Fönster mot TV-världen: Hur man inte gör en pratshow
I ett försök att strukturera upp bit för bit av mitt liv har jag bestämt mig för att skriva på tema denna vecka. Fönster mot TV-världen kommer att delge min syn på såväl bra som dåliga saker med dagens svenska TV.
Tittade på SVT:s nya pratshow med Stina Dabrowski. Fan så tråkigt, och fan så typiskt SVT. Varför är jag inte förvånad efter att man har visat den intressanta men ack så träsmakstrista engelska pratshowen Parkinson?
Det känns så uppenbart att det är Parkinson som fått stå modell, och inte de mer nöjesinriktade amerikanska varianterna.
Det finns mycket skit i Hollywood i synnerhet och USA i allmänhet, så det är bra att man sneglar mot andra länder. Men fan vet om pratshow skall göras på något annat sätt än vad de gör i USA. När man dessutom har ett sådant ess som Stina Dabrowski borde det gå alldeles utmärkt att sudda bort den amerikanska svulstigheten från programformatet.
När jag ser en intervju finns det några enkla regler jag håller stenhårt på.
1. Fokus skall ligga på den som intervjuas även om frågeställaren givetvis bör synas.
Skräckexemplet är mina gamla VHS-kassetter med Star Wars-filmerna som släpptes strax före nyversionerna nån gång i mitten på 90-talet. Före varje film får man se en kort intervju med George Lucas där en fånigt leende Leonard Maltin hela tiden zoomas in när Lucas ger sina svar. Det kan vara den sämsta intervju jag någonsin sett, rent tekniskt alltså.
2. Jag som publik vill vara en fluga på väggen som mer eller mindre bevittnar ett samtal mellan fyra ögon. Här excellerar en sådan som Jay Leno. I fallet Stina Dabrowski och Parkinson sitter de alla liksom på rad på en scen som någon slags cirkusapor och visar upp sig. Jag förstår visserligen varför man placerar programledare och intervjuoffren på detta vis. De tror att man drar publiken närmare. Själv känner jag mig snarare bländad och bortstött. En bra talkshow skall ignorera publiken långa stunder.
3. Se för f-n till att inte husbandet och den uppträdande artisten flummar iväg allt för mycket. Ikväll lyckades de med en riktigt hemsk version av Darins "Everything but the girl". Det värsta var att det var Darin själv som uppträdde.
I övrigt lämnade de intervjuer jag såg (Hugh Grant & Stellan Skarsgård) mycket att önska. Med Stellan struntade Stina (medvetet?) i att ställa intressanta följdfrågor trots att han gav henne flera öppningar. Kunde vi inte fått höra mer om hans svenskkoloni i strandhuset under inspelningen av Deep blue sea? Kunde hon inte försökt pressa honom om vilka filmer han gjorde enbart för pengar, även om man kan ana svaren?
Och när vi nu har en Hollywoodsvensk på besök borde vi väl kunna få höra lite mer anekdoter om de stora skådespelare han jobbat med?
Ännu värre var det med intervjun med Hugh Grant. Var fanns de vassa frågorna? Varför tog hon inte kontrollen över intervjun istället för att låta Hugh flumma?
Stina var/är bättre än vad jag såg ikväll. Min gissning är att hon är hämmad av formatet och dess internt uttalade inriktning. Eller så var gårdagens program ett olycksfall i arbetet. Förhoppningsvis tar det sig.
Tittade på SVT:s nya pratshow med Stina Dabrowski. Fan så tråkigt, och fan så typiskt SVT. Varför är jag inte förvånad efter att man har visat den intressanta men ack så träsmakstrista engelska pratshowen Parkinson?
Det känns så uppenbart att det är Parkinson som fått stå modell, och inte de mer nöjesinriktade amerikanska varianterna.
Det finns mycket skit i Hollywood i synnerhet och USA i allmänhet, så det är bra att man sneglar mot andra länder. Men fan vet om pratshow skall göras på något annat sätt än vad de gör i USA. När man dessutom har ett sådant ess som Stina Dabrowski borde det gå alldeles utmärkt att sudda bort den amerikanska svulstigheten från programformatet.
När jag ser en intervju finns det några enkla regler jag håller stenhårt på.
1. Fokus skall ligga på den som intervjuas även om frågeställaren givetvis bör synas.
Skräckexemplet är mina gamla VHS-kassetter med Star Wars-filmerna som släpptes strax före nyversionerna nån gång i mitten på 90-talet. Före varje film får man se en kort intervju med George Lucas där en fånigt leende Leonard Maltin hela tiden zoomas in när Lucas ger sina svar. Det kan vara den sämsta intervju jag någonsin sett, rent tekniskt alltså.
2. Jag som publik vill vara en fluga på väggen som mer eller mindre bevittnar ett samtal mellan fyra ögon. Här excellerar en sådan som Jay Leno. I fallet Stina Dabrowski och Parkinson sitter de alla liksom på rad på en scen som någon slags cirkusapor och visar upp sig. Jag förstår visserligen varför man placerar programledare och intervjuoffren på detta vis. De tror att man drar publiken närmare. Själv känner jag mig snarare bländad och bortstött. En bra talkshow skall ignorera publiken långa stunder.
3. Se för f-n till att inte husbandet och den uppträdande artisten flummar iväg allt för mycket. Ikväll lyckades de med en riktigt hemsk version av Darins "Everything but the girl". Det värsta var att det var Darin själv som uppträdde.
I övrigt lämnade de intervjuer jag såg (Hugh Grant & Stellan Skarsgård) mycket att önska. Med Stellan struntade Stina (medvetet?) i att ställa intressanta följdfrågor trots att han gav henne flera öppningar. Kunde vi inte fått höra mer om hans svenskkoloni i strandhuset under inspelningen av Deep blue sea? Kunde hon inte försökt pressa honom om vilka filmer han gjorde enbart för pengar, även om man kan ana svaren?
Och när vi nu har en Hollywoodsvensk på besök borde vi väl kunna få höra lite mer anekdoter om de stora skådespelare han jobbat med?
Ännu värre var det med intervjun med Hugh Grant. Var fanns de vassa frågorna? Varför tog hon inte kontrollen över intervjun istället för att låta Hugh flumma?
Stina var/är bättre än vad jag såg ikväll. Min gissning är att hon är hämmad av formatet och dess internt uttalade inriktning. Eller så var gårdagens program ett olycksfall i arbetet. Förhoppningsvis tar det sig.
Kommentarer
Trackback
