Slaskbloggen

Hade tänkt skriva något om pajaser som ständigt får utrymme i media utan att ha torrt på fötterna. Som t ex den här.
Men jag har redan satt en krönika och en recension idag så det finns helt enkelt inte tid och ork över. Dessutom är jag övertygad att det där, liksom FRA-frågan kommer att ordna sig utan min inblandning. Förkylningen är dessutom nästan helt borta så det finns hopp för framtiden.

En gång i tiden var jag en ganska hård språkpolis. Jag gjorde alla de där sakerna som språkpoliser gör; rättar uttal och stavning, förargar sig över ungdomens språkbruk, förfasar sig över hur illa ställt det är med skolan idag. Som språkpolis kunde man ibland, när saker och ting såg riktigt illa ut, till och med tycka att de aderton i Svenska Akademin var en samling landsförrädare.

Men så läste jag Fredrik Lindströms utmärkta böcker om språk och började så sakteliga ändra inställning. Jag slutade vara konservativ och blev mer överseende med slanguttryck och liknande. För med det sistnämnda kan bara två saker hända. Antingen dör de ut med sin generation eller så får man stå ut med dem resten av livet. Och varför hetsa upp sig över det?
   På sistone har jag dock börjat anamma min språkilska igen. Det är främst på olika communityområden på internet som min irritation uppstår.

Jag gillar den flora av gratisprogram som formligen exploderat i antal och kvalitet det senaste decenniet. Idag kan man plocka ihop en fullt fungerande dator med allt ifrån operativsystem till kontorsprogram och vidare till spel utan att lägga ut en enda krona. Allt detta beror förstås på entusiaster som tror på att dela med sig. Problemet är bara att väldigt många entusiaster är snarstuckna.  Att påtala brister i deras insatser är att beträda ett minfält. Många gånger ses man som otacksam och ombeds sluta använda programmet "om man bara ska klaga på det".

Sådana program har jag gjort mig av med, men jag har två stycken kvar som bereder mig lika mycket glädje som sorg, och båda lider av samma problem. Rättstavningsfunktionen!
   Istället för Microshits mastodontsvit Office har jag valt Open Office.org istället. Den är utmärkt och ger mig precis vad jag behöver i mitt skrivande, men samtidigt är den nästan oanvändbar. För om det bara gällde att skriva och dela in i stycken skulle jag kunna använda Anteckningar eller Wordpad. Men nu behöver jag rättstavningsfunktionen också. Och den är värdelös då den kryllar av särskrivningar. Ni vet, 'Rått kött' istället för 'Råttkött' och så vidare.

Så visserligen kan den rätta mina felstavningar men då blir dokumentet fullt av särskrivningar istället. Sådant här är uselt av ett program som har ekonomisk backning av Sun Microsystems och faktiskt på allvar försöker konkurrera med de kommersiella kontorsprogram som finns, men säger man det kan man vara säker på att folk går till obefogat motangrepp.
   Samma problem med särskrivningar har jag i mitt epostprogram Thunderbird som också gärna vill se sig som utmanare till Microshits program.

En annan stor källa till irritation är populära sajter som Undertexter.se. Här sitter entusiaster och skriver översättningsfiler till filmer och tv-serier. Problemet är bara att efter knappa 30 år av proffs på TV och filmbolagen så har jag tyvärr högre krav än vad texterna kan leverera. Visst är det fint att människor lägger ned delar av sin fritid på detta så att andra kan, åtminstone i teorin, få glädje av det. Men vad är det för fel på kvalitetskontroll och krav? Är det bara jag som ser ett språkligt problem i att 'en blind leder en annan blind'? Att personer som har medelmåttiga kunskaper i svenska språket får sätta standard för nya generationer?

Sidan DivXSweden säger sig ha högre kvalitet på sina texter eftersom varje översättare måste genomgå någon slags kvalitetskontroll. Senast jag såg en film med text från DivXSweden verkade den kvalitetskontrollen inte vara något vidare. Men som alltid handlar det om pengar. Och jag får stå ut med sådant här tills det sker en förbättring. Hade jag bara tiden skulle jag själv göra en insats för att förbättra saker och ting, men det har jag inte.

Så tills vidare skriver jag och rättar stavfel själv. Mina filmer och tvserier kommer att fortsätta ses utan text. Och hela tiden kommer jag att önska att de aderton i akademin stormar ut ifrån sina salar och ser till att ställa saker och ting till rätta. För någonstans känns det sorgligt att pengar till och med styr vilket språk vi ska ha i framtiden.

Jag blir så trött på alla dessa kontraproduktiva, så kallade patrioter, som sticker upp sina fula trynen här och där. En av de roligare webbsidorna i denna svenska bakgård är förstås info-14. Saxat från programförklaringen:

"Som ett självständigt medium kan info-14 rapportera om händelser som parti- och organisationsbundna tidningar inte kan, objektivt och oberoende."

Sedan när blev objektivitet synonymt med propaganda? Det är som jag skrev i ett inlägg förra året; vi har ingen jävla användning för sådana människor i det här landet. God natt!

Som vanligt är inget vad det först verkar. Speciellt inte i Aftonblaskan. Det räcker inte med att bara läsa omslaget (i det här fallet rubriken). För visst är det hemskt och vansinnigt att Emil Koverot inte får behålla sitt nya jobb på grund av att han är hårdrockare? Det är ju ändå 2008.

I ingressen till artikeln vill man höja pulsen på läsaren och få denna att läsa vidare så naturligtvis skriver man att skälet till uppsägningen är så enkel som att stackars Emil är hårdrockare. Nåja, vi som är vuxna vet nu att det sällan är så enkelt som det först verkar. Nyfiken läser jag vidare och inser mycket riktigt att det inte precis är The Poodles som Emil spelar i.
Bandet heter Blodsrit och har texter som "med vapen i hand och kors runt hals, de intog vårt rike bestal oss vår tro, nu hämndens klocka för dem klämta skall, klingande svärd ska dränkas i kristet blod..."
   Lägger man där till faktorer som att skolan ifråga är en särskola med speciella elever så känns det inte så upprörande längre.

Ett stort fel gjorde rektorn, och det var att han googlade Emils band efter att han gett honom jobbet istället för innan. Men det är ju inte den vinklingen reportern på Aftonblaskan är ute efter. Istället går de på vinkeln "mobbad stackars hårdrockare", för då får de fler som upprör sig, vilket leder till att fler bloggar/snackar kring artikeln, vilket genererar schysst med trafik tillbaka till Aftonblaskan.

Det är tråkigt för Emil att det blev sådant strul för honom, men i värsta fall har han ju alltid sitt hårdrocksband att falla tillbaka på. De borde kunna göra karriär på den här uppståndelsen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1400193.svd
http://aftonbladet.se/nyheter/article2750571.ab
http://dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=797228

Okej, artikeln är över en vecka gammal men jag såg den först nu. En studie har tydligen visat att fler spelbutiker kan minska våldet i en stad. Eller åtminstone att där kan finnas ett samband.  I sann populistisk anda har rubriksättaren låtit dra slutsatsen att tv-spel minskar våld, vilket absolut inte styrks av undersökningen.

Själv blir jag inte speciellt förvånad. Sitter du hemma och spelar tv-spel kan du helt enkelt inte vara ute på stan och slåss på samma gång. Det är en fysisk omöjlighet. Min mamma har i efterhand erkänt att hon hade liknande tankegångar när hon skrapade ihop pengar till mitt första tv-spel (Sega Master System) för sisådär 20 år sedan. Och redan då gick våldsdebattens vågor höga, även om filmerna fortfarande var större bovar.

Jag tror väl i och för sig inte att jag hade varit ute och jagat pensionärer med skärbrännare om jag inte fått det där tv-spelet, men helt klart är att jag spenderade en hel del tid framför spelet tillsammans med andra spelintresserade kompisar istället för att bara dra runt och umgås med mörkare individer.

Men det roligaste med den här och liknande studier som kommit på flera år är att de är gjorda i USA, moralpanikens förlovade hemland. Det ger mig hopp om en sansad debatt även här hemma.

I övrigt fortsätter jag denna vecka att göra reklam för Retroguiden. Idag minns vi klassikern Choplifter.

Jag sitter och lyssnar på radion samtidigt som jag sliter med en annan blogg jag har på gång. Jag hör hur de pratar om äktenskapslagar och att kristdemokrater velar om det ska tillåtas för alla. Den enkla lösningen talar ingen om. Låt de kristna få ha äktenskapet för sig själva. Jämställ sedan partnerskap (eller vad man nu vill kalla det) med äktenskap i laglig mening och låt denna partnerform vara tillåten för alla kombinationer av kön. Problem solved! De kristna slipper dela "sin" äktenskapsform med homosexuella och de homosexuella får samma rättigheter som alla andra (vilket borde vara det viktigaste i allt detta)!

Jag bråkar vidare med designen på den andra bloggen och hör hur de debatterar bensinskatten i Sverige. En kvinna ringer in och tror på fullaste allvar att bensinskatten höjts för att ta in pengar vi förlorar på Vin & Sprit:s försäljning. Goddag yxskaft!
   En bensinkund beklagar sig över att han måste gå till jobbet nu istället för att åka bil. Min tanke är att om han kan gå till jobbet så ska han inte åka bil. Fint att se att bensinskatten fungerar på honom!

Klart att bensinpriset är väl högt nu och jag har ingen bestämd uppfattning mer än att jag vill se mindre bilanvändande. En åtgärd jag skulle vilja se är någon slags subvention för taxiresor. Företrädesvis miljövänliga sådana. Om människor som bensinkunden ovan går till jobbet, affären etc, och sedan kan ta en taxi om det blir akut är mycket vunnet. Utöver det måste givetvis tåget bli avsevärt mycket billigare och flyget måste definitivt rätta in sig i ledet till utsläppsrätter och andra skatter de idag krånglar sig undan.

Sedär, nu har jag fått ur mig lite frustration och kan återgå till de uselt programmerade mallarna på Blogger. Om några dagar ska det nog vara klart!

Det var varmt, varmare, bakugn förra veckan. Så vissa medieavdelningar har förståeligt svårt att fylla utrymmet med något. Ingen orkar ju göra något värt att sätta rubrik på i denna hetta. TV4-sporten letar efter sin heliga Graal som allt för ofta verkar vara inbördeskrig i vårt fotbollslandslag. Igår vinklade man Zlatans uttalanden. För en gångs skull ville ärke-tönten Patrik Ekwall tona ned det hela medan hans arvtagare Olof Lundh ansåg det jätteviktigt. Tänk om Lundh kunde hålla sig till journalistik, som han verkar vara bra på, istället för hans vilsna tyckande.

Aftonbladet drar upp gammal skåpmat man skrivit om flera gånger tidigare i form av Fredrik Ljungbergs 'extraknäck'. Dessutom påstår man att folk 'rasar' mot en B-kändis viktnedgång. Jag kikade in för att se hur anorektisk hon egentligen var (nyfiken som man blir och bromsar in vid en trafikolycka) men hon ser väl rätt okej ut. Problemet är snarare de gigantiska monstertuttarna som givetvis inte ändrat vikt nämnvärt. De gör att hon ser lätt bizarr ut och att resten av hennes kropp ser tanig ut. Storm i ett vattenglas alltså.

Nåja, veckan verkar börja något vettigare i alla fall. Det såg rånarna i Årjäng till. Och räcker inte det för att fylla utrymmet har det ju snöat i Norrland. Själv tycker jag att det var roligast att amerikanska forskare varnar för flip-floptofflor. 
   "om det gör extremt ont att gå i flip-flops ska man välja en annan sko" råder en expert.

Man undrar ju, när man ser bilden på några amerikanska militärbaracker, vem arkitekten är? Var han smyg-nasse månne? Var han hög? (De skall enligt uppgift ha uppförts på 60-talet.)

Jag vet inte riktigt hur arkitekter arbetar, men jag har väldigt svårt att tänka mig att man inte har koll på byggnaderna från alla tänkbara vinklar.
Eller var det så att det ritades ett L-format hus som den amerikanska militären sedan beställde fyra stycken av, och som man sedan placerade utan större eftertanke?

Här finns en drös av följdfrågor obesvarade. Vore detta i Sverige skulle jag kräva en full utredning. Nu är det bara att vänta och se om amerikanska militären sopar detta under mattan. Eller som det verkar, planterar bort detta problem. Hur de nu ska lyckas med det?

   

Den tidigare chefredaktören för Svenska Dagbladet, Svante Nycander, yrar om trosfrid. Om hur samhällsfreden måste tillgodoses i första hand. Det är Svantes ståndpunkt, hans val av sida.

Men det finns en sida till. Det är den som säger att något så föränderligt, något så påverkbart och varierande som samhällsfreden visserligen är viktig men knappast viktigare än de grundläggande demokratiska rättigheter vi har i det här landet.

För samhällsfreden kan se annorlunda ut vid varje givet tillfälle. Gränser flyttas fram, eller bak. Tolerans utökas, eller minskas. Det som kunde utlösa kravaller för tio år sedan gör inte en kotte upprörd idag. Min generation upprörs inte av samma saker som våra föräldrar. Samhällsfreden överlever alltså eftersom den är föränderlig. Men det som hela tiden består, och som allt annat inklusive samhällsfreden vilar på, är demokratiska rättigheter som yttrandefriheten.

Den gode Svante såg heller inget annat mål med Lars Vilks teckningar än att väcka uppseende. Att det inte fanns någon konstruktiv mening med dem. Det är tråkigt för Svante, för jag har en stigande känsla av att det är just den pågående debatten som ger Muhammedhunden mening.

 

(En inlägg i debatten jag läste nyss finner ni här. Det är speciellt det sista stycket som jag fastnade för.)

Så blev det som det borde vara. JK konstaterade att Lars Vilks teckningar inte är att betrakta som hets mot folkgrupp. Och någonting annat vore förstås en rejäl överraskning. Överraskande därför att ord i det svenska språket därmed skulle få en helt annan innebörd än vad många av oss tror att de har.

Anmälarna missar en viktig detalj i sammanhanget. För att det ska vara hets MOT en folkgrupp krävs ju att man eldar upp andra människor som inte tillhör den folkgruppen till att vilja gå till attack. Men i det här fallet är det ju endast muslimerna som blivit hetsade och uppeldade. Så vad handlar det om då? Hets AV en folkgrupp?

Missförstå mig rätt. Jag är helt för att Mahmoud Albede och de andra ska ha rätt att kräva prövning om ett lagbrott begåtts, men då får de tänka igenom saken ordentligt först och pröva rätt sorts lagbrott. Å andra sidan har den gode Mahmoud visat prov förut på att tala först och tänka sedan.

Det var så sent som förra året som han gick ut i ett öppet brev och krävde särlagstiftning för muslimer. I brevet skrev han att "egentligen borde alla lagar bearbetas eller anpassas efter behovet hos alla minoritetsgrupper i Sverige", vilket faller på sin egen orimlighet, men som ni kanske minns så nöjde han sig med att endast kräva den anpassningen för muslimer.

Jag ser med spänning fram emot nästa spontana ogenomtänkta förslag som Mahmoud Albede vill driva igenom. Det är ju inte utan att man drar sig till minnes Arne Ankas berömda citat: "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter."

   

Enköping brukar kallas för Sveriges närmaste stad. Man har rimliga avstånd till tre internationella flygplatser och Stockholm kan nås på under fyrtio minuter. Man har 3 golfbanor, borgerligt styre, ett fotbollslag i landets näst högsta serie men gångarna och trapporna kring stadens centralstation är också bland det skitigaste jag sett.

Kumla har problem med vandalisering, Hallsberg och Örebro stinker av urin. Storstäder som Stockholm lider av en helsickes massa klotter. Enköping framstår dock som Sveriges svarta får ? bokstavligt talat.

Trappan ned från perrongen såg ut som ett stort svart hål som bara väntade på att få svälja de intet ont anande resenärer som vågade kliva av i den lilla staden. Det tog några sekunder innan jag tog mod till mig och vågade mig ner i den illaluktande underjorden. En rask språngmarsch senare nådde jag ytan på andra sidan spåren och kunde andas ut.

Med på tåget fanns riksdagsledamoten Johan Pehrson (Fp). Om han steg av i Enköping så blev han uppslukad av kloakhålet, för jag såg honom aldrig komma upp på andra sidan. Undrar just om hans partikamrater i kommunen skulle ha gjort något åt situationen då?

Armen gör fortfarande lite ont men kortisontabletterna verkar hjälpa. Vad som inte hjälper är dock att jag gör saker med armen, som t ex att skriva i den här bloggen. Men, orden måste flöda och showen måste fortsätta. Om inte för min, så för din skull.

Nattens tråkigaste nyhet är denna!
Mest tråkigt därför att ett område med ett ganska skamfilat rykte nu sjunker allt lägre på popularitetsskalan. Nu går det inte längre att säga att Vivalla inte är sämre än något annat område. Det går inte längre att vifta bort det som händer där med att det händer saker i andra områden också. Någonting är på väg att gå väldigt snett i Vivalla. Nattens storbråk är bara ytterligare ett tecken på det. En del är förmodligen knutet till det knivmord på en 16-åring som inträffade förra året. Om torsdagens jättebråk är omöjligt att sia om, men det kommer definitivt att ta mycket kraft och pengar för att återigen upprätta Vivallas rykte.

Men för att väga upp det något (och för att befästa den här bloggens bisarra blandning av ämnen) tipsar jag om att det finns ett antal skatter nedgrävda i Sverige. Skynda er innan någon annan hinner före!

   

Nu börjar det blåsa snålt kring öronen på på alla illegala fildelare. (IDG, SvD, DN etc.)

Och gensvaren från alla hycklande fildelare har inte låtit vänta på sig. Man går man ur huse på bloggar och forum för att överträffa varandra i bisarra liknelser och förklaringar på varför förslaget är idiotiskt. Jag såg till och med någon bloggare som jämförde det med om Konsum skulle sluta sälja knivar på grund av mordrisken. Jag får lite sandelådevibbar av sånt där. Men tack och lov är det inte alla som reagerar så instinktivt och juvenilt.

Det första som slår mig när jag läser om förslaget är att det låter fruktansvärt amerikanskt. I Usa har man ett rättssamhälle idag som försöker att skuldbelägga så mycket och så många som möjligt. Detta eftersom man upptäckt att de löjligt hårda straffen inte har någon större verkan på den som begår brottet. Så istället för att hitta nya vägar väljer man att hitta fler att straffa runt omkring gärningsmannen. Inte så värst genialt!

Det är lite samma sak med de slutsatser som hovrättslagmannen Cecilia Renfors kommit fram till i sin utredning. Sverige har svårt att påverka illegalt fildelande bland privatpersoner så därför är Cecilias briljanta lösning att hota om att straffa fler. Briljant, Cecilia! Man undrar ju om hon haft mycket kontakt med amerikanska anti-piratorganisationer? För enligt förslaget så är det dessa som kommer att få peka ut vilka privatpersoner som skall "avrättas".

Jag är dock alltid av åsikten att rätt ska vara rätt. Och i sammanhanget är det också berättigat att ge en känga till illegala fildelare där ute. Man har i regel som illegal fildelare en mängd olika lama bortförklaringar och försvar till sitt handlande, ofta på gränsen till filosofiska, men aldrig ett erkännande att man faktiskt också begår en olaglig handling. Men vad det egentligen handlar om i grund och botten är vanlig jävla mänsklig girighet. Ni vet sånt som har startat krig, orsakat mord och som håller en stor del av världen i ett järngrepp av fattigdom och svält.

Såvitt jag minns har vi svenskar det billigaste bredbandet i europa. Fler och fler får tillgång till snabba hastigheter. Fler och fler har upptäckt hur enkelt det är att få tag i precis det man vill ha för stunden. Idag mättar vi våra behov med en knapptryckning. Människan går i regel efter minsta motståndets lag, och när man har vant sig vid det enkla och bekväma som fildelningen ger upphov till är det fullkomligt naturligt att vilja försvara den möjligheten. Men det innebär inte att vi borde göra det!

I början på 90-talet gick det en ganska hetsig debatt om piratkopiering. Anledningen till att politiker och samhälle inte ingrep då var att mjukvaruindustrin ännu inte handlade om så mycket pengar som det gör idag. Men den stora skillnaden var att då hycklade man i regel inte som fildelare (eller piratkopierare som man kallades då). Man sa visserligen precis som idag att företagen är onda och tjänar för mycket pengar och dessutom på fel sätt, men man försökte aldrig att hävda att man inte gjorde något fel som piratkopierade.

Så, det finns alltså lika rabiata personer med skygglappar på båda sidor. Men det förhindrar mig inte från att påpeka när någon av dem lägger fram ytterligare tokigheter. Så alltså i fallet med Cecilias utredning.

Spontant kan man kanske tycka att det är rimligt att internetoperatören sätter stopp för kriminella aktiviteter! Precis som det vore rimligt att restaurang-ägaren sätter stopp för de som vill sitta inne på krogen och sticka sprutor i armen.

Men det faller på ett par punkter.

   Vi har (tack och lov) inte skyldighet att ingripa när ett brott begås (även om Kd försökte införa det häromåret), det måste givetvis gälla företag precis som privatpersoner. Sedan kräver detta övervakning av allt privatpersoner gör på internet. Och hur mycket jag än avskyr ordet kränkning så är väl denna åtgärd minst lika illa som övervakningskameror och telefonavlyssning?

   Och ska vi verkligen ge anti-piratorganisationerna mandat och rättigheter att få bugga våra nät? Inom alla andra områden (i stort sett) överlåter vi brottsbekämpning till rättsväsendet. Ska vi nu rucka på den trygga rättsgrunden och låta kommersiella intressen rota fram brottslingar? Vi kanske ska låta Stenbeck-gruppen finansiera sveriges poliskår. Ericsson kan förse dem med den bästa elektronsika utrustningen. Sälj sedan ut domstolsbefattningar på Tradera och släpp sponsring på advokaternas kavajer fri!

Det går inte att genomföra detta utan att ändra på integritetsskyddande lagar i samhället i stort. Inte om man vill behålla någon slags trovärdighet som beslutsfattare och människa.

Och en sista intressant detalj är att ett av de stora problemen för användarna är de krångliga avtalsvillkoren och digitala skydd som t ex DRM. Dessa saker vill Cecilia inte göra något åt utan lämnar det ansvaret på företagen som skapat dessa idiotiska fenomen. Genialt Cecilia!

   

På Radio Örebro idag fick den hårt kritiserade Torbjörn Karlgren försöka förklara varför det var rätt av honom att publicera såväl namn, bild samt sina egna ofriserade åsikter om den numera dömda mördaren Mattias Nilsson, och han skaffade inte direkt nya anhängare till sitt läger.

Det kändes uppenbart när jag lyssnade på Torbjörn Karlgren att han nästan försöker hämnas någon eller något genom sin hårdnackade inställning. Det känns också uppenbart att han är dålig på att förstå människor, deras handlingar och de psykologiska mekanismer som ligger bakom.

Det är alltså den här krönikan som orsakat uppståndelse i skuggan av Muhammed-karikatyren.

Jag förstår verkligen viljan att säga: Du är dömd för ett brott. Nu ska du straffas utan pardon. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter när brottets natur ter sig för grovt. Därför hänger jag ut dig!

   Jag förstår verkligen den impulsen! Men sådana impulser bör man inte agera på i ett civiliserat samhälle, speciellt inte när man sitter i den positionen som Torbjörn gör.

Det är inte svårt att inse att även om Torbjörn Karlgren säger att han gör det för offret, så verkar den största drivkraften ligga i att han gör det mot brottslingen. Alltså en slags hämnd, och då har han gått för långt. Inte bara som journalist utan även som människa.

   Han skriver i sin krönika att "jag är inte särskilt blodtörstig", men efter att ha hört radioprogrammet och läst hans krönika igen tycker jag att det mesta talar för motsatsen. Den är en orgie i dåligt ordförråd, snaskiga detaljer och framförallt ofriserade primitiva åsikter som kommer av något slags raseri som inte borde höra hemma i en seriös journalists arbete! Det är så att man börjar fundera på om Torbjörn håller på att tappa greppet?

Beroende på hur man mäter hade denna blogg mellan 121 och 143 besökare veckan som gick. Toppnoteringen var faktiskt igår då en dryg tredjedel av veckans total kikade in. Förhoppningen är att en del av er blir kvar ett tag. Och låt er inte avskräckas av att jag har ställt in att alla kommentarer måste godkännas. Det är (nästan) enbart för att jag hade problem med spam för en tid sedan.

Gårdagens toppnotering nåddes efter ett SD-kritiskt inlägg. Att det kom så många besökare kan givetvis bero på fler faktorer, men eftersom det är bra att hålla fast vid ett vinnande koncept kör jag ett varv till med anti-SD propaganda. Här är ett litet segment jag valt att kalla:

Varför jag aldrig skulle kunna bli SD-sympatisör

• Det handlar mycket om "det svenska" för SD. Och även om jag gillar sådana där typiskt svenska saker som midsommar, köttbullar, Tre kronor och så vidare, så är det inte hela världen om Mustafa krockar med midsommarstången, äter upp köttbullarna och sedan (efter nubben) sätter krokben för Tre kronor i finalen mot finnarna. Om 50 år kommer nämligen det att vara typiskt svenskt. Det genuint svenska och vår kulturella särart (om man nu tror på sådana koncept) har hela tiden ändrat sig - och då ofta genom influenser utifrån! Så skicka hit några thailändare, ett par irakier, en grek och ett gäng afrikaner så ska vi nog kunna få fart på både midsommar och den löjligt o-firade nationaldagen!

     

• Vi ska ut ur EU (men behålla samarbetet) och vi ska stänga gränserna (men först efter att vi kastat ut Samerna). Jag har sagt det till SD-nissar och andra förut - min framtidsvision är inte att människor hittar fler och fler skillnader mellan sig och sluter sig i mindre och mindre grupper. Jag vill se en strävan mot att upptäcka likheter. En strävan mot färre gränsdragningar. Och framförallt att inse att det endast finns en grupp - Människor! Det tycker jag är en finare princip än den nationalistiska principen som SD håller fast vid. Snacka om bakåtsträvare!

     

• "...ett folk vore inte vad det är utan sitt land."
  Skitsnack. Titta på Palestinierna & Judarna! Men utöver det så är jag som sagt långsiktigt mer intresserad av människor än folkslag!

  
  

  Och är du som läser detta fotbollsintresserad kan jag ge dig ett argument till. Jag citerar Aftonbladets Simon Bank som efter träningslandskampen mot USA gjorde följande reflektion:

  "I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic. Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar."

  
  

  Å andra sidan kanske Sverigedemokrater gnolar på "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid...?"

"Vi har ingen användning för såna i det här landet!"

Det var Tobias ord när Sverigedemokraterna kom på tal under lunchen idag.

Han sa inte "dom är dumma i huvudet" eller "Skjut dom jävlarna" eller bara "de är idioter". Han bara konstaterade kallt att de inte är till någon nytta.

Tittar man runt på diverse SD-relaterade sidor på internet kan man se flera texter där författarna anser att den nya stormen kring Nerikes Allehanda är det som slutligen kommer att få SD att lyfta i opinionsundersökningarna. Det är lite kusligt när man läser att de bara gått runt och bidat sin tid och hela tiden tänkt att snart slår vi tillbaka mot er era jävlar!

På SDBlogg.se hittar jag följande i kommentarerna till ett inlägg:

"Vi kan inte hålla på att dalta med problemen som regeringspartierna och median gör. vi måste talla klarspråk och agera med en sann passion som visar ut åt folket att det här är något skamligt och förkastligt som vi inte tänker finna oss i längre. "

Genom att vara så aggressiva mot muslimer och andra folkgrupper så har de just bevisat att det finns galningar och fundamentalister överallt. Även i vårt lilla avlånga land. (Sedan kunde man ju önska sig att fosterlandets försvarare lärde sig att stava på fosterlandets språk men det verkar vara att begära för mycket!)

Men de som ger mig största rysningarna är de som är betydligt smartare än puckot ovan.

När de är mer kallt beräknande men med precis samma hat som sipprar fram:

"Även om jag känner likadant är jag ändå inte så säker på att det är smart att uttrycka sig grovt. Media förmedlar nämligen bilden av oss till allmänhetenoch de kan då lätt förmedla bilden av sd som ensamling obildade burdusa typer. Därför säger jag: Professionell i alla lägen. PROFESSIONELL I ALLA LÄGEN!!!"

Ibland är det riktigt jobbigt att vara liberal och stå för att alla ska få ha åsiktsfrihet. Det är inte muslimerna som får mig att vackla ibland från den ståndpunkten, där har jag viss förståelse för att det många gånger ligger flera hundra år av kulturskillnader emellan. Jag vacklar istället när människor som borde veta bättre, och som är formade från början med mänskliga rättigheter, börjar höja sina röster utav rädsla och okunnighet.

Det kanske är som Tobias sa, att vi inte har någon vettig användning för dom. Så vad gör vi med dom?

 

Relaterade länkar:

Om SD

Om den senaste muslimska folkstormen

Om Sveriges ståndpunkt i frågan

Att migrera från Windows till Linux är inte helt problemfritt. Jag har skrivit en del inlägg om det tidigare och de som redan gjort det vet att fallgroparna är många. Gör man dessutom något olagligt kan man riskera att få allt hårt arbete ogjort.

En administratör av en BitTorrent-tracker dömdes förra året för anstiftan till upphovsrättsbrott i Usa. Han är helt inställd på att ta sitt straff sånär som på en liten detalj. Han måste köpa och installera Windows om han vill kunna använda sin dator. Myndigheterna måste kunna installera ett program som övervakar hans internetanvändande och det programmet finns inte i någon Linux-version. Killen har överklagat just denna lilla detalj och jag önskar honom lycka till. Men det här fick mig att fundera vilka andra bonusstraff man skulle kunna införa.

Varför inte porrblaskor med bilder på pensionärer som obligatorisk kvällslektyr för dömda pedofiler? Eller vad sägs om könsbyte för de som döms för hatbrott mot homo och bi-sexuella?

En annan höjdare skulle vara att förbjuda alla skattebrottslingar att använda miniräknare.

Hur som helst öppnar detta dörren för nya spännande domar i landet där allt är underhållning och allt är möjligt. Kanske innebär detta den största kommersialiseringen av rättsväsendet sedan Judge Judy? Only in America, baby!

Nyheten hittade jag här.

TV-krönikören i Aftonbladets TV-bilaga, Kerstin Hallert, har flera gånger de senaste åren klagat över att TV idag fortfarande anses vara skräpkultur i hög grad. Som daglig TV-tittare har jag viftat bort hennes irritation som överdrivet effektsökeri. På sistone har jag fått omvärdera den åsikten.

Det är förvånansvärt många omkring mig som numera ordentligt poängterar att de minsann inte tittar på TV så ofta, eller alls, så fort jag nämner något jag sett eller fått höra av dumburken.
   Själv går jag knappast runt och skryter med att jag tittar på TV, men för dom är det tydligen viktigt att slå på stora trumman. Precis som om det vore fint och speciellt att i n t e titta på TV.

Det finns ett par olika typer av hycklare i den fåran. Dels har vi de som vill framhäva att de ägnar så mycket av sin potentiella TV-tittartid åt vettiga saker som att promenera, gå på teater (här är även bio ett bra kulturellt alternativ), läsa eller mata guldfisken. Att de sedan köper, eller hyr, filmer och hela TV-serier på DVD och använder den där TV-fria tiden till att titta på dem är ju inget annat än hyckleri och förnekelse. Helt plötsligt har fulkulturen blivit acceptabel bara genom att man själv har valt när man vill titta.

Den andra typen av hycklare är snäppet värre. Det är de som säger att de extremt sällan tittar och om de gör det så är det bara viktiga saker. (Viktiga är i dessa fall ofta nyheter eller program för specialintressen). Många av dessa människor halvskojar sedan i nästa andetag om att de funderar på att kasta ut TV-apparaten.
   Men sanningen om dessa människor är att de tittar bra mycket mer på TV än de vill kännas vid. Konfronterar man dem någon gång så är just det tillfället ett undantag och de behöver inte titta på programmet. Som om vi andra har ett tvångsmässigt TV-tittande. Det är det i och för sig många som har men jag känner i alla fall ingen som inte kan stänga av TV:n om det verkligen skulle behövas.

Så varför, efter femtio år, är denna multifunktionella konstruktion fortfarande sedd som kulturens fula ankunge? Varför, likt onani, är det något som alla gör men få talar om i många kretsar? Varför är ett TV-pris fortfarande en leksak i jämförelse med en guldbagge? Är det lättare att vara skådespelare eller regissör på TV?

Skolan förstod tidigt hur bra TV kan vara. Under sent åttiotal fick vi ofta undervisning via TV. Låt gå att en hel del kom från videokassetter men det var likväl ett gott betyg till TV-apparaten. Och visst såg vi en del utsändningar från Utbildningsradion! Generationen före mig fick dessutom avbryta lektioner för att se Ingemar Stenmark svischa ned för backen. Vilken förälder skulle tillåta att en skola gör något sådant idag?

Så rimligtvis borde TV idag vara mer accepterat eftersom vi är ett par generationer som hunnit växa upp med den såväl hemma som i skolan. Hur går man från det till att helt plötsligt börja skämmas för den?
   Jag har en gissning som handlar om nördar, dokusåpor, såpor och annat, men den håller jag för mig själv tills jag hört några andra teorier. (Men mest för att jag vill återgå till TV-apparaten nu). Vad säger ni andra?

Alla som har hittat "sin" musikgenre och sina favoritartister förbrödras med människor med samma smak och ser ned på dom de inte kan frälsa. Med vissa variationer förstås.
Hårdrockarna ignorerar oftast oliktänkande, syntharna och svartrockarna håller sitt förakt inom gruppen, jazz och soul-fanatikerna är övertygade om att deras genres rika historia ska övertyga de ofrälse och så vidare. Man kan fortsätta så för varje musikstil.
Men värst är popsnörena. Dom som fullständigt snöar in på alternativ musik.

Alternativ musik är nu för tiden, om inte mainstream, så i alla fall bra mycket större än att det borde få kallas just alternativ musik. Ta indiepop till exempel. Det är något av det finaste man kan lyssna på enligt popsnörena. Eller Håkan Hellström. Alla popsnören vet var de befann sig när han först gjorde sin hemska stämma hörd. Dessa båda fenomen är alldeles för kommersiella för att ens komma i närheten av alternativ-begreppet idag.

Det som mest irriterar med dessa popsnören idag, förutom att de tenderar att vara väldigt elitistiska, är att de fortfarande inte fattar att de inte längre är en obskyr lite skara som älskar musik mer än någon annan. De fnyser föraktfullt åt recensenterna, precis som vi andra, men utan att inse att recensenterna är likadana popsnören som de själva är.

Delar av "min" musik, synth och metalbanden från 80-talet, är nutidens alternativa musik. På communityt Helgon står följande på framsidan,
"Tanken är att Helgon.net skall vara ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar."
Det känns skönt att vara "alternativ", för nu kan jag börja se ner på popsnörena när de vinglar in och ut ur mainstream-fåran.

Det började hemma vid busshållplatsen där en tjej kom fram till mig. Hon var klädd i en gammal fleecejacka. Hon hade stripigt hår, stora nariga läppar och sönderkliade eksem på hakan. Dessutom pratade hon som om hon hade ett IQ-värde under snittet.
"Kan du göra mig en tjänst" frågade hon.
En tjänst?? Varför kallas det alltid för en tjänst när det handlar om pengar. Dessutom pengar som man aldrig lär se röken av. Vill man ha pengar är det ett lån, ingen tjänst!

Att det rörde sig om pengar i någon form var bara en kvalificerad gissning, men den blev strax bekräftad.
"Det har krisat sig på morgonen. Skulle du kunna tänka dig att dra ditt busskort två gånger?"
Jag hasplade snabbt ur mig en lögn om att jag bara hade för en resa på busskortet. Svenskar säger aldrig som det är. Vi har inget civilkurage i det här jävla landet. Det är alltid jag har inte tid och jag har inte råd aldrig jag har inte lust eller jag vill inte.
Och så var det. Jag ville inte betala en resa åt henne. Men istället ljög jag och stod sedan och var nervös för att hon skulle upptäcka min lögn. Det är väl den stora nackdelen med lögner: man kan aldrig slappna av.

Jag slank in på kiosken vid centralstationen där dottern till en av de anställda (eller ägarinnan?) höll på att drillas bakom kassan. Jag hoppas för hennes egen skull att det bara handlar om sommarjobb. För maken till maskinbeteende brukar man inte se hos personer med mindre än fem år på samma ställe.
Ingen ögonkontakt, samma torra fraser till varje kund och inte så mycket som ett leende. För att jobba i någon slags butik bör du ha åtminstone något av de kriterierna rätt. Jag tycker lite synd om tjejen, hon var ful också!

Innan jag kom till kontoret passerade jag den stora postcentralen. På en gräsbeklädd sluttning ner mot vägen har någon placerat en vit anka av något konstgjort material. Förmodligen stulen ur någon trädgård. En bit ifrån ankan stod en stor kruka med påskliljor. På det stora hela en ganska bisarr installation.
"Konstiga människor" tänker jag och skyndar vidare. Fast det lustiga i sammanhanget är att jag är rätt konstig själv. Go figure!