Omskriven i NA
Hos svärföräldrarna går jag igenom veckans exemplar av Nerikes Allehanda. Det finns ett kåseri jag gärna vill syna närmare. Det var Sebastian som nämnde det igår.
- Tobbe har skrivit i tidningen igen. Han nämnde en Thomas. Är det du?
Vad ska jag svara på det? Klart det kan vara jag, och det vore inte första gången heller. Men med hans bekantskapskrets eller kontaktnät kan det vara vilken Thomas som helst. Jag skulle inte ha blivit förvånad om det var Tomas DiLeva. Men visst blir man nyfiken.
- Jag vet inte, svarar jag sanningsenligt samtidigt som tankarna börja fara. Nyfikenheten vaknar till liv och sedan finns denna undran i bakhuvudet hela tiden.
Vi spelar en sen biljard och jag vinner. Kvällen är sval och det är skönt att bara umgås och prata. Som vi brukade göra. Vi spikar att vi ska spela badminton på måndag. Vi sätter oss i bilen och det känns lite som gamla tider. Bortsett från att det inte är en tvådörrars BMW längre. Nu är det Volvo kombi som gäller och det vittnar om den verklighet som väntar. Jag har väntat på att han ska komma tillbaka till Örebro men som nybliven far lär det knappast bli som förr igen. Det är som om den här biljardkvällen och badmintonpasset på måndag är sista kvällen med gänget. Fast vi inte precis är ett gäng. Nu är det familjeliv som hägrar och det gör mig både glad och lite nedstämd på samma gång. Men jag känner också hur jag själv håller på att förändras. Och allt detta är som vanligt på gott och ont.
Till slut hittar jag rätt Nerikes-tidning och jag läser följande:
"Om man inte kände honom skulle man säga att han målar saker i svart; att glaset är halvtomt. Men det är inte så enkelt. Han ser på saker från sidan, eller har ett helikopterperspektiv på tillvaron. Han krånglar till saker."
Det enda jag kan tänka är att han har analyserat mig rätt, (fast vid närmare eftertanke är det faktiskt ord som jag en gång formulerat. Mina egna förklaringar på mig själv), och ändå drar han en märklig slutsats. Att jag, som är enkelheten själv, krånglar till saker.
Å andra sidan är det hans kåseri och hans sanning. Precis som detta är min blogg och mina sanningar.
Han nämner den här bloggen också. Och ju mer jag tänker på det desto tydligare formas en paradox i mitt huvud.
Du läser en blogg som nämner ett kåseri som nämner en blogg som nämner ett kåseri som nämner... Ja du fattar va?
Efter tre glas rödvin känns det cirkelresonemanget jävligt existensiellt. Imorgon kommer det mest vara kuriosa.
Sedan fortsätter han i sann tidsnöd-anda att kopiera sina egna bloggtexter för att fylla ut kåseriet. Här har vi alltså ett kåseri i Sveriges största landsortstidning som till 60% består av svenskt bloggmaterial. Undrar just hur vanligt det är?
Och i vanlig ordning denna vecka kör jag skamlös reklam för den där andra, bra, bloggen.
Idag tog Retroguiden upp slagsmål för hela familjen i form av Clayfighter. Och glöm för all del inte att rösta på din favorit bland konsolltillverkare. Omröstningen stänger på söndag.
- Tobbe har skrivit i tidningen igen. Han nämnde en Thomas. Är det du?
Vad ska jag svara på det? Klart det kan vara jag, och det vore inte första gången heller. Men med hans bekantskapskrets eller kontaktnät kan det vara vilken Thomas som helst. Jag skulle inte ha blivit förvånad om det var Tomas DiLeva. Men visst blir man nyfiken.
- Jag vet inte, svarar jag sanningsenligt samtidigt som tankarna börja fara. Nyfikenheten vaknar till liv och sedan finns denna undran i bakhuvudet hela tiden.
Vi spelar en sen biljard och jag vinner. Kvällen är sval och det är skönt att bara umgås och prata. Som vi brukade göra. Vi spikar att vi ska spela badminton på måndag. Vi sätter oss i bilen och det känns lite som gamla tider. Bortsett från att det inte är en tvådörrars BMW längre. Nu är det Volvo kombi som gäller och det vittnar om den verklighet som väntar. Jag har väntat på att han ska komma tillbaka till Örebro men som nybliven far lär det knappast bli som förr igen. Det är som om den här biljardkvällen och badmintonpasset på måndag är sista kvällen med gänget. Fast vi inte precis är ett gäng. Nu är det familjeliv som hägrar och det gör mig både glad och lite nedstämd på samma gång. Men jag känner också hur jag själv håller på att förändras. Och allt detta är som vanligt på gott och ont.
Till slut hittar jag rätt Nerikes-tidning och jag läser följande:
"Om man inte kände honom skulle man säga att han målar saker i svart; att glaset är halvtomt. Men det är inte så enkelt. Han ser på saker från sidan, eller har ett helikopterperspektiv på tillvaron. Han krånglar till saker."
Det enda jag kan tänka är att han har analyserat mig rätt, (fast vid närmare eftertanke är det faktiskt ord som jag en gång formulerat. Mina egna förklaringar på mig själv), och ändå drar han en märklig slutsats. Att jag, som är enkelheten själv, krånglar till saker.
Å andra sidan är det hans kåseri och hans sanning. Precis som detta är min blogg och mina sanningar.
Han nämner den här bloggen också. Och ju mer jag tänker på det desto tydligare formas en paradox i mitt huvud.
Du läser en blogg som nämner ett kåseri som nämner en blogg som nämner ett kåseri som nämner... Ja du fattar va?
Efter tre glas rödvin känns det cirkelresonemanget jävligt existensiellt. Imorgon kommer det mest vara kuriosa.
Sedan fortsätter han i sann tidsnöd-anda att kopiera sina egna bloggtexter för att fylla ut kåseriet. Här har vi alltså ett kåseri i Sveriges största landsortstidning som till 60% består av svenskt bloggmaterial. Undrar just hur vanligt det är?
Och i vanlig ordning denna vecka kör jag skamlös reklam för den där andra, bra, bloggen.
Idag tog Retroguiden upp slagsmål för hela familjen i form av Clayfighter. Och glöm för all del inte att rösta på din favorit bland konsolltillverkare. Omröstningen stänger på söndag.
Kommentarer
Trackback
