Konstens mål och mening
Den tidigare chefredaktören för Svenska Dagbladet, Svante Nycander, yrar om trosfrid. Om hur samhällsfreden måste tillgodoses i första hand. Det är Svantes ståndpunkt, hans val av sida.
Men det finns en sida till. Det är den som säger att något så föränderligt, något så påverkbart och varierande som samhällsfreden visserligen är viktig men knappast viktigare än de grundläggande demokratiska rättigheter vi har i det här landet.
För samhällsfreden kan se annorlunda ut vid varje givet tillfälle. Gränser flyttas fram, eller bak. Tolerans utökas, eller minskas. Det som kunde utlösa kravaller för tio år sedan gör inte en kotte upprörd idag. Min generation upprörs inte av samma saker som våra föräldrar. Samhällsfreden överlever alltså eftersom den är föränderlig. Men det som hela tiden består, och som allt annat inklusive samhällsfreden vilar på, är demokratiska rättigheter som yttrandefriheten.
Den gode Svante såg heller inget annat mål med Lars Vilks teckningar än att väcka uppseende. Att det inte fanns någon konstruktiv mening med dem. Det är tråkigt för Svante, för jag har en stigande känsla av att det är just den pågående debatten som ger Muhammedhunden mening.
(En inlägg i debatten jag läste nyss finner ni här. Det är speciellt det sista stycket som jag fastnade för.)
