Smolk på hypofysen
Min snälla men ack så godtrogna svenskalärare i gymnasiet förstod aldrig riktigt att jag skolkade när jag var frånvarande, utan svalde alltid ursäkter som att jag "inte mått bra" och att jag "åkt på en förkylning igen". Därför ansatte hon mig varje dag om att äta mer frukt. C-vitamin var lösningen på alla mina problem enligt henne. Vänligt, men ack så naivt.
Jag besökte Tobias på hans arbetsplats häromdagen. Som vanligt var han ruskigt irriterad och stressad men lyckades som vanligt dölja det halvhjärtat genom att skämta fram sin ilska över att bli störd. Det är så han brukar göra, men denna dag verkade han extra stressad.
I ett briljant drag för att bli av med mig snabbt ryckte han tag i mig direkt och sa att det ändå var dags att gå ut på rökpaus. På detta sätt förkortade han min tid som störningsmoment ned till tiden det tar att intensivt röka en cigarett.
När vi stod där ute på gatan och försökte prata civiliserat - jag lyckades bäst för jag är bättre på att tackla stress och press på ett lugnt sätt - föreslog han plötsligt att jag borde skaffa mig ett Taxi-kort och börja köra Taxi. Han la fram det som om det var en idé han haft ett tag och kommit fram till skulle vara perfekt för mig. Men så här i efterhand har jag funderat på om han överhuvudtaget hade någon aning om vad han sa eller om läpparna bara rörde sig slumpartat därför att hjärnan fortfarande var kvar på kontoret. Kanske borde jag inte bli nämnvärt förvånad då detta är samma kille som för något år sedan föreslog att jag borde bli sjukpensionär. Bara en sån sak!
För att förtydliga lite så kändes Taxi-förslaget lika främmande för mig som när min inkompetenta SYO-konsulent i högstadiet föreslog ett gymnasieprogram där man lärde sig skapa 3D-modeller för industriell forskning bara för att jag nämnde att jag tyckte att det var spännande med datorer.
Tobias är trots knepiga förslag en bra vän, men ibland undrar man ju om killen har smolk på hypofysen.
