Slaskbloggen

Det blev inget inlägg igår. Tröttheten tog över istället. Jag var helt kraftlös och idiottrött hela dagen. Psykiskt som fysiskt. Efter en vända på stan med glassinköp tillsammans med Tobias blev det tidig hemgång. Väl hemma sov jag två timmar och genomled landskampen i fotboll i något slags dåsigt töcken. Jag hade inte ens ork att bli upprörd av det usla spelet. När jag sedan gick och lade mig kunde jag inte somna i alla fall.
Det måste ha med medicinen att göra.

Jag käkar psykofarmaka. Små doser, lätta sorter. Mest för att jag ska slippa panikattacker. Inte för att jag haft så många men ändå. Vissa människor slår bakut och får en massa drogmissbruksföreställningar när de hör om psykofarmaka. Det gjorde jag också förut men nyfikenheten tog överhanden. Jag vill veta hur saker fungerar. Jag vill veta varför saker och ting sker, hur de sker och inte bara att de sker.
- Jaha, får man ordning på ångesten med det här pillret varje dag i sex månader? Hur då? Hur verkar det? Och så vidare.
För de som är lika nyfikna som jag finns det grundläggande information här.

Så, tack vare min nyfikenhet är jag mer öppen. Jag vill veta vad som händer med mig om jag tar en viss medicin. Vad händer om jag kombinerar två? Vad händer om jag hoppar över det en dag? Vad händer om jag tar dem i omvänd ordning? Vad händer? ja ni fattar?
Givetvis gör jag inget som inte läkaren sagt eller som bipacksedeln varnar för. Men utöver de begränsningarna finns det fortfarande mycket att experimentera med.

Men jag vill inte jämföra med andra. Jag nöjer mig med att veta att det finns vissa möjliga biverkningar.
Jag vill inte prata med andra deprimerade om hur deprimerad jag eller de är, hur dum läkaren/kuratorn är eller att samhället är skit och att ingen förstår hur det är.
Vill ni bara prata om era depressioner och sjukdomar får ni vända er till någon annan.

Jag tror inte på att man får riktig hjälp som leder någon vart genom att prata med andra sjuka. Jag tror inte på nätverk med människor som delar sina erfarenheter av ångest, depressioner och andra psykiska åkommor. Det är som om en blind ska leda en annan blind över gatan.
"Man måste ha varit i liknande situation själv för att förstå!" sägs det.
Det är möjligt, men man måste inte ha varit i samma situation för att hjälpa!

Själv blir jag mer deprimerad av andra deprimerade jävlar. Omger man sig med depression, och en förvanskad, deprimerad syn på samhället och världen i stort, så förstår jag inte hur man ska kunna bli frisk. Detta är något grundläggande inom all sjukvård. Inte fan målar de sjukhusväggarna i svart och grått?
Jag kan tillstå att en del har hjälp att hämta i samtalsgrupper och liknande, men då är de ledda av någon professionell yrkesman/kvinna.

"Men ibland behöver man någon att bara prata med som förstår en!"
Jaså? I de flesta fall leder det bara till negativa samtal med ton av rättshaveri. Dessutom finns det inget att hämta hos mig på den fronten. Jag behöver inte älta, jag behöver bli frisk!
Pratar gör jag hos min kurator!