Slaskbloggen

I vintras var det någon som frågade mig om jag "går ned" i humöret när det blir höst och mörkt ute. Jag sa direkt att det var ingen större skillnad, att det är upp och ner hela året. De senaste dagarna har dock fått mig att revidera det påståendet. Är det klarblå himmel och sol ute blir det lite ljusare i sinnet. Sedan kan mörkermänniskorna säga vad de vill.

Men det har länge ansetts som lite töntigt att gilla ljusa, lätta saker. Och själv är jag till viss del likadan. Jag förkastar ofta filmer och tvserier som är för lättsamma enligt min definition. Sådana populära kultserier som Buffy, Xena, Gilmore Girls som inte tar sig själva på allvar.
   Å andra sidan ger jag inte mycket för serier som tar sig själva på för stort allvar heller. Jag pratar om One Tree Hill och 7th Heaven till exempel.

När det kommer till musik är jag dock tvärtom. Musiker som jag beundrar för deras förmåga att skapa lätta, ljusa och energirika låtar förkastas snabbt av musikkännarna som simpla och just töntiga. Nåja, jag är inte helt fläckfri på den fronten. Jag tycker till exempel att I'm from Barcelona, liksom mycket av dansbands och punk-musiken är barnsligt simpel.
   Däremot är jag stor beundrare av sådana som Orup, Per Gessle och gamle Kissmedlemmen Paul Stanley. Det är ingen musik man lyssnar frivilligt på när man är deppig, men den ger en jäkla spark där bak om man vill ha en positiv kick.

Så visst blir man lite positivare i sinnet om våren och sommaren, men jag skulle aldrig byta bort en regnig, blåsig höstkväll med lite té och grubblerier för alla sommardagar i världen. Bara att inse det, som den lagom-förespråkare jag är behöver jag båda lika mycket.