Slaskbloggen

Jag håller på med ett projekt som skall ge en stor omvälvande förändring i mitt liv. Det är inte helt smärtfritt och igår spenderades ett par frustrerade timmar framför skärmen. Projektet består av en migrering från Windows till Linux.

Att lära sig en ny plattform från grunden tar sin lilla tid. Det är över tio års utveckling att smälta för att verkligen få det grepp om systemet som jag vill ha. Samma grepp som jag idag har om Windows efter nästan tjugo års insamlande av kunskap om hur det fungerar.

Denna gång har jag gett mig på det okända alldeles själv. Inte ens när jag i slutet av 80-talet valde Atari ST när de flesta körde Amiga var jag helt ensam. Bästa kompisen kände tack och lov lika stark kärlek till märket Atari och den snygga designen.

Samma sak när jag började i musikskolan, eller när jag åkte på konsert första gången eller när jag tiggde godis av granntanten eller alla andra saker jag hoppat på genom åren. Den enda gången jag faktiskt gjort något helt ensam utan att känna någon som kan vara till hjälp var när jag som nioåring började på brottning. Men det slutade å andra sidan i katastrof. Jag började med brottning för att få fler kompisar men det hela mynnade ut i mobbing. Ja, det och en medalj för att jag kom på artonde plats i månadscupen.

Att det äntligen blivit Linux beror inte på att jag velat hålla fast vid Windows. Tvärtom har jag känt en stark längtan bort från "Microshits" produkter. Problemet har legat i att jag saknat spel och program på Linux, men nu verkar det finnas gott om program varav många dessutom är gratis. Vad det gäller spelen är det inget som hindrar mig från att ha kvar en liten Windowspartition på datorn .

Sista sparken därbak kom när jag fick ett tangentbord av Tobias, speciellt anpassat för Linux. Det kändes som att det inte fanns något mer att tveka på när jag hade en tangent med Linuxsymbolen istället för Windows-ditot.

Nu gäller det bara att få skiten att fungera, annars lär man nog börja snegla åt Macintosh.