Slaskbloggen

Alla som har hittat "sin" musikgenre och sina favoritartister förbrödras med människor med samma smak och ser ned på dom de inte kan frälsa. Med vissa variationer förstås.
Hårdrockarna ignorerar oftast oliktänkande, syntharna och svartrockarna håller sitt förakt inom gruppen, jazz och soul-fanatikerna är övertygade om att deras genres rika historia ska övertyga de ofrälse och så vidare. Man kan fortsätta så för varje musikstil.
Men värst är popsnörena. Dom som fullständigt snöar in på alternativ musik.

Alternativ musik är nu för tiden, om inte mainstream, så i alla fall bra mycket större än att det borde få kallas just alternativ musik. Ta indiepop till exempel. Det är något av det finaste man kan lyssna på enligt popsnörena. Eller Håkan Hellström. Alla popsnören vet var de befann sig när han först gjorde sin hemska stämma hörd. Dessa båda fenomen är alldeles för kommersiella för att ens komma i närheten av alternativ-begreppet idag.

Det som mest irriterar med dessa popsnören idag, förutom att de tenderar att vara väldigt elitistiska, är att de fortfarande inte fattar att de inte längre är en obskyr lite skara som älskar musik mer än någon annan. De fnyser föraktfullt åt recensenterna, precis som vi andra, men utan att inse att recensenterna är likadana popsnören som de själva är.

Delar av "min" musik, synth och metalbanden från 80-talet, är nutidens alternativa musik. På communityt Helgon står följande på framsidan,
"Tanken är att Helgon.net skall vara ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar."
Det känns skönt att vara "alternativ", för nu kan jag börja se ner på popsnörena när de vinglar in och ut ur mainstream-fåran.