Slaskbloggen

När jag var liten kunde jag stoppa i mig nästan vad som helst. Herregud, jag gillade till och med kalvsylta då. En gång när jag var tre, kanske fyra år, hade vi varit och handlat. Det ringde precis när vi kommit innanför ytterdörren. Mamma ställde ifrån sig kassarna och lämnade mig och Schäfern vi var hundvakt åt och gick för att svara. När hon kom tillbaka satt jag och hunden mitt på köksgolvet och delade på ett kilo margarin. En näve åt mig, en näve åt hunden, en näve åt mig, en näve åt hunden. Det fanns inte mycket margarin kvar.

Det jag vill komma till är att jag har ätit mycket konstigt och framförallt på annorlunda sätt. Mig gjorde det aldrig någon skada men för omgivningen kunde det vara upprörande.

Vid ungefär samma ålder som margarinhistorien, kanske något år tidigare, hade jag utvecklat ett effektivt sätt att äta banan. Väninnor till mamma förfärades när de såg hur jag delade den skalade bananen på mitten och sakta tryckte ner ena halvan i halsen. Det där med att tugga låg inte för mig tydligen. De var bergsäkra på att jag skulle kvävas och förstod inte hur mamma kunde sitta där kolugn.

"Sådär gör han alltid med banan" kunde hon säga lite nonchalant.

Fast ska man vara riktigt ärlig tror jag att hon nog var lite orolig också.

Men bananen slank ner och alla kunde andas ut.

När jag var runt sju år fick jag en fotboll av en granne. Det var en brun läderboll av den typen man kan se på gamla svartvita filmer från förr och något helt annat än de vinda plastbollar vi brukade spela med.

Gården jag bodde på var rund med hus på var sida. Det var bara tre-fyra barnfamiljer som bodde där, resten var pensionärer. De flesta var helt okej men det fanns en riktigt sur gammal tant. Enligt henne hade vi barn inget där att göra.

Som barn är man ingen Ronaldinho precis, faktiskt inte ens en Pierre Bengtsson även om man tror det. Fotbollar tenderar att flyga åt alla möjliga håll och kanter, ofta med väldigt hög fart. Ibland, när bollen studsade upp mot Sur-tantens dörr eller uteplats brukade hon sticka ut huvudet genom dörren och ropa åt oss, vifta med näven och sedan slinka in igen. Hon var ganska otäck.

En gång efter att jag fått min antika fotboll höll vi som vanligt på och spelade EM-final. Daniel stod i målet och kastade ut bollen. För en gångs skull stod jag perfekt placerad och såg bollen komma mot mig. Utan att tänka drog jag till den direkt på volley. Träffen kändes i hela kroppen – den var perfekt! Det skulle ha blivit ett sådant där drömmål man bara ser på TV om det inte hade varit för det faktum att den inte alls begav sig mot målet. Den for istället i en fruktansvärd hastighet mot sur-tantens köksfönster, studsade som en flipperkula mellan hennes blomkrukor och lade sig att vila mitt på hennes altan. Det var några ögonblick av ren och skär katastrof med en stigande panikkänsla till följd.

Hon måste ha stått innanför ytterdörren och spanat på oss för innan vi hann reagera var hon blixtsnabbt ute, plockade åt sig bollen och försvann in igen. Vi stod som två levande frågetecken. Vi hade förväntat oss att hon skulle skälla ut oss, inte att hon skulle stjäla min fotboll. Efter lite förhandlingar blev jag utsedd att gå dit och be att få tillbaka bollen. Det tog en lång stund innan hon öppnade och tittade på mig med elaka, pliriga ögon.

Jag minns inte riktigt vad hon sa men det gick ut på att vi inte fick spela fotboll där på gården och förstöra saker. Jag försökte så gott jag kunde att be om ursäkt men hon vägrade ge tillbaka bollen. Vi visste inte vad vi skulle göra och båda var lika livrädda för henne. Efter en stund kom Daniels pappa hem och fick höra vad som hade hänt. Efter några ramsor av svordomar gick han över dit och krävde bollen tillbaka. Vi vågade knappt gå med.

Sur-tanten protesterade givetvis men fick sig en rejäl utskällning av Daniels pappa. Jag förstod inte riktigt hur han vågade, men han ordnade tillbaka bollen och vi fick lova att inte skjuta så hårt hädanefter. Efter det var jag aldrig lika rädd för sur-tanten, det var som om hon blivit besegrad. Hon stack aldrig ut huvudet något mer och vi fortsatte våra heroiska fotbollsinsatser lite mer kontrollerat än förut. Visst hände det att bollen for upp mot hennes altan någon gång men man var betydligt kaxigare när man gick och hämtade den.

Fotbollen hängde med i flera år tills någon bokstavligt talat sköt sönder den under en match. Den sa bara ”poff” och sjönk ihop. Vid det laget hade vi andra mer moderna bollar att spela med så jag tackade den för lång och trogen tjänst med att slänga den i en soptunna. Kanske hade den förtjänat bättre, den var ju ändå med om att besegra sur-tanten.