Slaskbloggen

Det är första advent på söndag. Då ska julpyntet fram, glöggen ska spetsas, halmänglar dammas av och ljus tändas. Många av mina grannar har redan fått upp stjärnor och ljusslingor. Jag tycker om att sitta och titta på alla ljus som blinkar, det är vackert. Trots att julen av tradition är röd så finns det numera fantasi som möjliggör en mängd roliga färger. Många längtar efter den gröna och färgglada sommaren, men den blir aldrig lika färggrann som julen.

Ute på stan har skyltningen redan varit igång i en vecka, om inte mer. Snart tar väl handlarna fram pyntet så fort sommaren är över. När jag gick igenom en galleria idag lade jag märke till att musiken i högtalarna var uppspeedad till max. Finstämda julvisor och lugna ballader gick nu i snabb discotakt. Inte konstigt att människor blir uppstressade.

Hemma brukar jag vara lite sen. Det mesta av pyntet kommer aldrig upp och det som hamnar i fönster eller på någon byrå brukar oftast komma upp ett par dagar innan jul. Men ikväll fick jag iallafall upp en julduk, några ljus och lite prydnadsfigurer på vardagsrumsbordet. Det känns bra att ha en liten julig fläck i lägenheten att ty sig till nu under mörka december. Resten får jag väl leta reda på under stor stress dagen före julafton.

Ingen jul är komplett utan traditionell julmusik. Stående inslag är Lars Vegas julskiva och förstås Anders F Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”. Dessutom är det härligt bisarrt att spela Gene Simmons tolkning av ”When you wish upon a star”. Demonen från rockgruppen Kiss gör en mycket känslig och finstämd version av Benjamin Syrsas gamla paradnummer på sin soloskiva från 1978.

I övrigt finns bara en riktig tradition som gör att det verkligen känns som jul. Det är att man efter att ha farit runt och tryckt i sig en massa julmat få sjunka ner i en fotölj hemma hos morsan och somna in framför tv:n. Då är det sannerligen jul.