Tunnelmasken Tjoffe
Jag har aldrig kunnat teckna. Jag har alltid velat det men tyvärr har jag aldrig lyckats särskilt bra. Jag var väldigt avundsjuk på Jimmy när vi var yngre. Han var en jävel på att rita allt möjligt. Jag kunde knappt rita streckgubbar vilket var frustrerande när jag ville hänga på trenden att rita serier och skämtteckningar.
Tobias, Pelle och Jimmy hängde ihop mycket under högstadiet och alla tre var otroligt kreativa. De drog till och med igång en egen skoltidning som fylldes med roliga figurer och texter. Tobias och jag fortsatte sedan med ett poesi-fanzine. Han designade hela tidningen och klämde in roliga serier och figurer mellan alla texter i den. Jag försökte bidra med teckningar ibland men jag fick aldrig ut på papper vad jag föreställde mig i huvudet.
Men jag utvecklade i alla fall en enkel figur som hängde kvar. Jag gillade den skarpt och ritade den där jag kom åt. Det var en fet tunnelmask som hette Tjoffe och den såg alltid fånigt glad ut. Det var för övrigt det enda sätt jag kunde rita den på. I skolan när vi väntade på läraren brukade man fördriva tiden med att rita och larva sig på whiteboardtavlan. En dag när jag stod och tecknade upp min tunnelmask kom Kristoffer in och började skrika på mig.
Kristoffer var en ganska kraftig kille. Ungefär lika rundlagd som min tunnelmask. Dessutom kallades han allmänt för Stoffe vilket olyckligt nog rimmade på Tjoffe. Kristoffer trodde alltså att jag ritade någon slags elak karikatyr av honom på tavlan i klassrummet. Han började skrika och härja och kalla mig för mindre smickrande saker innan han upprörd for ut ur klassrummet. Förvånad stod jag kvar och undrade vad som tagit åt honom.
När jag tittade på Tjoffe på tavlan insåg jag plötsligt att de faktiskt fanns en slående likhet med min skolkamrat. Det var faktiskt en lysande karikatyr om den hade varit menad som sådan. Efteråt försökte jag förtvivla att förklara för honom att jag uppfunnit Tjoffe långt innan jag träffade honom, men han vägrade lyssna. Dessutom började hans kompisar skälla ut mig så jag bestämde mig för att hålla låg profil och stoppa undan Tjoffe ett tag.
Tobias, Pelle och Jimmy hängde ihop mycket under högstadiet och alla tre var otroligt kreativa. De drog till och med igång en egen skoltidning som fylldes med roliga figurer och texter. Tobias och jag fortsatte sedan med ett poesi-fanzine. Han designade hela tidningen och klämde in roliga serier och figurer mellan alla texter i den. Jag försökte bidra med teckningar ibland men jag fick aldrig ut på papper vad jag föreställde mig i huvudet.
Men jag utvecklade i alla fall en enkel figur som hängde kvar. Jag gillade den skarpt och ritade den där jag kom åt. Det var en fet tunnelmask som hette Tjoffe och den såg alltid fånigt glad ut. Det var för övrigt det enda sätt jag kunde rita den på. I skolan när vi väntade på läraren brukade man fördriva tiden med att rita och larva sig på whiteboardtavlan. En dag när jag stod och tecknade upp min tunnelmask kom Kristoffer in och började skrika på mig.
Kristoffer var en ganska kraftig kille. Ungefär lika rundlagd som min tunnelmask. Dessutom kallades han allmänt för Stoffe vilket olyckligt nog rimmade på Tjoffe. Kristoffer trodde alltså att jag ritade någon slags elak karikatyr av honom på tavlan i klassrummet. Han började skrika och härja och kalla mig för mindre smickrande saker innan han upprörd for ut ur klassrummet. Förvånad stod jag kvar och undrade vad som tagit åt honom.
När jag tittade på Tjoffe på tavlan insåg jag plötsligt att de faktiskt fanns en slående likhet med min skolkamrat. Det var faktiskt en lysande karikatyr om den hade varit menad som sådan. Efteråt försökte jag förtvivla att förklara för honom att jag uppfunnit Tjoffe långt innan jag träffade honom, men han vägrade lyssna. Dessutom började hans kompisar skälla ut mig så jag bestämde mig för att hålla låg profil och stoppa undan Tjoffe ett tag.
Kommentarer
Trackback
