Slaskbloggen

Ok. Nu var det visserligen inte av gårdagens test de svarta hålen skulle komma. Det får vi oroa oss för när de ska försöka få de där protonerna att krocka. Eller, nä. Jag kommer inte oroa mig då heller. Däremot kommer jag vara ruskigt nyfiken på resultatet. Jag önskar att jag kunde få sitta med i deras kontrollrum och följa dramat på monitorerna. Finns Higgsfältet? Det är det som är den stora frågan. Och om det finns, vad gör vi sedan? Vad är nästa steg? Det undrar jag!
   Annars är det ju inte utan att man tänker på sägnen om Ikaros när man läser om protesterna. Har forskarna i Cern drabbats av liknande övermod?

I övrigt var det en vandring mellan himmel och helvete igår. Nu vet alla att det tar ungefär en kvart mellan de båda motpolerna. Kan vara bra att veta för den som tror att den kan rymma från den ena till den andra.
Jag syftar förstås på matchen mellan Sverige och Ungern igår.
   Backlinjen var långsam och omständig. Nykomlingen Holmén såg ut att studsa mellan ungrarna som en flipperkula och var i det läget inte ens av Allsvenskt material. Och på topp sprang en Zlatan som inte lyckades med någonting denna kväll.

Men det var i första halvlek. Efter pausen kom spelarna ut och spelade successivt upp sig. Nja, de flesta i alla fall. Zlatan var fortfarande lika blek. Ralf Edström var kanske lite väl hård i sin kritik, men bara baserat på matchen igår är det nog Zlatan som bör fundera på att lugna ned sitt humör med lite trädgårdsarbete.
   Samuel Holmen piggnade till och började ta för sig ungefär när resten av laget gjorde det. Källström var ett piggt hot framåt och när det gällde en viss Henrik Larsson skulle ungrarna ha kunnat travestera Thierry Henrys uttalande efter Champions League-finalen 2006.
   "Alla pratar om Zlatan, men vi såg inte honom i dag. Vi såg Henrik Larsson..."

Slutligen förtjänar Andreas Isaksson ett omnämnande för en utmärkt insats i målet utan att göra de där riktiga TV-räddningarna som skulle ha fått superlativen att hagla. TIllsammans med Larsson och Källström var han Sveriges bästa spelare igår.

Annars var nog Sportblaskan det sämsta igår. De fortsätter att agera slaskreportrar istället för att vara journalister. Det känns bara pinsamt när Robert Laul försöker göra något av att Lagerbäck (som vanligt) försökt ropa ut lite direktiv till spelarna. I hans version i jakten på att sticka ut och att locka läsare, skällde Lagerbäck tydligen ut Petter Hansson. Det blir bara mer och mer pinsamt att läsa det där huvudstadsbladet.

 

Okej, semestern varade längre än väntat men det behövdes. Kommer förmodligen lägga upp lite bilder från den imorgon.

Idag nöjer jag mig med att konstatera att valet av lagkapten för landslaget var klockrent. Henke har varit min kandidat hela tiden. Man kan dock fråga sig om bytet av lagkapten samt det faktum att man provar nya uppställningar gör att Linderots plats i landslagstruppen är tveksam på sikt? Ses han nu som någon som kan ramla ur truppen på grund av sina skadeproblem? Det verkar så också med tanke på att han inte spelades i EM trots att han var tillbaka från skadan. Jämför med hur Ljungberg har matchats trots att han 'alltid' varit mer eller mindre skadad.

I övrigt hoppas jag att de fortsätter med alternativ-uppställningen 3-5-2, kanske inte nödvändigtvis i lördagens VM-kvalmatch men i kommande matcher. Vi kunde lika gärna ha vunnit Frankrike-matchen och för att vara första gången man provade uppställningen så var resultatet utmärkt.

Men som vanligt måste Aftonblaskan förstora upp saker och ting för att göra en "nyhet" av en meningsskiljaktighet. Tänk om de kunde ägna sig åt att rapportera sakligt någon gång istället för att leta rubriker och lösnummerköpare. Det var inte så värst många år sedan jag läste Atfonblaskans sportsidor flitigt och faktiskt tyckte att deras artiklar var givande. Nu är det mest ett evigt skummande och läsande mellan raderna för att få reda på vad som hänt. Tråkigt.

Äntligen kom beskedet från Anders Svensson. Nu sitter nog Svenssoniter och andas ut samtidigt som det kokar av ilska hos Källströmisterna. "Källström får fortsätta att bli utmobbad", tänker de nog. Men det är ju inte det det handlar om. Jag minns de magra åren under åttiotalet. Vi hade toppspelare även då men misslyckades gång på gång.

Det Lagerbäck har gjort är att skapa en sätt att spela som ger framgång (åtminstone i kval). Och som alltid handlar det om kompromisser. Sätter man laget i första rummet måste individen få stryka på foten. Svensson har uppenbarligen passat bättre in i lagets spel än vad Källström har gjort. Därför har han spelat mer. Och så vill åtminstone jag ha det. Speciellt när jag tänker tillbaka.

Jag tar hellre tio mästerskap på rad där vi i alla fall har chansen, än att få en sommar var tjugonde eller i värsta fall som det varit nu - vart fyrtionde år. Jag har fan inte tid att vänta på det. Därför gillar jag Lagerbäck. Han har tagit oss till festerna. Sedan må det göra ont så in i helvete av att åka ut, men hellre det än att inte få vara med och festa alls.

Och apropå ingenting alls. Slaskbloggen fortsätter denna vecka att göra reklam för Retroguiden. Bloggen som minns dina gamla spel, visar dig några du missade och ger dig glimtar från retroscenen. Idag är det skrattretande arkadaction i form av Cadash (Megadrive) som gäller.

Tittar man i bloggosfären är det i viss mån samma infantiler som började prata om EM-guld efter Greklandsmatchen som nu skriker efter hela lagets avgång efter en (1) plattmatch. Låt vara att det var en extremt viktig plattmatch, men ändå.

Vi som följer landslaget har otroligt mycket känslor investerade. Vi blir lyriska och vill hylla någon när vi vinner. Och likaledes kräver vi någons huvud på ett fat om vi förlorar, allt för att vi har så svårt att hantera så starka känslor. Sedan förstärks givetvis känsloutbrotten ju viktigare matchen är och vips har vi tappat möjligheten till nyktert och analytiskt tänkande och agerar istället nästan uteslutande på våra känslor. Sådant här kan till viss del även skönjas hos medias påstådda experter och krönikörer.

Själv har jag ont fortfarande. Och jag är så ruskigt besviken på spelarna. Men att gå från det till att vilja kasta ut större delen av laget till förmån för yngre orutinerade förmågor har i alla fall jag sinnesnärvaro till att inse att det är befängt. Så långt styr inte mina känslor över mig. Visst ska landslaget förnyas men det håller redan på att hända. Sebastian Larsson är med i truppen. Sådana som Markus Berg och Fredrik Stenman var med i diskussionerna inför EM. Dessutom har vi ett U21-lag som presterat imponerande resultat mot toppnationer som Frankrike, Holland och Portugal nu under våren.
  
Redan har vi fått avskedsbesked från Marcus Allbäck och Niclas Alexandersson. Det är inte omöjligt att det kommer fler i form av Anders Svensson och Fredrik Ljungberg. Då finns det platser som måste fyllas. Men det vore ett kardinalfel om Lagerbäck bytte ut spelare bara för att de har nått en viss ålder. Prestationsförmågan måste vara det som avgör.

Lagerbäcks fortsatta vara eller icke vara i landslaget är jag tveksam till. Jag skulle gärna se någonting nytt, varför inte testa utländskt igen? Men absolut inte för att jag klandrar honom för gårdagens förlust.

Enligt Aftonblaskan sa han att "det kanske är en mental faktor" att de inte pressade. Det är första missen av Lagerbäck. För om något så sitter problemet från igår mentalt. Europeiska toppspelare och dito medelklassspelare agerar inte som en blåbärsnation helt plötsligt utan att det hänt något på den mentala biten. Kan Lagerbäck inse det och lösa det problemet har jag inga problem med att han sitter kvar.

Sen är det roande läsning att se "experternas" kommentarer. Som om Zoran Lukic skulle vara någon självklar expert med pondus. Men jag tycker att Pelle Blohm sammanfattar det bra:
"...jag tycker man gör det lite för enkelt för sig om man, nu efter ett dåligt mästerskap, ska sparka honom. Man måste ha en djupare diskussion än så."

Men det är klart, när man har så mycket känslor investerade är det ruskigt svårt att föra en djupare diskussion.

Zlatan spelade från start vilket var nödvändigt. Tyvärr stod han inte att känna igen. Urusla mottagningar och lika dåliga passningar präglade vår storstjärna under i stort sett hela matchen. Och när hans medspelare runt omkring sökte honom i första hand så dog alldeles för många svenska anfall innan de ens hann starta.

Men det var inte Zlatans fel att vi förlorade. Det var elva spelare i första halvlek som inte förmådde få tag i sina motståndare. Pressen var stundtals obefintlig. Om det var någon slags taktik från Lasse Lagerbäck att vänta in motståndarnas misstag, mental låsning hos spelarna eller ett överlägset bolltrillande Ryssland låter jag vara osagt.
Men intressant är att när Sverige väl stressade ryska backar och målvakt till långa uppspel så rann bollen oftast ut över kortlinjen och vi kunde börja om.

Pajasen Olof Lundhs slutsats var i alla fall klar efter matchen. Lagerbäck har satsat på för gamla spelare. Jag är ganska övertygad om att det är de bästa spelarna som finns i landslaget och när man som Lundh saknar djupare analytisk förmåga är det nästan bara truppen han kan skylla det hela på.
   Men finns det någonting som på förhand inte kritiserades så var det truppen. Den 13:e maj skrev Lundh själv orden "Rätt uttagning" i en krönika på Fotbollskanalen. Idag är det alltså andra tongångar.

Nej, jag tycker inte att det fanns något större fel i spelarmaterialet. Men två saker verkar tydliga.

   1. Sveriges defensiv är överskattad. Jag var irriterad på Petter Hansson efter Spaniens vinstmål och han var ännu värre vid Rysslands 1-0. Mellberg håller en hög jämn nivå men han behöver någon likvärdig berdvid sig. Tyvärr varierar Hanssons insatser allt för mycket.

   2. För första gången verkar Zlatan oumbärlig för ett svenskt anfallsspel. Och när han har en dålig dag då förvandlas Sverige till en blåbärsnation som sätter upp läger utanför eget straffområde.

Expressen försöker i sann populistisk anda kräva Lagerbäcks avgång. Detta med en webb-enkät i ryggen. Det känns inte ens nära.

I Aftonbladet vidrör Jennifer Wegerup lagets höga medelålder vilket förstås inte är orsaken till misslyckandet, men i samma mening nämner hon också alla skador och skavanker. Chippen såg ut att vara i kanonform och tillsammans med Alexandersson var sveriges högerkant den starkaste. Båda försvann och med Zlatans knä att hämma anfallet gick det som det gick.

Det återstår att se om Lagerbäck siktar vidare, men vi kanske ska ge honom, och spelarna några dagar att ladda om. Just nu är det som Lena sa: Det gör ont!

Det finns en liten pajas på i stort sett varje sportredaktion. Sådana där som försöker vara tyckare med pondus men som bara framstår som larviga.

Aftonbladet har Peter Wennman och Lasse Anrell som är gamla i gemet, men det finns även ett par kronprinsar där.

TV4 har skaffat sig clownen Olof Lundh. I halvtid mot Ryssland levererar Hans Backe flera isniktsfulla kommentarer. När så frågan om vad som gått snett som hastigast går över till Lundh hasplar han ur sig:
   -Eeeeh, ja det är lite för många långa uppspel från Sverige.
Det är det bästa "tyckaren" Lundh mäktar med. Jag har sagt det förut och säger det igen, karln ska hålla sig till journalistiskt arbete och överlåta analyserna till de verkliga experterna.

Jag har petat in en ostig potatisgratäng i ugnen och ska snart till att steka biffen. Stämningen här hemma är på topp inför slaget ikväll. Sara ligger på soffan och tar sin vanliga siesta medan Sisko är i full färd att massakrera varenda plastpåse han hittar.
   Jag läser att över 8000 röstande på Aftonbladet vill se Sebastian Larsson från start. Nåja, det kommer aldrig att hända. Sebastian är ny för fansen och ända sedan tidernas begynnelse har människan velat skynda på det nya. Oavsett om det varit bra eller ej.

Men så inser jag att jag också vill ha en förändring mot det nya. Men en dåres envishet har jag i samtal försökt föra fram hur illa Mikael Nilsson passar på vänsterbacken. Ett tydligt tecken var i matchen mot Slovenien när han inte kunde bryta enkelt med vänsterfoten utan var tvungen att vrida hela kroppen så att han kom åt med högerfoten. Då var spelaren redan förbi honom. Sådant där funkar inte på internationell nivå.

Därför vill jag ha in det nya. Vi har en naturlig vänsterback i form av Mikael Dorsin som har gjort utomordentligt ifrån sig mot bra motstånd. Men jag vet ju hur försiktig Lasse Lagerbäck är. Precis som han är med Sebastian Larsson. Dock är inte vårt högermittfält lika akut som vänsterbacken. Därför är det en stor skillnad på nytt och nytt.

Lagerbäck gör faktiskt helt rätt om han satsar på Johan Elmander mot Ryssland. Minns att det var på just den positionen Elmander slog igenom i landslaget. Om jag inte minns helt fel var det mot Paraguay i VM-06. Och det om något är ett tecken på att Sverige går för seger. Det är allt jag begär, oavsett utgången av matchen.

För det är efter EM vi ska tjata om snittåldern. Det är efter EM vi kan kalla Lagerbäck enkelspårig och envis för att han inte släpper fram de yngre. Då är det dags för nya namn. Det är då Sebastian Larsson kommer in på allvar.

3-1 sa jag innan EM. Det var mer en slags nostalgitippning än något annat med tanke på matchen mot ryssarna 1994. Efter att ha sett hur det ser ut blir jag mer och mer tveksam. Jag börjar luta åt att vi kanske får vara glada åt oavgjort. Det hemskaste i allt detta är att det mycket väl kan hänga på huruvida Zlatan spelar.

Jag hade hoppats att han inte skulle vara en sådan frontfigur i de matcher vi spelat. Det kan låta konstigt vid första anblick men jag ska försöka förklara vad jag menar.

   I Aftonblaskan skriver Jennifer Wegerup idag om att hon hoppas att Zlatan fortsätter skina och tar oss till kvartsfinal. Ser vi tillbaka lite så var det Zlatan (egentligen Henke) som knäckte grekerna. Jag håller inte med om att de är EM:s sämsta lag men jag tror att Sverigematchen knäckte dem och att Ryssland drog nytta av det. Så, Zlatan och Henke gav Sverige 3 poäng.

Mot Spanien var Zlatan sånär att ge oss en pinne men vi såg ju alla hur det gick när han byttes ut och Rosenberg kom in. (Allbäck någon?)
Vi kan prisa de övriga spelarna till höger och vänster (Anders Svenssons första och Olof Mellbergs andra halvlek t ex) men faktum är att vi utan Zlatan inte var speciellt nära. Man kan prata hur mycket man vill om en taktik som var i det närmaste perfekt när alla ändå kunde se att det var otroligt små marginaler som räddade oss. Spanien var bättre, inget snack om det.

Mot Ryssland förväntar sig återigen människor att Zlatan ska fixa biffen. Men är det ingen som ser svagheten i det resonemanget? Det är ju inte nu Zlatan ska avgöra för oss. Det är inte nu han skall bära laget på sina axlar. En duktig stjärna gör inget lag. Titta bara på Rumänien (Mutu), eller Tjeckien (Koller) eller varför inte Schweiz (Frei)?

Sveriges styrka i tidigare turneringar har ju varit att vi fixat gruppspelet på att de övriga spelarna spelat på topp, eller höjt sig eller helt enkelt var jävligt bra då. Det är sedan, i kvartsfinal, som vi har behövt en sådan som Zlatan.

Hade de övriga spelarna visat lite mer spetskvalitet hade jag därför börjat ropa högt om att vila Zlatans stackars knä. För Sverige anno 2004, eller 2002, ja kanske till och med 2000, hade slagit Ryssland med sin stjärna kvar i poolen.
   Nu går inte det.  Visst, som vanligt har spelarna jobbat utmärkt för varandra och för laget men vi har inte varit så pass bra att det lugnar och ger en hopp om framtiden.

Så, nu måste Zlatan spela! Trots att risken finns att hans skada förvärras och att EM tar slut för hans del. Och vem ska då bära oss i kvartsfinalen? Vem ska då sätta skräck i motståndarförsvaren och stänka in ett avgörande? Vem ska agera superstjärna då?

Simon Bank är snart den enda personen på Aftonbladets sportredaktion som jag har någon slags respekt kvar för, eller ens läser. För några år sedan var det annorlunda. Droppen har blivit kvällsblaskans behandling av svenska landslaget de senaste åren.

   Idag hittar jag en rolig passage i en artikel.
"Laget som vinner [EM] kan ha fått spela sex matcher på nitton dagar. Det räckte med att jag skrev det för att hundra allsvenska spelare skulle få uppsöka psykolog och boka in två klasser djupandningsyoga."

Men i övrigt håller jag inte med honom om att Sverige bör rotera truppen stenhårt mot Spanien. Det är sant att Sverige inte har toppnationernas bredd, men är det något lag som får medelmåttiga spelare att spela som europamästare så är det just kollektivet Sverige. Att dessutom mer eller mindre ta för givet att vi vinner mot Ryssland är vad jag betraktar som tjänstefel. Ambitionen måste vara att ta de nödvändiga poängen mot Spanien. Låt därför de bästa spela och sedan eventuellt vila i sista gruppspelsmatchen.

Nu lär det bli en viss 'rotering' ändå på grund av alla skador, men bryt inte upp laget mer i den viktigaste matchen i gruppen.

I grupp D kommer lagens försvarsspel att avgöra. Kvällens matcher gav ingen bra fingervisning på vilka som kommer att lyckas bäst. Ryssland skulle mycket väl kunna ha gjort både 1 och 2 mål i första halvlek. Visst, Spanien har ytterligare någon växel och skulle säkert ha vunnit matchen ändå, men det var inget vinnande försvarsspel de visade upp.

Det gjorde inte heller Sverige. Grekland skulle kunnat ha gjort ett par mål ikväll. Inte för att de hade något anfallsspel utan för att Sverige schabblade alldeles för många gånger. Gör man det mot Spanien kommer det att smälla.

Annars är jag rätt chockad över Otto Rehhagels märkliga taktik. Han påstod dessutom efter matchen att Sverige tryckte tillbaka grekerna. Märkligt då vi som såg matchen snarare såg ett grekiskt lag som drog sig tillbaka utan egentlig anledning. Och Sverige tackade och tog emot, även om det dröjde till andra halvlek och några få magiska ögonblick signerade våra stjärnor Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic.

Och apropå Zlatan såg jag en omröstning där man fick svara på vilket av Zlatans mål (Ungern, Italien eller Grekland) som var snyggast. Italien-målet är för mig uteslutet. Det har mer likheter med Hanssons 2-0 ikväll. Det är ett skitmål i min bok.

Det var inte kvällens mål, även om det var Henke Larsson som stod för det geniala. Jag hörde matchkommentatorn säga något om att det bara är Ibra som kan sätta den bollen i det läget. Själv tror jag att Anders Svensson skulle ha kunnat göra det också. Och för all del Tomas Brolin på sin tid. Därför kan jag inte sätta stämpeln genialt på själva avslutet. Det gör jag istället på framspelningen.

Det må se enkelt ut. Henke behöver bara sätta fram foten och låta bollen studsa tillbaka till Zlatan. Men det är så mycket mer än så. Han har en stor och stark grek i ryggen som han till varje pris måste hålla bakom sig. Dessutom måste han vinkla både sig själv och greken så att han kan lägga tillbaka bollen i precis det där perfekta läget som ger Zlatan bästa möjliga fortsättning på anfallet. Det är starkt och det är oerhört tekniskt svårt. Och framför allt visar det på att Henkes speluppfattning hör hemma i världstoppen. Det var ju med precis den här sortens spel han avgjorde CL-finalen 2006.

Efter det frispelade han Fredrik Ljungberg av bara farten. Det som sedan blev 2-0 tack vare att en oöm mittback vägrade ge upp anfallet. Petter Hansson fick betalt för den inställningen. Men Ljungberg borde nog ha satt den innan. Och just denne Ljungberg tror jag kan avgöra en tät match mot Spanien. Dessutom kommer han vara oerhört viktig i defensiven.
   För vill man döda tid kan man antingen springa ner till hörnflaggan och stångas. Eller så kan man göra som Fredrik Ljungberg ikväll och springa fram och tillbaka utefter sidlinjen med bollen.
Han må vara matchotränad, men få spelare kan hålla i en boll som Fredrik Ljungberg. Att han dessutom märkte att Henke Larsson kan ta tillvara på hans ljupledslöpningar tror jag kan ge honom blodad tand. Jag gissar på att vi får se lite av den 'gamle' Fredrik Ljungberg mot Spanien.

Skönt också att mass-psykosen att Daniel Andersson är dålig kanske fick ett slut ikväll. Och det var ett genidrag signerat Lasse Lagerbäck. Genom att ge det tyngsta defensiva ansvaret till Anders Svensson så kunde Daniel Andersson helt plötsligt synas i anfallen. Och då är han ju helt plötsligt bra, eller hur? Ja, så måste det vara.

Det börjar kittla i fotbollstarmen nu. Jag har mest haft oro i kroppen de senaste veckorna inför den EM-turnering som drar igång idag. Än värre blev det efter Ukraina-matchen. Jag har försökt lugna mig själv med att Sverige är ett litet land. Normalt sett ska vi inte vara med och slåss med de allra största. VM-94 var ett sådant där underbart undantag som bekräftar regeln. Skulle vi ha gjort något liknande var det VM 2002, eller möjligtvis EM 2004. Hela landslaget hade en grym form 2002 och två år senare åkte vi ut mot Holland. Och det på straffar. Herregud, vi pressade Holland till straffar!

Så bra ska Sverige inte vara. Så bra har Sverige inte varit sedan dess, möjligtvis med undantag för den fantastiska hemmamatchen mot Spanien i kvalet. Därför har jag känt en viss ledsamhet och oro i kroppen. Varje mästerskap går ut på att man vill känna känslan av sommaren -94. Känslan som gör att det omöjliga är möjligt.

Nu kommer i alla fall lite av den spänningen smygande. Linderoth kör extra sprintpass för att komma i form. Journalister söker efter interna bråk med varenda fråga och truppen svetsas samman ytterligare. Svenska bloggare skriker redan på Lagerbäcks avgång. Och TV4:s ärkenöt Patrick Ekwall blir utskälld av övertända svenska ledare. Det börjar hända saker och ting!

Lägg därtill att Greklands förbundskapten har tillrättavisat sina spelare för att de tjatat så mycket om Zlatan. Att Rysslands mini-stjärna Arsjavin får specialträning för att kunna sänka Sverige. Och att Lagerbäck lagt pressen på Spanien, något som de svalt utan problem.

Allt det där har börjat stava ett ord i mitt huvud. Det ordet är 'Hopp'. Nu fattas bara att laget hittar formen också.

Det finns mycket man spontant vill säga om svensk-dansken som förstörde EM-kvalmatchen på Parken i juni. Då trodde jag bara att han var korkad, så där lite lagom dum i huvudet. Nu inser jag att han är ett svin också.

Idag kom domen. Egentligen tycker jag att den är rätt ok. 30 dagar villkorligt med ett års prövotid plus samhällstjänst. Dvs håller han sig i skinnet i ett år slipper han gå i fängelse för detta. Spontant tycker jag att ett saftigt bötesbelopp kunde ha varit på sin plats, men sedan läser jag att det kommer en stämningsansökan på några millar i en senare rättegång. Därför känns domen helt ok för den dumme dansken.

När jag sedan läser om hur han sålt rättigheterna till sin historia (vilken jävla historia???) till ett danskt TV-bolag tänker jag bara: Jävla svin! Vad är det egentligen han ska berätta om? Om hur gott ölen smakade innan match? Om hur det är en förmildrande omständighet att domaren missade en offside-avblåsning?

När jag läser hans uttalanden från rättegången tänker jag bara "fegis", "lögnare" om vartannat. Han ljuger som en häst travar därför att han vet att han gjort åt helvete fel. Jag tror inte ett ögonblick på att han druckit bortåt 15 starköl. Jag tror inte ett dugg på att han inte hade för uppsåt att slå till domaren. (Vilket TV-bilderna också bevisar). Den här killen kan inte ens efter att ha blivit fångad på film, framför tusentals svenskar och danskar, komma sig för att erkänna de fel och brott han begått! Det är fruktansvärt ynkligt.

Sedan kan man förstås säga något liknande om det danska TV-bolag som gett killen en stor summa för att göra TV av det hela. Jag skulle också kunna säga liknande saker om den danska supporter som på fullaste allvar tyckte att ansvaret var delat mellan huliganen, domarna och vakterna. Men det ids jag inte.

Läs mer här och där.

Zlatan har fått mycket kritik av mig, och jag tycker fortfarande att den är välförtjänt. Men efter matchen i onsdags vete sjutton om inte varenda journalist håller på att bli tokig. Först höll jönsarna i TV3-studion på och skrattade gott åt att Zlatan "har sitt eget spel" och att det inte var samma som Sveriges. Senare följer (givetvis) kvällspressen upp det hela, och så är bollen i rullning.

Har  ni hört hur man pratar i invandrartäta områden så kanske ni skulle ha förstått Zlatan lite bättre.
Vad Zlatan menade var egentligen att alla har sitt eget spel och att det därför inte går att koncentrera sig så mycket på någon annan, även om man följer sitt eget lags "gameplan". Jag hatar det när reportrar och journalister idiotförklarar sig själva bara för att jaga det största potentiella scoopet.
Tackar Zlatan nej till landslaget igen efter det här är det fan i mig ert fel, journalistdjävlar!

Jag brukar hålla Lagerbäck om ryggen också. Det gör jag fortfarande. Det är ogenomtänkt på en tolvårings nivå att skrika efter hans avgång nu igen. Kom igen när kvalgruppen skall summeras ihop.
För att bedöma om en förbundskapten gjort bra eller dåligt ifrån sig måste man titta på helheten. Sett över hela Lagerbäcks era har han (tillsammans med andra) varit smått fantastisk, sett till detta kval har han varit utmärkt.

Jag tyckte att det var otroligt löjligt av både spelare, media och supportrar att utgå från att Nordirland skulle bli en munsbit. Befängt! Vinner man hemma mot Spanien och spelar oavgjort borta mot Danmark så är det för tusan inget blåbärsgäng vi pratar om. På pappret är det kanske så, men samtidigt vet vi alla att man inte vinner matcher på pappret. Så sluta bli så förvånade, och sluta skrik efter Lagerbäcks avgång och skicka istället lite uppmuntrande hälsningar till Mellberg, Zlatan, Svensson, Lagerbäck och de andra. Så kanske de får lättare att ta sig samman.

Magen har bråkat rejält efter lunch. Ligger just nu i sängen och prisar gudarna att jag har en bärbar dator. Det är ny vecka och därmed borde jag påbörja ett nytt tema (det är så jag gör det sedan ett par veckor tillbaka) men det står still i skallen. Förra veckan var det lätt att välja politik då Ordförande Persson var så pass intressant. Denna vecka är det EM-kval. Men det räcker bara till torsdag, max fredag.

Dessutom finns det egentligen ingenting att säga då jag för en gångs skull håller med majoriteten. I vanliga fall tycker jag för det mesta att Svensson går före Källström och att Alexandersson petar Chippen. Speciellt i en match som betyder så mycket som den mot Nordirland. (En nyckelmatch enligt mitt sätt att se på saken).
Men denna gång är det emot all logik att placera försäsongsnedtyngda och matchotränade allsvenska spelare före spelare med stor potential som dessutom fått spela regelbundet i två av europas bästa klubbar. Detta trots att de så sällan lever upp till potentialen i landslaget.

Vad det gäller Allbäck kan jag bara beklaga att han varit skadad. Den mannen verkar följa den trend och den väg som stakats ut av Roland Nilsson och Henrik Larsson. Att likt ett årgångsvin mogna och överraska ju äldre de blir. Bicycletan i matchen mot Hammarby innn han skadades var riktigt läcker. Målet mot Spanien var ofattbart kallt utfört. Lägg därtill att han producerat på regelbunden basis i landslaget under de senaste åren.
Ändå har han hela tiden setts som ett andra- ibland tredjehandsval. Märkligt. Nåja, han är mycket bra "Super-sub", kanske inte i Ole Gunnar Solskjær-klass, men naggande god ändå.

Toalettpaus....

Inser nu att det trots allt fanns lite att säga så jag kan lika gärna publicera detta och fortsätta fundera på något nytt tema. Väl mött!

Underbart att höra den erfarne lagkaptenen Fredrik Ljungberg ducka för kniviga frågor. Ta bara denna ifrån gårdagens intervju i Sportkanalen:

Patrik Ekwall: Har man spelare man hellre vill spela med?

Ljungberg: Det är klart att det finns spelartyper man passar bättre med!

Skickligt Ljungberg! Ekwall försökte men hämtade sig aldrig från den snygga finten.

Är trött och lite småirriterad. På vad vet jag inte riktigt. Antagligen för att jag svettas som en liten gris och har ont i ryggen. Så läser jag på Kollegiet att Joakim försökt sig på något slags brandtal för Zlatan Ibrahimovic. Första tanken är om killen (Joakim alltså) har för lite att göra eftersom han skriver detta först nu när allt är uppklarat, Zlatan är tillbaka i landslaget och kritikerna tystnat. Sedan läser jag vad han skriver och kan inte hålla mig.

Jag har varit en hyfsat stor kritiker mot Zlatan under den här tiden, men jag känner å andra sidan inte igen mig i det Joakim skriver. Faktum är att jag inte känner igen någon över myndighetsåldern  i det han skriver!
Så här skriver han:

"Det kan bloggas och gnällas precis hur jävla mycket som helst om att Zlatan är en otacksam blatte som borde vara tacksam att Lars Lagerbäck ens bryr sig om att ringa honom, men jag sätter allt jag äger på att ni ändå brister ut i spontana glädjerop varenda gång Sportnytt varvar ytterligare en repris på Zlatans senaste mål och framspelningar där på topp i Italiens säkraste klubblag.

[klipp]

Var hade Bulgarien varit utan Stoitchkov? Rumänien utan Hagi? Argentinas åttio- och nittiotal utan Diego Maradona?

[klipp]

Som jag fattade det känner sig Zlatan disrespekterad."

Så här ligger det till, tror jag.
Jag tycker Zlatan ibland är en otacksam, tjurig femåring med dålig uppfostran OCH jag brister ut i glädje när han gör bra ifrån sig ute i Europa. Det finns ingen motsättning där, så vad är poängen?

Sverige har större potential utan Zlatan än vad Rumänien och Bulgarien hade med Stoitchkov och Hagi.
Argentina hade fler riktigt stora spelare utöver Maradona så de hade klarat sig väldigt bra.
Men även om så inte varit fallet så återkommer jag hela tiden till den brännande frågan som alla verkar vilja undvika:
Vill vi ha bortskämda divor som får göra lite som de vill?
Vilken typ av spelare ska egentligen representera oss, mig, dig?
Vilken bild vill vi sända ut?

Vad mig anbelangar ställer jag hellre ett C eller D-lag med entusiastiska och respektingivande spelare på benen i landskamperna än elva stycken anarkister. För inte är väl Zlatan representativ för det svenska folket och alla de ideal som Sverige står för?

Joakim skrev vidare att Zlatan kanske kände sig disrespekterad(?) vilket är fullt möjligt. Men som jag uppfattade det reagerade Zlatan som en tjurig barnrumpa som vill slå tillbaka mot föräldrarna när de gett honom ett straff för något dumt han gjort. Mellberg kunde ta det, till och med den lite rebelliske Chippen ? varför inte Zlatan?

Nåja, denna diskussion kommer förmodligen att ligga på is tills Zlatan gör nästa sak som går stick i stäv med de regler eller riktlinjer som finns. Då är det dags igen.
Första vågen består av sådana som mig som kritiserar Zlatan för hans ageranden. I en andra eller tredjevåg kommer de med Joakim i spetsen som tror att vi kritiserar Zlatan för att han är Zlatan och inte för att vi anser att han beter sig tarvligt.
Så tills dess ? väl mött. Och håll nu tummarna för att Allbäck blir frisk till EM-kvalet. Vore tråkigt att mista vår bästa målskytt!

Kollegiet blir bara bättre och bättre även om det känns tråkigt att lägstanivåerna fortfarande är så pass låga när jag sett var deras högstanivåer befinner sig. Nåväl, alla kan ha en dålig dag. Inte minst jag är exempel på det!

Joakims bloggtext finner ni i sin helhet här.

Angående denna artikel: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,998998,00.html

Lars-Åke Lagrell säger att det i dagsläget finns fler intressanta män än kvinnor att överväga för posten som förbundskapten för herrlandslaget den dag Lars Lagerbäck slutar. Såklart att det gör. Lagrell är skolad att se män i första hand. Det är inte hans fel, det är bara så. Och eftersom han inte har letat aktivt efter lämpliga kvinnliga kandidater är det inte så konstigt att han mest hittar män.

Men för att vara helt rättvis skall nämnas att han förmodligen dreglar över tanken att kontraktera Svennis och då står sig alla kvinnokandidater slätt. Faktiskt alla män också.
Eller möjligen kan Hasse Backe vara tänkbar. Eller så fortsätter de i samma gamla hjulspår och befodrar Roland Andersson och plockar in någon lämplig assistent till honom – varför inte Torbjörn Nilsson?

När det gäller kvinnor är jag liksom de flesta, skulle jag tro, alldeles för dåligt insatt för att veta vad det finns för kandidater där ute. De två som först poppar upp i huvudet är Marika Domanski-Lyfors och Pia Sundhage.

Marika har dock tyvärr alldeles för mager meritlista. Visserligen tog Sverige silver i såväl EM som VM under hennes nio år som förbundskapten men laget och fansen hade större förhoppningar än så.
Då tror jag betydligt mer på Pia Sundhage. Hon har redan gjort sig ett namn i världens näst bästa liga (USA) och håller nu på att bygga upp KIF Örebro till ett slagkraftigt kollektiv.

Dock tror jag att vi får vänta på en kvinnlig förbundskapten för herrarna. Jag tror att de måste ta vägen via herr-Allsvenskan först innan man tvingas erkänna deras kunnande. Och det vore onekligen kul att följa turbulensen efter att en kvinna lett ett svenskt lag in i Champions League.

Men hur ska vi fritt kunna välja och vraka mellan män och kvinnor på samma villkor när de inte ”tävlar” på samma villkor?
Årets kvinnliga och årets manliga idrottsledare? Guldboll och Diamantboll? Varför fortsätta dela upp män och kvinnor när det faktiskt inte behövs? Det är inte rättvist att jämföra herrar och damer med varandra säger motståndarna då. Men det gör man inte heller med dessa priser, man jämför deras framgångar och meriter. Det går alldeles utmärkt att göra mellan damer och herrar och är en helt annan sak.

Så Lars-Åke, du kan visst åstadkomma en hel del mer än vad du hittills gjort i kampen för att göra svensk fotboll mer tvåkönad. Börja med att gå igenom alla priser på fotbollsgalan. Inför sedan någon slags morot för lag att överväga kvinnliga ledare. Och tillsätt för jösse namn någon liten grupp som sonderar terrängen efter möjliga kvinnliga kandidater. Då har du kommit en ganska bra bit på väg!

När man tänker på det är det så urbota löjligt att det är helt okej med kvinnliga lärare i skolan, men inte kvinnliga lärare på fotbollsplanen. Det behöver helt enkelt inte ligga så långt bort i tiden som Lars-Åke Lagrell påstår. Men det är ju inte hans fel. Han är bara uppfostrad så i ett kallt manligt fotbollsklimat!

Jag pajade magen definitivt i helgen. Dessutom infann sig en idétorka som gjorde att denna blogg förblev O-uppdaterad under tre dagar. Då ska ni veta att min ambition är att få dit ett inlägg per dag. Men med en mage i uppror och alldeles för mycket chips och julmust som forsar runt i systemet känner man sig inte så manad att sitta och vara koncentrerad under någon timme.

I ärlighetens namn ska sägas att jag var ganska bakfull under fredagen. En bra kur för det är Julmust och en påse lakrits. Tyvärr hade det motsatt effekt på min mage och det har jag fått sona för sedan dess.
Nu sitter jag på kontoret igen och funderar på hur jag ska neutralisera idétorkan. Jag borde förstås skriva något om Henrik Larsson. Så det gör jag nu!

Jag är lite tråkig och stämmer in i de jubelkörer som har hörts efter hans insats på Old Trafford i söndags. Han gjorde en suverän insats. Visst var han bäst på planen under framför allt första halvlek, men han borde också ha gjort minst ett mål till. Han fick fart på Rooney också och hade den supertalangen bara varit vän med bollen hade han satt ännu fler bollar i nät.

Igår fick engelsmännen se en del av de konster som Henke plockat upp i Spanien. Om Ronaldinho såg matchen måste han ha varit nöjd med de tekniska nummer Henke visade upp. Klacken fram till Rooney var stor fotbollskonst, och även om Henke aldrig varit oteknisk så gjorde han inte mycket sådant innan han började träna och spela ihop med den fantastiska brassen.

Men snälla, snälla, försök inte att tänka på att tjata in Henke i landslaget igen. Även om hans kropp fortfarande är i otroligt bra trim så bör han få koncentrera sig på klubbspel i fortsättningen, oavsett om det blir i England eller Sverige. Det är bättre att spelare som Johan Elmander får chansen att etablera sig på allvar i landslaget, även om det innebär att vi missar ett EM-slutspel.

Så med Zlatan i allt bättre form och Larsson i full comeback i en stor liga börjar vi kunna återupprätta äran för våra Super-swedes. Det enda smolket i glädjebägaren är de trista ryktena kring Fredrik Ljungberg. Arsenal ska enligt vissa uppgifter ha tröttnat på svenskens skador och vill göra sig av med honom. Jag är faktiskt förvånad över att det inte har hänt tidigare, även om han tillsammans med Henry numera är definitionen av Arsenal. Det bästa för Fredrik är förmodligen att han gör en ”Henke”. Det vill säga att han slutar i landslaget för att ge kroppen en sista chans att läka ihop och därmed kunna klara av ett par år till i världens hårdaste liga.

Men landslaget då? Tja, trots Zlatan och en Källström på väg uppåt får vi kanske inse att ett land som Sverige har toppar och dalar. Trots att man inte lyckats fullt ut i de senaste mästerskapen, 2002 var förmodligen den bästa chansen, så känns det som att det är dags för den där obligatoriska svackan. Vi hade en under hela 1980-talet, det kom en kortare efter bronsåret 1994 och nu har vi alltså ridit på en enorm framgångsvåg igen under ett antal år. Svackan måste komma snart och då vill jag inte ha Henke i närheten av landslaget. Hans fantastiska karriär förtjänar inte att avslutas med ett misslyckande!

Så, nu sitter vi där med de tre poängen vi hoppades på innan matchen. En laginsats igen även om den saknade den briljans som präglade Spanien-matchen. De sista minuterna blev överraskande nervösa då det kändes som att Sverige had grepp om händelserna strax innan. Men tack vare den utmärkta laginsatsen och en rejäl ribba bakom Rami Shaaban kan vi andas ut.

Före matchen skrev jag att det var "upp till bevis" för "Chippen". Och som han gav mig svar på tal!
Inte så att han kanske spelade ut hela sitt register, men vilken arbetsinsats! Killen var nästan precis överallt och vann bollar. Bland annat ända nere på högerbacksplatsen ett par gånger och vann boll för att sedan spela vidare. Han sprang som Ljungberg, tacklade som Mellberg och gjorde mål som Zlatan. Tro på fan att jag inte saknade någon av dom spelarna. Detta är ett agerande jag a l d r i g sett från Christian Wilhelmsson förut.
Om detta beror på nya direktiv från Lagerbäck eller kämpa-andan de hade med sig från Råsunda låter jag vara osagt, men det värmde i hjärtat att se.

Källström fick nu, efter några dagars tjurande, spela från start och försöka bevisa att han har rätt och förbundskaptenerna fel. Ärligt talat så vet jag knappt vad jag ska tycka. Expertkommentatorn Glenn Hysén malde om och om igen på med att Källström varit lysande och den klart bästa spelaren i första halvlek. Det var som om vi satt och tittade på helt olika matcher. Källström hade visserligen två utmärkta frisparkar där en resulterade i 1-1, men hur var det med resten? Bortkastade hörnor och en hel drös tappade bollar och felslagna passningar. Kim Källström var ok men knappast mer.

Så var det då Daniel Andersson. Jag skrev "Mot Island har jag dock svårt att se att herr Andersson skulle göra bort sig." Och det fick jag ganska rätt i. Daniel var bra, låg oftast rätt i positionsspelet och slog en del bra passningar.
Var då detta hans upprättelse i samma anda som Petter Hanssons i förra matchen? Knappast! Det är skillnad på Island och Spanien, och dessutom dominerade Petter Hansson mer mot Spanien än vad Daniel Andersson gjorde mot Island.
Däremot bevisade Daniel att han är en utmärkt komplementspelare och absolut inte så usel som många har velat göra gällande.

Fram till denna match har jag stenhårt trott på att Danmark och Spanien skulle ta de båda platserna till EM-slutspelet, nu först börjar jag se en ljusning i tunneln.
Så hur ser framtiden i gruppen ut? Tja, jag skakade om kristallkulan och siade om framtiden och kom fram till följande sluttabell:


Sverige             12     8     3     1     x-x     27
Spanien           12    8     2     2     x-x     26
-------------------------------------------------------
Danmark         12     7     4     1     x-x     25
Nordirland       12     5     5     2     x-x     20
Lettland            12     3     2     7     x-x     11
Island               12    3     1     8     x-x     10
Liechtenstein  12     0     0     12     x-x     0

Sen kan det förstås hända väldigt mycket på vägen, men det blir onekligen en spännande resa!

Det är fördel Sverige.
Ofta varnar man för att Island är livsfarliga på hemmaplan och att det är så svårt att åka till Island och spela. Jag tror att det är dags att slå hål på den myten. Senast det begav sig körde Sverige över islänningarna. Tittar man dessutom kval-historiskt har man endast vunnit 3 matcher sedan 2002. (Andorra, Färöarna & Malta). Med den statistiken i ryggen kan man snabbt kräva att Sverige iaf inte ska förlora och kan vi upprepa det fantastiska försvarsspelet från Spanien-matchen så har jag svårt att se att vi ska behöva släppa in något. Dock är det väl försvarsspelet jag är mest orolig över.
   Framåt har vi en målskytt (Allbäck) och en speedkula med bra skott (Elmander) vilket bör vara tillräckligt för att peta in ett par bollar mot Island. Problemet med försvaret är att spelet i Spanien-matchen var så perfekt att nästan inget lag kan upprepa det en längre tid. Det var som med flytet och formen i VM-94. Sådant är sällsynt för ett land av Sveriges storlek. Så fastän jag inte förväntar mig samma perfekta spel mot Island måste de ändå bevisa att de (Petter Hansson) kan spela på en fortsatt hög nivå.

Men det finns några små anledningar till varningsflagg för Island. Förutom den mest uppenbara (Gudjohnsen) kan man se att Island sedan 1996 har närmat sig Europatoppen. Deras slutplacering i EM-kvalen vittnar nämligen om detta:

1996: 5:a (av 5 lag)
2000: 4:a (av 6 lag)
2004: 3:a (av 5 lag)

Man är ingen strykpojke längre. Då och då spelar man resultatmässigt jämt med stora lag (0-0 mot Spanien tidigare i år) bara för att totalt underprestera mot sämre nationer (0-2 hemma mot T&T i februari).
Detta bådar illa då Sverige känns närmare nationer som Spanien än vad de är Andorra och T&T (även om vi hade vissa problem mot de sistnämnda).

Därtill får jag hålla med om att vädret eventuellt kan orsaka problem för svenskarna. Inte därför att vi aldrig har dåligt väder hemma i Sverige utan för att Sverige ÄR ett skickligare lag, och dessa gynnas nästan aldrig av dåliga förhållanden.

Ingen verkar dock tro på Island mot Sverige. Inte ens den isländska förbundskaptenen hyser några förhoppningar om att göra ett bra resultat. Han är visserligen ärlig men är det inte tjänstefel att inte lyfta fram en liten strimma av hopp åtminstone?

Vilka ska spela då?
Tack vare skador och annat ter sig startelvan tämligen lätt att utse. Backlinjen är oförändrad och anfallet likaså om nu Allbäck håller för spel. Om inte bör Rosenberg få chansen.
På mittfältet tar den hårt kritiserade Daniel Andersson platsen som defensiv mittfältare. Även om Daniel Andersson inte riktigt är så bra som han var för några år sedan så finns det enligt mig inget starkare kort i truppen på den positionen. Mot Island har jag dock svårt att se att herr Andersson skulle göra bort sig. Alexandersson är självskriven till höger, liksom gnällspiken Källström som offensiv spets.
Till vänster är det dock upp till bevis för "Chippen". Han har klagat en del över att han inte fått så många hela matcher för att visa vad han kan. Nå, här är då chansen. För sanningen är den att oavsett hur länge "Chippen" varit på plan har jag inte en enda gång sett honom lika bra som då han slog igenom för ett par år sedan. Det "Chippen" presterat har varit medelmåttigt och han har inte hittills förtjänat den plats han nu tar i kvällens match. Så ikväll vill jag se Chippen spela ut sitt register på allvar.
Shaabans plats mellan stolparna är enligt mig det mest odiskutabla. Han var bäst mot Spanien och det enda som kan oroa mig lite är att han är som bäst i de stora matcherna, och Island är väl kanske inte en sådan.

Mitt förslag till startelva är från vänster till höger:

Målvakt: Shaaban
Backar: Edman, Mellberg, Hansson, Nilsson
Mittfält: Wilhelmsson, Källström (offensiv), D. Andersson(Defensiv), Alexandersson
Anfall: Allbäck, Elmander

Tipset är 2-0 till Sverige.