Angående plågoandar
Att vara mobbad innebär flera saker. En av de mer underliga är att man gör ett jämförande med plågoanden. Det viktiga är att ta reda på när man själv kan vara tillräckligt stark för att besegra honom. Eller kanske mer när han är tillräckligt försvagad.
I mitt fall var han ett år äldre. Det underlättar rejält. När jag är trettio betyder det att han fyllt trettioett. Jag är närmare ungdomen och han ålderdomen men det räcker inte. Han är fortfarande relativt ung och stark. Man flyttar fram resonemanget till fyrtiofem. Han är fyrtiosex med en enorm erfarenhet av att trycka ned folk. Nu skulle man kunna göra ett försök då de flesta män är väldigt starka i den åldern. Det är åtminstone den bilden jag har av fyrtiofem-åringar då. Å andra sidan gör slag och sparkar så mycket mer ont då så jag går vidare i tiden.
Jag kommer fram till att det kan ske först när han gått i pension, alltså just vid sextiofem. Då är jag sextiofyra och har ett helt år kvar i arbete. Jag borde alltså fortfarande vara pigg, alert och stark. När man går i pension innebär det att man går in i någon slags vila. Man tar en evig semester. Kroppen behöver inte längre vara stark och orken tryter. Allt det där händer honom medan jag har ett helt år kvar. Det är då han ska få igen. Det är då jag äntligen kan ge igen. Gissa om han ångrar sig då!
Så där kan man faktiskt resonera som barn. Kanske är det ett sätt att orka kämpa vidare? Oavsett så får man mer perspektiv när man blir äldre. Jag är i skrivande stund trettio år och har insett att jag faktiskt besegrat honom för länge sedan. Detta utan ett enda utdelat knytnävsslag eller en endaste rundspark (rakt i huvudet f ö). Även om mitt liv inte gått spikrakt framåt så har jag i alla fall vandrat en bättre väg än min gamle plågoande.
Jag sprang på honom på stan för ett par år sedan. Han har nyligen gjort en volta igen på kåken. Misshandel av sin flickvän säger han generat.
- Nä va fan vad dumt, säger jag.
- Jag vet, svarar han.
Så går vi vidare på våra respektive vägar. Jag är på väg till jobbet och någonstans på vägen går det upp för mig att det är han själv som hjälpt mig besegra honom. Jag behövde inte ens vänta femtio år på det. Men det är ingen större tillfredsställelse jag känner. Jag tycker faktiskt genuint synd om honom.
I mitt fall var han ett år äldre. Det underlättar rejält. När jag är trettio betyder det att han fyllt trettioett. Jag är närmare ungdomen och han ålderdomen men det räcker inte. Han är fortfarande relativt ung och stark. Man flyttar fram resonemanget till fyrtiofem. Han är fyrtiosex med en enorm erfarenhet av att trycka ned folk. Nu skulle man kunna göra ett försök då de flesta män är väldigt starka i den åldern. Det är åtminstone den bilden jag har av fyrtiofem-åringar då. Å andra sidan gör slag och sparkar så mycket mer ont då så jag går vidare i tiden.
Jag kommer fram till att det kan ske först när han gått i pension, alltså just vid sextiofem. Då är jag sextiofyra och har ett helt år kvar i arbete. Jag borde alltså fortfarande vara pigg, alert och stark. När man går i pension innebär det att man går in i någon slags vila. Man tar en evig semester. Kroppen behöver inte längre vara stark och orken tryter. Allt det där händer honom medan jag har ett helt år kvar. Det är då han ska få igen. Det är då jag äntligen kan ge igen. Gissa om han ångrar sig då!
Så där kan man faktiskt resonera som barn. Kanske är det ett sätt att orka kämpa vidare? Oavsett så får man mer perspektiv när man blir äldre. Jag är i skrivande stund trettio år och har insett att jag faktiskt besegrat honom för länge sedan. Detta utan ett enda utdelat knytnävsslag eller en endaste rundspark (rakt i huvudet f ö). Även om mitt liv inte gått spikrakt framåt så har jag i alla fall vandrat en bättre väg än min gamle plågoande.
Jag sprang på honom på stan för ett par år sedan. Han har nyligen gjort en volta igen på kåken. Misshandel av sin flickvän säger han generat.
- Nä va fan vad dumt, säger jag.
- Jag vet, svarar han.
Så går vi vidare på våra respektive vägar. Jag är på väg till jobbet och någonstans på vägen går det upp för mig att det är han själv som hjälpt mig besegra honom. Jag behövde inte ens vänta femtio år på det. Men det är ingen större tillfredsställelse jag känner. Jag tycker faktiskt genuint synd om honom.
Kommentarer
Trackback
