Att vara, eller inte vara - Politiker: Kärlek och politik
Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.
Det fanns gott om kvinnor inom LUF på "min tid". Eller, flickor är väl en mer korrekt term med tanke på i vilken ålder vi var då. En tjej i Örebroklubben fick alltid oss killar från Kumla att sluta andas för ett ögonblick. När hon kom in i rummet dunkade hjärtat alltid lite fortare och tankarna rusade alltid ett extra varv runt i skallen innan vi öppnade munnarna och sa saker som vi trodde var roliga men som i efterhand tedde sig ganska töntiga.
Alla försökte smöra för henne tills hon lämnade rummet. Då log vi fånigt och sa självklara saker som att hon var väldigt snygg och att hon var prima flickvänsmaterial. Fast jag var mest tyst.
Jag var alltid nerkärad i någon på den tiden, men till mina kamraters stora förtret var jag alltid för blyg för att göra annat än att prata om det. Och prata gjorde jag.
Det fanns speciellt en tjej från Karlstad som jag drömde om under ett par år. Sedan blev Per ihop med henne och jag blev arg på honom, även om jag dolde det bra. Men mest arg blev jag på mig själv.
Ett annat "legendariskt" föremål för min odödliga kärlek var Hjo-flickan. Alla kände till henne och jag skrev spaltmeter av förskräcklig poesi tillägnad henne.
Både hon och Värmlandstösen dök upp så fort det var dags för något större arrangemang och således gjorde jag allt för att också komma iväg då. Givetvis låg mitt politiska engagemang i botten men jag försatte aldrig en chans att få uppleva evig lycka och kärlek på den tiden. Varje tillfälle var en möjlighet och vid varje tillfälle misslyckades jag kapitalt.
Men på grund av min fruktansvärda blyghet blev det aldrig någon liberal flickvän. Det har istället bland annat blivit en soffliggare, en anarkist och en sosse. Vilken har varat längst? Sossen!
Om det säger något om mitt liberala hjärta vet jag inte, men jag har i alla fall slagit fast för länge sedan att man inte alls behöver vara från samma politiska fack för att kunna leva ihop. Och tur vore väl annars.
Det fanns gott om kvinnor inom LUF på "min tid". Eller, flickor är väl en mer korrekt term med tanke på i vilken ålder vi var då. En tjej i Örebroklubben fick alltid oss killar från Kumla att sluta andas för ett ögonblick. När hon kom in i rummet dunkade hjärtat alltid lite fortare och tankarna rusade alltid ett extra varv runt i skallen innan vi öppnade munnarna och sa saker som vi trodde var roliga men som i efterhand tedde sig ganska töntiga.
Alla försökte smöra för henne tills hon lämnade rummet. Då log vi fånigt och sa självklara saker som att hon var väldigt snygg och att hon var prima flickvänsmaterial. Fast jag var mest tyst.
Jag var alltid nerkärad i någon på den tiden, men till mina kamraters stora förtret var jag alltid för blyg för att göra annat än att prata om det. Och prata gjorde jag.
Det fanns speciellt en tjej från Karlstad som jag drömde om under ett par år. Sedan blev Per ihop med henne och jag blev arg på honom, även om jag dolde det bra. Men mest arg blev jag på mig själv.
Ett annat "legendariskt" föremål för min odödliga kärlek var Hjo-flickan. Alla kände till henne och jag skrev spaltmeter av förskräcklig poesi tillägnad henne.
Både hon och Värmlandstösen dök upp så fort det var dags för något större arrangemang och således gjorde jag allt för att också komma iväg då. Givetvis låg mitt politiska engagemang i botten men jag försatte aldrig en chans att få uppleva evig lycka och kärlek på den tiden. Varje tillfälle var en möjlighet och vid varje tillfälle misslyckades jag kapitalt.
Men på grund av min fruktansvärda blyghet blev det aldrig någon liberal flickvän. Det har istället bland annat blivit en soffliggare, en anarkist och en sosse. Vilken har varat längst? Sossen!
Om det säger något om mitt liberala hjärta vet jag inte, men jag har i alla fall slagit fast för länge sedan att man inte alls behöver vara från samma politiska fack för att kunna leva ihop. Och tur vore väl annars.
Kommentarer
Trackback
