Slaskbloggen

Jag är glad att regnet kom idag. Inte bara för att gräset börjat se så där brunbränt ut, utan för att regnet kanske kunde tvätta bort blodet från samma gräsmatta. Och kanske även min skuld.

Genom köksfönstret försökte jag skrämma bort en katt igår kväll. De skiter nämligen i rabatter och växthus. Dessutom gör de vår ena katt Sara vansinnig. Så jag knackade på fönstret och hötte med näven åt den som en sur gammal gubbe. Katten blev genast försiktig och rusade iväg bakom hörnet varpå jag sprang till ett annat fönster för att hålla koll på vart den tog vägen.

När jag kom fram till fönstret skedde allt blixtsnabbt.
   Fågeln som hoppade omkring på gräset. Katten som kom i full fart från hörnet. Blodet som skvätte. Fjädrarna som yrde. Det var rått och skoningslöst och det var över på ett par sekunder. Jag rusade ut men kom alldeles försent. Fågeln var död och det var jag som skickade katten mot den. Jag känner ett sting av ångest över det idag.

Jag försöker laga lite mat i värmen och Sisko försöker klättra på skåpluckor och lådor för att se vad jag gör. Detta trots att jag redan visat honom att jag hackar lök. Trodde det skulle avskräcka honom. Men som alla pre-pubertala pojkar är han lite småkorkad.

Sara är ålderkatten i hushållet. Ingen vet egentligen hur gammal hon är men ryktena och har varit många. Legenden säger att hon är alla katters urmoder. När vi är mer sansade gissar vi på 11-12 år.

Hon har hatat Sisko från första stund. Hon tål honom helt enkelt inte. Kanske har hon samma problem med honom som jag har med apor – de påminner för mycket om en själv och var man kommer ifrån. Å andra sidan har hon en ganska svår inställning till allt som rör sig och som inte liknar en människa.

När jag är klar med lökhacket tröttnar och springer runt och spanar efter husflugor istället. Jag sa det till mamma i telefonen igår. Hon ringde mitt i maten. Då berättade hon snällt att vi inte skulle låta honom äta de feta, för de bär på små fluglarver.

”Slå ihjäl en så får du se” sa hon sen. Middagen fick ett ganska abrupt avslut där.

Jag har fått många knepiga förslag genom åren. Från människor som borde känna mig bättre men som uppenbarligen inte gör det.

Min snälla men ack så godtrogna svenskalärare i gymnasiet förstod aldrig riktigt att jag skolkade när jag var frånvarande, utan svalde alltid ursäkter som att jag "inte mått bra" och att jag "åkt på en förkylning igen". Därför ansatte hon mig varje dag om att äta mer frukt. C-vitamin var lösningen på alla mina problem enligt henne. Vänligt, men ack så naivt.

Jag besökte Tobias på hans arbetsplats häromdagen. Som vanligt var han ruskigt irriterad och stressad men lyckades som vanligt dölja det halvhjärtat genom att skämta fram sin ilska över att bli störd. Det är så han brukar göra, men denna dag verkade han extra stressad.

I ett briljant drag för att bli av med mig snabbt ryckte han tag i mig direkt och sa att det ändå var dags att gå ut på rökpaus. På detta sätt förkortade han min tid som störningsmoment ned till tiden det tar att intensivt röka en cigarett.

När vi stod där ute på gatan och försökte prata civiliserat - jag lyckades bäst för jag är bättre på att tackla stress och press på ett lugnt sätt - föreslog han plötsligt att jag borde skaffa mig ett Taxi-kort och börja köra Taxi. Han la fram det som om det var en idé han haft ett tag och kommit fram till skulle vara perfekt för mig. Men så här i efterhand har jag funderat på om han överhuvudtaget hade någon aning om vad han sa eller om läpparna bara rörde sig slumpartat därför att hjärnan fortfarande var kvar på kontoret. Kanske borde jag inte bli nämnvärt förvånad då detta är samma kille som för något år sedan föreslog att jag borde bli sjukpensionär. Bara en sån sak!

För att förtydliga lite så kändes Taxi-förslaget lika främmande för mig som när min inkompetenta SYO-konsulent i högstadiet föreslog ett gymnasieprogram där man lärde sig skapa 3D-modeller för industriell forskning bara för att jag nämnde att jag tyckte att det var spännande med datorer.

Tobias är trots knepiga förslag en bra vän, men ibland undrar man ju om killen har smolk på hypofysen.

Jo jag vet. Temat för veckan som gick skulle ha blivit Moral & Fildelning. Istället blev det ingenting alls skrivet. Mest på grund av en vänsterarm som fortfarande är inflammerad men också på grund av lagom doser med ångest.  Det finns författare, låtskrivare och rödvinspoeter som skriver som bäst när de har ångest. Pelle Almgrens fantastiska första skiva som jag hyllat här på bloggen förut, var enligt sångarens utsago skriven medelst en del rödvinspimplande och säkert en hel del grubblande och ångest.
   Men jag är inte en av dom som klarar det. Det finns många saker som agerar skrivkrampsbildare, men inget är så effektivt för mig som en dos hederlig vardagsångest. Dags att förnya recepten antar jag.

Nåväl, armen är bättre och ångesten likaså. Moral & Fildelning lär dock få skjutas ytterligare några dagar på framtiden. Men förhoppningsvis kommer det inte att vara tomt här i fortsättningen.

Väl mött!

Här borde egentligen en "tekniskt fel"-skylt visas. Eller en "tillfälligt avbrott". Åtminstone något som visar att här händer inget vettigt denna natt. Det har runnit alldeles för mycket alkohol genom mina ådror för det tyvärr.

Men jag måste notera en sak. Igår noterades rekord vad det gäller besökare på den här bloggen med råge. Över 140 stycken besökare gled in och kikade på minst ett av mina inlägg. Jag kan bara be för att det var ett av de bättre. Men 140 är en smått gigantisk siffra för mig. Det tidigare rekordet låg någonstans på 65-70 och på hela förra veckan (som var den bästa på länge) kom jag upp i c:a 130, så det säger en hel del.

   Då börjar man genast titta på vad jag skrev igår. Det lustiga i sammanhanget är att jag skrev ett riktigt lusigt inlägg. Om någon har hängt tillräcklig länge på den här bloggen så vet de redan att gårdagens inlägg mest skrevs för att få ur mig någon text. Vad som helst!
   Jag är inte speciellt stolt över den, men å andra sidan finns det inga fel med den heller så den får kvarstå - precis som alla andra lågkvalitativa inlägg jag skrivit. För den här bloggen existerar primärt för en sak: För att utveckla mitt skrivande! Och då är det naturligt att det kommer en del skit emellanåt.


Så igår slog jag alltså rekord ganska rejält. Nåja, nu råkar det inte bero enbart på inlägget om Vivalla. Övrhuvudtaget har jag experimenterat en hel del den senaste tiden med olika ping- och blogg-portaler. Dessutom har jag ibland skrivit extremt provocerande inlägg för att se om det lockar läsare. Och allt sammantaget så har trafiken till bloggen flerdubblats. Men tro för all del inte att jag inte står bakom det jag skrivit, för det gör jag. Men det har varit intressant att se att en ökad aggressivitet i texten har en multiplicerad effekt på besökarantalet. Vem kunde tro det?

En annan anledning till gårdagens (och speciellt dagens) lågnivå-inlägg har också med att göra en sporrande mening i en kommentar på denna blogg, där kommentarmakaren uppmanade mig att skriva något om etik & moral i samband med fildelning. Detta har visat sig vara svårare än jag trodde eftersom jag suttit i två dagar och filat på texten. Jag räknar med att "Moral & Fildelning" kommer att bli temat för nästa vecka. Och du gör helt rätt i att hänga med då!

Ibland, när jag ligger i sängen på natten och försöker sova, eller när jag ska till att ladda kaffebryggaren, eller när jag är iväg och handlar mat, då! Då kan jag bli så ruskigt rädd för länder som Israel och Iran! Men efter en stund lugnar jag ned mig själv när jag kommer på att de faktiskt inte bygger murar kring mig eller bygger vapen som de sedan riktar mot mig i största hemlighet.

I själva verket är jag faktiskt minst lika rädd för personer som den här.

Bortamatch för Örebro Sportklubb. Framför TV-apparaten hos svärföräldrarna sitter min sambos pappa, hennes lillebror och dennes kamrat. Jag slår mig ner i en av fåtöljerna och blir till min förvåning informerad om att vår speciella hackkyckling, Fredrik Samuelsson, ska spela på mittfältet. Jag tror att de skojar med mig först.

Matchen drar igång och svärfar höjer rösten gång på gång när Örebroarna slår en misslyckad passning. Speciellt illa blir svadan när de försöker slå något slags rekord i att hålla bollen i luften. Killarna i soffan pratar i mun på varandra och avbryts endast tillfälligtvis av svärfar som frågar om de såg det som just hände på TV:n.

För ett par omgångar sedan var han färdig att avsluta sin livslånga kärlek till klubben, men denna gång är han något positivare. Han säger det inte rent ut men jag misstänker att han hoppas på en Hammar-effekt.

Tio minuter in på andra halvlek har Ösk fortfarande inte åstadkommit en enda kvalificerad målchans vilket min svärfar ilsket upprepar gång på gång. Han är riktigt upprörd nu. Killarna i soffan instämmer men gör inte lika stor affär av det. Om min svärfar har hetsigt humör så är de två tonåringarna lugna som filbunkar. Det ger en ganska intressant dynamik framför TV:n.

Örebro får plötsligt grepp om matchen och skapar några riktigt heta målchanser. En av dom är när Fredrik Samuelsson försöker lägga bollen i omloppsbana medelst volleyskott strax utanför straffområdet.
- Såklart att det är Fredrik Samuelsson som får ett så bra läge, morrar svärfar.
Killarna i soffan kvider.
Av någon anledning tycker jag lite synd om Samuelsson.
Det är inte lätt att hålla ner ett sådant skott, tänker jag. Men jag säger ingenting. Vi är oense om så mycket annat när det gäller Ösk, så det känns som att vi behöver någon gemensam ståndpunkt för att våra TV-matcher skall kännas trovärdiga.

När slutsignalen ljuder står det fortfarande 0-0. Ett fall framåt för Ösk men också för min svärfar. Örebro har trots allt bärgat en poäng och denna gång hotar han inte med att riva sönder medlemskortet i föreningen. Själv är jag inte medlem och kan alltså byta favoritklubb när jag vill. Men precis som min svärfar är jag försiktigt positiv och vi bestämmer oss för att fortsätta älska klubben ett tag till.

Men han ser besviken ut när jag avböjer att stanna på middag efter matchen.
- Jaha. Då får jag äta ensam, säger han.
Det bir tyst en stund och han ser ut att fundera en stund. Sedan konstaterar han, något skamset, att han visst inte blir ensam vid matbordet. Med svärmor, deras två söner och en av deras kamrater vore väl konstigt annars.
När jag går hemåt konstaterar jag att det knappast kan finnas någon tvekan om att jag är godkänd som svärson. Och just när jag tänkt den tanken känner jag ett styng av dåligt samvete över att jag lämnar svärfar att äta middag alldeles ensam.

Fan! Jag har varit iväg precis hela dagen och agerat flytthjälp.

Jag kommer hem, totalt utpumpad, och orkar nätt och jämt krypa upp i sängen med laptopen och ett stort glas René Barbier för att se vad jag missat från vänner, folk och fä, och läser ett långt raljerande blogginlägg som gör mig så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen.

För att vara en så otroligt intelligent och intellektuell kille så förvånar det mig att han är så ruskigt usel på att sätta sig in i en annan människas situation, tankemönster och preferenser. Det driver mig till vansinne ibland!
   Jag förstår bara inte hur han inte kan förstå vissa beteenden. Man kan ju undra om den bristen påverkar ?Den stora romanen??

 

Hur som helst personifierar han det yttersta beviset för att IQ och EQ inte nödvändigtvis går hand i hand. Dock är han jäkligt bra på empati, men det är något helt annat.

Den jäveln slutar att blogga nu också. Gott så, visserligen behövs hans texter men om romanen blir hälften så bra som han påstår (jag har ett gammalt utkast ligger här som jag skall undersöka någon dag) så kan det vara värt det. Om inte, får han en del att förklara.

 

Det ska bli intressant att se vem eller vilka som fyller hans och Åsas stolar på Kollegiet. Spelbolagen har redan släppt oddsen. Klart mest spelade är att Kollegiet lägger ned inom ett halvår eller att man permanentar gästbloggaren (som för övrigt verkar vara ett kap). Klart är dock att det är två blytunga förluster. Jämför med om Terry och Lampard hoppade av Chelsea för att koncentrera sig på landslaget. Eller kanske tvärtom!

 

Själv behöver jag sällan ge upp något eftersom jag aldrig klarar av att ensam satsa på något till hundra procent på heltid. Som jag skrev tidigare idag lyckas jag endast i perioder. Min stora Roman torde således inte bli mer än en tunn novellsamling. Men så har jag heller inget kollegie att hoppa av för att satsa helhjärtat.

Jag är en periodare.

 

Alkohol, städande, datorspel, musik, film. Allt går i perioder för mig!
Samma sak med böcker. På nattduksbordet ligger högen med halvlästa böcker som rester från en festmåltid. I själva verket härstammar de från flera olika perioder av inspirerat läsande det senaste året.

 

"Gunnar Falls onda år" av Simon Öberg är ett gammalt gräsligt pekoral och representerar ett misslyckat försök från min sida att inte låta gammal litteratur försvinna in i glömska. Gunnar Falls onda år är tryckt 1949 och handlar om titelpersonens tankar om Gud, Kärleken och Fosterlandet under hans militärtjänstgöring runt andra världskriget.
Halvvägs genom boken inser jag att jag nog gör världen en tjänst om jag låter den försvinna i någon pappersinsamling.

 

Här finns också ett par Star Trek-böcker. De är inte de mest välskrivna alstren i min boksamling och det är förmodligen därför de fortfarande ligger här outlästa.

 

"Microslavar" av Douglas Coupland köpte jag för tio år sedan. Den är absolut inte dålig, tvärtom. Jag har helt enkelt ingen vettig förklaring till varför den fortfarande ligger här outläst. Visserligen kan vissa saker i den kännas förlegade då den rör sig kring datorvärldens tillstånd i mitten på 90-talet, men den verkliga historien i Couplands bok är precis lika aktuell idag och förtjänar fortfarande uppmärksamhet. Ignorera dock citaten från Linda Skugge på omslaget.

 

Det ligger två stycken tämligen moderna böcker här också. "Jonathan Strange & Mr Norrell" av Susanna Clarke var en negativ överraskning samtidigt som Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" var en positiv dito. Jag gillar science fiction och avstår gärna från deckare, men konstigt nog håller Larssons bok på att slukas (nåja) medan den tjocka debuten av Susanna Clark förmodligen kommer att ligga här många perioder.

 

Jag kan verkligen avundas de som slukar böcker på löpande band. De som har ork, tid och inspiration att stadigt läsa tre-fyra böcker i veckan. Varje vecka. Året runt! Konstigt nog har de ofta ett lika belamrat nattduksbord som jag. Men jag slår vad om att de inte har Gunnar Falls onda år liggande där.

Idag vaknade jag upp med värk i både hals och huvud. Hemma hos min kära mor, där jag tillbringade natten, är de två stycken som röker som borstbindare. Min lillasyster är värst. Det ska rökas i tid och otid, och det mesta stannar kvar i lägenheten. Det är nämligen konsekvensen av förbudet mot att röka på balkongen.

En annan försvårande omständighet är att det sällan installeras några riktiga fläktar i svenska kök nu för tiden. Att öppna ett spjäll och räkna med att luftkonditionerningen i huset skall dra ut allt os  är en utopi. Morsan brukar öppna ett litet sidofönster som hon sedan sitter lutad mot när jag ser allt för besvärad ut. Tyvärr tar det in luft istället för att vädra ut. Och något korsdrag går inte att ordna med hjälp av balkongen för då smiter katten ut.
   Alltså stannar röken kvar i lägenheten ganska länge och mina numera rökfria luftvägar var förstås helt oförberedda på den förgiftade atmosfär jag sov i inatt.

Ett vanligt (och irrelevant) försvarstal från rökare, oavsett situation, är att vi icke-rökare inte vet hur jobbigt och svårt det är. Ha! Jag har själv varit rökare av och till sedan tolvårsåldern och när jag inte har rökt har jag snusat. Därför kan jag ganska snabbt vifta bort de klagoropen. Att vara rökare innebär inte på något vis att man måste vara lat!

När jag och sambon båda rökte införde vi strikta regler om att ingen fick röka inomhus. Det var bara att ta hissen ned de två våningarna, eller ännu hellre gå, och ställa sig och röka på innergården. Besökare brukade knorra och undra om man inte kunde göra undantag, men ingen nåd visades i det avseendet. Regeln hölls även vid de få, små fester vi hade i den lägenheten och till slut vande sig folk vid det. Och det är ju just vana det handlar om.

För många människor är vanans makt starkare än nikotinbegäret när det gäller tobak. Så var det för mig. Och eftersom man kan vänja sig vid att röka kan man också vänja sig vid att strukturera sitt rökande. Har man väl strukturerat rökandet är det mycket lättare att skära ned och sluta.

Sambon har trots detta fått återfall ett par gånger men aldrig att hon har gnällt och knorrat om att behöva gå ut när man kan stå på balkongen, eller under fläkten/spjället. Hon går självmant ut och tar sin cigarett, i regn såväl som i sol. Detta gör våran atmosfär inomhus så pass mycket trevligare och hälsosammare. Kanske är det därför jag kan stå ut med att få lite ont i halsen de gånger jag besöker min kära mor?

För några veckor sedan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och veckan efter blev det Politik. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Nya världar.

Jag hatar att sova men jag älskar att drömma. Till och med mardrömmar, som jag tack och lov får ganska sällan, för med sig någon slags positiv kick. Att drömma är att utforska nya världar samtidigt som man utforskar den värld man borde känna till bäst ? sig själv.

Om jag minns drömmen när jag vaknar ger det samma känsla av verklighetsflykt och äventyrslusta som om jag läst en riktigt bra bok, eller spelat ett fascinerande spel. Jag vill helt enkelt inte sluta. Ofta ligger jag kvar och försöka återkoppla till drömmen genom att somna om, ibland lyckas det faktiskt, men när det inte går låter jag fantasin ta vid. Fördelen med fantasier är att jag äntligen får möjligheten att styra händelseförloppen.

Precis som Charles Bukowski är jag hjälten i mina egna texter och jag skulle så förtvivlat vilja vara det i mina drömmar också. Tyvärr har jag aldrig haft det som kallas för "Lucida drömmar", medvetna drömmar där man i olika grad kan påverka händelserna. Flera av mina vänner har sagt sig ha det ofta och jag har misstrott dom varje gång. Men jag är nog mer avundsjuk än tvivlande trots allt.

I den bisarra boken "Den stora föreställningen" av Clive Barker låter han människors drömmar och fantasier få eget liv och en liten stad fullständigt invaderas av mer eller mindre konstiga fenomen. Det är bokens mest fascinerande del när några människor får ett överflöd av det de helst vill ha och efter ett tag börjar se det som en förbannelse.

För en tid sedan fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick ett av Star Treks Holodeck, ett slags hologramrum där man kan skapa till synes verkliga världar. Efter mycket funderande kom jag fram till den mindre smickrande slutsatsen att jag förmodligen skulle bli en riktig missbrukare och leva ut alla mina fantasier i det rummet. Förmodligen skulle man få släpa mig därifrån.

Så det kanske finns en fara med att ha för mycket kontroll över sina drömmar. Och om man kan kontrollera en dröm är det väl knappast en helt ny, oupptäckt värld?

Det finns två typer av datoranvändare. De som antingen kan eller inte kan, och så de som inte nödvändigtvis kan men som har ett bra hum om hur man ska gå till väga. Jag tillhör den sistnämnda.

På min gamla praktikplats finns det gott om människor av den första typen. De kan logga in, skriva dokument, använda planeringsprogram, surfa etc. De kan inte installera drivrutiner, redigera och bränna filmfiler, koppla bort program de inte vill ha autostartande, ansluta en dator till nätverket etc.
Antingen kan de ett program eller en funktion för att de lärt sig av någon eller så kan de inte. Om något går på tok eller något oförutsett inträffar saknar de det grundläggande datorkunnandet som krävs för att improvisera. (Här skulle massor kunna göras inom utbildningsbranschen.)

I morse hann jag knappt ur sängen på min första riktiga lediga dag efter praktiken förrän Tobias ringde.
"Sven kommer inte in på nätverket!"
Efter lite konferering på högtalartelefonen fick jag ta bussen dit och sätta mig ned framför datorn med en halv kopp kaffe bredvid mig.

När jag satt där började oron växa i mig. Några gånger tidigare har jag lite tafatt försökt förklara för Tobias att jag inte kan systemet och att jag faktiskt inte vet rakt av hur man ansluter en dator till deras lokala server.
Men jag var orolig att han missuppfattat mig och trott att jag tillhör typ ett och inte typ två. Alltså att han tror att jag är en typ etta som kan, när jag i själva verket är en typ tvåa som inte kan. Hänger ni med?
Så det ger en extra press eftersom det finns en rädsla för att folk ska bli arga och säga "Du sa ju att du kunde det här!!?"

Nåväl, under praktiktiden lyckades jag efter lite slit faktiskt få tre datorer att ansluta till servern, men jag har fortfarande ingen aning om det finns mer "korrekta" sätt att göra det på. Om något år kanske de ska uppgradera hela det interna nätverket och så skickar de dit någon svindyr IT-snubbe som börjar svära och gorma över vem klåparen är som har gjort så idiotiska saker i systemet. I sann Mission: Impossible-anda kommer jag då att förneka all kännedom.

Många gånger kan jag inte funktionen eller programmet i fråga, men jag vet hur datorer fungerar och jag är synkad med den variation på logiskt tänkande som programmakarna har använt sig av. Vissa skulle kanske påstå att jag helt enkelt är Windows-fierad men det försöker jag motbevisa genom enträgna försök att få igång Linux på hemdatorn. Hur det går med den biten lär jag få återkomma till.

Poängen är i alla fall att jag kan lösa de flesta datorproblem även om jag inte vet hur på förhand. Det är därför jag är så värdelös på att hjälpa människor över telefonen. Jag måste ha närkontakt med datordelarna för att klura ut hur det ska lösas. Lite hederlig handpåläggning.
   Idag gick det sådär. Jag kom åt nätverkets skrivare vilket var det viktiga, men jag upptäckte dessutom också att Sven nu kan komma åt allas personliga mappar. Jag får väl hoppas att han inte klurar ut hur man gör det.

Vissa blir aldrig riktigt nöjda. Gräset är grönare på andra sidan och någonting annat är alltid något bättre.
En tjejkompis gifte sig förra sommaren. Idag har de redan ett barn och är separerade. Hon har sagt något om att de var mer som kompisar. Jag tror inte att hon var nöjd.

Vissa människor har större problem med sådant där än andra. De tröttnar fort och måste gå vidare. Det kan handla om så vitt skilda saker som krogbesök, favoritgodis eller partners. Men dessa människor brukar lugna ned sig med åren och tjejkompisen är fortfarande en bit under 30 så hon kanske finner ro så småningom.

Grejen med sådana personer är inte så mycket att de börjar ogilla det de har som att de blir för nyfikna på vad som finns runt nästa hörn. När de kikar runt hörnet och får syn på något nytt skapas ett otroligt stort begär och behov som är svårt att förklara.

Andra människor, speciellt här i Sverige, går ofta efter devisen att man vet vad man har men inte vad man får. De som aldrig blir nöjda är däremot fullständigt övertygade om att det de får är vida bättre än det de har. Även om det inte stämmer.

Min syster och mamma är typexempel på detta då de byter lägenhet som vi andra byter, tja mobil?
Syrran flyttade in i sin nuvarande etta i början av året och hon börjar redan prata om att hitta något annat. Ibland är det hyran som är problemet. Ibland är det lyhördheten i huset. Men oftast handlar det om att det inte finns någon riktig hall. (Jag däremot fullkomligt älskar planlösningen.)

Mamma brukar i alla fall bo ett par år på ett ställe innan hon bestämmer sig för att flytta. För henne har de stora frågorna handlat om hon vill bo på nedre botten eller inte. Nu är dock hennes flyttfunderingar legitima då min yngsta syster snart är redo att flytta hemifrån och hon därför måste titta på något mindre.
 
För tjejkompisen och hennes korta äktenskap handlade det mycket om att hon trodde att trygghet hos en snäll kille, efter några skithögar till pojkvänner, skulle vara bättre. Nu går hon vidare eftersom kärleken inte fanns där. Nu verkar ett förhållande med en snäll kille som hon dessutom blir kär i mycket bättre. Eller så blir det något annat slags förhållande, eller så inget förhållande alls.

Jag hoppas hur som helst att hon lugnar ned sig och börjar nöja sig med saker och ting. För det är faktiskt så att ofta är inte gräset grönare på andra sidan. Ofta är det inte ens gräs!

Nu är det slut på gamla tider. Praktiken tog inofficiellt slut igår, officiellt idag. Nu blir jag ersatt som praktikant och därmed blir det lilla kontoret på Ribbingsgatan ett veritabelt fäste för Kollegiet. Tobias arbetar där, Joakim tittar förbi titt som tätt och nu skall alltså Åsa in på praktikantstolen. Gissningsvis får hon fler givande arbetsuppgifter än vad jag fick vad det gäller ordbehandling. Det ska i alla fall bli intressant att se om de båda Kollegiet-skribenterna kommer att påverka varandra nu när de kommer att sitta i samma rum och skriva.

Lite tråkigt blir det nu när man börjat att ta det för givet att ramla in vid tio-tiden, kasta sig över något knepigt datorproblem, hälla i sig ett par muggar kaffe för att sedan gå och äta indiskt eller asiatiskt bortåt tolv. Vi lyckades dessutom bli ganska effektiva på slutet. Rekordet på en halvtimmes lunch  inklusive promenad fram och tillbaka blir nog svårslaget.

På hemmafronten ska det bli intressant på lördag. För första gången ska jag bjuda valda familjemedlemmar på påskmiddag. Det gör i och för sig inget om jag misslyckas med någon del men det vore skönt att visa att jag också kan ro i land lite större projekt. Den tilltänkta entrecoten är en sådan sak jag aldrig gjort förut men som nu skall testas skarpt. Mina potatisgratänger pendlar mellan hyfsade och väldigt goda, oftast blir det tyvärr den förstnämnda.

Äggen ska jag i alla fall inte kunna misslyckas med, även om jag inte vågar svära på det. Saker och ting händer tyvärr alldeles för ofta runt mig för att jag ska kunna känna mig helt lugn om någonting.
Då är det bra med färdiga saker på påskbordet, som sill till exempel. Den skall dessutom min syster ta med sig så jag har svårt att se vad som skulle kunna gå fel med den. Men återigen, säker är jag aldrig!

Efter det projektet väntar en ny tom sida. Ingen praktik och inget jobb. Å andra sidan inga direkta krav heller förutom de jag kan formulera själv. Det ska jag försöka göra på bästa sätt även om oddsen för misslyckanden är minst lika goda som för påskmaten. För som min gamla Stor & Liten-chef brukade säga: Vad du än gör, gör det på ett snyggt sätt!

Jag håller på med ett projekt som skall ge en stor omvälvande förändring i mitt liv. Det är inte helt smärtfritt och igår spenderades ett par frustrerade timmar framför skärmen. Projektet består av en migrering från Windows till Linux.

Att lära sig en ny plattform från grunden tar sin lilla tid. Det är över tio års utveckling att smälta för att verkligen få det grepp om systemet som jag vill ha. Samma grepp som jag idag har om Windows efter nästan tjugo års insamlande av kunskap om hur det fungerar.

Denna gång har jag gett mig på det okända alldeles själv. Inte ens när jag i slutet av 80-talet valde Atari ST när de flesta körde Amiga var jag helt ensam. Bästa kompisen kände tack och lov lika stark kärlek till märket Atari och den snygga designen.

Samma sak när jag började i musikskolan, eller när jag åkte på konsert första gången eller när jag tiggde godis av granntanten eller alla andra saker jag hoppat på genom åren. Den enda gången jag faktiskt gjort något helt ensam utan att känna någon som kan vara till hjälp var när jag som nioåring började på brottning. Men det slutade å andra sidan i katastrof. Jag började med brottning för att få fler kompisar men det hela mynnade ut i mobbing. Ja, det och en medalj för att jag kom på artonde plats i månadscupen.

Att det äntligen blivit Linux beror inte på att jag velat hålla fast vid Windows. Tvärtom har jag känt en stark längtan bort från "Microshits" produkter. Problemet har legat i att jag saknat spel och program på Linux, men nu verkar det finnas gott om program varav många dessutom är gratis. Vad det gäller spelen är det inget som hindrar mig från att ha kvar en liten Windowspartition på datorn .

Sista sparken därbak kom när jag fick ett tangentbord av Tobias, speciellt anpassat för Linux. Det kändes som att det inte fanns något mer att tveka på när jag hade en tangent med Linuxsymbolen istället för Windows-ditot.

Nu gäller det bara att få skiten att fungera, annars lär man nog börja snegla åt Macintosh.

I vintras var det någon som frågade mig om jag "går ned" i humöret när det blir höst och mörkt ute. Jag sa direkt att det var ingen större skillnad, att det är upp och ner hela året. De senaste dagarna har dock fått mig att revidera det påståendet. Är det klarblå himmel och sol ute blir det lite ljusare i sinnet. Sedan kan mörkermänniskorna säga vad de vill.

Men det har länge ansetts som lite töntigt att gilla ljusa, lätta saker. Och själv är jag till viss del likadan. Jag förkastar ofta filmer och tvserier som är för lättsamma enligt min definition. Sådana populära kultserier som Buffy, Xena, Gilmore Girls som inte tar sig själva på allvar.
   Å andra sidan ger jag inte mycket för serier som tar sig själva på för stort allvar heller. Jag pratar om One Tree Hill och 7th Heaven till exempel.

När det kommer till musik är jag dock tvärtom. Musiker som jag beundrar för deras förmåga att skapa lätta, ljusa och energirika låtar förkastas snabbt av musikkännarna som simpla och just töntiga. Nåja, jag är inte helt fläckfri på den fronten. Jag tycker till exempel att I'm from Barcelona, liksom mycket av dansbands och punk-musiken är barnsligt simpel.
   Däremot är jag stor beundrare av sådana som Orup, Per Gessle och gamle Kissmedlemmen Paul Stanley. Det är ingen musik man lyssnar frivilligt på när man är deppig, men den ger en jäkla spark där bak om man vill ha en positiv kick.

Så visst blir man lite positivare i sinnet om våren och sommaren, men jag skulle aldrig byta bort en regnig, blåsig höstkväll med lite té och grubblerier för alla sommardagar i världen. Bara att inse det, som den lagom-förespråkare jag är behöver jag båda lika mycket.

Det blev inget inlägg igår. Tröttheten tog över istället. Jag var helt kraftlös och idiottrött hela dagen. Psykiskt som fysiskt. Efter en vända på stan med glassinköp tillsammans med Tobias blev det tidig hemgång. Väl hemma sov jag två timmar och genomled landskampen i fotboll i något slags dåsigt töcken. Jag hade inte ens ork att bli upprörd av det usla spelet. När jag sedan gick och lade mig kunde jag inte somna i alla fall.
Det måste ha med medicinen att göra.

Jag käkar psykofarmaka. Små doser, lätta sorter. Mest för att jag ska slippa panikattacker. Inte för att jag haft så många men ändå. Vissa människor slår bakut och får en massa drogmissbruksföreställningar när de hör om psykofarmaka. Det gjorde jag också förut men nyfikenheten tog överhanden. Jag vill veta hur saker fungerar. Jag vill veta varför saker och ting sker, hur de sker och inte bara att de sker.
- Jaha, får man ordning på ångesten med det här pillret varje dag i sex månader? Hur då? Hur verkar det? Och så vidare.
För de som är lika nyfikna som jag finns det grundläggande information här.

Så, tack vare min nyfikenhet är jag mer öppen. Jag vill veta vad som händer med mig om jag tar en viss medicin. Vad händer om jag kombinerar två? Vad händer om jag hoppar över det en dag? Vad händer om jag tar dem i omvänd ordning? Vad händer? ja ni fattar?
Givetvis gör jag inget som inte läkaren sagt eller som bipacksedeln varnar för. Men utöver de begränsningarna finns det fortfarande mycket att experimentera med.

Men jag vill inte jämföra med andra. Jag nöjer mig med att veta att det finns vissa möjliga biverkningar.
Jag vill inte prata med andra deprimerade om hur deprimerad jag eller de är, hur dum läkaren/kuratorn är eller att samhället är skit och att ingen förstår hur det är.
Vill ni bara prata om era depressioner och sjukdomar får ni vända er till någon annan.

Jag tror inte på att man får riktig hjälp som leder någon vart genom att prata med andra sjuka. Jag tror inte på nätverk med människor som delar sina erfarenheter av ångest, depressioner och andra psykiska åkommor. Det är som om en blind ska leda en annan blind över gatan.
"Man måste ha varit i liknande situation själv för att förstå!" sägs det.
Det är möjligt, men man måste inte ha varit i samma situation för att hjälpa!

Själv blir jag mer deprimerad av andra deprimerade jävlar. Omger man sig med depression, och en förvanskad, deprimerad syn på samhället och världen i stort, så förstår jag inte hur man ska kunna bli frisk. Detta är något grundläggande inom all sjukvård. Inte fan målar de sjukhusväggarna i svart och grått?
Jag kan tillstå att en del har hjälp att hämta i samtalsgrupper och liknande, men då är de ledda av någon professionell yrkesman/kvinna.

"Men ibland behöver man någon att bara prata med som förstår en!"
Jaså? I de flesta fall leder det bara till negativa samtal med ton av rättshaveri. Dessutom finns det inget att hämta hos mig på den fronten. Jag behöver inte älta, jag behöver bli frisk!
Pratar gör jag hos min kurator!

Det ska komma ett nytt inlägg under rubriken Fönster mot TV-världen men f-n vet när. Jag har slagits mot datorer hela dagen och nu kommit till en punkt där jag är grinig och där datorn vägrar att gå igång överhuvudtaget.
För dom som undrar bottnar det hela i att min gamla dators XP-installation vägrar att köra min nya, fina hårddisk i DMA-läge istället för PIO.
Resultatet blir en dator som är nästan helt obrukbar så länge det skrivs till hårddisken (vilket  det görs väääldigt ofta när man arbetar med en dator).

Nåväl, har mailat en PC-akut på nätet som konstaterade samma förmodade fel som jag och ganska uppenbara lösningar på problemet som givetvis inte har löst saken.
Just nu är jag livsfarlig att ha att göra med. Jag är färdig att hugga huvudet av någon som säger det minsta lilla pip. Så passande då att min sambo nyss kom hem! Funderar allvarligt på att hänga på en bar en stund och låta aggressionerna rinna av mig. Funderar också på att skruva isär hela datorn, prata vänligt med varje del, sedan sätta ihop den och göra om all installation ytterligare en gång. Detta kräver dock att jag har gjort mig av med aggressionerna. Men till det saknas pengar, så fan vet när jag får något vettigt gjort över huvud taget.

Just nu, efter lite sallad och kaffe, sitter jag och lider av såväl yrsel som skrivklåda. Tobias ignorerar såväl mail som Msn-meddelanden från mig. Jag antar att han kategoriserar mig som "arbete" idag. Han har nämligen blivit tillsagd av doktorn att separera arbete och fritid.
Nåja, min skrivklåda gör att jag återigen sitter här och skriver något slags blogginlägg.

De senaste timmarna har jag försökt konstruera någon slags strategi för att strukturera upp mitt liv och dess olika beståndsdelar. Textmässigt har jag kommit fram till att låta mitt bloggande bli uppdelat på teman. Förmodligen oftast veckovis men kanske även ibland månadsvis. Att däremot komma på något tema att inleda med känns svårare. Nåväl, jag hoppas ha det klart till på måndag.

Fortfarande är jag inte helt klar över hur jag ska göra med den eventuella melodifestivalsfesten. Tre öl i kylen säger att jag kan följa med dit en stund och sedan gå hem när de andra går på krogen. Tre öl i kylen säger å andra sidan också att de skulle vilja bli påbörjade redan nu. Problemet med det är att jag i så fall får stå ut med att se Melodifestivalen utan ett ordentligt alkoholfilter. Fan vet om jag klarar det.

Dock har ju Aftonbladet gjort en helt obegriplig sak för att locka läsare. Man presenterar idag en "unik" undersökning (ja, vilka undersökningar är inte unika?) som visar att The Ark kommer vinna en överlägsen seger ikväll. Man säger att man går till botten med schlagerdramat: "Inte bara genom att genomföra en exklusiv Sifo-undersökning. I dag kan vi också redovisa en stor läsarundersökning som visar hur svenska folket tänker rösta i landets kommuner. Lägg dessutom till en genomgång av spelbolagens odds och du har den totala guiden till hur det går i kväll."

Där försvann alltså den sista anledningen till att man ska titta på finalen ikväll. Hur urbota korkad får man bli? Det här är inte en service från Aftonbladet till sina läsare - det är en ren björntjänst!

Lyssnar just nu på delar av musiken till Amiga-klassikern Last Ninja III och längtar efter en dimmig, mörk klubb där man kan sjunka ner i en fåtölj med en öl och lyssna på dylika alster. Nåja, nu öppnar jag en kall en!

18:43: Gav just min sambo den bisarra komplimangen "Du ser ut som en bit ur en sån där påse med engelsk lakrits!"
Hon ignorerade det! Tobias ignorerar mig fortfarande. Har jag blivit osynlig idag?

18:56: Efter ett toalettbesök beslutar jag mig för att nyansera bilden av min tvekan inför kvällens begivenhet. Jag har en blänkande röd finne mitt på nästippen. Jag njuter just nu av Staropramen och Peter LeMarcs "I väntan på vågorna".

19:11: Lite väl många uppdateringar nu, men jag läste detta om bloggande. Åsa Jonsén skriver på Kollegiet här och är en av dem som intervjuas om bloggande. Och för första gången sedan jag sporadiskt började följa hennes blogg så har hon slagit huvudet på spiken. En helt enkelt klockren beskrivning av dagens bloggvärld.
Går och hämtar en Staropramen till samtidigt som jag njuter av Pelle Almgrens tragiskt vackra Långt från dig.

19:44: Skrivklådan har manifesterat sig i en kortnovell jag skrivit ned lite snabbt. Första novellen på flera månader och jag känner mig riktigt nöjd med arbetsinsatsen. Mer så än med novellen som sådan. Får jag för mig det så publiceras den här under morgondagen. Den är lite sjuk och provocerande så jag vet inte riktigt än om den ska publiceras.
Tobias ignorerar mig fortfarande och mina yrselattacker börjar kännas lite påfrestande nu. Lyssnar just nu på Lars WInnerbäck och börjar känna mig nedstämd av det. Slumpar fram en ny låt och piggas upp lite då det blir Dio.

20:43: Får mail från Tobias, äntligen. Mailade honom den sjuka novellen tidigare och han säger att han ska läsa den imorgon. Han har diverse mer eller mindre trovärdiga ursäkter på ignoreringen av mig. Känns skönt att lägga det åt sidan. Har tagit en strategisk dusch allt medan en riktigt usel skiva med gamla demolåtar av Roxette rullat i bakgrunden. Börjat tröttna på den nu. Trycker på slump-knappen och får istället härligt humoristiska Man of the year med Alice Cooper. Jag älskar verkligen hans senaste skiva som nu hunnit få ett par år på nacken.

21:13: Börjar bli redo för att dra iväg nu. La upp novellen i oredigerad form på min begynnande hemsida. Den som hittar dit får en pepparkaka. Ska köpa några öl på en affär i närheten av festen men jag börjar misstänka mer och mer att den är stängd så det blir nog ett par torrlagda timmar och sedan hemåt. Passar mig bra då jag inte har lust med något ikväll, förutom möjligen lite skitprat över ett par öl... som jag inte har... Ah, Go figure...
Vi syns!

03:24: Tillbaka i värmen och lugnet. Affären var stängd när jag kom fram. Fick en öl av Emil. Senare en grogg och en öl av Elin. Och där emellan agerade jag trött trubadur. Mycket Roxette och mycket 80-tal passerade revy. Ingen av de närvarande kände till Tom Petty så de såg mest besvärade ut när jag skrålade Free Faaaaaallling.
Dock längtade jag hela tiden hem till att skriva. Tyvärr är jag alldeles för trött nu när jag väl är hemma. Håller dock på att hälla i mig en stor mugg kaffe, men jag hyser ändå inga större förhoppningar.

The Ark vann vilket, som jag konstaterat tidigare ikväll, inte var någon nyhet. Melodifestivalen känns verkligen unken. Ändå var det något slags rekord i röstande så någonting tragiskt håller på att hända med det svenska folket. The Ark har visserligen en helt okej låt, men den har verkligen inte vinnarpotential. The Ark vann för att de är The Ark med en otroligt karismatisk Ola Salo. Det kommer förmodligen inte att räcka. För om det finns några gudar så ser de till att finalen handlar om musik och ingenting annat. Och då håller inte det charmiga svenska glamrock-bidraget.

Nåväl, här sätter jag streck i debatten. Det får bli lite retrospel innan jag får för mig att slå igen butiken. Väl mött!

Gårdagen försvann i ett töcken av ångest, förkylning och alldeles för lite kaffe. Idag är jag otroligt seg i både kropp och knopp men med en kaffemugg bredvid mig hoppas jag kunna ändra på det.
I bakgrunden segar sig en installation av Final Fantasy 7 fram. Jag kommer aldrig att spela igenom det spelet antar jag. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag försöker nu men det kommer alltid något i vägen. Trasigt Playstation, ont om tid, sålt Playstation, pajat save-filer, platsbrist etc. Alltid är det något, det är som en slags förbannelse.

När jag sedan funderar på det kommer jag på att det finns åtskilligt fler spel som jag aldrig tagit mig igenom fastän ambitionen funnits där hela tiden. Den vanligaste orsaken de senaste åren är en otäckt liten hårddisk. På grund av platsbristen är jag hela tiden tvungen att avinstallera spel och sedan dröjer det evigheter innan det blir deras ?tur? igen att installeras. Nåväl, jag hoppas ha löst det problemet nu. Jag fick en ny fin hårddisk när jag fyllde år och vips har min lagringskapacitet ökat med åtta gånger. Nu drömmer jag bara om lite mer internminne så att jag kan göra det jag gillar bäst: Använda flera program samtidigt.

Ikväll är jag och sambon bjudna på Melodifestivalsfest. Har inget emot värdinnan och att gå dit, men att sitta och titta på något som jag numera tycker så illa om känns verkligen inte lockande. Melodifestivalen var kul tills jag upptäckte spelet bakom kulisserna. Att det är så konstruerat. Det skulle t ex bli ramaskri i fotbollsvärlden om VM skulle arrangeras på samma fejkade sätt som vår melodifestival. Tänk er att Sepp Blatter eller någon annan fotbollshöjdare väljer ut lag baserat på kommersiella kriterier. Att vissa nationer blir tilldelade spelare eller förbundskaptener som herr Blatter anser skulle representera det landet på ett bra sätt och ge en bra mixad tävling.
   För så där går det till i Melodifestivalen. Det är en halvfejkad tävling som inte är rättvis från början. Sådant tappar jag intresset för. Av ungefär samma anledningar har jag inget intresse för program som Så ska det låta, Parlamentet och liknande. När det fejkade skiner igenom!

Förra årets melodifestival luktade dessutom ruskigt uppgjord. Så snälla Christer Björkman, säg hellre att det är ett underhållningsprogram istället för att ljuga och säga att det är en tävling.