"De är inga fans"
Det är bara att bryta ihop och ge upp. För brassarna lär nog inte komma igen på ett antal år framöver. Idag hann vi ända till 90 minuter innan några få individer fick för sig att deras idiotiska idéer var viktigare än att vi andra skulle få chans att njuta av förstklassig underhållning.
Fem-sex man stormade planen under Brasiliens match mot Chile i Göteborg ikväll, och för vadå? För att falla på knä och låtsas tillbe Ronaldinho? För att få en chans att lägga handen på Robinho? För att kunna krama om Lucio?
Vad ska de göra sedan med det minnet?
Skryta för kompisarna? Om de är normala människor blir de naturligtvis inte imponerade.
Berätta för barnbarnen? Vill de verkligen att ungarna växer upp och tror att det är helt okej att göra precis som man vill i alla lägen utan att bry sig om någon annan?
De kommer att skryta för en del av polarna. Åtminstone en del av dem. För sådana här lågintelligenta amöbor lever ofta i flock och tyr sig till varandra. Det är därför det är så lätt för dem att hetsa varandra till ageranden som dessa. Det finns nämligen ingen nära dom som har vett att säga ifrån.
Brassarna hade tydligen fått order om att inte göra någonting om detta hände. Helt fel i min mening. De borde naturligtvis ha tagit kraftfullt avstånd från detta. Ronaldinho borde ha visat avsky för den som föll på knä framför honom, inta skrattat och lagt armen om honom.
Sedan har jag fortfarande inte fattat varför ungdomar, som är totalt ointresserade, använder sig av en idrottsuppvisning som inte ens inkluderar Sverige för att få uppmärksamhet. Att idka stenkastning mot Brasiliens spelarbuss är för mig fortfarande en gåta.
"Det är inga fotbollsfans" säger arenachefen på Ullevi. Det är nog det enda säkra man kan säga. I övrigt tror jag inte att jag kommer bli förvånad över något framöver.
Bara besviken. Besviken på att jag, tack vare dom, knappast kommer att få se några världsstjärnor inom fotbollen på ett bra tag.
Fem-sex man stormade planen under Brasiliens match mot Chile i Göteborg ikväll, och för vadå? För att falla på knä och låtsas tillbe Ronaldinho? För att få en chans att lägga handen på Robinho? För att kunna krama om Lucio?
Vad ska de göra sedan med det minnet?
Skryta för kompisarna? Om de är normala människor blir de naturligtvis inte imponerade.
Berätta för barnbarnen? Vill de verkligen att ungarna växer upp och tror att det är helt okej att göra precis som man vill i alla lägen utan att bry sig om någon annan?
De kommer att skryta för en del av polarna. Åtminstone en del av dem. För sådana här lågintelligenta amöbor lever ofta i flock och tyr sig till varandra. Det är därför det är så lätt för dem att hetsa varandra till ageranden som dessa. Det finns nämligen ingen nära dom som har vett att säga ifrån.
Brassarna hade tydligen fått order om att inte göra någonting om detta hände. Helt fel i min mening. De borde naturligtvis ha tagit kraftfullt avstånd från detta. Ronaldinho borde ha visat avsky för den som föll på knä framför honom, inta skrattat och lagt armen om honom.
Sedan har jag fortfarande inte fattat varför ungdomar, som är totalt ointresserade, använder sig av en idrottsuppvisning som inte ens inkluderar Sverige för att få uppmärksamhet. Att idka stenkastning mot Brasiliens spelarbuss är för mig fortfarande en gåta.
"Det är inga fotbollsfans" säger arenachefen på Ullevi. Det är nog det enda säkra man kan säga. I övrigt tror jag inte att jag kommer bli förvånad över något framöver.
Bara besviken. Besviken på att jag, tack vare dom, knappast kommer att få se några världsstjärnor inom fotbollen på ett bra tag.
Sluta klaga, serietecknare!
Expressen provade för några dagar sedan att göra det revolutionära och ta bort serierna ifrån papperstidningen. Folk läser inte serier. Man läser nyheter, säger man lite kaxigt.
Det är nog inte alls omöjligt att Expressens tilltag blir norm. Och ärligt talat är det dags för serierna som kulturform att utvecklas lite. Inget har ju egentligen hänt (publiceringsformsmässigt) under en hel jäkla massa år. Dessutom är det fortfarande för lite omsättning på serier i dagspressen, något som de som är emot det här tilltaget inte gärna nämner. Hur aktuellt är det egentligen att läsa Laban-strippar? Hur länge ska man köra samma gamla Snobbenstrippar?
Nej, min gissning är att seriernas framtid, som så många andra saker, ligger på internet. Oavsett hur Expressens experiment faller ut så måste man hitta nya vägar att nå ut. Jag tror faktiskt att dagspressens betydelse för serier har minskat betänkligt de senaste 10-15 åren.
Så serietecknare, klaga inte så mycket utan var öppna för förändring (som kommer förr eller senare ändå) och gnugga geniknölarna och vips kanske ni är bland de första att på allvar föra serierna som konstform in i 2000-talet...?
Orginalnyheten finner ni här!
Det är nog inte alls omöjligt att Expressens tilltag blir norm. Och ärligt talat är det dags för serierna som kulturform att utvecklas lite. Inget har ju egentligen hänt (publiceringsformsmässigt) under en hel jäkla massa år. Dessutom är det fortfarande för lite omsättning på serier i dagspressen, något som de som är emot det här tilltaget inte gärna nämner. Hur aktuellt är det egentligen att läsa Laban-strippar? Hur länge ska man köra samma gamla Snobbenstrippar?
Nej, min gissning är att seriernas framtid, som så många andra saker, ligger på internet. Oavsett hur Expressens experiment faller ut så måste man hitta nya vägar att nå ut. Jag tror faktiskt att dagspressens betydelse för serier har minskat betänkligt de senaste 10-15 åren.
Så serietecknare, klaga inte så mycket utan var öppna för förändring (som kommer förr eller senare ändå) och gnugga geniknölarna och vips kanske ni är bland de första att på allvar föra serierna som konstform in i 2000-talet...?
Orginalnyheten finner ni här!
Reality-TV när den är som bäst!
Bortsett från ett fåtal undantag har jag alltid avskytt dokusåpor och dess släktingar, men första avsnittet av Ordförande Persson var inte bara utmärkt reality-tv, det var tamejfan riktigt bra tv överhuvudtaget.
Det här ska bli mycket spännande att följa, men mer om det imorgon. Nu ska jag fortsätta följa kvällens svenska film.
Det här ska bli mycket spännande att följa, men mer om det imorgon. Nu ska jag fortsätta följa kvällens svenska film.
Fönster mot TV-världen: Kan man ignorera TV?
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
När min mamma var liten fanns det bara radio. Det är bara att inse det, hon är från en annan era.
Själv har jag sett hela utvecklingen från svartvit, tvåkanalig TV till dagens platta skärmar med hundratals kanaler på nära håll.
När jag var liten var det fortfarande lite fult att titta på TV. Lite arbetarklassnöje, trots att alla männsikor ändå tittade. Men man fick aldrig jämföra det med teater eller film. Det är åtminstone den känslan jag fått.
Min vän Tobias påstår att han bara ser nyheter. Bara man råkar nämna ett TV-program ser han besvärad ut. Fortsätter man berätta någon kul eller intressant händelse från TV-programmet förklarar han snabbt att han inte tittar på TV. Ofta verkar han vilja ignorera allt prat om TV helt och hållet. Som om han är rädd för att bli smittad av någonting, bara någon nämner något som kommer från TV-världen.
Ett sådant ställningstagande, att inte vilja titta på TV, får man naturligtvis respektera. Dock kan det vara ruskigt svårt när TV:n är en så stor och integrerad del av vårt samhälle.
Sambons föräldrar ser antingen på sport eller engelska deckare. Är vi där och äter middag en lördag trivs jag som fisken i vattnet då de har sportkanalerna från såväl Canal+ som Viasat. Sådant gör ett fotbollsälskande hjärta varmt. Blir man däremot kvar framåt kvällen är risken stor att det, med alla deras kanaler, går igång någon engelsk deckare och det finns inte mycket värre saker för mig att titta på.
Men för all del, engelska deckare ger cred nu för tiden. Det är en del av den seriösa TV:n här i Sverige.
För en annan som älskar den ruffige, whiskey-pimplande amerikanske deckaren är det svåra tider. Och även om det visades mer sådant har jag svårt att tro att mina svärföräldrar skulle sitta bänkade framför det.
Min egen mamma använder TV:n som ett sömnmedel, och jag kan förstå henne. Det finns något oerhört lugnande med att sakta falla i sömn alltmedan TV:n håller vakt på en lagom volym. I övrigt har jag inga klara minnen av hur hennes TV-profil sett ut.
80-talets klassiska såpor givetvis. Och på senare år har hon sett en hel del dokusåpor som hon gärna pratar om till min stora förtvivlan. Så man får väl kanske säga att morsan är jäkligt mainstream.
Sambon sitter fast i hälsoträsket, och kryddar det med program om utseende och inredning. Ganska basic stuff för en ung, modern tjej antar jag. Du är vad du äter missas det inte ett avsnitt av. Stilpoliserna från England intas även det ofta och hon brukade i alla fall tycka om att se Room service innan det fick svårt att förnya sig.
Själv slukar jag det mesta som jag kommer över. Nyheter och kunskapsprogram får helst inte missas liksom min älskade science fiction.
Men det var inte en massa preferenser jag avsåg att räkna upp här, utan snarare det faktum att de allra flesta människor har preferenser. Så även om min kära vän jag nämnde i inledningen inte tittar just någonting på TV så får han nog stå ut med att vi andra tittar. Och pratar om det. Och vill diskutera det vi sett.
Det var nog därför jag valde TV som ett första ämne i mitt experiment att försöka göra min blogg och mitt skrivande mer tematiskt.
Vad nästa ämne blir får morgondagen utvisa. Nu ska jag se färdigt på 24.
När min mamma var liten fanns det bara radio. Det är bara att inse det, hon är från en annan era.
Själv har jag sett hela utvecklingen från svartvit, tvåkanalig TV till dagens platta skärmar med hundratals kanaler på nära håll.
När jag var liten var det fortfarande lite fult att titta på TV. Lite arbetarklassnöje, trots att alla männsikor ändå tittade. Men man fick aldrig jämföra det med teater eller film. Det är åtminstone den känslan jag fått.
Min vän Tobias påstår att han bara ser nyheter. Bara man råkar nämna ett TV-program ser han besvärad ut. Fortsätter man berätta någon kul eller intressant händelse från TV-programmet förklarar han snabbt att han inte tittar på TV. Ofta verkar han vilja ignorera allt prat om TV helt och hållet. Som om han är rädd för att bli smittad av någonting, bara någon nämner något som kommer från TV-världen.
Ett sådant ställningstagande, att inte vilja titta på TV, får man naturligtvis respektera. Dock kan det vara ruskigt svårt när TV:n är en så stor och integrerad del av vårt samhälle.
Sambons föräldrar ser antingen på sport eller engelska deckare. Är vi där och äter middag en lördag trivs jag som fisken i vattnet då de har sportkanalerna från såväl Canal+ som Viasat. Sådant gör ett fotbollsälskande hjärta varmt. Blir man däremot kvar framåt kvällen är risken stor att det, med alla deras kanaler, går igång någon engelsk deckare och det finns inte mycket värre saker för mig att titta på.
Men för all del, engelska deckare ger cred nu för tiden. Det är en del av den seriösa TV:n här i Sverige.
För en annan som älskar den ruffige, whiskey-pimplande amerikanske deckaren är det svåra tider. Och även om det visades mer sådant har jag svårt att tro att mina svärföräldrar skulle sitta bänkade framför det.
Min egen mamma använder TV:n som ett sömnmedel, och jag kan förstå henne. Det finns något oerhört lugnande med att sakta falla i sömn alltmedan TV:n håller vakt på en lagom volym. I övrigt har jag inga klara minnen av hur hennes TV-profil sett ut.
80-talets klassiska såpor givetvis. Och på senare år har hon sett en hel del dokusåpor som hon gärna pratar om till min stora förtvivlan. Så man får väl kanske säga att morsan är jäkligt mainstream.
Sambon sitter fast i hälsoträsket, och kryddar det med program om utseende och inredning. Ganska basic stuff för en ung, modern tjej antar jag. Du är vad du äter missas det inte ett avsnitt av. Stilpoliserna från England intas även det ofta och hon brukade i alla fall tycka om att se Room service innan det fick svårt att förnya sig.
Själv slukar jag det mesta som jag kommer över. Nyheter och kunskapsprogram får helst inte missas liksom min älskade science fiction.
Men det var inte en massa preferenser jag avsåg att räkna upp här, utan snarare det faktum att de allra flesta människor har preferenser. Så även om min kära vän jag nämnde i inledningen inte tittar just någonting på TV så får han nog stå ut med att vi andra tittar. Och pratar om det. Och vill diskutera det vi sett.
Det var nog därför jag valde TV som ett första ämne i mitt experiment att försöka göra min blogg och mitt skrivande mer tematiskt.
Vad nästa ämne blir får morgondagen utvisa. Nu ska jag se färdigt på 24.
Fönster mot TV-världen: Hur man inte gör en pratshow
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
Tittade på SVT:s nya pratshow med Stina Dabrowski. Fan så tråkigt, och fan så typiskt SVT. Varför är jag inte förvånad efter att man har visat den intressanta men ack så träsmakstrista engelska pratshowen Parkinson?
Det känns så uppenbart att det är Parkinson som fått stå modell, och inte de mer nöjesinriktade amerikanska varianterna.
Det finns mycket skit i Hollywood i synnerhet och USA i allmänhet, så det är bra att man sneglar mot andra länder. Men fan vet om pratshow skall göras på något annat sätt än vad de gör i USA. När man dessutom har ett sådant ess som Stina Dabrowski borde det gå alldeles utmärkt att sudda bort den amerikanska svulstigheten från programformatet.
När jag ser en intervju finns det några enkla regler jag håller stenhårt på.
1. Fokus skall ligga på den som intervjuas även om frågeställaren givetvis bör synas.
Skräckexemplet är mina gamla VHS-kassetter med Star Wars-filmerna som släpptes strax före nyversionerna nån gång i mitten på 90-talet. Före varje film får man se en kort intervju med George Lucas där en fånigt leende Leonard Maltin hela tiden zoomas in när Lucas ger sina svar. Det kan vara den sämsta intervju jag någonsin sett, rent tekniskt alltså.
2. Jag som publik vill vara en fluga på väggen som mer eller mindre bevittnar ett samtal mellan fyra ögon. Här excellerar en sådan som Jay Leno. I fallet Stina Dabrowski och Parkinson sitter de alla liksom på rad på en scen som någon slags cirkusapor och visar upp sig. Jag förstår visserligen varför man placerar programledare och intervjuoffren på detta vis. De tror att man drar publiken närmare. Själv känner jag mig snarare bländad och bortstött. En bra talkshow skall ignorera publiken långa stunder.
3. Se för f-n till att inte husbandet och den uppträdande artisten flummar iväg allt för mycket. Ikväll lyckades de med en riktigt hemsk version av Darins "Everything but the girl". Det värsta var att det var Darin själv som uppträdde.
I övrigt lämnade de intervjuer jag såg (Hugh Grant & Stellan Skarsgård) mycket att önska. Med Stellan struntade Stina (medvetet?) i att ställa intressanta följdfrågor trots att han gav henne flera öppningar. Kunde vi inte fått höra mer om hans svenskkoloni i strandhuset under inspelningen av Deep blue sea? Kunde hon inte försökt pressa honom om vilka filmer han gjorde enbart för pengar, även om man kan ana svaren?
Och när vi nu har en Hollywoodsvensk på besök borde vi väl kunna få höra lite mer anekdoter om de stora skådespelare han jobbat med?
Ännu värre var det med intervjun med Hugh Grant. Var fanns de vassa frågorna? Varför tog hon inte kontrollen över intervjun istället för att låta Hugh flumma?
Stina var/är bättre än vad jag såg ikväll. Min gissning är att hon är hämmad av formatet och dess internt uttalade inriktning. Eller så var gårdagens program ett olycksfall i arbetet. Förhoppningsvis tar det sig.
Tittade på SVT:s nya pratshow med Stina Dabrowski. Fan så tråkigt, och fan så typiskt SVT. Varför är jag inte förvånad efter att man har visat den intressanta men ack så träsmakstrista engelska pratshowen Parkinson?
Det känns så uppenbart att det är Parkinson som fått stå modell, och inte de mer nöjesinriktade amerikanska varianterna.
Det finns mycket skit i Hollywood i synnerhet och USA i allmänhet, så det är bra att man sneglar mot andra länder. Men fan vet om pratshow skall göras på något annat sätt än vad de gör i USA. När man dessutom har ett sådant ess som Stina Dabrowski borde det gå alldeles utmärkt att sudda bort den amerikanska svulstigheten från programformatet.
När jag ser en intervju finns det några enkla regler jag håller stenhårt på.
1. Fokus skall ligga på den som intervjuas även om frågeställaren givetvis bör synas.
Skräckexemplet är mina gamla VHS-kassetter med Star Wars-filmerna som släpptes strax före nyversionerna nån gång i mitten på 90-talet. Före varje film får man se en kort intervju med George Lucas där en fånigt leende Leonard Maltin hela tiden zoomas in när Lucas ger sina svar. Det kan vara den sämsta intervju jag någonsin sett, rent tekniskt alltså.
2. Jag som publik vill vara en fluga på väggen som mer eller mindre bevittnar ett samtal mellan fyra ögon. Här excellerar en sådan som Jay Leno. I fallet Stina Dabrowski och Parkinson sitter de alla liksom på rad på en scen som någon slags cirkusapor och visar upp sig. Jag förstår visserligen varför man placerar programledare och intervjuoffren på detta vis. De tror att man drar publiken närmare. Själv känner jag mig snarare bländad och bortstött. En bra talkshow skall ignorera publiken långa stunder.
3. Se för f-n till att inte husbandet och den uppträdande artisten flummar iväg allt för mycket. Ikväll lyckades de med en riktigt hemsk version av Darins "Everything but the girl". Det värsta var att det var Darin själv som uppträdde.
I övrigt lämnade de intervjuer jag såg (Hugh Grant & Stellan Skarsgård) mycket att önska. Med Stellan struntade Stina (medvetet?) i att ställa intressanta följdfrågor trots att han gav henne flera öppningar. Kunde vi inte fått höra mer om hans svenskkoloni i strandhuset under inspelningen av Deep blue sea? Kunde hon inte försökt pressa honom om vilka filmer han gjorde enbart för pengar, även om man kan ana svaren?
Och när vi nu har en Hollywoodsvensk på besök borde vi väl kunna få höra lite mer anekdoter om de stora skådespelare han jobbat med?
Ännu värre var det med intervjun med Hugh Grant. Var fanns de vassa frågorna? Varför tog hon inte kontrollen över intervjun istället för att låta Hugh flumma?
Stina var/är bättre än vad jag såg ikväll. Min gissning är att hon är hämmad av formatet och dess internt uttalade inriktning. Eller så var gårdagens program ett olycksfall i arbetet. Förhoppningsvis tar det sig.
Fönster mot TV-världen: Bra journalistik i Penga-TV?
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
Gårdagens stora TV-händelse var att se Robert Aschberg förklara hur full han kände sig med 1.8 promille i blodet. Annars har hans stjärna dalat betänkligt de senaste åren.
I början av sin TV-karriär på TV3 var han alert och på hugget. Han var sylvass som Janne Josefsson och provocerande som Sverker Olofsson. Numera ser han trött, däst och ointresserad ut.
Lite av den gamla Robert anade man när han fått i sig en del starköl i gårdagens Insider. Då var han visserligen berusad, men så pigg har jag inte sett honom på länge.
Det handlade om alkoholmätare som finns till försäljning till allmänheten. Robban ställde givetvis upp och söp sig full för att kunna testa mätarna. Efter lite genomgång av testerna och klippta (?) försvarstal från försäljarna försökte Aschberg i värsta Sverker-stil slå sönder mätarna med en hammare i studion. Kändes lite löjligt att titta på.
Insider är som Lättlästa sidan i lokaltidningen. De som har svårt att förstå eller hinna med, de som inte kan eller vill analysera så djupt, de kan se Insider istället för det betydligt mer komplicerade Uppdrag granskning. För att inte tala om Kalla fakta. Dessutom kör Insider med en hel del snaskiga reportage mellan varven vilket gör att programmet då bjuder på trashig underhållning också.
Det är trist, för trots allt gillar jag både Robert och hans program. Men någonstans kommer jag att tröttna, jag har redan börjat göra det. Men det är väl för mycket att begära ett hundraprocentigt seriöst och skärpt samhällsprogram från en kommersiell kanal?
* * *
I övrigt hade jag sett fram emot Masjävlar ikväll. Detta efter att ha hört en lång intervju med filmens skapare på radion idag. Första timmen av filmen var en riktig pina då jag höll på att bli tokig på de fullkomligt idiotiska karaktärerna och deras beteenden. De var så urbota korkade att jag ville slå sönder något.
Filmen tog inte tag i mig förrän efter en dryg timme när uppgörelsen började mellan sonen och mamman vars far/man hade tagit livet av sig. Där infann sig plötsligt en nerv som inte funnit tidigare. Då kunde jag till och med sluta irritera mig så förbannat på deras dialekt!
Gårdagens stora TV-händelse var att se Robert Aschberg förklara hur full han kände sig med 1.8 promille i blodet. Annars har hans stjärna dalat betänkligt de senaste åren.
I början av sin TV-karriär på TV3 var han alert och på hugget. Han var sylvass som Janne Josefsson och provocerande som Sverker Olofsson. Numera ser han trött, däst och ointresserad ut.
Lite av den gamla Robert anade man när han fått i sig en del starköl i gårdagens Insider. Då var han visserligen berusad, men så pigg har jag inte sett honom på länge.
Det handlade om alkoholmätare som finns till försäljning till allmänheten. Robban ställde givetvis upp och söp sig full för att kunna testa mätarna. Efter lite genomgång av testerna och klippta (?) försvarstal från försäljarna försökte Aschberg i värsta Sverker-stil slå sönder mätarna med en hammare i studion. Kändes lite löjligt att titta på.
Insider är som Lättlästa sidan i lokaltidningen. De som har svårt att förstå eller hinna med, de som inte kan eller vill analysera så djupt, de kan se Insider istället för det betydligt mer komplicerade Uppdrag granskning. För att inte tala om Kalla fakta. Dessutom kör Insider med en hel del snaskiga reportage mellan varven vilket gör att programmet då bjuder på trashig underhållning också.
Det är trist, för trots allt gillar jag både Robert och hans program. Men någonstans kommer jag att tröttna, jag har redan börjat göra det. Men det är väl för mycket att begära ett hundraprocentigt seriöst och skärpt samhällsprogram från en kommersiell kanal?
* * *
I övrigt hade jag sett fram emot Masjävlar ikväll. Detta efter att ha hört en lång intervju med filmens skapare på radion idag. Första timmen av filmen var en riktig pina då jag höll på att bli tokig på de fullkomligt idiotiska karaktärerna och deras beteenden. De var så urbota korkade att jag ville slå sönder något.
Filmen tog inte tag i mig förrän efter en dryg timme när uppgörelsen började mellan sonen och mamman vars far/man hade tagit livet av sig. Där infann sig plötsligt en nerv som inte funnit tidigare. Då kunde jag till och med sluta irritera mig så förbannat på deras dialekt!
Fönster mot TV-världen: Min Utrustning
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
Tv-apparater och jag är ingen jättesmart kombination. De jag har haft har antingen blivit illgröna, självdött eller blivit stulna. Just nu har vi sambons lilla 20-tummare. Av/på-knappen har varit trasig så länge jag känt henne och den hålls intryckt med hjälp utav en bit ståltråd som kilar fast den. Den lösningen börjar nu bli så sliten att ståltråden hoppar loss ett par gånger i timmen vilket börjar kännas smått frustrerande.
För ett halvår sedan började hörlursuttaget att glappa. Det var strax efter att jag började använda hörlurar under sena kvällar och nätter. Innan dess tror jag inte att någon hade utnyttjat det. Hörlursuttag är tydligen inte gjorda för att användas.
Nåväl, detta har medfört att ljudet försvinner titt som tätt, speciellt om volymen är för hög så att det skapar vibreringar som gör att hörlursuttaget påverkas.
Men eftersom den verkar fungera felfritt när man har ett par hörlurar inkopplade så har jag löst det på ett lite okonventionellt sätt. Jag tog helt sonika och kopplade in ett par datorhögtalare i hörlursuttaget. Nu får vi dessutom stereoeffekt på ljudet från denna mono-TV.
Det är förmodligen inte speciellt svårt att laga både På-knappen och hörlursuttaget men vår ekonomi är redan ansträngd och dessutom letar vi båda efter en anledning att börja snegla på en större, bättre TV. I alla fall jag.
Om TV:n ger upp innan vi har råd med något annat har jag en liten 14-tummare i garderoben men den är ett osäkert kort eftersom den är ?tappskadad?. Den verkar fungera ordentligt men man vet ju aldrig med interna skador. Min plan är att installera den i sovrummet eller på toaletten. Dock krävs lite utrustning och en rejäl övertalningskampanj mot min sambo.
Ikväll finns det inget vettigt i TV-tablåerna som lockar mig, därför blir det förmodligen en film via datorn. Och där infinner sig nästa anledning till att snegla mot en bättre TV-apparat. Det är svårt att få en bra upplösning och bra färgåtergivning på den gamla 20-tummaren. Det blir acceptabelt men inte mer. Priskriget på platta TV-apparater som det rapporteras från i media varje vecka känns ganska avlägset. Visst tio lakan för en platt-TV känns inte så fasligt dyrt, men för medelsvensson är det en ganska ansenlig summa. För oss är den groteskt stor.
Så, är det någon som har en fin tjock-TV av format större med hyfsade in- och utgångar är det bara att höra av sig.
Tv-apparater och jag är ingen jättesmart kombination. De jag har haft har antingen blivit illgröna, självdött eller blivit stulna. Just nu har vi sambons lilla 20-tummare. Av/på-knappen har varit trasig så länge jag känt henne och den hålls intryckt med hjälp utav en bit ståltråd som kilar fast den. Den lösningen börjar nu bli så sliten att ståltråden hoppar loss ett par gånger i timmen vilket börjar kännas smått frustrerande.
För ett halvår sedan började hörlursuttaget att glappa. Det var strax efter att jag började använda hörlurar under sena kvällar och nätter. Innan dess tror jag inte att någon hade utnyttjat det. Hörlursuttag är tydligen inte gjorda för att användas.
Nåväl, detta har medfört att ljudet försvinner titt som tätt, speciellt om volymen är för hög så att det skapar vibreringar som gör att hörlursuttaget påverkas.
Men eftersom den verkar fungera felfritt när man har ett par hörlurar inkopplade så har jag löst det på ett lite okonventionellt sätt. Jag tog helt sonika och kopplade in ett par datorhögtalare i hörlursuttaget. Nu får vi dessutom stereoeffekt på ljudet från denna mono-TV.
Det är förmodligen inte speciellt svårt att laga både På-knappen och hörlursuttaget men vår ekonomi är redan ansträngd och dessutom letar vi båda efter en anledning att börja snegla på en större, bättre TV. I alla fall jag.
Om TV:n ger upp innan vi har råd med något annat har jag en liten 14-tummare i garderoben men den är ett osäkert kort eftersom den är ?tappskadad?. Den verkar fungera ordentligt men man vet ju aldrig med interna skador. Min plan är att installera den i sovrummet eller på toaletten. Dock krävs lite utrustning och en rejäl övertalningskampanj mot min sambo.
Ikväll finns det inget vettigt i TV-tablåerna som lockar mig, därför blir det förmodligen en film via datorn. Och där infinner sig nästa anledning till att snegla mot en bättre TV-apparat. Det är svårt att få en bra upplösning och bra färgåtergivning på den gamla 20-tummaren. Det blir acceptabelt men inte mer. Priskriget på platta TV-apparater som det rapporteras från i media varje vecka känns ganska avlägset. Visst tio lakan för en platt-TV känns inte så fasligt dyrt, men för medelsvensson är det en ganska ansenlig summa. För oss är den groteskt stor.
Så, är det någon som har en fin tjock-TV av format större med hyfsade in- och utgångar är det bara att höra av sig.
Fönster mot TV-världen: Den Nya Vågen
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
Äntligen. En mindre Science Fiction-feber verkar sakta breda ut sig över TV-landskapet. Efter moderata framgångar med serier som The 4400, Smallville på trean och Star Trek: Enterprise och Voyager i SVT, så verkar fler och fler kanaler hänga på den trenden. Sällan har så många serier med SF-koppling samtidigt funnits tillgängliga.
Det kändes som att den stora skjutsen för genren kom när TV6 lanserades och började köra såväl Smallville och Kameleonten som klassikern Star Trek: The Next Generation på eftermiddagarna. Sedan dess verkar det som om fler kanaler velat haka på. Kanal 5 gör ett andra försök med den högt prisade Battlestar Galactica. TV4-kanalerna visar, eller har visat, utmärkta serier som Threshold, John Doe, Medium och Lost.
Nu har TV6 flyttat fram positionerna ytterligare genom långköraren Stargate (10 säsonger så här långt) samt dess systerserie Atlantis. SVT har hakat på med Supernatural och listan kan göras mycket längre. Bland SF-nördar i internet-vänkretsen talas det återigen lite drömskt om renodlade SF-kanaler. Innan TV4 lanserade sina nischade kanaler var tanken på en SF-kanal ganska fånig. Men om TV4 Komedi kan klara sig så varför inte TV 4 SciFi?
Kanske är också en renodlad SF-kanal en del av lösningen på problemet med bristande respekt som jag tog upp igår. Kanske skulle man ta genren på mer allvar då? TV6 må vräka på med båda Stargate-serierna, men de visar samtidigt att de inte bryr sig om så mycket mer än reklamintäkter när de totalt ignorerar att Stargate och Stargate: Atlantis faktiskt är gjorda i en speciell ordning.
Nåväl, är man SF-freak och inte har tillgång till utländska betalkanaler så är man så illa tvungen att gilla läget, och det är inte så svårt när läget är bättre än på länge.
Äntligen. En mindre Science Fiction-feber verkar sakta breda ut sig över TV-landskapet. Efter moderata framgångar med serier som The 4400, Smallville på trean och Star Trek: Enterprise och Voyager i SVT, så verkar fler och fler kanaler hänga på den trenden. Sällan har så många serier med SF-koppling samtidigt funnits tillgängliga.
Det kändes som att den stora skjutsen för genren kom när TV6 lanserades och började köra såväl Smallville och Kameleonten som klassikern Star Trek: The Next Generation på eftermiddagarna. Sedan dess verkar det som om fler kanaler velat haka på. Kanal 5 gör ett andra försök med den högt prisade Battlestar Galactica. TV4-kanalerna visar, eller har visat, utmärkta serier som Threshold, John Doe, Medium och Lost.
Nu har TV6 flyttat fram positionerna ytterligare genom långköraren Stargate (10 säsonger så här långt) samt dess systerserie Atlantis. SVT har hakat på med Supernatural och listan kan göras mycket längre. Bland SF-nördar i internet-vänkretsen talas det återigen lite drömskt om renodlade SF-kanaler. Innan TV4 lanserade sina nischade kanaler var tanken på en SF-kanal ganska fånig. Men om TV4 Komedi kan klara sig så varför inte TV 4 SciFi?
Kanske är också en renodlad SF-kanal en del av lösningen på problemet med bristande respekt som jag tog upp igår. Kanske skulle man ta genren på mer allvar då? TV6 må vräka på med båda Stargate-serierna, men de visar samtidigt att de inte bryr sig om så mycket mer än reklamintäkter när de totalt ignorerar att Stargate och Stargate: Atlantis faktiskt är gjorda i en speciell ordning.
Nåväl, är man SF-freak och inte har tillgång till utländska betalkanaler så är man så illa tvungen att gilla läget, och det är inte så svårt när läget är bättre än på länge.
Felstavat, feladresserat & vidarebefodrat
Har haft lite småproblem med spam i kommentarerna på denna blogg. Igår kom ett av de märkligare från någon förståndshandikappad sak med ComHem-abonnemang någonstans i Stockholmstrakten. Första gången jag läste det skrattade jag gott. Andra gången blev jag lite förbannad på att personen skräpar ner på min blogg med sina konstiga åsikter. Tredje gången blev jag lite skraj när jag började fundera på varför just min blogg.
Nåväl, till slut drog jag slutsatsen att det bara skickats fel och att det egentligen skulle till Jenny Sjödin (fast författaren verkar blanda ihop henne med Anna Sjödin). Efter lite efterforskning hittade jag den tänkta adressaten och vidarebefodrade texten. Jag kanske skulle ha lagt en kopia till Anrell också. Han hade säkert skrattat gott åt detta.
För alltid när brevbäraren lagt grannens post i min brevlåda ser jag ju till att det kommer rätt. Elektroniskt brev gör ingen skillnad, jag är väluppfostrad!
För er som vill läsa kommer texten här:
"Tack för uppmärksamheten. Bloggare har uppmärksammat Lasse Anrell. Invandrare med. Sjödin med. Kollegor med. Feminister också. Här och var någon ful Bimbo gillar han och är ensam i att försvåra hans Mansgriseri-rasistisk smöra. Av hormonalla skäl!
Hitler uttnyttjade sporten också i sina rasistiska krig, likt hans reinkarnation - Mansgrisen Lasse Anrell!
Tråkigt nog att en kandidat-politiker som Dig, Jenny Sjödin, inte märker allvarligare drama i Lasse Anrells etniskt hets-uppvigling. Men om Du är samma denna Jenny Sjödin som slog Svartskallar på Pub så förstår man bätre VARFÖR hans angrepp på KVINNLIGHETEN sticker ut i ögonen på Dig, men allvarligare GENOCID-brottet mot 1/8-del av Sveriges befolkning "MÄRKER" INTE jENNY SJÖDIN HELLER.
Dags att fräscha upp Ditt minne:
Jag grattulerar för att flera har UPPMÄRKSAMMAT dessa NEGATIVA dolda STRÖMMAR i Lasse Anrells författarskap. Personligen hoppas jag att Aftonbladet tar sitt förnuft till fånga och sparkar ut Lasse Anrell från hans kommentatör-post, för att han är INTE VÄRDIG detta jobbet.
Vad menar jag: Jo att Lasse Anrell utan förvaning, anledning går på angrepp på den del av befolkningen som redan är rättslös och utan mänskliga och medborgerliga rättigheter idag. Att tack vore skriverier som Lasse Anrells så tillskriver socialen våra barn psyko-sociala missanpassningar och läkare och lärare i landet servar oss inte. Sport och barnböcker är bra utgångspunkter till hjärntvätt och oreda, kaos, entiskt hat. Det gör LAsse Anrell ej äran. Håller med den andre skribent som sade, citat: "Angående Lasse Anrells ORDVAL "TATARE" OCH "BLATTAR" "EXOTISKA FIDJA" ETC
Efter LASSE ANRELLS fördomar som HAN väver in mellan en och
varannan rad i Sina rasistiska skriverier och går på
1/8-del av befolkningen utan skam i kroppen, är det
lättare att förstå Neger- Och Tattare-karikatyrerna i
tidningar som Bohuslänningen inte för så värst många
år sedan. lASSE ANRELL som många av svenska författarnas invandrarfientliga smårasistiska böcker och
artiklar håller traditionen levande! Sport och rasism
är lätt att vävas ihop! Jag förstår vidare varför Lasse Anrell blev
känd med liknande meriter! Det tråkiga är att 7/8-delar av befolkningen här i Sverige låtsas att de inte läst, hört, sett eller märkt detta och går gärna på liknande JOURNALISTJUBEL! Man såg samma denna storsvenska unga publik klappa händerna för 1 vecka sedan även inne på SVT:s lokaler där en ung dräglig svensk manlig komiker skrattade åt "cigenarkjolar" och "Negggrrrrrrrrrrrrrrer". Publiken var överförtjust och föll pladdask i extas. Man förstår att Hitlers arv står stillla här i 70 år i Norden. Lasse Anrell framstår som den Arkaiska kvarlämning
som han torkat ut som!
Är Ariska Överlägsenheten Gul och Blå- är den sportig och gror den i Lasse Anrells humor- och familjeböcker ?
Och drar den tillbaka när Lasse Anrell är inne på utlandets Opera!
Tja, det bästa plats för att lyssna på Opera är trots
allt New York, Lasse. Ett metropoliskt ställe. Där Du
sitter ensam där med! Man förstår varför Du är så ensam trots allt! I Din Ariska överlägsenhet!"
Ut med Lasse Anrell ur författarsverige!"
Nåväl, till slut drog jag slutsatsen att det bara skickats fel och att det egentligen skulle till Jenny Sjödin (fast författaren verkar blanda ihop henne med Anna Sjödin). Efter lite efterforskning hittade jag den tänkta adressaten och vidarebefodrade texten. Jag kanske skulle ha lagt en kopia till Anrell också. Han hade säkert skrattat gott åt detta.
För alltid när brevbäraren lagt grannens post i min brevlåda ser jag ju till att det kommer rätt. Elektroniskt brev gör ingen skillnad, jag är väluppfostrad!
För er som vill läsa kommer texten här:
"Tack för uppmärksamheten. Bloggare har uppmärksammat Lasse Anrell. Invandrare med. Sjödin med. Kollegor med. Feminister också. Här och var någon ful Bimbo gillar han och är ensam i att försvåra hans Mansgriseri-rasistisk smöra. Av hormonalla skäl!
Hitler uttnyttjade sporten också i sina rasistiska krig, likt hans reinkarnation - Mansgrisen Lasse Anrell!
Tråkigt nog att en kandidat-politiker som Dig, Jenny Sjödin, inte märker allvarligare drama i Lasse Anrells etniskt hets-uppvigling. Men om Du är samma denna Jenny Sjödin som slog Svartskallar på Pub så förstår man bätre VARFÖR hans angrepp på KVINNLIGHETEN sticker ut i ögonen på Dig, men allvarligare GENOCID-brottet mot 1/8-del av Sveriges befolkning "MÄRKER" INTE jENNY SJÖDIN HELLER.
Dags att fräscha upp Ditt minne:
Jag grattulerar för att flera har UPPMÄRKSAMMAT dessa NEGATIVA dolda STRÖMMAR i Lasse Anrells författarskap. Personligen hoppas jag att Aftonbladet tar sitt förnuft till fånga och sparkar ut Lasse Anrell från hans kommentatör-post, för att han är INTE VÄRDIG detta jobbet.
Vad menar jag: Jo att Lasse Anrell utan förvaning, anledning går på angrepp på den del av befolkningen som redan är rättslös och utan mänskliga och medborgerliga rättigheter idag. Att tack vore skriverier som Lasse Anrells så tillskriver socialen våra barn psyko-sociala missanpassningar och läkare och lärare i landet servar oss inte. Sport och barnböcker är bra utgångspunkter till hjärntvätt och oreda, kaos, entiskt hat. Det gör LAsse Anrell ej äran. Håller med den andre skribent som sade, citat: "Angående Lasse Anrells ORDVAL "TATARE" OCH "BLATTAR" "EXOTISKA FIDJA" ETC
Efter LASSE ANRELLS fördomar som HAN väver in mellan en och
varannan rad i Sina rasistiska skriverier och går på
1/8-del av befolkningen utan skam i kroppen, är det
lättare att förstå Neger- Och Tattare-karikatyrerna i
tidningar som Bohuslänningen inte för så värst många
år sedan. lASSE ANRELL som många av svenska författarnas invandrarfientliga smårasistiska böcker och
artiklar håller traditionen levande! Sport och rasism
är lätt att vävas ihop! Jag förstår vidare varför Lasse Anrell blev
känd med liknande meriter! Det tråkiga är att 7/8-delar av befolkningen här i Sverige låtsas att de inte läst, hört, sett eller märkt detta och går gärna på liknande JOURNALISTJUBEL! Man såg samma denna storsvenska unga publik klappa händerna för 1 vecka sedan även inne på SVT:s lokaler där en ung dräglig svensk manlig komiker skrattade åt "cigenarkjolar" och "Negggrrrrrrrrrrrrrrer". Publiken var överförtjust och föll pladdask i extas. Man förstår att Hitlers arv står stillla här i 70 år i Norden. Lasse Anrell framstår som den Arkaiska kvarlämning
som han torkat ut som!
Är Ariska Överlägsenheten Gul och Blå- är den sportig och gror den i Lasse Anrells humor- och familjeböcker ?
Och drar den tillbaka när Lasse Anrell är inne på utlandets Opera!
Tja, det bästa plats för att lyssna på Opera är trots
allt New York, Lasse. Ett metropoliskt ställe. Där Du
sitter ensam där med! Man förstår varför Du är så ensam trots allt! I Din Ariska överlägsenhet!"
Ut med Lasse Anrell ur författarsverige!"
Fönster mot TV-världen: Brist på Respekt
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
Nya tv-kanaler poppar upp som svampar ur jorden. Senaste i raden här hemma är Kanal 9 som enligt egen utsago skall vara en kanal för finsmakare, endast det bästa av sport, film, serier och dokumentärer. Jag återkommer till Kanal 9 lite senare i veckan.
Den utökade konkurrensen skulle föra med sig mer kvalitet åt folket var det tänkt. Som liberal och trogen anhängare av fri konkurrens är det därför beklämmande att se att flera av dessa avreglerade områden får motsatt effekt. Inom tv-världen innebär detta mer och mer billigt skräp och dessutom tar man inte sitt utbud och framförallt sina tittare på allvar längre.
TV6 "reklamspottar" försöker framhäva sina program med en lite töntig ton. Min enda slutsats är att de antingen inte tror på sitt utbud eller att de har en publik med IQ högre än fiskpinne och därför måste fjanta till det. Det är tråkigt när man faktiskt har ett fåtal kvalitetsserier, om än med några år på nacken.
Ett annat tecken på bristen på respekt för oss tittare är de ständiga ändringarna i programtablån utan förvarning. I Kanal 5 började man förra året visa den hyllade nyinspelningen av Battlestar Galactica. Efter en miniserie och åtta avsnitt av första säsongen gjorde man helt abrupt uppehåll fram till slutet av februari i år då man visade miniserien igen för att sedan fortsätta på avsnitt 9. Sådant gör mig uppriktigt sagt förbannad. De tar varken mig eller serien på allvar.
Nåväl, även om detta är ett av de mer extrema exemplen så är de flesta tv-kanalerna skyldiga till liknande ageranden. TV4 är duktiga på att skicka serier runt i tablån och ibland även mellan sina kanaler.
SVT har tidigare gjort säsongsavslutning för en serie och sedan efter lång tid (mer än ett år) beslutat sig för att inte visa mer. Då står man som trogen tittare där och känner sig helt grundlurad. Jag vet inte hur det är med er men väljer jag att följa en tv-serie (och det händer inte alltför ofta) så gör jag både en känslomässig och tidsbaserad investering. Att helt plötsligt upptäcka att serien sänds på en annan tid, eller i värsta fall, i en helt annan kanal är ju totalt respektlöst.
Lägg därtill att kanalerna ofta själva bestämmer var säsongerna börjar och slutar. Dessutom kan samma tvkanal hoppa mellan säsongerna och visa repriser huller om buller utan att ge tv-tittarna någon vettig information om detta i form av reklamsnuttar. TV3 har varit den värsta skurken på detta med sin misshandling av The Simpsons, men det förkommer överallt.
Köp serierna på DVD då, säger vissa. I något enstaka fall är detta förstås ett alternativ. Men jag är kräsen. Bara för att jag vill se en serie till slutet innebär inte det nödvändigtvis att jag tycker att den är värd att lägga ut flera tusen på, och att den tål att ses igen.
Jag ställer mig inte bakom det på något vis, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det inte är konstigt alls att människor väljer att ladda ned sina favoritserier från nätet. Dels slipper man vänta på de ibland löjligt långa säsongsuppehållen här i Sverige och dels har man chansen att se serierna som dess skapare tänkte sig dem, inte som tvkanalerna vill ha dem för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Nya tv-kanaler poppar upp som svampar ur jorden. Senaste i raden här hemma är Kanal 9 som enligt egen utsago skall vara en kanal för finsmakare, endast det bästa av sport, film, serier och dokumentärer. Jag återkommer till Kanal 9 lite senare i veckan.
Den utökade konkurrensen skulle föra med sig mer kvalitet åt folket var det tänkt. Som liberal och trogen anhängare av fri konkurrens är det därför beklämmande att se att flera av dessa avreglerade områden får motsatt effekt. Inom tv-världen innebär detta mer och mer billigt skräp och dessutom tar man inte sitt utbud och framförallt sina tittare på allvar längre.
TV6 "reklamspottar" försöker framhäva sina program med en lite töntig ton. Min enda slutsats är att de antingen inte tror på sitt utbud eller att de har en publik med IQ högre än fiskpinne och därför måste fjanta till det. Det är tråkigt när man faktiskt har ett fåtal kvalitetsserier, om än med några år på nacken.
Ett annat tecken på bristen på respekt för oss tittare är de ständiga ändringarna i programtablån utan förvarning. I Kanal 5 började man förra året visa den hyllade nyinspelningen av Battlestar Galactica. Efter en miniserie och åtta avsnitt av första säsongen gjorde man helt abrupt uppehåll fram till slutet av februari i år då man visade miniserien igen för att sedan fortsätta på avsnitt 9. Sådant gör mig uppriktigt sagt förbannad. De tar varken mig eller serien på allvar.
Nåväl, även om detta är ett av de mer extrema exemplen så är de flesta tv-kanalerna skyldiga till liknande ageranden. TV4 är duktiga på att skicka serier runt i tablån och ibland även mellan sina kanaler.
SVT har tidigare gjort säsongsavslutning för en serie och sedan efter lång tid (mer än ett år) beslutat sig för att inte visa mer. Då står man som trogen tittare där och känner sig helt grundlurad. Jag vet inte hur det är med er men väljer jag att följa en tv-serie (och det händer inte alltför ofta) så gör jag både en känslomässig och tidsbaserad investering. Att helt plötsligt upptäcka att serien sänds på en annan tid, eller i värsta fall, i en helt annan kanal är ju totalt respektlöst.
Lägg därtill att kanalerna ofta själva bestämmer var säsongerna börjar och slutar. Dessutom kan samma tvkanal hoppa mellan säsongerna och visa repriser huller om buller utan att ge tv-tittarna någon vettig information om detta i form av reklamsnuttar. TV3 har varit den värsta skurken på detta med sin misshandling av The Simpsons, men det förkommer överallt.
Köp serierna på DVD då, säger vissa. I något enstaka fall är detta förstås ett alternativ. Men jag är kräsen. Bara för att jag vill se en serie till slutet innebär inte det nödvändigtvis att jag tycker att den är värd att lägga ut flera tusen på, och att den tål att ses igen.
Jag ställer mig inte bakom det på något vis, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det inte är konstigt alls att människor väljer att ladda ned sina favoritserier från nätet. Dels slipper man vänta på de ibland löjligt långa säsongsuppehållen här i Sverige och dels har man chansen att se serierna som dess skapare tänkte sig dem, inte som tvkanalerna vill ha dem för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Kösystem - genetiskt betingat?
Första gången jag klev in på Systembolaget igår var klockan runt halvtvå. Givetvis var det fullt med törstiga människor även om man skulle ha kunnat klämma in tjugo personer till på rödvinsavdelningen. Min sambo tyckte att det verkade jobbigt och eftersom Systembolaget skulle stänga först klockan tre tänkte vi få något i magen först.
Sambon hade fått en ”Ät-för-två-betala-för-en-kupong” på Melkers och en baguette är väl aldrig fel? Baguetten var sådär och kaffet var inget att jubla över, men det verkligt intressanta är att vi kan göra om det hela. När sambon betalade frågade hon om de inte skulle ha kupongen.
- Behåll den till nästa gång, mumlade killen bakom kassan. Vi fattade ingenting men behöll kupongen. Jag kan inte påstå att jag är sugen på att återvända dit snart, men så tänker man på barnen i Afrika och inser att man får vara glad över det lilla.
Stärkt av det mesiga kaffet tog jag mig an Systembolaget vid hornen. Klockan var två och sambon fick sitta kvar på Melkers och fika i lugn och ro. Inne i den alkoholstinna lokalen var det om möjligt ännu mer folk. Nu hade man fyllt upp det mesta av rödvinsavdelningen, å andra sidan hade det tunnats ut vid hyllorna för starkspriten men det var helt klart fler människor därinne som trängdes och köade. Jag borrade ned huvudet och satte fart. På andra sidan lokalen fanns de vita boxvinerna och det var dit jag skulle. Skumpan fick bli nästa delmål.
Det tog sin lilla tid att nå fram till rätt avdelning. Jag förstod inte riktigt hur människorna rörde sig därinne. En del stod tålmodigt i långa, vindlande köer medan andra verkade irra planlöst. Det var inte förrän jag nått fram till boxvinerna som det gick upp för mig hur komplicerat men på samma gång enkelt det fungerade därinne dagen innan nyårsafton.
Häromdagen såg jag en repris av Fredrik Lindströms program ”Världens bästa land”. Där konstaterades det att svenskarna är ganska unika med sitt närmast medfödda sinne för köande. Tydligen finns det inte många länder på denna jord där människor står så mycket i kö som här. Dessutom är vi oftast artiga och otroligt tålmodiga när vi gör det.
Den konversationen ekade i huvudet på mig när jag upptäckte att jag på något konstigt sätt hamnat i en kö, jag vet inte hur det gick till men där var jag. När jag började titta mig omkring slog det mig också att alla människorna i butiken faktiskt var indelade i olika köer. Det var inte så många som irrade omkring som jag först hade trott, det var snarare så att köerna löpte kors och tvärs genom lokalen. Dessutom verkade alla ta det med ro. Några äldre herrar framför mig skämtade friskt om det unika i detta kö-beteende men konstaterade också snabbt att det aldrig skulle ha gått så lugnt och vänligt till på en livsmedelsaffär.
Jag undrade stilla om det berodde på att dom kände att spriten var viktigare än maten till nyår, men jag vågade inte fråga.
Jag vågade inte heller lämna min köplats utan sträckte mig bara efter ett boxvin som stod tillgängligt när kön avancerade förbi. Oroligt försökte jag sedan se om min kö tog vägen förbi avdelningen för mousserande viner. Besviken konstaterade jag snart att den vek av flera meter innan och tog vägen förbi Cidern istället. Hjärnan jobbade för högtryck med att komma på lösningar på situationen. Jag kunde förstås ropa till kön vid mousserande viner att kasta över en flaska till mig, men det skulle ju vara pinsamt om jag missade flaskan. Då kunde jag riskera att bli av med min köplats för att städa upp.
Att lämna kön för att springa och hämta en flaska själv var otänkbart. Jag lekte också med tanken på att ringa sambon och be henne tränga sig in och ta en flaska och lämna till mig, men kön gick nu ganska fort framåt och jag var ganska nära kassan. Och inte kunde jag be personen bakom mig att hålla min plats medan jag trängde mig iväg för att hämta en flaska. Vi gick ju inte på lågstadiet. Som vuxen finns det regler att hålla sig till och att springa in och ut ur köer var ett brott mot dessa. Samhället skulle säkert falla sönder om alla började göra så.
Till slut kändes det som om mitt enda alternativ var att betala boxen och sedan gå in igen. Det borde ju minska med folk nu när klockan var så nära stängningsdags. Tji vad jag bedrog mig!
När jag kom till utgången stod vakter och ordnade insläpp på utsläpp. Utanför Systembolagets portar stod människor i en jättelång kö som sträckte sig över hela Stortorget. Det var bara att glömma skumpan i år. Istället fick det bli en flaska Pommac att blanda med vinet för att få en mousserande effekt. Det känns lagom, och lagom är ju svenskt. Liksom köande.
Ha nu ett riktigt gott nytt år. Och varför inte göra det till ett gott nytt rökfritt år? Min vän Tobias har stängt in sig över nyår för att göra sig rökfri. Jag funderar på att stötta honom och göra detsamma efter tolvslaget. Nu är det dags att duscha och klä upp sig. Jag återkommer efter nyår med någon slags summering antar jag. Dessutom med en nyuttalad formulering för den här bloggen. Väl mött då!
Sambon hade fått en ”Ät-för-två-betala-för-en-kupong” på Melkers och en baguette är väl aldrig fel? Baguetten var sådär och kaffet var inget att jubla över, men det verkligt intressanta är att vi kan göra om det hela. När sambon betalade frågade hon om de inte skulle ha kupongen.
- Behåll den till nästa gång, mumlade killen bakom kassan. Vi fattade ingenting men behöll kupongen. Jag kan inte påstå att jag är sugen på att återvända dit snart, men så tänker man på barnen i Afrika och inser att man får vara glad över det lilla.
Stärkt av det mesiga kaffet tog jag mig an Systembolaget vid hornen. Klockan var två och sambon fick sitta kvar på Melkers och fika i lugn och ro. Inne i den alkoholstinna lokalen var det om möjligt ännu mer folk. Nu hade man fyllt upp det mesta av rödvinsavdelningen, å andra sidan hade det tunnats ut vid hyllorna för starkspriten men det var helt klart fler människor därinne som trängdes och köade. Jag borrade ned huvudet och satte fart. På andra sidan lokalen fanns de vita boxvinerna och det var dit jag skulle. Skumpan fick bli nästa delmål.
Det tog sin lilla tid att nå fram till rätt avdelning. Jag förstod inte riktigt hur människorna rörde sig därinne. En del stod tålmodigt i långa, vindlande köer medan andra verkade irra planlöst. Det var inte förrän jag nått fram till boxvinerna som det gick upp för mig hur komplicerat men på samma gång enkelt det fungerade därinne dagen innan nyårsafton.
Häromdagen såg jag en repris av Fredrik Lindströms program ”Världens bästa land”. Där konstaterades det att svenskarna är ganska unika med sitt närmast medfödda sinne för köande. Tydligen finns det inte många länder på denna jord där människor står så mycket i kö som här. Dessutom är vi oftast artiga och otroligt tålmodiga när vi gör det.
Den konversationen ekade i huvudet på mig när jag upptäckte att jag på något konstigt sätt hamnat i en kö, jag vet inte hur det gick till men där var jag. När jag började titta mig omkring slog det mig också att alla människorna i butiken faktiskt var indelade i olika köer. Det var inte så många som irrade omkring som jag först hade trott, det var snarare så att köerna löpte kors och tvärs genom lokalen. Dessutom verkade alla ta det med ro. Några äldre herrar framför mig skämtade friskt om det unika i detta kö-beteende men konstaterade också snabbt att det aldrig skulle ha gått så lugnt och vänligt till på en livsmedelsaffär.
Jag undrade stilla om det berodde på att dom kände att spriten var viktigare än maten till nyår, men jag vågade inte fråga.
Jag vågade inte heller lämna min köplats utan sträckte mig bara efter ett boxvin som stod tillgängligt när kön avancerade förbi. Oroligt försökte jag sedan se om min kö tog vägen förbi avdelningen för mousserande viner. Besviken konstaterade jag snart att den vek av flera meter innan och tog vägen förbi Cidern istället. Hjärnan jobbade för högtryck med att komma på lösningar på situationen. Jag kunde förstås ropa till kön vid mousserande viner att kasta över en flaska till mig, men det skulle ju vara pinsamt om jag missade flaskan. Då kunde jag riskera att bli av med min köplats för att städa upp.
Att lämna kön för att springa och hämta en flaska själv var otänkbart. Jag lekte också med tanken på att ringa sambon och be henne tränga sig in och ta en flaska och lämna till mig, men kön gick nu ganska fort framåt och jag var ganska nära kassan. Och inte kunde jag be personen bakom mig att hålla min plats medan jag trängde mig iväg för att hämta en flaska. Vi gick ju inte på lågstadiet. Som vuxen finns det regler att hålla sig till och att springa in och ut ur köer var ett brott mot dessa. Samhället skulle säkert falla sönder om alla började göra så.
Till slut kändes det som om mitt enda alternativ var att betala boxen och sedan gå in igen. Det borde ju minska med folk nu när klockan var så nära stängningsdags. Tji vad jag bedrog mig!
När jag kom till utgången stod vakter och ordnade insläpp på utsläpp. Utanför Systembolagets portar stod människor i en jättelång kö som sträckte sig över hela Stortorget. Det var bara att glömma skumpan i år. Istället fick det bli en flaska Pommac att blanda med vinet för att få en mousserande effekt. Det känns lagom, och lagom är ju svenskt. Liksom köande.
Ha nu ett riktigt gott nytt år. Och varför inte göra det till ett gott nytt rökfritt år? Min vän Tobias har stängt in sig över nyår för att göra sig rökfri. Jag funderar på att stötta honom och göra detsamma efter tolvslaget. Nu är det dags att duscha och klä upp sig. Jag återkommer efter nyår med någon slags summering antar jag. Dessutom med en nyuttalad formulering för den här bloggen. Väl mött då!
Naiva politiker gör mig mörkrädd!
Det är mycket utrymme för Anna Sjödin nu. Hon har satt i en morgonsoffa igår och grillades och bedyrade sin oskuld. Tobias skrev någon slags reflektion häromdagen som finns här: http://www.kollegiet.nu/show.asp?a=3&b=150
Han har givetvis rätt i sak. Det måste rimligtvis ha varit stora fel gjorda från båda parter, men Anna Sjödin har inte helt förnekat att hon gjorde några fel, bara att hon inte gjorde de fel som vakten sade att hon gjorde. Jag har inte läst nyhetsrapporteringen om händelsen så noga för jag vet av erfarenhet att människor ofta överdriver eller vinklar. Så även journalister. Jag blir mest frustrerad över att jag inte kunde vara där och se med egna ögon precis hur det gick till. Jag litar inte på någon av parterna.
En blåklocka av den digniteten som Anna Sjödin visade upp efter incidenten får man inte om vakter måste använda det våld som situationen kräver. Det är högst osannolikt i alla fall. Min enda blåtira i livet uppstod vid ett fall på ett par meter i hög fart. Detta efter att jag i luften snabbt fått för mig att ta emot mig med huvudet istället för händerna. Det kan tilläggas att jag var ganska berusad vi det tillfället, men den kvällen får jag berätta mer om en annan gång.
Dagen efter såg jag ut ungefär som Anna Sjödin gjorde då. Men hon kan knappast ha rusat i expressfart mot marken från ett par meters höjd.
Men visst finns det vakter som beter sig som skit. Magnus Uggla skrev om ”Dörrsluskarna” redan 1977. Jag vet vakter på krogen i Örebro som stängt entrédörren och släckt lamporna för att kunna puckla på någon överförfriskad jävel som betett sig illa.
Själv har jag bara varit nära. Jag var vid något tillfälle för länge sedan på P3 (numera Klaras) och hann dricka ganska många öl innan jag själv kände att det hade blivit för många. Jag gick och hämtade jackan och vinglade förbi vakten ut och gick hem. Min kompis som var med då sade dagen efter att han stått och pratat med vakten precis då. Vakten hade sagt att han blev förvånad över att jag gick. Han hade hållit koll på mig en bra stund och hade stått och laddat upp för att slänga ut mig. När jag gick stod han och väntade på en kollega för att få hjälp i ärendet. Så klart att det behövs två stora starka vakter för att avvisa lilla klena, stupfulla jag.
En annan gång för hundra år sedan stod jag i kö utanför hotellet i Kumla efter en blöt förfest. Jag hade bara en tunn skjorta på mig och höstkylan gjorde sig påmind trots den höga alkoholhalten i blodet. När jag kom fram till dörren fick jag höra repliken som ingen ville höra då.
- Du är alldeles för full, ta och gå ett varv runt hotellet så får vi se sedan.
Grejen är att jag såg flera personer varje kväll jag var där som fick ta en promenad. Det var aldrig någon som fick komma in. Vakterna brukade helt enkelt skicka folk på promenad efter promenad tills de berusade personerna tröttnade och gick hem. Eller började bråka. Då ringde de polisen och så var de av med problemet.
Jag gick mitt varv runt och ställde mig snällt längst bak i kön, väl medveten om att kvällen förmodligen var slut. Till min stora förvåning blev jag dock insläppt. Antagligen var de så förvånade över att jag skött det hela så lugnt och dessutom snällt hade ställt mig igen i en kö som var outhärdligt lång.
Så till Anna Sjödin vill jag väl egentligen säga att hon har rätt i en sak. Det finns många rötägg bland vakter på krogarna men se för sjutton till att spela efter deras regler. Krogen är på många sätt inte en del av vårt demokratiska samhälle. Det är en diktaturstat med andra lagar och regler. Kan man ta det grundbegreppet till sig så behöver man egentligen inte märka av det. Och så slipper man blåtiror, domstolar och straff. Fan, jag trodde att jag var naiv men när etablerade politiker visar prov på det blir jag mörkrädd.
Han har givetvis rätt i sak. Det måste rimligtvis ha varit stora fel gjorda från båda parter, men Anna Sjödin har inte helt förnekat att hon gjorde några fel, bara att hon inte gjorde de fel som vakten sade att hon gjorde. Jag har inte läst nyhetsrapporteringen om händelsen så noga för jag vet av erfarenhet att människor ofta överdriver eller vinklar. Så även journalister. Jag blir mest frustrerad över att jag inte kunde vara där och se med egna ögon precis hur det gick till. Jag litar inte på någon av parterna.
En blåklocka av den digniteten som Anna Sjödin visade upp efter incidenten får man inte om vakter måste använda det våld som situationen kräver. Det är högst osannolikt i alla fall. Min enda blåtira i livet uppstod vid ett fall på ett par meter i hög fart. Detta efter att jag i luften snabbt fått för mig att ta emot mig med huvudet istället för händerna. Det kan tilläggas att jag var ganska berusad vi det tillfället, men den kvällen får jag berätta mer om en annan gång.
Dagen efter såg jag ut ungefär som Anna Sjödin gjorde då. Men hon kan knappast ha rusat i expressfart mot marken från ett par meters höjd.
Men visst finns det vakter som beter sig som skit. Magnus Uggla skrev om ”Dörrsluskarna” redan 1977. Jag vet vakter på krogen i Örebro som stängt entrédörren och släckt lamporna för att kunna puckla på någon överförfriskad jävel som betett sig illa.
Själv har jag bara varit nära. Jag var vid något tillfälle för länge sedan på P3 (numera Klaras) och hann dricka ganska många öl innan jag själv kände att det hade blivit för många. Jag gick och hämtade jackan och vinglade förbi vakten ut och gick hem. Min kompis som var med då sade dagen efter att han stått och pratat med vakten precis då. Vakten hade sagt att han blev förvånad över att jag gick. Han hade hållit koll på mig en bra stund och hade stått och laddat upp för att slänga ut mig. När jag gick stod han och väntade på en kollega för att få hjälp i ärendet. Så klart att det behövs två stora starka vakter för att avvisa lilla klena, stupfulla jag.
En annan gång för hundra år sedan stod jag i kö utanför hotellet i Kumla efter en blöt förfest. Jag hade bara en tunn skjorta på mig och höstkylan gjorde sig påmind trots den höga alkoholhalten i blodet. När jag kom fram till dörren fick jag höra repliken som ingen ville höra då.
- Du är alldeles för full, ta och gå ett varv runt hotellet så får vi se sedan.
Grejen är att jag såg flera personer varje kväll jag var där som fick ta en promenad. Det var aldrig någon som fick komma in. Vakterna brukade helt enkelt skicka folk på promenad efter promenad tills de berusade personerna tröttnade och gick hem. Eller började bråka. Då ringde de polisen och så var de av med problemet.
Jag gick mitt varv runt och ställde mig snällt längst bak i kön, väl medveten om att kvällen förmodligen var slut. Till min stora förvåning blev jag dock insläppt. Antagligen var de så förvånade över att jag skött det hela så lugnt och dessutom snällt hade ställt mig igen i en kö som var outhärdligt lång.
Så till Anna Sjödin vill jag väl egentligen säga att hon har rätt i en sak. Det finns många rötägg bland vakter på krogarna men se för sjutton till att spela efter deras regler. Krogen är på många sätt inte en del av vårt demokratiska samhälle. Det är en diktaturstat med andra lagar och regler. Kan man ta det grundbegreppet till sig så behöver man egentligen inte märka av det. Och så slipper man blåtiror, domstolar och straff. Fan, jag trodde att jag var naiv men när etablerade politiker visar prov på det blir jag mörkrädd.
Närkontakt av Tredje Graden
Jag har sett och träffat många märkliga figurer i mina dagar, men killen på bussen idag slår ganska många. Han var helt klädd i skinn. Stövlar, byxor och en jacka. Dessutom någon slags skinnhuva som liknade flygarhuvorna från början av nittonhundratalet. Över ögonen satt ett par skidglasögon som dolde vad jag misstänkte var en ganska slö blick.
Han satt bakom mig hela vägen från Varberga in till centrum med volymen på sin lilla fickradio på högsta volym. Det sprakade och skrålade och då och då kunde jag höra Gert Fylking dra några dåliga vitsar.
Killen i skinn satt mest och utstötte en massa Chewbacca-läten. Ingen vågade sitta bredvid honom. När vi klev av vinglade han iväg efter att ha nickat åt en gammal tant som såg helt förskräckt ut.
Annars var det rätt kul att få de senaste rapporterna om Fuglesangs rymdfärd i morse. Han har tillsammans med amerikanen Curbeam utfört den hittills längsta rymdpromenaden någonsin.
När snacket i morgonsoffan kom in på faran med allt rymdskrot som far omkring därute avslöjades det att Christer dabbat sig och förlorat kontrollen över en skruvmejselförlängare som därmed for iväg på en egen rymdfärd. Det ska kanske ses som bra träning inför Frisbee-tävlingen på fredag.
Christer passade också på att sända en hälsning hem på svenska men jag hade inte en chans att höra vad han sa. Det var säkert inte lika ödesmättat som Armstrongs ord på månen men förmodligen kommer den att vevas i media ordentligt den närmsta tiden.
Det får mig att tänka på skinnmannen på bussen igen. Tänk om han skickades upp till rymdstationen? Han skulle utstöta några Chewbacca-vrål och sedan ta sats och sväva vidare ut i universum. Skulle några rymdvarelser stöta på honom om några hundra år skulle de antagligen markera vårt solsystem som ett livsfarligt område.
Han satt bakom mig hela vägen från Varberga in till centrum med volymen på sin lilla fickradio på högsta volym. Det sprakade och skrålade och då och då kunde jag höra Gert Fylking dra några dåliga vitsar.
Killen i skinn satt mest och utstötte en massa Chewbacca-läten. Ingen vågade sitta bredvid honom. När vi klev av vinglade han iväg efter att ha nickat åt en gammal tant som såg helt förskräckt ut.
Annars var det rätt kul att få de senaste rapporterna om Fuglesangs rymdfärd i morse. Han har tillsammans med amerikanen Curbeam utfört den hittills längsta rymdpromenaden någonsin.
När snacket i morgonsoffan kom in på faran med allt rymdskrot som far omkring därute avslöjades det att Christer dabbat sig och förlorat kontrollen över en skruvmejselförlängare som därmed for iväg på en egen rymdfärd. Det ska kanske ses som bra träning inför Frisbee-tävlingen på fredag.
Christer passade också på att sända en hälsning hem på svenska men jag hade inte en chans att höra vad han sa. Det var säkert inte lika ödesmättat som Armstrongs ord på månen men förmodligen kommer den att vevas i media ordentligt den närmsta tiden.
Det får mig att tänka på skinnmannen på bussen igen. Tänk om han skickades upp till rymdstationen? Han skulle utstöta några Chewbacca-vrål och sedan ta sats och sväva vidare ut i universum. Skulle några rymdvarelser stöta på honom om några hundra år skulle de antagligen markera vårt solsystem som ett livsfarligt område.
Andra gången gillt: En svensk i rymden
Nu är han äntligen där. Christer är äntligen den första svensken i rymden.
För två dagar sedan bloggade jag senast. Jag skrev att han är den modigaste svensken just nu. Signaturen ”Svennis” skrev: Jeg er norsk, men jeg er helt enig! Fuglesang er årets svensk!
Och först då slår det mig. Såklart att han måste nomineras till titeln Årets Svensk!
Och ärligt talat, gudarna ska veta att jag har dåligt minne, men så här rakt av kan jag inte komma på en enda svensk som kommer i närheten. Men som sagt, jag har dåligt minne!
Oavsett så bör Christer vara med i diskussionen. Signaturen ”Bempa” säger: Jag instammer verkligen i att Fugelsang ar en av de modigaste svenskarna for tillfallet.
Och så måste det nästan vara. Jag kan inte säga någon på rakt arm som skulle kunna slå honom på fingrarna där. Det krävs ett otroligt mod och en jävlar-anamma karaktär för att över huvud taget nå så långt som att bli antagen till en rymdflygning.
Sedan har vi förstås en mängd människor som varje dag förtjänar vår avund och respekt. Vi pratar poliser, brandmän, katastrofpersonal och frivilligmilitär. Men det är sällan vi har någon riktigt konkret att ta på. Det är kanske inte riktigt rättvist på det sättet, men nu när vi har en sådan bör vi hylla Christer Fuglesang därefter. Inte bara för hans skull, utan för våra barn och barnbarn. För kan vi, och Christer, så ett frö här så kan våra efterlevande se att det finns en tro på något mycket större än vad vi ens nosat på. Då kanske de växer upp till en generation som fakiskt strävar framåt och gör något av det.
Då har inte Christers ansträngningar varit förgäves! Och därför är det lika givet att han bör bli Årets Svensk!
För två dagar sedan bloggade jag senast. Jag skrev att han är den modigaste svensken just nu. Signaturen ”Svennis” skrev: Jeg er norsk, men jeg er helt enig! Fuglesang er årets svensk!
Och först då slår det mig. Såklart att han måste nomineras till titeln Årets Svensk!
Och ärligt talat, gudarna ska veta att jag har dåligt minne, men så här rakt av kan jag inte komma på en enda svensk som kommer i närheten. Men som sagt, jag har dåligt minne!
Oavsett så bör Christer vara med i diskussionen. Signaturen ”Bempa” säger: Jag instammer verkligen i att Fugelsang ar en av de modigaste svenskarna for tillfallet.
Och så måste det nästan vara. Jag kan inte säga någon på rakt arm som skulle kunna slå honom på fingrarna där. Det krävs ett otroligt mod och en jävlar-anamma karaktär för att över huvud taget nå så långt som att bli antagen till en rymdflygning.
Sedan har vi förstås en mängd människor som varje dag förtjänar vår avund och respekt. Vi pratar poliser, brandmän, katastrofpersonal och frivilligmilitär. Men det är sällan vi har någon riktigt konkret att ta på. Det är kanske inte riktigt rättvist på det sättet, men nu när vi har en sådan bör vi hylla Christer Fuglesang därefter. Inte bara för hans skull, utan för våra barn och barnbarn. För kan vi, och Christer, så ett frö här så kan våra efterlevande se att det finns en tro på något mycket större än vad vi ens nosat på. Då kanske de växer upp till en generation som fakiskt strävar framåt och gör något av det.
Då har inte Christers ansträngningar varit förgäves! Och därför är det lika givet att han bör bli Årets Svensk!
För Sverige i Rymden
Snart smäller det. Om allt går som det ska sticker Fuglesang upp om en dryg timme. Jag väntar med spänning som ett litet barn på julafton. Tyvärr verkar det finnas väldigt många åsikter om hur stort eller betydelsefullt detta är. Det känns som att ingen riktigt kan låta bli att gnälla på någonting.
De som tycker detta är en jättestor grej är ruskigt missnöjda på SVT för att man inte gör mer kring uppskjutningen. Man vill ha fler specialprogram, minutiösa rapporteringar och helst en hel kanal (SVT24) dedikerad under hela rymdresan.
Sedan har vi dom som inte fattar varför andra hoppar jämfota av entusiasm över att en svensk ska bli en i mängden av rymdfarare. Det är ju inte precis som att han ska göra något spektakulärt som att åka till månen.
Hur det än är med det så är det märkbart hur intresset för rymdfarande har svalnat sedan den första månlandningen. NASA gör sällan några spektakulära flygningar, förutom de gånger det har gått på tok och människor har dött. Det har ändå inte höjt intresset då det drunknar i alla de andra olyckor som forsar fram i nyhetsflödet.
På sextiotalet satt en hel värld bänkad framför tv-apparaterna. Jag var inte ens påtänkt då. Jag har bara vaga minnen av Challenger 1986. Det talades en hel del om det, men tydligen ingenting som har fastnat. Rymdflygningar var lågintressant redan i mitten på åttiotalet.
Columbias Haveri för tre år sedan gjorde att man lade alla rymdflygningar på is tills man hade åtgärdat alla problem. De största kritikerna ansåg att man skulle lägga ned rymdprogrammet för gott. De är de mest korkade kritikerna. Var finns framtiden att hämta om inte i rymden?
Astronauten ”Gus” Grissom sa följande (fritt översatt): Om vi skulle dö vill vi att människor accepterar det. Det är farliga saker vi håller på med och om något skulle hända oss hoppas vi att rymdprogrammen inte försenas. Det är värt att riskera människoliv för att erövra rymden!
Men dessa kritiker är antagligen fega. Om man ingenting gör riskerar man ingenting, tycks de resonera.
Ronald Reagan sade vid tiden för Challenger-olyckan att framtiden tillhör de modiga. De som jobbar på NASA och alla de astronauter som skickas upp därifrån är extremt modiga i min bok. Christer Fuglesang är en av de modigaste svenskar jag vet. Och just att våga vilja förflytta människan framåt, mot nya horisonter, tycker jag är nog för att hylla Fuglesang och slå på stora trumman här hemma i Sverige.
Inte för att en svensk är först, eller bäst, eller ens vackrast. Utan för att han visar mod!
De som tycker detta är en jättestor grej är ruskigt missnöjda på SVT för att man inte gör mer kring uppskjutningen. Man vill ha fler specialprogram, minutiösa rapporteringar och helst en hel kanal (SVT24) dedikerad under hela rymdresan.
Sedan har vi dom som inte fattar varför andra hoppar jämfota av entusiasm över att en svensk ska bli en i mängden av rymdfarare. Det är ju inte precis som att han ska göra något spektakulärt som att åka till månen.
Hur det än är med det så är det märkbart hur intresset för rymdfarande har svalnat sedan den första månlandningen. NASA gör sällan några spektakulära flygningar, förutom de gånger det har gått på tok och människor har dött. Det har ändå inte höjt intresset då det drunknar i alla de andra olyckor som forsar fram i nyhetsflödet.
På sextiotalet satt en hel värld bänkad framför tv-apparaterna. Jag var inte ens påtänkt då. Jag har bara vaga minnen av Challenger 1986. Det talades en hel del om det, men tydligen ingenting som har fastnat. Rymdflygningar var lågintressant redan i mitten på åttiotalet.
Columbias Haveri för tre år sedan gjorde att man lade alla rymdflygningar på is tills man hade åtgärdat alla problem. De största kritikerna ansåg att man skulle lägga ned rymdprogrammet för gott. De är de mest korkade kritikerna. Var finns framtiden att hämta om inte i rymden?
Astronauten ”Gus” Grissom sa följande (fritt översatt): Om vi skulle dö vill vi att människor accepterar det. Det är farliga saker vi håller på med och om något skulle hända oss hoppas vi att rymdprogrammen inte försenas. Det är värt att riskera människoliv för att erövra rymden!
Men dessa kritiker är antagligen fega. Om man ingenting gör riskerar man ingenting, tycks de resonera.
Ronald Reagan sade vid tiden för Challenger-olyckan att framtiden tillhör de modiga. De som jobbar på NASA och alla de astronauter som skickas upp därifrån är extremt modiga i min bok. Christer Fuglesang är en av de modigaste svenskar jag vet. Och just att våga vilja förflytta människan framåt, mot nya horisonter, tycker jag är nog för att hylla Fuglesang och slå på stora trumman här hemma i Sverige.
Inte för att en svensk är först, eller bäst, eller ens vackrast. Utan för att han visar mod!
"Det är en befrielse att kräkas"
Det är populärt att vara sjuk just nu. Vinterkräksjukan har gjort sitt intåg denna säsong och lite här och var går folk omkring och hostar och snörvlar. En tendens verkar vara att man går länge med symptomen utan att det bryter ut, själv är jag en periodare. Jag kan känna mig riktigt krasslig ett par dagar för att sedan må helt ok i någon vecka innan det sätter igång igen.
För två år sedan fick jag Vinterkräksjukan för första och hittills enda gången. Får man en sådan hemsk sjukdom tackar man sin lyckliga stjärna att man är hemma. För när det väl kommer över en så är det nästan utan förvarning och sedan vet man inte om man ska sitta på toaletten eller stå hukad över den. Om man kan löser man det med att ta handfatet till hjälp, jag överlämnar till er läsare att fundera ut hur.
En femtedel av oss är immuna mot den här sjukdomen tack vare goda gener. Jag trodde länge att jag tillhörde den lyckliga skaran, men ack vad jag bedrog mig.
Jag befann mig hos min syster för att reparera deras dator när min svåger Anders hördes rusa som en skenande buffelhjord upp på toaletten på övervåningen. Väl hemma tog det två dygn innan värkarna kom. Jag fattade ingenting förrän jag, efter att ha spytt ner golvet i hallen, lyckats ta mig in på toaletten. När det tryckte på i andra änden visste jag att det var kört.
Jag var dålig och drack endast små mängder vatten i ett halvt dygn. Under den tiden låg jag mest och var fascinerad över den sjukdom som angripit mig. Det tog nästan exakt två dygn för sjukdomen att bryta ut och därefter var den över på tjugofyra timmar. Det som var värst under det dygnet var konstigt nog inte kräkandet eller tarmtömningarna. De var ändå inte så frekventa. Det värsta var magsmärtorna som kom och gick. Vissa gånger började man fundera på om det var något mer allvarligt fel med en.
Att kräkas har jag annars inga problem med. Många gånger kan det kännas som en befrielse att låta kroppen jobba ut maginnehållet. Det är illamåendet precis innan som är jobbigt.
Min andra svåger, Ronny, drabbades av influensan för många år sedan. Min syster berättade skadeglatt om hur det sprutat ur båda ändar samtidigt. Det här var långt innan jag hade hört talas om Vinterkräksjukan så jag trodde naturligtvis att hon överdrev. Det gjorde hon antagligen inte, och trots att det påstås att Vinterkräksjukan har funnits länge så kan jag inte låta bli att undra om min svåger var först med det i dessa trakter. Är det honom vi ska anklaga?
Om Bloggande
Jag är relativt ny på det här med bloggar. Eller egentligen inte. Att blogga är som att tycka saker i textform och det har jag alltid gjort. När man var mindre var det ett sätt att bryta sig ur sitt blyga skal och göra sig hörd. Nu på senare tid har det mest handlat om att förändra världen.
Märkligt, då man mest försöker förändra världen som ung. Men jag gillar inte det jag ser och hör och då protesterar jag. Kanske inte på en gång, men förr eller senare kommer det en protest från mig. Jag är nämligen inte så snabb i tanken som jag skulle vilja vara, därför är skrivna texter ett ovärderligt instrument för mig.
Det är inte så att jag oftast försöker övertyga motparten att jag har rätt och den har fel när jag skriver eller diskuterar, även om det förstås förekommer. Vanligare är att jag provocerar för att få motparten att istället tänka till och ändra sig själv. Väldigt många människor är låsta i sin egen sfär. Väldigt många har någon slags stolthet och ännu fler är säkra på att deras åsikter är färdiga, klara, definitiva. För har man en gång upplevt en sak så att man tagit ställning i en fråga så är det ju alltid så det måste vara, eller hur?
Det är mycket enklare att få dessa människor att anamma andra åsikter, tankesätt och beslut om man kan lura i dom att de själva kommit fram till den nya insikten. Istället för att enbart försöka argumentera.
Det är det jag ofta försöker med.
Jag fick en del frågor och kritik på ett par av mina inledande bloggar. Det är inte konstigt då de inte är helt genomtänkta och mest försökte tjäna som provokationer. Provokationer för att få folk att återigen stöta och blöta frågorna och kanske komma till en förnyad insikt.
Men jag står fortfarande bakom åsikterna i dom till hundra procent.
Det finns en massa skit därute i bloggdjungeln. Folk har flyttat från dagböckerna till bloggarna utan att greppa vad som skiljer dom åt. Man skriver samma korta meningslösa inlägg om dagens shopping som man gjorde tidigare i dagböckerna utan det minsta djup eller innehåll. Man har inget vettigt att säga. Men visst, det är i deras fulla rätt.
Ett annat fenomen är en variant på name-dropping där man stolt listar de bloggar man själv läser regelbundet. Vissa kan ha 30-40 olika länkar till bloggar de läser var och varannan dag. Var får ni all tid ifrån??
Det undrar man tills man ser de korta och meningslösa inläggen de själva skriver i sina bloggar...
Så har vi alla politiker av självaktning som skall ha en egen blogg. Här skriver de om hur illa motståndaren sköter sig och hur förträffliga de själva är. Finns det verkligen en efterfrågan för sånt här? Förr var det brukligt att nyttja tidningarnas insändarsidor men det var oftast bara intressant vid valtider. Nu har man istället fått en varningsklocka från någon PR-ansvarig som tjatar om att de håller på att bli ifrånsprungna av alla andra politiker som bloggar. Därför kastar man sig över en sida och fyller det med en massa politisk info vi för det mesta redan vet eller kan räkna ut.
Vi vet redan att sossarna tycker att det är en dålig idé att sälja ut statliga företag. Vi kan också räkna ut på förhand att de borgliga tycker att statsbudgeten är förträfflig.
Sossen Roger Jönsson i Ystad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1312×tamp=01:56:59) avslutar sin senaste blogg med att han "anser för övrigt att vi ska byta statsminister och regeringen."
Wow, vilken djup insikt vi fick där! Hade herr Jönsson haft något verkligen intressant att dela med sig av som han inte fått ut via övriga kanaler så hade det förstås varit att han tycker att statsministern och regeringen bör sitta kvar!
Men nu är det som det är. Till och med journalister sitter och spyr ut samma skit i egna bloggar. Väldigt få har något intressant och tänkvärt att säga men de drunknar i mängden. Jag orkar inte kolla igenom en bloggportal efter intressanta bloggar när man måste plöja igenom en massa dravel.
Därför lär ni inte se några favoriter listade på den här bloggen på ett tag.
Om politikerna kunde hålla sig till sina insändarsidor och journalisterna till deras respektive medier kanske "vanligt folk" skulle ha en chans att nå ut också. Bloggen var ju faktiskt gräsrötternas chans att göra sig hörda. Nu är den uppäten precis som alla andra kanaler i samhället.
Vad händer om det i varje stad uppstår ett "Speaker's corner" som sprider sig i popularitet? Kommer journalisterna, politikerna, tjänstemännen, företagarna och alla andra som redan har upparbetade kanaler springande då för att annektera även den uttrycksformen?
I vilket fack placerar jag in mig själv då, kanske vän av ordning undrar. Tja, bedöm själva. Skönheten ligger i betraktarens öga!
Märkligt, då man mest försöker förändra världen som ung. Men jag gillar inte det jag ser och hör och då protesterar jag. Kanske inte på en gång, men förr eller senare kommer det en protest från mig. Jag är nämligen inte så snabb i tanken som jag skulle vilja vara, därför är skrivna texter ett ovärderligt instrument för mig.
Det är inte så att jag oftast försöker övertyga motparten att jag har rätt och den har fel när jag skriver eller diskuterar, även om det förstås förekommer. Vanligare är att jag provocerar för att få motparten att istället tänka till och ändra sig själv. Väldigt många människor är låsta i sin egen sfär. Väldigt många har någon slags stolthet och ännu fler är säkra på att deras åsikter är färdiga, klara, definitiva. För har man en gång upplevt en sak så att man tagit ställning i en fråga så är det ju alltid så det måste vara, eller hur?
Det är mycket enklare att få dessa människor att anamma andra åsikter, tankesätt och beslut om man kan lura i dom att de själva kommit fram till den nya insikten. Istället för att enbart försöka argumentera.
Det är det jag ofta försöker med.
Jag fick en del frågor och kritik på ett par av mina inledande bloggar. Det är inte konstigt då de inte är helt genomtänkta och mest försökte tjäna som provokationer. Provokationer för att få folk att återigen stöta och blöta frågorna och kanske komma till en förnyad insikt.
Men jag står fortfarande bakom åsikterna i dom till hundra procent.
Det finns en massa skit därute i bloggdjungeln. Folk har flyttat från dagböckerna till bloggarna utan att greppa vad som skiljer dom åt. Man skriver samma korta meningslösa inlägg om dagens shopping som man gjorde tidigare i dagböckerna utan det minsta djup eller innehåll. Man har inget vettigt att säga. Men visst, det är i deras fulla rätt.
Ett annat fenomen är en variant på name-dropping där man stolt listar de bloggar man själv läser regelbundet. Vissa kan ha 30-40 olika länkar till bloggar de läser var och varannan dag. Var får ni all tid ifrån??
Det undrar man tills man ser de korta och meningslösa inläggen de själva skriver i sina bloggar...
Så har vi alla politiker av självaktning som skall ha en egen blogg. Här skriver de om hur illa motståndaren sköter sig och hur förträffliga de själva är. Finns det verkligen en efterfrågan för sånt här? Förr var det brukligt att nyttja tidningarnas insändarsidor men det var oftast bara intressant vid valtider. Nu har man istället fått en varningsklocka från någon PR-ansvarig som tjatar om att de håller på att bli ifrånsprungna av alla andra politiker som bloggar. Därför kastar man sig över en sida och fyller det med en massa politisk info vi för det mesta redan vet eller kan räkna ut.
Vi vet redan att sossarna tycker att det är en dålig idé att sälja ut statliga företag. Vi kan också räkna ut på förhand att de borgliga tycker att statsbudgeten är förträfflig.
Sossen Roger Jönsson i Ystad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1312×tamp=01:56:59) avslutar sin senaste blogg med att han "anser för övrigt att vi ska byta statsminister och regeringen."
Wow, vilken djup insikt vi fick där! Hade herr Jönsson haft något verkligen intressant att dela med sig av som han inte fått ut via övriga kanaler så hade det förstås varit att han tycker att statsministern och regeringen bör sitta kvar!
Men nu är det som det är. Till och med journalister sitter och spyr ut samma skit i egna bloggar. Väldigt få har något intressant och tänkvärt att säga men de drunknar i mängden. Jag orkar inte kolla igenom en bloggportal efter intressanta bloggar när man måste plöja igenom en massa dravel.
Därför lär ni inte se några favoriter listade på den här bloggen på ett tag.
Om politikerna kunde hålla sig till sina insändarsidor och journalisterna till deras respektive medier kanske "vanligt folk" skulle ha en chans att nå ut också. Bloggen var ju faktiskt gräsrötternas chans att göra sig hörda. Nu är den uppäten precis som alla andra kanaler i samhället.
Vad händer om det i varje stad uppstår ett "Speaker's corner" som sprider sig i popularitet? Kommer journalisterna, politikerna, tjänstemännen, företagarna och alla andra som redan har upparbetade kanaler springande då för att annektera även den uttrycksformen?
I vilket fack placerar jag in mig själv då, kanske vän av ordning undrar. Tja, bedöm själva. Skönheten ligger i betraktarens öga!
Våldtäkter och Ansvar
Man får känslan av att våldtäkterna har ökat explosionsartat sedan Haga-mannens gripande. Faktum är att man får känslan av att det skulle vara mer våldtäkter nu när man gripit honom, än innan då han fortfarande var på fri fot.
Men så är det naturligtvis inte. Det är mediernas rapportering som ökat mer än vad själva våldtäktsantalet gjort. Det är åtminstone så det brukar vara. Men nu är åtminstone delar av våldtäktsproblemet på dagordningen och diskuterasflitigt runt om, vilket naturligtvis är bra. Dock kan jag bli lite förvånad, och ibland faktiskt förbannad, över de åtgärder som förs fram som förslag.
Ett av de vanligaste är att det är "vi män" som måste "ta vårt ansvar". Vad menar dom egentligen? Hörde någon på radion igår som förklarade det med att vi män måste diskutera vår mansroll mer öppet. Någon annan sa att vi män måste protestera mer öppet.
Allt låter bara som tomt prat i mina öron. För samtidigt som man säger dessa saker bedyrar man också att alla män är inte skyldiga till brotten av några få. Ändå måste vi ta ansvar för dessa män. Snacka om att cementera könsroller!
Jag känner mig inte ett dugg skyldig för dessa sjuka människor som gör detta. Jag har för länge sedan tagit avstånd från "män" som sitter och skämtar nedvärderande om kvinnor. Jag har ingenting gemensamt med dom som ser kvinnor som rena sexobjekt och pratar därefter.
Jag ser inte att jag har någon skuld i den manskultur som åberopas som en av de stora orsakerna till att kvinnor våldtas. En kultur som jag också undrar om den inte är lite överdriven.
Jag vägrar ta på mig den kollektiva skulden bara för att jag råkar vara född till detta kön.
Om jag vore uppväxt med en hammare i näven och alltid hade snickrat, ska jag då också ta ansvar för de som använder hammaren till att slå in skallen på någon?
Nej, har ni mer konkreta förslag som verkligen leder till en lösning så ställer jag mig bakom dom direkt, men som det är nu har debatten bara börjat och inga vettiga, konkreta förslag har ännu lagts upp på bordet!
***
Läser också en hel del insändare och foruminlägg om att det är för jävligt att kvinnor inte längre kan gå ensamma genom parker på kvällarna. Absolut, men är detta grundproblemet? Nej, knappast. Även jag som man är orolig för sådant ibland. Man kan bli rånad och nerslagen. Vilka ska ta kollektivt ansvar för de gäng som springer omkring och gör sådant?
Sedan skall vi också komma ihåg att detta inte är det största problemet som det målas upp i media.
På Sexualbrott.se står följande att läsa:
"2003 anmäldes 25658 våldtäkter varav 692 utomhus. Det är framförallt våldtäkter inomhus som har ökat under perioden medan våldtäkter utomhus ligger på en jämn nivå."
Dessutom existerar även våldtäkter på män, om än kanske inte lika hög grad. Vem skall ta ett kollektivt ansvar för det?
Givetvis är inte svaret på alla dessa frågor en viss grupp. Vi bär alla ett kollektivt ansvar för att det ser ut som det gör i vårt samhälle. Alla kan och bör göra en insats
Men så är det naturligtvis inte. Det är mediernas rapportering som ökat mer än vad själva våldtäktsantalet gjort. Det är åtminstone så det brukar vara. Men nu är åtminstone delar av våldtäktsproblemet på dagordningen och diskuterasflitigt runt om, vilket naturligtvis är bra. Dock kan jag bli lite förvånad, och ibland faktiskt förbannad, över de åtgärder som förs fram som förslag.
Ett av de vanligaste är att det är "vi män" som måste "ta vårt ansvar". Vad menar dom egentligen? Hörde någon på radion igår som förklarade det med att vi män måste diskutera vår mansroll mer öppet. Någon annan sa att vi män måste protestera mer öppet.
Allt låter bara som tomt prat i mina öron. För samtidigt som man säger dessa saker bedyrar man också att alla män är inte skyldiga till brotten av några få. Ändå måste vi ta ansvar för dessa män. Snacka om att cementera könsroller!
Jag känner mig inte ett dugg skyldig för dessa sjuka människor som gör detta. Jag har för länge sedan tagit avstånd från "män" som sitter och skämtar nedvärderande om kvinnor. Jag har ingenting gemensamt med dom som ser kvinnor som rena sexobjekt och pratar därefter.
Jag ser inte att jag har någon skuld i den manskultur som åberopas som en av de stora orsakerna till att kvinnor våldtas. En kultur som jag också undrar om den inte är lite överdriven.
Jag vägrar ta på mig den kollektiva skulden bara för att jag råkar vara född till detta kön.
Om jag vore uppväxt med en hammare i näven och alltid hade snickrat, ska jag då också ta ansvar för de som använder hammaren till att slå in skallen på någon?
Nej, har ni mer konkreta förslag som verkligen leder till en lösning så ställer jag mig bakom dom direkt, men som det är nu har debatten bara börjat och inga vettiga, konkreta förslag har ännu lagts upp på bordet!
***
Läser också en hel del insändare och foruminlägg om att det är för jävligt att kvinnor inte längre kan gå ensamma genom parker på kvällarna. Absolut, men är detta grundproblemet? Nej, knappast. Även jag som man är orolig för sådant ibland. Man kan bli rånad och nerslagen. Vilka ska ta kollektivt ansvar för de gäng som springer omkring och gör sådant?
Sedan skall vi också komma ihåg att detta inte är det största problemet som det målas upp i media.
På Sexualbrott.se står följande att läsa:
"2003 anmäldes 25658 våldtäkter varav 692 utomhus. Det är framförallt våldtäkter inomhus som har ökat under perioden medan våldtäkter utomhus ligger på en jämn nivå."
Dessutom existerar även våldtäkter på män, om än kanske inte lika hög grad. Vem skall ta ett kollektivt ansvar för det?
Givetvis är inte svaret på alla dessa frågor en viss grupp. Vi bär alla ett kollektivt ansvar för att det ser ut som det gör i vårt samhälle. Alla kan och bör göra en insats
