Retroscenen är bra reklam

Jag har börjat rota i spelhistorien igen. Det är ett projekt som legat i träda alldeles för länge. Något som slog mig idag var hur konsekvent vissa spelföretag varit med att göra samma misstag gång på gång. Sega med sin usla marknadsföring. Commodore med sitt tveksamma ekonomiska sinne. Atari med..? Tja, det företaget begick de flesta misstag man kan göra. De som begick de största misstagen är också de som idag för en tynande tillvaro.

Sega marknadsförde bort sig totalt från konsollmarknaden. Commodore och Atari har visserligen återuppstått, men de har väldigt lite med de ursprungliga företagen att göra.


En annan reflektion jag gjort är över hur lätt man svalde propagandan från spelföretagen förr.

Som Atari ST eller Amiga-anhängare fick man höra att det var piratkopieringen som dödade de bägge datorerna. Detta skrevs med stora bokstäver i vart och varannat nummer av de stora datortidskrifterna som fanns då. Att det i själva verket var dåliga affärsmän på de respektive bolagen som innebar själva dödsstöten för datorerna skrevs det inte alls lika flitigt om. Så här i efterhand kan jag undra om det fanns några riktiga journalister på tidningar som Datormagazin (d ä) och Svenska Hemdatornytt.


Idag har allting ökat. Spelmarknaden är större, den omsätter mer pengar och det piratkopieras mer än någonsin. Dessutom är det betydligt lättare att piratkopiera spel till konsoller idag än det var för tjugo år sedan, detta tack vara att man frångått kassetter till förmån för CD och DVD-skivor.

Det som fortfarande är sig likt är spelföretagen. De hävdar fortfarande att piratkopieringen är orsak till höga priser, dåliga spel och dödsdömda spelsystem. Skillnaden idag är att de har mer pengar och därmed fler advokater som försöker sätta skräck i spelarna. Men jag tror inte att de har mer rätt om piratkopieringen idag än vad de hade för tjugo år sedan.


Vad det gäller piratkopiering och fildelning så anser jag dock fortfarande att det är fel. Dagens fildelare är ofta lika delar hycklare och icke-demokrater i mina ögon. För tjugo år sedan var de flesta medvetna om att det de gjorde var fel och således pratade man inte allt för högt om sina kopieringsvanor. Idag ser det helt annorlunda ut, men det är inte det jag tänkte ta upp idag.

Någonstans tycker jag att retroscenen borde släppas fri.

I likhet med litteraturen borde verken släppas fria efter en tid, säg 10 år. Under de tio åren har företagen hunnit med att marknadsföra och sälja spelet till hugade konsumenter ungefär tre gånger. (Första lanseringen, första budget-lanseringen och andra budget-lanseringen.)

Efter det har de faktiskt mer att tjäna i form av goodwill-reklam på att släppa spelen fria än att försöka mjölka ytterligare någon krona ur dem. Dessutom torde spelkonsollerna vara döda och datorerna för avancerade vid det laget för att man ska kunna tjäna något på att sälja spelen ytterligare en gång.


Ytterligare ett argument är att tusentals spel bara ligger och samlar damm. Spel som många gånger faktiskt förtjänar ett bättre öde och framför allt mer uppmärksamhet. Det finns ett otal exempel där glada retroentusiaster jagats med blåslampa för att de tillgängliggjort ett femton år gammalt spel som inte finns att få tag i någonstans, inte ens från företaget som äger spelet och som håller i blåsbälgen. Vari ligger logiken där?


Det finns dock speltillverkare som föregår med gott exempel. Cinemaware var ett spelföretag som höll en nästan kusligt hög standard på sin spel i slutet på 80-talet. När de nu återuppstått delar de mer än gärna med sig av sina gamla succéer.

Om du inte var med under spel-boomen i slutet av 80-talet har du chansen att se hur långt en bra spelidé kan bära, även om grafiken inte håller måttet. Om du var med då så titta på de här magiska orden: Defender of the Crown, It came from the desert, King of Chicago, Wings. Sugen? Spelen hittar du här.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0