna. Det är lite väl mycket förmyndarskap ibland.
Men trots dessa negativa aspekter är forum och den gemenskap de ger fortfarande något som jag rekommenderar. Ta det försiktigt bara med vad du skriver för storebror ser dig!
Moderatorer är något av forumens egen lilla poliskår. De finns där för att upprätthålla regler och se till så att atmosfären hela tiden är god. Tyvärr är det en del som verkar få storhetsvansinne emellanåt.
På en känd speltillverkares forum råkade en kille slänga ur sig några ogenomtänkta rader om det förträffliga i en så kallad NoCD-patch. Det är alltså en osanktionerad liten fil som gör att du inte behöver stoppa i CD-skivan varje gång du vill spela. Således slipper man slita i onödan på sin dyrbara plastbit. Det stora problemet är att denna fil även flitigt används av piratkopierare.
Moderatorerna på det här forumet svarade med att stänga av killen utan vidare samt att de skulle skicka deras egen Anti-Piratbyrå på honom.
Killen ifråga tyckte givetvis att det var obehagligt och registrerade sig under ett nytt namn för att kunna kontakta dessa moderatorer för att reda ut hela frågan. Detta resulterade i att han snabbt fick reda på att han brutit mot två regler. Dels hade han pratat om piratkopior i det första inlägget, vilket resulterade i livstids avstängning från forumet. Dels hade han registrerat sig igen vilket enligt dom skulle bestraffas ytterligare. Detta nya straff bestod av att de ämnade kontakta hans internetleverantör för att på det sättet förhindra honom att få kontakt med forumet.
Det enda han alltså hade gjort var att prata om en sak. För detta skulle han alltså enligt dem kunna riskera åtal. Yttrandefriheten gäller inte på forum på internet, och när den försvinner dör hela meningen med ett diskussionsforum, men så långt tänker oftast inte dessa poliser.
Men ovanstående exempel tillhör tack och lov ovanligheterna. De flesta forum jag varit inne på försöker oftast att ta till diplomati i första hand, även om det alltid finns moderatorer som blir maktgalna och går in och raderar inlägg och trådar bara för att de tror att någon kommer att bryta mot reglerna. Det är lite väl mycket förmyndarskap ibland.
Men trots dessa negativa aspekter är forum och den gemenskap de ger fortfarande något som jag rekommenderar. Ta det försiktigt bara med vad du skriver för storebror ser dig!
Ett försök att nå ut...
Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/17529/oerebro/">
Örebro</a> på bloggkartan.se
Samt:
http://intressant.se/intressant
och
<!-- <meta name="SweBlogGeo.city" content="-3449972" />
<meta name="SweBlogGeo.desc" content="Åsikter, frågor och svar om allehanda aktuella ämnen!" />
Örebro</a> på bloggkartan.se
Samt:
http://intressant.se/intressant
och
<!-- <meta name="SweBlogGeo.city" content="-3449972" />
<meta name="SweBlogGeo.desc" content="Åsikter, frågor och svar om allehanda aktuella ämnen!" />
Depressioner & Ja-sägare
Blev rekommenderad länken http://netdoktor.passagen.se
Man kunde söka på symptom där sas det. Och det kan man! Hypokondriker överallt behöver nu inte ringa och tjata på sina vårdcentraler. Deras eftersökta bekräftelser är endast ett par klickningar bort.
Efter en stund såg jag även att de har en hel avdelning för depressioner. Det är som ett eget litet community där de som är för udda och sjuka för Lunarstorm kan samlas. Man registrerar sig och blir medlem och efter det kan man blogga, läsa nyhetsartiklar på området, ställa frågor samt diskutera med andra människor i liknande situationer. Det är väl det sistnämnda jag vänder mig emot.
Låt mig först förklara min grundsyn. Att vara deprimerad är som att vara beroende av något, att använda till exempel droger. Som drogmissbrukare vill du ha ja-sägare runt omkring dig. Därför dras de oftast till andra missbrukare. Så här är det över hela spektrat, vare sig man är drog- mat- spel- eller någon annan form av missbrukare. För dessa personer säger inte Nej! när man vill ha sin fix. Dessa personer "vet ju hur det är själva". Detta beteende stämmer även in på depressiva människor.
Av den här anledningen tycker jag att det är knepigt att läkare ställer sig bakom den här delen av sajten. Vissa kanske skulle hävda att gruppterapi varit en fungerande behandlingsform av psykiskt sjuka, och visst, så är det säkert. Men problemet är att ett community med diskussions-forum där inte läkarna styr samtalen knappast kan klassas som grupp-terapi. Det kan möjligtvis finnas små vinster i att en "patient" får veta att han eller hon inte är ensam, men samtidigt är risken för stor att man uppmuntras i sin depression. Att man finner en tillhörighet bland Ja-sägarna som gör att man inte riktigt vill kämpa sig ur sitt hål.
För en viktig detalj i sammanhanget är också att det i depressionen efter ett tag infinner sig en slags trygghet. Har man väl ramlat i sitt svarta hål är det otäckt att klättra upp igen, hur hemskt det än är där nere. Om detta beror på rädslan att ramla ned igen låter jag vara osagt, men för varje dag nere i hålet minskar vilja att klättra upp.
Jag tror helt enkelt inte på idén att andra depressiva människor är de bäst lämpade att ge råd och stöd. Vi tillåter ju till exempel inte att drogmissbrukare får rehabilitera andra drogmissbrukare. Vi parar inte gärna ihop mat-missbrukare i samma hushåll om vi kan undvika det. En människa med sex-missbruk lär sig väl inte att kontrollera sina lustar genom att lämnas ensam med en annan sex-missbrukare?
Ett vanligt uttalande av depressiva människor till de som inte drabbats är "Du kan inte hjälpa mig, för du har aldrig varit med om detta! Jag behöver någon som förstår mig!" Liknande uttalanden kan till exempel höras från nikotinister.
Någon som har varit missbrukare i någon form brukar känna igen det allt för väl. Det är ett rop efter Ja-sägare. Inget annat! Man vill att omgivningen skall tycka synd om en, för då minskar risken att de sätter press, ställer krav och säger "Nej". Då minskar risken att man måste börja klättra upp ur sitt hål.
Därför rekommenderar jag inte Netdoctor Depression till någon annan än anhöriga. För det är de som behöver det stödet. För dom kan en sådan sajt bli en utmärkt utbildning i hur man blir en "Nej"-sägare.
Man kunde söka på symptom där sas det. Och det kan man! Hypokondriker överallt behöver nu inte ringa och tjata på sina vårdcentraler. Deras eftersökta bekräftelser är endast ett par klickningar bort.
Efter en stund såg jag även att de har en hel avdelning för depressioner. Det är som ett eget litet community där de som är för udda och sjuka för Lunarstorm kan samlas. Man registrerar sig och blir medlem och efter det kan man blogga, läsa nyhetsartiklar på området, ställa frågor samt diskutera med andra människor i liknande situationer. Det är väl det sistnämnda jag vänder mig emot.
Låt mig först förklara min grundsyn. Att vara deprimerad är som att vara beroende av något, att använda till exempel droger. Som drogmissbrukare vill du ha ja-sägare runt omkring dig. Därför dras de oftast till andra missbrukare. Så här är det över hela spektrat, vare sig man är drog- mat- spel- eller någon annan form av missbrukare. För dessa personer säger inte Nej! när man vill ha sin fix. Dessa personer "vet ju hur det är själva". Detta beteende stämmer även in på depressiva människor.
Av den här anledningen tycker jag att det är knepigt att läkare ställer sig bakom den här delen av sajten. Vissa kanske skulle hävda att gruppterapi varit en fungerande behandlingsform av psykiskt sjuka, och visst, så är det säkert. Men problemet är att ett community med diskussions-forum där inte läkarna styr samtalen knappast kan klassas som grupp-terapi. Det kan möjligtvis finnas små vinster i att en "patient" får veta att han eller hon inte är ensam, men samtidigt är risken för stor att man uppmuntras i sin depression. Att man finner en tillhörighet bland Ja-sägarna som gör att man inte riktigt vill kämpa sig ur sitt hål.
För en viktig detalj i sammanhanget är också att det i depressionen efter ett tag infinner sig en slags trygghet. Har man väl ramlat i sitt svarta hål är det otäckt att klättra upp igen, hur hemskt det än är där nere. Om detta beror på rädslan att ramla ned igen låter jag vara osagt, men för varje dag nere i hålet minskar vilja att klättra upp.
Jag tror helt enkelt inte på idén att andra depressiva människor är de bäst lämpade att ge råd och stöd. Vi tillåter ju till exempel inte att drogmissbrukare får rehabilitera andra drogmissbrukare. Vi parar inte gärna ihop mat-missbrukare i samma hushåll om vi kan undvika det. En människa med sex-missbruk lär sig väl inte att kontrollera sina lustar genom att lämnas ensam med en annan sex-missbrukare?
Ett vanligt uttalande av depressiva människor till de som inte drabbats är "Du kan inte hjälpa mig, för du har aldrig varit med om detta! Jag behöver någon som förstår mig!" Liknande uttalanden kan till exempel höras från nikotinister.
Någon som har varit missbrukare i någon form brukar känna igen det allt för väl. Det är ett rop efter Ja-sägare. Inget annat! Man vill att omgivningen skall tycka synd om en, för då minskar risken att de sätter press, ställer krav och säger "Nej". Då minskar risken att man måste börja klättra upp ur sitt hål.
Därför rekommenderar jag inte Netdoctor Depression till någon annan än anhöriga. För det är de som behöver det stödet. För dom kan en sådan sajt bli en utmärkt utbildning i hur man blir en "Nej"-sägare.
www.kollegiet.nu
Fick ett mail idag. Fick ett mail som lovade "Något för alla smaker". Intressant tänkte jag eftersom jag känner de som ligger bakom. Vidare stod det "I tiden av bloggar och slafs ska vi försöka återupprätta det journalistiska, det vackert raljerande, det djupt personliga och det slarvigt allvarliga. Kollegiet är som en tidning, fast på nätet, fast med enbart krönikörer."
Efter att ha tittat igenom det inser jag att inte mycket har hänt sedan tonåren. Jag har växt upp i närheten av flera av dessa herrar nämligen.
Kollegiet är mycket okanaliserad frustration, svårtolkad ironi och (alltför ofta) rent ordbajseri.
Kvantiteten är bra, men kvaliteten lyser med sin frånvaro förutom ett par "gästinhopp" här och där.
Känns det som...
Stundtals är det mest en massa raljerande jag knappast kan kalla vackert, och andra gånger är det riktigt, riktigt tänkvärt.
Man lovar att det här ska vara något nytt och mycket bättre än den simpla blogg-kulturen. Är man "fin" journalist kan man nämligen inte syssla med bloggar. Ett tankesätt som är så otroligt fel ute att jag inte vet var jag ska börja för att tillbakavisa.
När bloggandet slog igenom på allvar hade de stackars journalisterna två vägar att gå, antingen kunde de anamma kulturen och utnyttja den eller så kunde de försöka förgöra den. För om "vanligt" folk kan skriva bloggar och därigenom konkurrera med de etablerade krönikörerna, vad är då deras oantastliga status värd? Varför gick de då i skola och slet på journalistutbildning? Varför har de då harvat på diverse tidningsredaktioner för att efter mycket om och men sätta sitt namn på kartan för ett fåtal läsare?
Inte har man väl gått igenom allt detta bara för att se sig omsprungen av någon vanlig Svensson med bredbandslina, engagemang och en ny fräsch synvinkel?
De som har sitt namn på kartan blir nu bländade av tusentals "nobodys" med namn i neonskrift.
Men visst, man anar potentialen här och där. Tyvärr har de missat en otroligt viktig faktor när de har valt internet som sitt forum. Internet har inte bibehållit sin popularitet genom den fria informationen, inte heller genom möjligheten att skicka filer eller något av de där andra hundratals sakerna man gärna gör över nätet, även om de förstås har haft en del i det hela. Vad vännerna på Kollegiet totalt missat med Internet stavas interaktivitet!
Kollegiet.nu fyller alltså en sajt med krönika på krönika på krönika. Ingen variation, inget smörgåsbord för olika smaker, ingen chans att reagera eller uttrycka sig själv. Man menar att variationen finns i innehållet i blogg... förlåt, krönikorna. Men räcker det verkligen? Kanske för en liten skara av de närmast sörjande.
Nu kallar man visserligen den första månaden för en inkörsprocess, så vem vet? Jag har fel ibland som alla människor, så tiden får väl utvisa vilket väg vännerna i Kollegiet tar!
Men besök dom gärna och bilda er en egen uppfattning. Kanske får ni en uppenbarelse?
www.kollegiet.nu
Efter att ha tittat igenom det inser jag att inte mycket har hänt sedan tonåren. Jag har växt upp i närheten av flera av dessa herrar nämligen.
Kollegiet är mycket okanaliserad frustration, svårtolkad ironi och (alltför ofta) rent ordbajseri.
Kvantiteten är bra, men kvaliteten lyser med sin frånvaro förutom ett par "gästinhopp" här och där.
Känns det som...
Stundtals är det mest en massa raljerande jag knappast kan kalla vackert, och andra gånger är det riktigt, riktigt tänkvärt.
Man lovar att det här ska vara något nytt och mycket bättre än den simpla blogg-kulturen. Är man "fin" journalist kan man nämligen inte syssla med bloggar. Ett tankesätt som är så otroligt fel ute att jag inte vet var jag ska börja för att tillbakavisa.
När bloggandet slog igenom på allvar hade de stackars journalisterna två vägar att gå, antingen kunde de anamma kulturen och utnyttja den eller så kunde de försöka förgöra den. För om "vanligt" folk kan skriva bloggar och därigenom konkurrera med de etablerade krönikörerna, vad är då deras oantastliga status värd? Varför gick de då i skola och slet på journalistutbildning? Varför har de då harvat på diverse tidningsredaktioner för att efter mycket om och men sätta sitt namn på kartan för ett fåtal läsare?
Inte har man väl gått igenom allt detta bara för att se sig omsprungen av någon vanlig Svensson med bredbandslina, engagemang och en ny fräsch synvinkel?
De som har sitt namn på kartan blir nu bländade av tusentals "nobodys" med namn i neonskrift.
Men visst, man anar potentialen här och där. Tyvärr har de missat en otroligt viktig faktor när de har valt internet som sitt forum. Internet har inte bibehållit sin popularitet genom den fria informationen, inte heller genom möjligheten att skicka filer eller något av de där andra hundratals sakerna man gärna gör över nätet, även om de förstås har haft en del i det hela. Vad vännerna på Kollegiet totalt missat med Internet stavas interaktivitet!
Kollegiet.nu fyller alltså en sajt med krönika på krönika på krönika. Ingen variation, inget smörgåsbord för olika smaker, ingen chans att reagera eller uttrycka sig själv. Man menar att variationen finns i innehållet i blogg... förlåt, krönikorna. Men räcker det verkligen? Kanske för en liten skara av de närmast sörjande.
Nu kallar man visserligen den första månaden för en inkörsprocess, så vem vet? Jag har fel ibland som alla människor, så tiden får väl utvisa vilket väg vännerna i Kollegiet tar!
Men besök dom gärna och bilda er en egen uppfattning. Kanske får ni en uppenbarelse?
www.kollegiet.nu
