Slaskbloggen

Jag tror att de flesta kommer ihåg sin första riktiga kyss. Min sitter inbränd i minnet för evigt. Det var en sådan där symbolisk filmkyss. Mitt emellan vinter och vår stod vi på en bro någonstans i Småland och hörde isarna brista.

När vi möttes var det kallt och isarna fasta, när kyssen kom blev man helt varm inombords och jag svär att den värmen smälte isarna på ån tillräckligt för att de skulle brista. Vi stod i brytpunkten mellan gammalt och nytt, död och liv, vinter och vår. Klart som fan att man minns den kyssen.

Vissa påstår att man har ett livsavgörande ögonblick i sitt liv. Ett ögonblick som formar allt man gör och tänker efter det. Kyssen på bron var givetvis inte ett sådant. Jag vet inte om jag har haft ett sådant ögonblick men det finns många som varit betydande för mig på rent nostalgiska grunder.

Som när jag äntligen fick se mitt favoritband Kiss för första gången. Det var Stockholm Stadion 1997 och jag stod någonstans mitt i publikhavet. Långt senare fick jag en VHS-kassett med en bootleginspelning av konserten. Jag hade inte en suck att hitta mig på bilderna.

Jag hade förmånen att få se Kiss igen arton månader senare i Globen. Min dåvarande jobbarkompis visade sig också gilla Kiss så vi bilade upp till Stockholm tillsammans med min dåvarande flickvän och en annan tjej jag kände. Den här gången stod jag längst fram och hade missljud i öronen hela konserten. Tjejerna stod längre bak. Senare fick jag höra av flickvännen att den andra tjejen som var med mest hade hånglat med någon kille i publiken. Jag tror inte att det är något bestående minne för henne.

Under en period i sena tonåren åkte jag och min gode vän Tobias ofta runt i hans föräldrars Volvo och pratade, lyssnade på Peter LeMarc och utforskade vägar i trakten kring Kumla. En gång körde vi förbi några vita skynken som hängde och slängde i vinden. Det gick ganska fort och vi undrade om det var spöken.

Vi körde även när det var vinter och snorhalt. I en kurva mitt ute i ingenstans fick Tobias sladd på den tunga Volvon och tappade kontrollen. Jag blev livrädd och han skrattade nervöst och så hade vi kört ned med framvagnen i diket. Det var sent och kallt och vi hade inte en chans att få upp den på vägen igen. Så vi började gå mot en bondgård i närheten.

En kille vi kände igen från skolan dök upp som en räddande ängel och försökte dra upp oss med sin rallybil. Det var lönlöst då små rallybilar väger en bråkdel av en gammal tung Volvo. Hans pappa fick hämta traktorn för att dra upp oss och en stund senare var vi på väg igen, stelfrusna och skärrade.

Det finns många sådana ögonblick som sitter kvar. Jag minns dem antingen med värme, glädje, skräck eller en blandning av olika känslor. Jag brukar besöka dom ibland och återuppleva känslorna, för även om de inte enskilt har varit livsavgörande för mig så har de ändå påverkat mig i viss mån.