Slaskbloggen

Jag är relativt ny på det här med bloggar. Eller egentligen inte. Att blogga är som att tycka saker i textform och det har jag alltid gjort. När man var mindre var det ett sätt att bryta sig ur sitt blyga skal och göra sig hörd. Nu på senare tid har det mest handlat om att förändra världen.
 Märkligt, då man mest försöker förändra världen som ung. Men jag gillar inte det jag ser och hör och då protesterar jag. Kanske inte på en gång, men förr eller senare kommer det en protest från mig. Jag är nämligen inte så snabb i tanken som jag skulle vilja vara, därför är skrivna texter ett ovärderligt instrument för mig.

Det är inte så att jag oftast försöker övertyga motparten att jag har rätt och den har fel när jag skriver eller diskuterar, även om det förstås förekommer. Vanligare är att jag provocerar för att få motparten att istället tänka till och ändra sig själv. Väldigt många människor är låsta i sin egen sfär. Väldigt många har någon slags stolthet och ännu fler är säkra på att deras åsikter är färdiga, klara, definitiva. För har man en gång upplevt en sak så att man tagit ställning i en fråga så är det ju alltid så det måste vara, eller hur?
   Det är mycket enklare att få dessa människor att anamma andra åsikter, tankesätt och beslut om man kan lura i dom att de själva kommit fram till den nya insikten. Istället för att enbart försöka argumentera.
Det är det jag ofta försöker med.

Jag fick en del frågor och kritik på ett par av mina inledande bloggar. Det är inte konstigt då de inte är helt genomtänkta och mest försökte tjäna som provokationer. Provokationer för att få folk att återigen stöta och blöta frågorna och kanske komma till en förnyad insikt.
Men jag står fortfarande bakom åsikterna i dom till hundra procent.

Det finns en massa skit därute i bloggdjungeln. Folk har flyttat från dagböckerna till bloggarna utan att greppa vad som skiljer dom åt. Man skriver samma korta meningslösa inlägg om dagens shopping som man gjorde tidigare i dagböckerna utan det minsta djup eller innehåll. Man har inget vettigt att säga. Men visst, det är i deras fulla rätt.

Ett annat fenomen är en variant på name-dropping där man stolt listar de bloggar man själv läser regelbundet. Vissa kan ha 30-40 olika länkar till bloggar de läser var och varannan dag. Var får ni all tid ifrån??
Det undrar man tills man ser de korta och meningslösa inläggen de själva skriver i sina bloggar...

Så har vi alla politiker av självaktning som skall ha en egen blogg. Här skriver de om hur illa motståndaren sköter sig och hur förträffliga de själva är. Finns det verkligen en efterfrågan för sånt här? Förr var det brukligt att nyttja tidningarnas insändarsidor men det var oftast bara intressant vid valtider. Nu har man istället fått en varningsklocka från någon PR-ansvarig som tjatar om att de håller på att bli ifrånsprungna av alla andra politiker som bloggar. Därför kastar man sig över en sida och fyller det med en massa politisk info vi för det mesta redan vet eller kan räkna ut.
Vi vet redan att sossarna tycker att det är en dålig idé att sälja ut statliga företag. Vi kan också räkna ut på förhand att de borgliga tycker att statsbudgeten är förträfflig.

Sossen Roger Jönsson i Ystad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1312&timestamp=01:56:59) avslutar sin senaste blogg med att han "anser för övrigt att vi ska byta statsminister och regeringen."
Wow, vilken djup insikt vi fick där! Hade herr Jönsson haft något verkligen intressant att dela med sig av som han inte fått ut via övriga kanaler så hade det förstås varit att han tycker att statsministern och regeringen bör sitta kvar!

Men nu är det som det är. Till och med journalister sitter och spyr ut samma skit i egna bloggar. Väldigt få har något intressant och tänkvärt att säga men de drunknar i mängden. Jag orkar inte kolla igenom en bloggportal efter intressanta bloggar när man måste plöja igenom en massa dravel.
Därför lär ni inte se några favoriter listade på den här bloggen på ett tag.

Om politikerna kunde hålla sig till sina insändarsidor och journalisterna till deras respektive medier kanske "vanligt folk" skulle ha en chans att nå ut också. Bloggen var ju faktiskt gräsrötternas chans att göra sig hörda. Nu är den uppäten precis som alla andra kanaler i samhället.

Vad händer om det i varje stad uppstår ett "Speaker's corner" som sprider sig i popularitet? Kommer journalisterna, politikerna, tjänstemännen, företagarna och alla andra som redan har upparbetade kanaler springande då för att annektera även den uttrycksformen?

I vilket fack placerar jag in mig själv då, kanske vän av ordning undrar. Tja, bedöm själva. Skönheten ligger i betraktarens öga!