Godkänd svärson
Bortamatch för Örebro Sportklubb. Framför TV-apparaten hos svärföräldrarna sitter min sambos pappa, hennes lillebror och dennes kamrat. Jag slår mig ner i en av fåtöljerna och blir till min förvåning informerad om att vår speciella hackkyckling, Fredrik Samuelsson, ska spela på mittfältet. Jag tror att de skojar med mig först.
Matchen drar igång och svärfar höjer rösten gång på gång när Örebroarna slår en misslyckad passning. Speciellt illa blir svadan när de försöker slå något slags rekord i att hålla bollen i luften. Killarna i soffan pratar i mun på varandra och avbryts endast tillfälligtvis av svärfar som frågar om de såg det som just hände på TV:n.
För ett par omgångar sedan var han färdig att avsluta sin livslånga kärlek till klubben, men denna gång är han något positivare. Han säger det inte rent ut men jag misstänker att han hoppas på en Hammar-effekt.
Tio minuter in på andra halvlek har Ösk fortfarande inte åstadkommit en enda kvalificerad målchans vilket min svärfar ilsket upprepar gång på gång. Han är riktigt upprörd nu. Killarna i soffan instämmer men gör inte lika stor affär av det. Om min svärfar har hetsigt humör så är de två tonåringarna lugna som filbunkar. Det ger en ganska intressant dynamik framför TV:n.
Örebro får plötsligt grepp om matchen och skapar några riktigt heta målchanser. En av dom är när Fredrik Samuelsson försöker lägga bollen i omloppsbana medelst volleyskott strax utanför straffområdet.
- Såklart att det är Fredrik Samuelsson som får ett så bra läge, morrar svärfar.
Killarna i soffan kvider.
Av någon anledning tycker jag lite synd om Samuelsson.
Det är inte lätt att hålla ner ett sådant skott, tänker jag. Men jag säger ingenting. Vi är oense om så mycket annat när det gäller Ösk, så det känns som att vi behöver någon gemensam ståndpunkt för att våra TV-matcher skall kännas trovärdiga.
När slutsignalen ljuder står det fortfarande 0-0. Ett fall framåt för Ösk men också för min svärfar. Örebro har trots allt bärgat en poäng och denna gång hotar han inte med att riva sönder medlemskortet i föreningen. Själv är jag inte medlem och kan alltså byta favoritklubb när jag vill. Men precis som min svärfar är jag försiktigt positiv och vi bestämmer oss för att fortsätta älska klubben ett tag till.
Men han ser besviken ut när jag avböjer att stanna på middag efter matchen.
- Jaha. Då får jag äta ensam, säger han.
Det bir tyst en stund och han ser ut att fundera en stund. Sedan konstaterar han, något skamset, att han visst inte blir ensam vid matbordet. Med svärmor, deras två söner och en av deras kamrater vore väl konstigt annars.
När jag går hemåt konstaterar jag att det knappast kan finnas någon tvekan om att jag är godkänd som svärson. Och just när jag tänkt den tanken känner jag ett styng av dåligt samvete över att jag lämnar svärfar att äta middag alldeles ensam.
Matchen drar igång och svärfar höjer rösten gång på gång när Örebroarna slår en misslyckad passning. Speciellt illa blir svadan när de försöker slå något slags rekord i att hålla bollen i luften. Killarna i soffan pratar i mun på varandra och avbryts endast tillfälligtvis av svärfar som frågar om de såg det som just hände på TV:n.
För ett par omgångar sedan var han färdig att avsluta sin livslånga kärlek till klubben, men denna gång är han något positivare. Han säger det inte rent ut men jag misstänker att han hoppas på en Hammar-effekt.
Tio minuter in på andra halvlek har Ösk fortfarande inte åstadkommit en enda kvalificerad målchans vilket min svärfar ilsket upprepar gång på gång. Han är riktigt upprörd nu. Killarna i soffan instämmer men gör inte lika stor affär av det. Om min svärfar har hetsigt humör så är de två tonåringarna lugna som filbunkar. Det ger en ganska intressant dynamik framför TV:n.
Örebro får plötsligt grepp om matchen och skapar några riktigt heta målchanser. En av dom är när Fredrik Samuelsson försöker lägga bollen i omloppsbana medelst volleyskott strax utanför straffområdet.
- Såklart att det är Fredrik Samuelsson som får ett så bra läge, morrar svärfar.
Killarna i soffan kvider.
Av någon anledning tycker jag lite synd om Samuelsson.
Det är inte lätt att hålla ner ett sådant skott, tänker jag. Men jag säger ingenting. Vi är oense om så mycket annat när det gäller Ösk, så det känns som att vi behöver någon gemensam ståndpunkt för att våra TV-matcher skall kännas trovärdiga.
När slutsignalen ljuder står det fortfarande 0-0. Ett fall framåt för Ösk men också för min svärfar. Örebro har trots allt bärgat en poäng och denna gång hotar han inte med att riva sönder medlemskortet i föreningen. Själv är jag inte medlem och kan alltså byta favoritklubb när jag vill. Men precis som min svärfar är jag försiktigt positiv och vi bestämmer oss för att fortsätta älska klubben ett tag till.
Men han ser besviken ut när jag avböjer att stanna på middag efter matchen.
- Jaha. Då får jag äta ensam, säger han.
Det bir tyst en stund och han ser ut att fundera en stund. Sedan konstaterar han, något skamset, att han visst inte blir ensam vid matbordet. Med svärmor, deras två söner och en av deras kamrater vore väl konstigt annars.
När jag går hemåt konstaterar jag att det knappast kan finnas någon tvekan om att jag är godkänd som svärson. Och just när jag tänkt den tanken känner jag ett styng av dåligt samvete över att jag lämnar svärfar att äta middag alldeles ensam.
Kommentarer
Trackback
