Slaskbloggen

Vi brukar titta på ”Du är vad du äter” sambon och jag. Det är hon som tittar mest men jag måste erkänna att hon har lyckats dra in mig i det också. Bäst är den svenska varianten Med Anna Skipper men eftersom det har säsongsuppehåll får vi hålla tillgodo med den engelska.

Kostexperten där är en anskrämlig kvinna som kör med fånig skrämseltaktik. Vi brukar kalla henne för ”Bajs-tanten”. Hon har nämligen vad vi anser är ett onaturligt intresse för människors avföring. I början av serien brukade de faktiskt visa i bild när hon petade i och analyserade människors bajs. Numera undviker de tack och lov att visa det i bild, men vi måste fortfarande stå ut med hennes målande beskrivningar.

Människorna som är med i serien framställs (som i så många andra doku-såpor) som extremt korkade, barnsliga och gnälliga. En kvinna spottade ut någon näringsrik rätt på köksgolvet. En annan började gråta för att det var så äckligt.

”Barnrumpor” tänkte jag.

De brukar få föra en slags matdagbok under en vecka och sedan placeras allt de har ätit ut på ett stort bord hemma hos personerna. Där står de sedan och är äcklade och ofta helt överraskade över att de ätit allt de ser framför sig. Det är tydligen en väldigt effektiv taktik på dessa människor. Det skulle aldrig fungera på mig. Jag skulle bara rycka på axlarna och säga att jag är fullt medveten om vad jag ätit. Å andra sidan äter jag nog lite nyttigare, lite oftare än vad dessa personer gör. Men ändå, hur korkad och ignorant får man bli.

Serien har alltså en klar nackdel. Man bidrar till fördomen att tjocka människor är korkade. Det gillar jag inte. Sedan gillar jag heller inte den attityden som kostexperterna har. De intar nämligen någon slags förmanande vuxenroll gentemot deltagarna som därmed förvandlas till små okunniga, gnälliga barn.

Före och efter bilderna idiotförklarar tittarna också. Man får se deltagarna iklädda sämsta möjliga kläder för deras kroppstyp för atts edan i slutet av programmet, när de genomgått sin kur, ikläda dom kläder som döljer deras storlek bättre. Givetvis är de oftast sminkade på efter-bilderna för att framstå som så livfulla och förbättrade som möjligt. Allt för ofta syns det dock att deltagarna förvisso gjort framsteg, men inte så stora som programmakarna velat göra gällande.

Jag avskyr dokusåpor av alla de slag. De framhäver nämligen, utan undantag, människors värsta sidor. Signalen de sänder är att det är helt okej att bete sig som ett svin gentemot andra människor. Ilska, hämnd, girighet, svek och lögnaktighet. Allt kablas ut och förhärligas. Dokusåpor är TV-världens rövhål!

I ”Du är vad du äter” har jag dock hittat en positiv sak. Man får massor med tips på vad saker innehåller och vad det finns för nyttiga alternativ för att må bättre. Det tar jag till mig. Däremot lämnar jag bajstanter, förvuxna barn och allt annat negativt bakom mig. Jag är glad att dokusåporna håller på att konkurreras ut av storslagna dramaproduktioner som Lost, 24 och Heroes. Jag gillar i och för sig inte många av dom heller, men det får jag återkomma till någon annan dag.

Jag brevväxlade med en fotomodell en gång. Hon hette Anna och var från Nora.

Fast egentligen var hon ingen fotomodell – på den tiden. Och vi skickade bara varsitt brev till varandra så brevväxling är att ta i. Men från Nora var hon i alla fall.

 

Det var någon gång i lägre tonåren som jag träffade henne. Sebastian hade spanat in henne på något badhus och tagit kontakt med henne. Sedan ville han ha med mig för att åka upp till Nora och träffa henne. Sebastian hade ett komplicerat förhållande till tjejer på den tiden. Så fort de kom nära sprang han och de jagade efter. Det var något liknande med Anna. Vid ett tillfälle drog han iväg och lämnade oss ensamma på en parkbänk. Hon undrade lite varför han var sådan och jag svarade att det var Sebastian helt enkelt. Sedan pratade vi om annat och så fick jag skriva dikter till henne.

 

Någon gång fick jag ringa till henne för att Sebastian inte ville ringa själv. Det slutade med att jag satt hemma hos Sebastian och pratade med henne medan han satt och spelade skivor. Några år senare var jag med och arbetade på ett poesi-fanzin som vi behövde ha distributörer till. Jag skrev ett brev till henne och försökte värva henne och hon gillade vårt fanzin. Jag hittade hennes svarsbrev i en låda häromdagen och tänkte då att jag har ett brev från en fotomodell. Det sista jag hörde var att hon var nere i Milano och jobbade. Det var en artikel i lokaltidningen om det, men det var några år sedan. Jag hoppas att det gått bra för henne.

 

På krogar kan det i regel hända ganska mycket, men fylltratten på Olivers uteservering någon gång för många år sedan tar nog priset. Det var sommar och jag tänkte ta en öl och prata lite skit med min favoritkrögare. När jag närmade mig uteserveringen fick jag se en ambulans som lastade in någon och körde iväg. Nyfiken som man är undrade man ju vad som hade hänt.

 

En kille hade kommit dit med en tjej i sällskap och beställt några öl. Efter en stund hade han rest sig från uteserveringen och gått in och beställt shots. Över tjugo stycken var det om jag minns rätt. Han hade begärt dem uppradade på bardisken, antagligen skulle han bevisa något för sig själv eller tjejen han var med. Därefter hade han i tur och ordning svept alla shotsen.

 

När han fått i sig den sista hade han klagat över att han inte kände något. Bartendern försäkrade honom om att det skulle ge effekt och att han borde gå ut och sätta sig ner. Killen hade grymtat något och sedan gått ut på uteserveringen. Precis när han tog steget ut sa det pling i huvudet på honom och så föll han som en fura. Rakt fram.

 

Sedan gick allt väldigt fort. Bartendern ringde efter ambulans, tjejen reste sig upp och gick iväg och enligt vissa uppgifter var någon av de andra gästerna snabbt framme och muddrade honom och sprang iväg åt andra hållet. Därefter blev det pling-plongtaxi direkt till USÖ för en förmodad magpumpning. Med det i åtanke låter det statliga rådet om ”varannan vatten” inte så dumt.

Tidsmaskiner är farliga saker. På Internet finns det ett flertal sidor dedikerade till tidsresor. Många av dom handlar om en man vid namn John Titor. Enligt legenden dök han upp under olika pseudonymer på diskussionsforum på Internet i slutet av år 2000. Han uppgav sig vara tidsresenär från år 2036 och hans uppdrag var att åka tillbaka till 70-talet för att hämta hem en IBM-dator(!) som de behövde komponenter ifrån. Av någon anledning gjorde han ett kort stopp för sex år sedan, skrev en massa om framtiden på diverse forum och åkte sedan hem till sin egen tid några månader senare. Man kan tro vad man vill om denna historia men den har fascinerat människor och fortsätter tydligen att göra det.

 

I mitten av 90-talet var jag och några vänner engagerade i ett politiskt ungdomsförbund. Vi hade en lokal i Kumla där vi spenderade en hel del tid. En kväll kom samtalet in på tidsresor och huruvida de var möjliga. Någon kläckte då idén att om någon av oss stötte på en tidsmaskin i framtiden så skulle den personen åka tillbaka och ställa en tårta inne på toaletten. Givetvis stod det ingen tårta där när vi tittade och därför tvingades vi ganska nedslagna konstatera att tidsresor inte blir möjliga under vår livstid.

 

Jag tror att fascinationen kring resor i tiden handlar om två saker. Dels är framtiden okänd, och det okända vill vi människor utforska. Så har det alltid varit, det finns inbyggt i oss. Med större delen av jorden utforskad finns det egentligen bara två saker kvar, rymden och framtiden.

   Den andra anledningen är att vi gärna håller kvar i det förflutna av olika anledningar. Det var bättre förr helt enkelt. Galenskaparna & After Shave la en gång fram en tes om varför det är så. De sa att man hela tiden samlar på sig en massa ”förr”. Ju äldre man blir desto mer ”förr” har man i förhållande till framtid, och till slut är man så gammal att man nästan bara har ”förr” och då måste man tycka om det. Man måste gilla läget helt enkelt. I all sin enkelhet och humor ligger det faktiskt en hel del i det.

 

Det finns många som säger att de skulle vilja leva om vissa delar av sitt liv. Att de skulle göra vissa saker annorlunda om de fick chansen. Jag tror inte på det. Som jag ser det så gör man val hela tiden. Dessa val baseras på den personen man är just då. Skulle jag leva om mitt liv skulle jag således göra precis samma val igen, vare sig jag vill eller inte. Är då allting förutbestämt? Knappast, det finns alltid utrymme att förändra sig. Framtiden är alltid i rörelse och oformad. Därför tror jag inte på personer som John Titor. Därför fick vi aldrig uppleva någon tårta, och därför kan man alltid se framåt med tillförsikt, även om läget är tungt.

Det är populärt att vara sjuk just nu. Vinterkräksjukan har gjort sitt intåg denna säsong och lite här och var går folk omkring och hostar och snörvlar. En tendens verkar vara att man går länge med symptomen utan att det bryter ut, själv är jag en periodare. Jag kan känna mig riktigt krasslig ett par dagar för att sedan må helt ok i någon vecka innan det sätter igång igen.

För två år sedan fick jag Vinterkräksjukan för första och hittills enda gången. Får man en sådan hemsk sjukdom tackar man sin lyckliga stjärna att man är hemma. För när det väl kommer över en så är det nästan utan förvarning och sedan vet man inte om man ska sitta på toaletten eller stå hukad över den. Om man kan löser man det med att ta handfatet till hjälp, jag överlämnar till er läsare att fundera ut hur.

En femtedel av oss är immuna mot den här sjukdomen tack vare goda gener. Jag trodde länge att jag tillhörde den lyckliga skaran, men ack vad jag bedrog mig.

Jag befann mig hos min syster för att reparera deras dator när min svåger Anders hördes rusa som en skenande buffelhjord upp på toaletten på övervåningen. Väl hemma tog det två dygn innan värkarna kom. Jag fattade ingenting förrän jag, efter att ha spytt ner golvet i hallen, lyckats ta mig in på toaletten. När det tryckte på i andra änden visste jag att det var kört.

Jag var dålig och drack endast små mängder vatten i ett halvt dygn. Under den tiden låg jag mest och var fascinerad över den sjukdom som angripit mig. Det tog nästan exakt två dygn för sjukdomen att bryta ut och därefter var den över på tjugofyra timmar. Det som var värst under det dygnet var konstigt nog inte kräkandet eller tarmtömningarna. De var ändå inte så frekventa. Det värsta var magsmärtorna som kom och gick. Vissa gånger började man fundera på om det var något mer allvarligt fel med en.

Att kräkas har jag annars inga problem med. Många gånger kan det kännas som en befrielse att låta kroppen jobba ut maginnehållet. Det är illamåendet precis innan som är jobbigt.

Min andra svåger, Ronny, drabbades av influensan för många år sedan. Min syster berättade skadeglatt om hur det sprutat ur båda ändar samtidigt. Det här var långt innan jag hade hört talas om Vinterkräksjukan så jag trodde naturligtvis att hon överdrev. Det gjorde hon antagligen inte, och trots att det påstås att Vinterkräksjukan har funnits länge så kan jag inte låta bli att undra om min svåger var först med det i dessa trakter. Är det honom vi ska anklaga?

När jag var liten kunde jag stoppa i mig nästan vad som helst. Herregud, jag gillade till och med kalvsylta då. En gång när jag var tre, kanske fyra år, hade vi varit och handlat. Det ringde precis när vi kommit innanför ytterdörren. Mamma ställde ifrån sig kassarna och lämnade mig och Schäfern vi var hundvakt åt och gick för att svara. När hon kom tillbaka satt jag och hunden mitt på köksgolvet och delade på ett kilo margarin. En näve åt mig, en näve åt hunden, en näve åt mig, en näve åt hunden. Det fanns inte mycket margarin kvar.

Det jag vill komma till är att jag har ätit mycket konstigt och framförallt på annorlunda sätt. Mig gjorde det aldrig någon skada men för omgivningen kunde det vara upprörande.

Vid ungefär samma ålder som margarinhistorien, kanske något år tidigare, hade jag utvecklat ett effektivt sätt att äta banan. Väninnor till mamma förfärades när de såg hur jag delade den skalade bananen på mitten och sakta tryckte ner ena halvan i halsen. Det där med att tugga låg inte för mig tydligen. De var bergsäkra på att jag skulle kvävas och förstod inte hur mamma kunde sitta där kolugn.

"Sådär gör han alltid med banan" kunde hon säga lite nonchalant.

Fast ska man vara riktigt ärlig tror jag att hon nog var lite orolig också.

Men bananen slank ner och alla kunde andas ut.

När jag var runt sju år fick jag en fotboll av en granne. Det var en brun läderboll av den typen man kan se på gamla svartvita filmer från förr och något helt annat än de vinda plastbollar vi brukade spela med.

Gården jag bodde på var rund med hus på var sida. Det var bara tre-fyra barnfamiljer som bodde där, resten var pensionärer. De flesta var helt okej men det fanns en riktigt sur gammal tant. Enligt henne hade vi barn inget där att göra.

Som barn är man ingen Ronaldinho precis, faktiskt inte ens en Pierre Bengtsson även om man tror det. Fotbollar tenderar att flyga åt alla möjliga håll och kanter, ofta med väldigt hög fart. Ibland, när bollen studsade upp mot Sur-tantens dörr eller uteplats brukade hon sticka ut huvudet genom dörren och ropa åt oss, vifta med näven och sedan slinka in igen. Hon var ganska otäck.

En gång efter att jag fått min antika fotboll höll vi som vanligt på och spelade EM-final. Daniel stod i målet och kastade ut bollen. För en gångs skull stod jag perfekt placerad och såg bollen komma mot mig. Utan att tänka drog jag till den direkt på volley. Träffen kändes i hela kroppen – den var perfekt! Det skulle ha blivit ett sådant där drömmål man bara ser på TV om det inte hade varit för det faktum att den inte alls begav sig mot målet. Den for istället i en fruktansvärd hastighet mot sur-tantens köksfönster, studsade som en flipperkula mellan hennes blomkrukor och lade sig att vila mitt på hennes altan. Det var några ögonblick av ren och skär katastrof med en stigande panikkänsla till följd.

Hon måste ha stått innanför ytterdörren och spanat på oss för innan vi hann reagera var hon blixtsnabbt ute, plockade åt sig bollen och försvann in igen. Vi stod som två levande frågetecken. Vi hade förväntat oss att hon skulle skälla ut oss, inte att hon skulle stjäla min fotboll. Efter lite förhandlingar blev jag utsedd att gå dit och be att få tillbaka bollen. Det tog en lång stund innan hon öppnade och tittade på mig med elaka, pliriga ögon.

Jag minns inte riktigt vad hon sa men det gick ut på att vi inte fick spela fotboll där på gården och förstöra saker. Jag försökte så gott jag kunde att be om ursäkt men hon vägrade ge tillbaka bollen. Vi visste inte vad vi skulle göra och båda var lika livrädda för henne. Efter en stund kom Daniels pappa hem och fick höra vad som hade hänt. Efter några ramsor av svordomar gick han över dit och krävde bollen tillbaka. Vi vågade knappt gå med.

Sur-tanten protesterade givetvis men fick sig en rejäl utskällning av Daniels pappa. Jag förstod inte riktigt hur han vågade, men han ordnade tillbaka bollen och vi fick lova att inte skjuta så hårt hädanefter. Efter det var jag aldrig lika rädd för sur-tanten, det var som om hon blivit besegrad. Hon stack aldrig ut huvudet något mer och vi fortsatte våra heroiska fotbollsinsatser lite mer kontrollerat än förut. Visst hände det att bollen for upp mot hennes altan någon gång men man var betydligt kaxigare när man gick och hämtade den.

 

Fotbollen hängde med i flera år tills någon bokstavligt talat sköt sönder den under en match. Den sa bara ”poff” och sjönk ihop. Vid det laget hade vi andra mer moderna bollar att spela med så jag tackade den för lång och trogen tjänst med att slänga den i en soptunna. Kanske hade den förtjänat bättre, den var ju ändå med om att besegra sur-tanten.

Jag tror att de flesta kommer ihåg sin första riktiga kyss. Min sitter inbränd i minnet för evigt. Det var en sådan där symbolisk filmkyss. Mitt emellan vinter och vår stod vi på en bro någonstans i Småland och hörde isarna brista.

När vi möttes var det kallt och isarna fasta, när kyssen kom blev man helt varm inombords och jag svär att den värmen smälte isarna på ån tillräckligt för att de skulle brista. Vi stod i brytpunkten mellan gammalt och nytt, död och liv, vinter och vår. Klart som fan att man minns den kyssen.

Vissa påstår att man har ett livsavgörande ögonblick i sitt liv. Ett ögonblick som formar allt man gör och tänker efter det. Kyssen på bron var givetvis inte ett sådant. Jag vet inte om jag har haft ett sådant ögonblick men det finns många som varit betydande för mig på rent nostalgiska grunder.

Som när jag äntligen fick se mitt favoritband Kiss för första gången. Det var Stockholm Stadion 1997 och jag stod någonstans mitt i publikhavet. Långt senare fick jag en VHS-kassett med en bootleginspelning av konserten. Jag hade inte en suck att hitta mig på bilderna.

Jag hade förmånen att få se Kiss igen arton månader senare i Globen. Min dåvarande jobbarkompis visade sig också gilla Kiss så vi bilade upp till Stockholm tillsammans med min dåvarande flickvän och en annan tjej jag kände. Den här gången stod jag längst fram och hade missljud i öronen hela konserten. Tjejerna stod längre bak. Senare fick jag höra av flickvännen att den andra tjejen som var med mest hade hånglat med någon kille i publiken. Jag tror inte att det är något bestående minne för henne.

Under en period i sena tonåren åkte jag och min gode vän Tobias ofta runt i hans föräldrars Volvo och pratade, lyssnade på Peter LeMarc och utforskade vägar i trakten kring Kumla. En gång körde vi förbi några vita skynken som hängde och slängde i vinden. Det gick ganska fort och vi undrade om det var spöken.

Vi körde även när det var vinter och snorhalt. I en kurva mitt ute i ingenstans fick Tobias sladd på den tunga Volvon och tappade kontrollen. Jag blev livrädd och han skrattade nervöst och så hade vi kört ned med framvagnen i diket. Det var sent och kallt och vi hade inte en chans att få upp den på vägen igen. Så vi började gå mot en bondgård i närheten.

En kille vi kände igen från skolan dök upp som en räddande ängel och försökte dra upp oss med sin rallybil. Det var lönlöst då små rallybilar väger en bråkdel av en gammal tung Volvo. Hans pappa fick hämta traktorn för att dra upp oss och en stund senare var vi på väg igen, stelfrusna och skärrade.

Det finns många sådana ögonblick som sitter kvar. Jag minns dem antingen med värme, glädje, skräck eller en blandning av olika känslor. Jag brukar besöka dom ibland och återuppleva känslorna, för även om de inte enskilt har varit livsavgörande för mig så har de ändå påverkat mig i viss mån.

Jag trivdes som fisken i vattnet och satt kvar alldeles för länge. Jag frågade om var han hade bott och vad han hade gjort. När ölen tog slut beställde jag in en ny. Jag tror att jag beställde en riktigt stark drink mitt i också, men på den punkten vägrar mitt minne att klarna.

Eftersom jag satt ner precis hela tiden, vi pratar om flera timmar, märkte jag inte hur pass berusad jag var. Antonio märkte det dock med stigande irritation som följd. Jag hade nämligen börjat glida över allt mer i den stapplande engelska som vi tagit oss runt med tidigare på dagen.

"Can I have another beer" sa jag och grävde efter plånboken.

"Ja, men prata svenska med mig!" svarade han.

Jag försökte inpränta i mig själv var jag var och vem som var där så att jag inte skulle vara så fånig att jag började prata sluddrig turistengelska igen. Men varje gång jag närmade mig slutet på ölen så kom det smygande igen.

"Another beer, please" fick jag fram.

"Bara om du LOVAR att prata svenska med mig!"

Hans frustration måste ha nått otroliga höjder när jag ursäktande svarade:

"Öh, sure.... jag menar... sorry!"

Därefter spenderade jag i stort sett varje kväll där. Erik hade fått nog av alkohol och spenderade de sena kvällarna med att lägga sig tidigt och sova. Vi hamnade i otakt socialt på grund av detta. Jag sov länge på dagarna och han la sig tidigt. Följden blev att vi inte har så många gemensamma upplevelser därifrån som vi kanske hade trott på förhand. Här är en av få:

 

En dag ropade han på mig från balkongen. När jag kom dit pekade han på ett gäng katter som sprang omkring och jamade nedanför balkongerna. De såg så fina och gulliga ut att vi borde ta kort på dem. Genast hämtade jag kameran och tog ett par bilder. Till saken hör att vi befann oss på tredje, kanske fjärde våningen och ingen hade talat om för mig vikten av teleobjektiv eller zoom. När jag kom hem och fick korten framkallade satt jag ett tag och funderade över en bild på en gräsmatta med en massa klumpar på. Klumparna var tydligen dessa katter.

Sista kvällen tror jag att Erik kände en gnutta dåligt samvete. Han erbjöd sig att följa med en stund till den där baren jag pratat så mycket om och efter bara någon timme verkade han trivas han med. Vi pratade mycket om det märkliga i att en sådan svensk bar som Skandinaviska Baren inte fanns i Sverige. Vi sa också flera gånger att Antonio förtjänade allt stöd han kunde få för denna genialiska oas.

   Så här i efterhand är jag inte säker men jag tror faktiskt att det var Erik som kom på den oväntade idén att vi fortfarande hade så mycket alkohol uppe på hotellrummet som vi lika gärna skulle kunna ge bort.

Varför det var märkligt att det var Erik som kom på idén är en berättelse för en annan gång.

Antonio trodde oss inte när vi erbjöd oss att ge bort innehållet i vårt barskåp. Därför såg han ganska häpen ut när vi kom tillbaka med en kasse med diverse flaskor. Glad över det oväntade tillskottet i barens sortiment proklamerade han stolt att vi minsann kunde dricka gratis resten av kvällen. Detta passade mig utmärkt då jag faktiskt hunnit göra av med mina sista pesetas.

På väggen längst bak i baren satt det en inramade tavla med en massa foton. Det var bilder på en massa människor som hade besökt SB. Vi fiskade upp varsitt gammalt skolfotografi som Antonio placerade in bland de andra. Därefter fick vi någon norrman där att ta ett kort på Antonio, flankerad på varsin sida av mig och Erik och med Skandinaviska Baren som bakgrund. Det blev en fantastisk avslutning på veckan och vi begav oss trötta och berusade iväg för en sista natt på hotellet.

När vi städade ur rummet dagen därpå hittade Erik lite pengar som jag lyckats gömma undan och sedan glömma bort. På flygplatsen köpte jag en av de vidrigaste hamburgare jag någonsin ätit. Trots min skrikande fyllehunger kunde jag inte förmå mig att äta upp den.

På planet hem sköljde alla minnen över mig. Kumlakorven, taxichauffören i sin Volvo och förstås Antonio i sin skandinaviska bar. Det föreföll mig konstigt att vi åkte så långt ifrån Sverige och ändå kände oss så hemma. Världen hade aldrig känts så liten som den gjorde då.

Någon av de första kvällarna bestämde vi oss för att sticka över till Playa del Inglés och kolla in nattlivet. Det tog cirka fem minuter med bil till sydsidans festmetropol, Playa del Inglés, eller tjugo minuters promenad om man ville gå längs den fina strandpromenaden.

 

Taxi var billigt och de flesta såg mer eller mindre risiga ut. De flesta vi såg var Mercedes men rätt vad det var fick vi syn på en gammal Volvo. Samma känsla som Kumlakorven hade gett oss i butiken sköljde nu åter över oss. Chauffören blev glad av att höra vårt beröm över bilvalet och gav oss rabatt. Efter det vägrade vi åka med någon annan.

 

I Playa del Inglés var det som på de flesta turisttäta ställen. Utanför varje krog stod ett antal personer och delade ut små kort som man kunde lösa in mot en fri drink om man valde just deras ställe. Vi provade flera stycken – både drinkar och krogar.

Vi såg en discjockey som var på pricken lik trummisen i Def Leppard bortsett från att han hade två armar. Jag gick fram och önskade ”In the Army Now” med Status Quo för att Erik skulle in i lumpen när vi kom hem. Det blev ett allmänt jubel över den blivande soldaten när discjockeyn annonserade anledningen till låtvalet. Erik såg mest ut att vilja sjunka genom stolen.

 

   På ett annat ställe försökte bartendern para ihop oss med ett par lokala tjejer. Han serverade drinkar åt dem som vi fick betala men efter en stund tog de sina drinkar och gick fnittrande därifrån. Vi kunde inte kommunicera med dem då de inte verkade kunna engelska, eller så var det bara drinkarna de var intresserade av. Snopna och idiotförklarade gick vi därifrån. Kärlekens språk är uppenbarligen inte samma på spanska som på svenska!

 

En bit bort träffade vi på två killar som ville sälja billiga klockor. Erik som vid det laget kommit igång på drinkarna hånskrattade åt dom innan han på någon slags svengelska sa:

   ”No no no, Clas Ohlson-shit. We’re gonna go get a hamburger!"

Stämningen blev snabbt ganska hotfull så jag drog med mig Erik därifrån illa kvickt. Kanske visste de vad Clas Ohlson var för något.

 

Det blev några diskoteksbesök efter det men kvällen tog en oväntad vändning när jag insåg att Erik började må väldigt dåligt.

   Han började kräkas vid vägkanten vilket uppmärksammades av taxichaufförerna som vägrade plocka upp oss. Till slut fanns ingen annan råd än att börja vandra den långa vägen längs stranden samtidigt som jag försökte få Erik att dricka av den flaska vatten jag köpt någonstans.

   Att släpa på en stupfull vän på en tung sandstrand är inte det lättaste. Erik tappade sin fickdator där nånstans. Vi letade efter den de följande dagarna men den var försvunnen.

  

När han var nedbäddad på hotellrummet tog jag en promenad. Min fasta övertygelse var att det måste finnas ett diskotek även i San Augustin. Efter en timmes planlöst sökande konstaterade jag att det enda som fanns var enstaka barer som snart skulle stänga. Vi hade hamnat i en håla.

Med den bedrövelsen gick jag en genväg hem till hotellet genom den stängda gallerian. Där, mitt bland nedsläckta butiker, fann jag mitt andra hem för den här resan. Jag hade hittat Skandinaviska Baren.

 

SB drevs av en kanarier, Antonio Manolo, som flyttat hem efter många år i Sverige. Han hade tapetserat den lilla baren med diverse tidningsurklipp och idrottsvimplar han hade haft med sig. De flesta av urklippen visade Antonio på löparbanor eller refererade till blygsamma idrottsprestationer han gjort under sin tid i Sverige.

  

Med en öl i handen konstaterade jag återigen att jag åkt flera hundra mil bara för att komma hem.

(För att skydda de skyldiga har jag valt att kalla min vän för Erik)

 

Jag gjorde en resa till Kanarieöarna i slutet av nittiotalet. Jag och Erik fick för oss att vi borde dra iväg på äventyr, för det blev inte så mycket av den varan efter att vi slutade skolan. Vi beställde en resa Gran Canaria där San Augustin var ett lagom lugnt och billigt ställe att bo på.

  

På resebyrån frågade de om en massa tillägg och på grund av ansträngd ekonomi tackade vi nej till de flesta. Ett tillägg förstod vi inte riktigt vad det skulle vara bra för men resesäljaren försäkrade att det skulle vara något bra även om vi inte riktigt förstod varför. Tillägget på drygt trehundra kronor visade sig sedan göra spriten på planet gratis. Jag försökte så gott jag kunde att rättfärdiga investeringen med ett antal Bloody Marys, min favoritdrink. Tyvärr finns det en gräns för hur mycket sprit man bör dricka på ett plan så de trehundra kronorna var lite i överkant.

 

Från flygplatsen på Las Palmas bar det av på en skumpig färd ner till San Augustin i söder. Bussen stannade till vid ett av hotellen för att släppa av en del människor. När den började rulla igen fick Erik syn på våra väskor tillsammans med allt annat utplockat bagage. Undertecknad var sen i reaktionen men Erik rusade skrikande fram till busschauffören och fick honom till slut att stanna bussen. Sedan fick vi själva gå tillbaka uppför backen, hämta vårt bagage och slänga in det i bussen igen.

 

Hotellrummet var spartanskt möblerat. Balkongen var en sådan där klassiker där man om man lutade sig ut över sidan kunde se havet långt där borta. Jag tror inte att de lovade oss havsutsikt men det var en trevlig bonus. Det fanns ett litet träskåp som vi fyllde upp med diverse sprit och likörer som vi inhandlade i det lokala snabbköpet.

   Just där i snabbköpet fick jag också mitt första påtagliga bevis för hur liten världen är. Under en av kyldiskarna hade man skjutit in några kartonger. På dem stod det med stora bokstäver ”Lithells”, och under det ”Kumlakorv”. Här hade man flugit hundratals mil över hav och land bara för att stöta på en symbol för sin egen hemstad.

  

Vi fick en eftermiddag med sol under den första dagen på Gran Canaria. Därefter fick vi rapporter om att det stormade på norra delen av ön. Palmer hade blåst ner i huvudet på folk och flygplatsen hade tvingats stänga. Man blev lite orolig över hur man skulle ta sig hem men till slut hade stormen fått nog och flygplatsen kunde öppnas igen.

Det är inte så ofta numera man hör talas om riktiga busstreck. Ni vet, knyta fast dragsmällare i grannens garageport, placera en hink vatten över dörren till lärarnas fikarum eller kasta vattenballonger från balkongen på folk. I det stora hela ganska obetydliga saker som småungar gör då och då.
Numera pangar de rutor, stjäl mobiltelefoner eller spöar på någon.

Själv var jag aldrig någon stor busare. Dels var jag alldeles för feg och dels är inte min hjärna skapt för att konstruera bus av den kaliber som mitt ego vill. Men en gång fick jag en sån där lysande idé. En gång slog blixten ned från en klar himmel i min oorganiserade hjärna och det tänkte jag återge här så gott jag minns.

Jag var tretton, kanske fjorton år när jag och min kompis Micke som vanligt gick runt i Kumla och hade tråkigt. Man var för stor för att leka då, det var mycket mera vanligt att göra ingenting. Det var åtminstone vad jag sa varje gång mamma undrade vad vi gjorde. Vad det egentligen handlade om var att man gick omkring tämligen planlöst och pratade om allt och inget på samma gång tills man frös eller tröttnade och gick hem. Så spenderades många dagar och kvällar under mina tidiga tonår.

Den här speciella dagen, jag tror att det var en lördag, gick vi och smygrökte bakom en gammal butikslokal. I ren frustration över något sparkade jag till en gammal kartong som låg slängd där och ut flög en död, fet råtta. Det är möjligt att det rörde sig om någon form av mus, men dels var den större än Hasselmöss och dels låter den här historien svulstigare om vi kallar den för råtta.

Vi stod i alla fall lite förvånat och tittade på den döda råttan när en enkel men genialisk plan började ta form i mitt huvud. Jag förklarade exalterat för Micke att man borde peta in råttan i kartongen och ge bort den som present.
"Tänk dig minen på den som öppnar" sa jag.
Vi bestämde att vi skulle ge bort den till Mickes dåvarande flickvän och förvånande nog hade han inga invändningar.

Vi hittade en pinne, petade in råttan i kartongen igen och gick iväg till Kvantum som var den stora livsmedelsbutiken mitt i Kumla. Där hittade vi inslagsdisken och petade i några kronor för att få ut lite omslagspapper. Jag minns inte om vi brydde oss om att knyta snöre runt paketet men med tanke på det kreativa tillstånd jag befann mig i så är det mycket möjligt att vi gjorde så.

Sedan gick vi med paketet under armen hem till hans flickvän och ringde på. Hon blev givetvis förvånad men samtidigt jätteglad över att få en present, speciellt eftersom vi sa att det var Mickes idé. Jag inbillade mig att det skulle bli trovärdigare så.
Tyvärr hade vi extremt svårt att hålla masken så hon började ana oråd efter ett tag och vägrade öppna paketet. Efter lite misslyckad uppmuntran från oss gav hon tillbaka det oöppnade paketet och kastade ut oss.

När vi lämnade huset kändes paketet plötsligt inte lika intressant. Visserligen kunde vi tänka oss några möjliga offer för vårt spratt men entusiasmen var borta. Därför lämnade jag paketet ståendes nedanför deras brevlåda. Detta skulle visa sig vara ett genialiskt drag.

I skolan måndagen därpå fick jag veta av Micke att tjejens mamma hade gått ut på söndagen för att hämta in tidningen. Förvånad hade hon hittat ett paket som hon glad i hågen tog in och öppnade. Reaktionen fick vi aldrig se men det kändes på något vis bra att få veta att buset fungerade, om än med ett oväntat offer. Efter det vågade jag aldrig gå i närheten av deras hus igen.

Jag har världens bästa jobb just nu. I mina arbetsuppgifter ingår bland annat att skriva. Som den här texten jag skriver just nu. Det tillhör de enklare arbetsuppgifterna, svårare är däremot det halvfärdiga teaterexperimentet som legat vilande ett par år. Och så ett illaluktande avlopp i en replokal i källaren. De är två riktigt tuffa nötter att knäcka.

Utöver de sakerna ska jag leta gammal kebab i papperskorgarna i källaren, assistera min närmsta chef i hans arbete samt försöka sammanställa ett fanzine.
Men bortsett från det ska jag skriva, skriva, skriva. Kan det bli bättre?

Min chef är en mycket bra chef, även om jag må ha sagt något annat vid ett svajigt tillfälle. Men framför allt är han en bra människa - lite konstig men bra. Det finns ett stort hjärta och en förmåga att verkligen lyssna. Han kanske inte förstår allt på en gång och ibland kan han till och med komma med ganska ogenomtänkta förslag, men han lyssnar alltid. Kommunikation, tänker jag då. Vad han tänker har jag ingen aning om.

Men det är därför jag skriver just nu. Inte för att han sagt så och jag måste göra det. Jag vill det faktiskt själv och jag behöver det. Men det viktiga är att han vet att jag behöver det. Det är därför jag skrivit om om omöjliga trädgårdar, tv-spel, barndomskamrater och gamla upplevelser. Och jag tänker fortsätta med det så länge det finns något kvar att skriva om.

Emellanåt får jag kanske resa mig upp ur min rangliga kontorsstol, ta med mig min chef ut på en cigarett och samla in nya saker att skriva om. För det här är ett bra jobb. Det är visserligen oavlönat, men det är mitt. Även om det bara är praktik!

Fotbollsgalan blev som svenska galor brukar bli. Lite pinsamt och lite roligt blandat om vartannat. Ganska bra för att vara svenskt helt enkelt.

Larsson vann i omröstningen av tidernas mål. Själv höll jag på Kurre Hamrin. Tycker Larssons mål egentligen ska tillskrivas Erik Edman.
Fredrik Ljungberg vann guldbollen igen, inget tokigt val, men med tanke på skadorna tycker jag Anders Svensson var mer värd priset.

I övrigt fanns det få överraskningar. Kvällens mest solklara pris var Lotta Schelins Diamantboll. Vinnare av skytteligan och en lysande landslagssäsong. Det är hon och inte jättebabyn Josefin Öqvist som är framtidshoppet.

Bäst var dock musikvideon där Lagerbäck, Lagrell och några till mimade till låten "I just want you back" (eller vad den nu heter). Detta samtidigt som bilder på Zlatan for förbi i bakgrunden.
Sedan kunde jag förstås inte låta bli att fnissa åt det humoristiska i att Årets Nykomling, Ola Toivonen, ramlade ur Allsvenskan med sitt Örgryte. Han kommer förstås att återfinnas i ett allsvenskt lag nästa säsong, men ändå.

Annars var det en pinsam inledning. Den enda som höll klassen rakt igenom var Persbrandt bakom kulisserna. De kanske skulle ha låtit honom hålla i hela galan. Inte för att Almenäs och Alsing var katastrofala, publiken var ganska dålig också. Men det blev aldrig riktigt bra!
 
Intressant annars med det nya(?) greppet att direkt intervjua vinnarna istället för att låta dom hålla tal. Tyvärr fungerade inte det mycket bättre då frågorna var tämligen traditionella.

Var det något mer? Jo just det. Jag tar hellre "TV4 Teddy Lucic" än någon av deras andra kanaler!

Jag har blivit vettskrämd av Freddy Kreuger och äcklats av David Cronenberg. Jag har spelat slutscenen i Dirty Dancing på repeat. Jag har dansat med vargar och sjungit ikapp med Blues Brothers. Jag har susat över Metropolis med Stålmannen, fäktats med såväl Darth Vader som Prins John samt haft en crush på alla vackra sympatiska kvinnor. Allt detta till filmmusik av Harold Faltermeyer, Jerry Goldsmith och Danny Elfman och regisserat av både Spielberg och Orson Welles.

Men ingenting kommer någonsin att nå upp till mitt första möte med de dysfunktionella personerna i Spökligan.

 

Jag var nio, kanske tio år när Ghostbusters - Spökligan kom till den lilla staden jag bodde i då. Jag gick förbi affischerna utanför biografen nästan varje dag. Det var bilder män i konstiga overaller med stora apparater på ryggarna. Det såg futuristiskt och trovärdigt ut för en tioåring. På en annan stor bild fanns ett grönt slemmigt spöke, det var honom de jagade inbillade jag mig. Det var så spöken kunde se ut! Jag kände från första stund att det här var en film jag måste se och vid den tiden svalde jag allt som handlade om det övernaturliga.

Men bio var dyrt och dessutom hade den elvaårsgräns. Mamma vägrade att ta med mig på den och jag blev helt förstörd. Hur kunde hon förneka mig denna förkovran i något så viktigt som livet efter detta?

 

Till saken hör att min mamma har aldrig varit någon flitig biobesökare. De gånger hon har försökt har det blivit något fel på projektorn (tror att hon försökte ett par, tre gånger att se "Jag är med barn" av Lasse Hallström - hon har fortfarande inte sett hela filmen) eller så har hon blivit medlurad på någon film där de lägger ett avhugget hästhuvud i sängen. Har man sådana erfarenheter av något som är förhållandevis dyrt kan jag förstå att man inte blir någon bioälskare.

 

Efter något år av fantiserande var det som om allt föll på plats. Venus stod äntligen i fiskens tecken, tebladen bildade perfekta symmetriska figurer och Ghostbusters gjorde ett oväntat återbesök på min lokala biograf. Sagt och gjort, den kalla vinterkvällen gick jag på bio.

Mitt första biobesök var Barnen från Frostmofjället. Det var en svartvit snyftare på en dryg timme. Jag var väldigt liten och fattade inte varför alla omkring mig satt och grät. Det var mina systrar som tog med mig och jag förstår fortfarande inte vad jag skulle där och göra.

 

Ghostbusters blev mitt första biobesök på egen hand. Vi var sammanlagt sju personer som satt utspridda i den kolsvarta salongen. Precis i början av filmen får spökjägarna för sig att de handgripligen skall fånga ett spöke av en gammal bibliotekarie. Precis när de ska kasta sig över henne förvandlas hon till ett stort groteskt monster och de rusar skrikande ut ur biblioteket.

Jag vrålade rakt ut och satt sedan i ett konstant tillstånd av skräck genom hela filmen. När den var slut vågade jag knappt gå hem själv. Att Ghostbusters är en komedi gick mig helt över huvudet då. Men det var ändå en fantastisk ny värld som jag fått uppleva.

 

Sedan dess har jag alltid varit fascinerad av filmmediet. Tillsammans med böcker och data/tv-spel har de öppnat dörren till nya världar, människor och egenskaper.

Film är givetvis bäst på bio, men ibland avnjuts en film bättre hemma, långt bort ifrån godisprasslande, mummel, skräniga mobiltelefoner och allmänt okänsliga medmänniskor. Det tillsammans med biljettpriset har gjort att jag inte går på bio i den utsträckning som jag kanske skulle vilja.

 

Ghostbusters äger jag på DVD numera och försöker se den åtminstone någon gång om året. Även om jag aldrig får den där skräckfyllda upplevelsen igen är det fortfarande en fantastisk värld att krypa in i. Filmer kommer och går, men Peter Venkmans cyniska humor består!

När jag var barn fick man inte gå ut efter mörkrets inbrott. Således innehöll sommarkvällarna gråt och tandagnisslan medan vinterkvällarna oftast var lugna då man ändå var för genomfrusen för att orka vara ute så länge. Det här var på åttiotalet när allt var glättigt, neonfärgat och lite frisläppt efter det hårt hållna pedagogiska sjuttiotalet. Vilket årtionde mamma anammade vet jag inte, men inte var det sjuttiotalet i alla fall.

 

Ofta var vi faktiskt ute som barn, även fast grannen skaffade ett Nintendo efter ett tag. Vi gillade att vara ute och spela fotboll, bandy, badminton eller leka actionfilm med bilar och småfigurer. Med undantag för någon enstaka lek som dunken (även kallad burken och en del andra namn jag inte kommer ihåg nu) så var det detta vi sysselsatte oss med. Och vi gjorde det med stor energi, det kan inte ha funnits många gram fett på våra kroppar. Överviktiga barn i min ålder träffade jag inte på förrän jag började högstadiet.

 

Ibland fanns dock inte den rätta motivationen där och då började man fundera på allt roligt man kan göra hemma hos någon. Helt andra leksaker, roliga sällskapsspel, kanske någon videofilm om man hade tur och så förstås tv-spel. Hos mig fanns inte de två sistnämnda sakerna. Men det spelade ingen roll eftersom min mamma konstant vägrade att släppa in någon. Själv hamnade man i kläm när kamraterna började uppmärksamma att vi aldrig lekte inne hos mig. Då fick man stå där och ta en massa skit och komma med någon tam förklaring. Oftast hade man inget bar att komma med.

 

Min bästa kompis upp till ungefär sju års ålder bodde på samma gård som mig. Han hade drösvis med häftiga leksaker och roliga serietidningar, mest Kalle Anka. När vi var inne och lekte hos honom och han gjorde avbrott för att äta mat passade jag på att sluka så många nummer jag kunde. Kalle Anka var nämligen bannlyst hemma hos mig. Mamma tyckte att den var våldsam. Istället fick jag läsa Lilla Fridolf och eftersom det fanns en hunger efter serier så läste man igenom varje nummer, men aldrig med särskilt stor behållning. Lilla Fridolf var helt enkelt en fånig skit-serie som inte alls utmanade ens fantasi som Kalle och hans vänner kunde göra. Och vilken fem-åring kan relatera till en stackars hunsad medelålders fetknopp i ett katastrofalt äktenskap?
Nåväl, grannen prenumererade på Kalle Anka & co varför jag kunde stilla en del av min serie-hunger där.

 

En annan sak som min granne hade var en videospelare. Vissa helger brukade de hyra filmer och hade man tur kunde man få vara med när de skulle titta på dom. Eftersom jag som barn på åttiotalet hade ganska stränga tider att passa så var det sällan man fick vara uppe så länge de kvällar SVT visade film. Det här var före kabel-tv:s intåg. Därför blev videospelaren en viktig detalj i min relation till min granne. Här blandades tecknade pärlor med action och komedi. De mest våldsamma filmerna fick vi naturligtvis inte titta på, men det som vi fick se var tillräckligt för att fortsätta att stimulera min fantasi bortom det som serietidningarna kunde ge mig. Film blev helt plötsligt ett väldigt viktigt medium för mig.

 

Den stora uppenbarelsen infann sig dock inte förrän grannen skaffade ett Nintendo tv-spel. Han hade visserligen haft ett Philips G7000 innan, men eftersom det var ganska primitivt och innehöll streckgubbar så dög det bara som tillfälligt tidsfördriv.

 

Nintendot däremot öppnade en helt ny värld för mig som jag fortfarande inte lämnat bakom mig. Helt plötsligt fanns komplicerade världar med figurer som talade (genom text) och tydliga mål, istället för att bara försöka få en bra poängsumma Det var helt enkelt oerhört skönt att få kliva in i en annan värld och ikläda sig rollen av någon annan, även om det råkade var en fet rörmokare med mustasch. Så ofta vi kunde satt vi parkerade framför tv-spelet och försökte klara banor, bossar eller översätta ledtrådar i rollspel.

 

Efter några år skiljdes våra vägar åt och jag fick ett eget tv-spel som sedan blev en dator, och här sitter jag nu. Lika fascinerad av fantasivärldar fortfarande men lite undrande var min granne tog vägen. Jag präglades massor av den här tiden men lite snopen är jag över att konstatera att min bästa vän på den tiden hade mindre påverkan på mig än hans tv-spel.

Jag blev med uteplats i våras. Eftersom lägenheten ligger på hörnet är den dessutom dubbelt så stor som de flesta andra uteplatser här området. Tyvärr såg den ut som ett slagfält när jag flyttade in så istället för att njuta hela sommaren var det hårt arbete som gällde. Så här i efterhand kan jag konstatera att det nu finns något som påminner om gräs på c:a 80% av ytan. Det är en stor framgång med tanke på att det nästan inte finns tillstymmelse till jord, utan mest lersand. Min hyresvärd Öbo var vänlig nog att bidra med en jordhög och en liten påse gräsfrön. Detta har jag strött ut omsorgsfullt och vattnat som en tok, och ett par veckor innan köldknäppen kunde jag äntligen konstatera att det åtminstone fläckvis finns mer gräs än ogräs där ute.

Ett stort problem har varit områdets katter som tydligen anser att min uteplats fortfarande är deras offentliga toalett. Under de varmaste sommarveckorna gick man ut varje morgon och skottade bort illaluktande klumpar med flugor surrande omkring sig.
Jag införskaffade speciell jord för att anlägga rabatter. Denna var lättare att gräva i varpå katterna övergav att skita mitt på gräsmattan. Jag vet fortfarande inte om det var en förbättring för mig. Men med lite skrikande när jag fick syn på dem och en del högljutt svärande från min innekatt så blev besöken tack och lov lite färre under sensommaren.

Att gräva upp och omplantera gräsmattan var ganska hårt arbete varpå intresset mer och mer började dras åt rabatten. Med hjälp av några udda fröpåsar jag fick här och där såddes därför blandade småblommor, dill, rödbetor samt ett par underliga knölar till rötter.

Blommorna växte upp relativt fort och det var i början ganska trevligt att ta in en bukett då och då. Detta fortsatte tills en kväll då vi var bjudna på inflyttningsfest. Eftersom ekonomin inte var i topp så kom jag fram till att en bukett egen-odlade blommor skulle vara en trevlig inflyttningspresent. På vägen dit upptäckte jag dock till min fasa att dessa blommor kryllade av små svarta saker som kröp in och ut mellan bladen. Jag avskyr svarta kryp men sa ingenting om det när jag överlämnade blommorna, eftersom det kändes dumt att komma tomhänt. När jag kom hem försvann mina egna buketter ut genom dörren illa kvickt. Bänken där jag rensat blommorna var full med svarta kryp och det var ett mindre helvete att få bort allihop.

Inte gick det bättre med min rödbetor. När de såddes såg jag framför mig inläggning av egna rödbetor att användas till hemlagad kalops och pytt i panna. Jag gillar att pyssla i köket med mat och sånt, så därför blev förväntningarna höga.
När större delen av sommaren hade gått var jag tvungen att gå ut och gräva lite för att se hur stora de var. Lätt besviken konstaterade jag att det under blasten än så länge bara fanns ett tunnt nätverk av rötter. När vi hade kommit in i september gjorde jag ytterligare ett försök men blev nedslagen av samma syn. Mina rödbetor verkade inte vara intresserade av något annat än att sprida sig, då de faktiskt började inkräkta på dillen strax bredvid. Jag hade dock planterat ett gäng frön i en blomkruka på balkongen och där i trängseln så ville de vara med. De var i och för sig inte fler än tre stycken, och den största var något mindre än en golfboll men det blev i alla fall något av dem.

En annan sak som odlades flitigt var något slags äckligt hembakat pitabröd. Någon slängde vid ett flertal tillfällen in (ner?) små påsar med detta bröd på min uteplats. Den sista påsen hittade jag så sent som för en vecka sedan och i påsen låg en stor brödbit täckt med något luddigt grönt mögel. Vad lukten beträffar är det nästan så att jag önskar katterna åter.

Jag är dock långt ifrån mest illa drabbad. En granne har haft problem i flera år med en piller-tant som kastar ned allt möjligt på hans uteplats. Vi har sett köksutrustning, tamponger och gud-vet-vad ligga på hans gräsmatta. Självklart nekar hon till allt och Öbo kan inget göra. Så när jag med klädnypa för näsan bär bort påsar med mögligt bröd och kattskit kan jag i alla fall trösta mig med att det finns dom som har värre.

Runt 24% tyckte i en nätundersökning att Elfsborg inte var värdiga svenska mästare. Undrar just om det var AIK-fansen? Kanske en och annan Göteborgare också.

Självklart är det så att både Elfsborg och AIK hade varit värdiga vinnare. Sett över hela året är det de som spelat bäst, vunnit mest (tillsammans med Hammarby) och förlorat minst. Räcker inte det som argument kan man titta på saker som att AIK har gjort mest mål, Elfsborg släppt in minst. Dessutom bidrar det till att de båda har överlägsna målskillnader.

Så här i efterhand kommer det givetvis att finnas dom som menar att Djurgården skulle ha haft straff i slutminuterna av matchen mot Elfsborg. Och visst, det kanske de borde. Men detta tar ändå inte ifrån Elfsborg att de är värdiga mästare. Under en hel säsong får man en del med sig och annat går emot. Skillnaden brukar vara att de bättre lagen får mer med sig än emot. AIK-fansen ska ändå vara nöjda med sitt lags säsong och placering. Det är väl egentligen inte förrän nästa år som man kan förvänta sig att AIK skall vinna SM-guld.

Hammarbys fråntagna poäng visade sig inte spela någon roll i slutändan. Det är förstås skönt då Allsvenskan givetvis skall avgöras av spelarnas insats på planen, inte publikens.

I botten åkte Öster och Örgryte ur. Mest smärtar det med ÖIS. Jag har alltid haft någon slags sympati för klubben som under mitt fotbollsintresserade liv alltid fått stå i skuggan av storebrodern IFK. Örgryte är ett av de där lagen som fått kämpa under titeln "Lirarnas lag". Att spela snyggt är nästan viktigare än att vinna. Nåja, i år har ÖIS inte lyckats med något av det.
   Till nästa säsong försvinner Almeida och frågan är vad som händer med Ola Toivonen, en ung mycket lovande spelare som direkt tog en plats i ÖIS och bara missade en match. Ska ÖIS klara att studsa tillbaka upp på en gång behöver man Toivonen och en Dick Last i samma form som vi sett nu under höstsäsongen. 37-åringen har varit suverän på slutet och blir givetvis en viktig kugge nästa år.

Häcken skall naturligtvis göra processen kort med BP i kvalet. Med en pånytt-född Teddy LUcic som härförare i målform, en rutinerad Hasse Berggren längst fram och Robert Mambo-Mumba som kraftfull joker har jag svårt att se att BP skall kunna ha något att sätta emot!

Kalmars nye brasse vann skytteligan ganska klart med sina 15 mål. Det är bara att lyfta på hatten igen för tränare Nanne Bergstrands fingertoppskänsla. Jag väntar med spänning på vilken super-brasse han ska introducera nästa år. Varför inte låna Quirinho från Djurgården? Dede gjorde ju succé först när han kom till Kalmar!

Hur det kommer att bli nästa säsong väntar jag med att spekulera i. Först kommer ju Royal League, och till skillnad från många andra (däribland Henke Larsson), så tycker jag att turneringen är såväl kul som viktig. Norge och Danmark har sprungit om oss på den europeiska scenen, om vi inte kan mäta oss med dom har jag svårt att se hur vi skall kunna ta steget ut i resten av europa igen.
Allsvenskan är slut - Länge leve Royal League!

"Hey, I'm in a band!"
Som det så fint heter i JC-reklamen... Eller är det HM... Eller...?
Oavsett så är det mig de sjunger om. Jag är med i ett band. Det största band som någonsin funnits på denna jord. Vi har inget namn som jag vet om just nu, men fan vad bra vi är. För sådan är jag. En livs levande legend... i mitt eget huvud!

Det finns en filmreplik som jag älskar - fråga mig inte varför!
I filmen "Pump up the volume" säger Christian Slater:   "...just like me - a legend in his own mind!".
Jag antar att den repliken fastnade eftersom den är jag i ett nötskal. All min potential som jag besitter har av olika anledningar aldrig riktigt fått blomma ut, men att jag skulle kunna blivit en legend hyser jag ingen som helst tvekan om!

Många schyssta författare med självaktning skriver någon gång om den där sommaren som var magisk. Den enda sommaren som var speciell i deras barndom, den specifika sommaren som förvandlade dom från naiva barn till hårdhudade ungdomar. Håkan Nesser har gjort det, Stephen King gjorde detsamma och alla blir vi mållösa över... ja över vad egentligen? Inte fan är det väl ett igenkännandets suck vi utbrister i när vi läser om det?
   Hur många mord/dödsfall var du med om under din uppväxt? Hur många av dom inträffade under sommarperioden? Hur många av er skulle sammanfatta en sådan sommar som "magisk"?
Förstå mig rätt, jag älskar att läsa om sådana somrar, men inte är det för att jag känner igen mig!
Snarare är det så för att det är en sommar man skulle velat uppleva! Precis som det är spännande att se en film om en robot från framtiden eller en ödla från forntiden.

Mina somrar som barn såg så här i efterhand likadana ut... i stort sett. Inte så att alla var småtråkiga, snarare tvärtom. Alla somrar innehöll minst ett äventyr. En sommar var det den nakne mannen som sprang runt på gårdarna där jag bodde. (Efter att första chocken hade lagt sig bestämde vi oss för att "slå tillbaka" och laddade upp med smågrus och gick till motattack. Men det är en annan historia).
 En annan sommar var det äventyret på Gotland med en hel klädkammare inredd med *alla* Kalle Anka-tidningar utgivna och den mest perfekta sandstrand/badplats jag någonsin kommer att uppleva. Sedan vill jag minnas en sommar då någon fått för sig att vi minsann skulle undersöka ödehuset i närheten. Jag bangade efter 20 meter då jag sett alldeles för många varningslappar om råttgift.

Poängen är att det fanns alltid minst ett äventyr varje sommar när jag växte upp.
Men även om det inte var stora äventyr a la King eller Nesser så går det inte att komma ifrån att vara barn på sommaren är ett väldigt speciellt äventyr i sig. Det behövs inga lik eller andra mysterier för det.
Många gånger är det inte förrän långt senare man inser vilket äventyr det var. Och räcker inte det finns ju alltid fantasin. I min fantasi är jag med i världens bästa band!