Varning för konservatister(SD)!

   

De som varit med här regelbundet vet att jag dragit mitt strå till stacken för att belysa de underliga och ibland vansinniga saker som Sverigedemokraterna står för. Enligt en ny SIFO-undersökning verkar det inte ha hjälpt.


Föga förvånande (i min mening) är SD mer populärt hos män än kvinnor. För er som undrar varför kan jag meddela att det inte bara har att göra med att kvinnor generellt skulle vara förståndigare eller mer kunniga än män. Kvinnor verkar faktiskt vara mer konsekventa och konservativa. Kanske till och med mer försiktiga när det gäller politiska val.


Jag var betydligt mer politiskt engagerad under den förra perioden med ett missnöjesparti på stark frammarsch. Då tog det ungefär en mandatperiod innan svenska folket hade insett det fruktlösa i att stödja kortsiktiga och konservativa åsikter och idéer. Denna gång får andra sköta motståndet, och det är ingenting jag avundas dom. SD kan mycket väl bli ett riksdagsparti vid nästa val.


Men, då vill det till att väljarna lyssnar på deras propaganda utan att gå för djupt under ytan. För i likhet med andra missnöjespartier (läs: NyD) så är SD förföriskt vackert på ytan. Men när man går på djupet så stinker det. Man är dessutom det enda parti idag som aktivt förespråkar en politik som söker sig bakåt i tiden.

SD är alltså som en bitter gammal gubbe eller gumma som sitter i sin gungstol och tycker att allt är skit och att allt var bättre förr. Till exempel har man avsatt en hel punkt till att tala om det klassiska svenska folkhemmet och hur viktigt det är att vi letar oss tillbaka dit. Inte ens Socialdemokraterna talar om Folkhemmet i någon högre grad idag. Men så har inte heller sossarna gjort sig överdrivet kända som bakåtsträvare heller.

 

Relaterat:

Artikel i DN
Partiets idéer

Rasist OCH Demokratianhängare? - Javisst!

Läser i Aftonbladet om hur en supportergrupp till det israeliska laget Beitar Jerusalem uttrycker sin avsky mot araber öppet. Vad är det som händer med min älskade lördagsunderhållning?

- Vi är rasister och är emot araber - de har inte något att göra i vårt land. Det är vår hållning och ideologi, och det har vi rätt till eftersom landet är demokratiskt, säger Guy Israeli, ordförande i supporterklubben La Familia, till Politiken.

Jojo, man kan just undra hur länge sådana människor ska få arbeta för inskränkningar i demokratin under beskydd av just nämnda demokrati?

Jag har träffat såväl kommunister som anarkister och anhängare av andra politiska system. En sak håller jag med dem om; det finns stora brister med damokratin. Det är bara att acceptera. Uttalandet från Guy Israeli ovan är ytterligare ett bevis på det. Men ärligt talat, hur kan en demokrati tillåta uttalanden som dessa?
Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter inskränkningar i yttrandefriheten, men någonting måste göras när man kan underminera ett system under samma systems beskydd.
Jerusalem-laget möter FC Köpenhamn på Parken ikväll. Enligt uppgifter kommer 200 av de Israeliska 'fansen' dit. I en rättvis och demokratisk(!) värld borde FCK porta idioterna! Säg sedan att det är för att bevara demokratiska värderingar, eller något i den stilen.

Annars är det förvånansvärt positiva vindar kring fotbollen just nu. Svenska lag har vunnit ett par matcher ute i Europa. 'Svennis' är inte arbetslös längre. Chippen är återigen ute ur frysboxen och Allsvenskan fortsätter att kittla den spänningstörstande fotbolls-gommen. Så typiskt då att media ska dra fram något riktigt korkat. Aldrig får man vara helt glad.

För övrigt hoppas jag på en mirakeldebut av Jon Lundblad för ÖSK mot Göteborg. Men får förnuftet och logiken råda blir det storstryk - igen!

Ogenomtänkt förslag från (v) drabbar Örebro?

Vänsterpartiet med länsbekantingen Peter Pedersen i spetsen vill införa gratis kollektivtrafik på prov under fyra år. Jodå, precis samma sak som man genomförde i Örebro stad under tre veckor förra året. Att det försöket fick avbrytas i förtid skuldbelägger Pedersen de styrande för.
 Och visst har han rätt. Man borde givetvis ha försökt att införa åtgärder för att stävja problemen som uppstod på bussarna, istället för att ge upp direkt. Men alla som åkte buss under kvällstid då vet hur illa det var på bussarna under de där tre veckorna. Jag undrar om Peter Pedersen vet det?

När Pedersen sedan säger att han tror "att problem med stök ökar om folk måste hålla på med betalning" så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Hur korkad får man bli och samtidigt sitta i riksdagen?
Käre Peter Pedersen, om ditt uttalande vore ett faktum så skulle väl lokaltrafiken vara näst intill omöjlig att ha idag när alla faktiskt måste betala? Eller hur resonerar du egentligen? Och genom att nedvärdera problemen till ordvalet "stök" har Peter Pedersen bevisat att han inte är insatt i hur försöket förra året föll ut. Det Pedersen kallar stök var snarare bråk, skadegörelse och allmänt kaos inne i bussarna.
   Det kräver stora resurser att stävja det. Så stora att jag undrar om vi verkligen skall lägga lägga ner pengarna på det nu.

Nej du, herr Pedersen. Jag föreslår istället att man lägger pengarna detta projekt skulle kosta på någon slags subventionering av cyklar istället. Varför inte en billig, subventionerad cykeluthyrning i flera olika områden? Det skulle, förutom att driva fram en del nya jobb, få ner bilutsläppen och förbättra invånarnas hälsa på samma gång. Kanske inget helgjutet förslag, men bättre än att återigen införa något som länsborna bevisligen inte är redo för.

Dokumentären är slut - Nu börjar helvetet!

Göran Perssons svada är över. Maktens män och kvinnor kan andas ut. Åtminstone tills memoarerna kommer ut.

Tittar man på Perssons utveckling över alla avsnitten ser det lite otäckt ut.
Från att i början ha varit glad och pigg, ja nästan lite sprallig, till de i sista avsnittet uttryckta rädslorna för sitt liv och tröttheten, kroppssmärtorna och de många motgångarna.

I det sista avsnittet har han för första gången börjat bli rädd för attentat mot sin person. Det ger mig en bild av den isolerade despoten som efter lång tid vid makten har fler fiender än vänner och börjar bli paranoid.
Despoten i sagan, eller historien ? välj själv, drar sig undan mer och mer tills han uppslukas av galenskap eller får rätt i att någon dödar honom.

*****

Göran Persson blir allt mer introvert och enstörig efter att dokumentären har sänts. Media ligger på honom hårt och belägrar sörmlandsgården. Alla vill ha ett uttalande och en klämkäck bild på honom. Helst ska han ha en högaffel i näven och leriga gummistövlar på fötterna. En Lantmännen-keps vore inte fel det heller, men Göran verkar inte vilja överge sin kära, tomteröda toppluva. Någon högaffel ser de inte heller röken av, men en av fotograferna från DN har minsann sett ett par stövlar på trappan upp till huset. De drömmer våta drömmar om att få se Göran ta på sig dem.

Expressen lyckas låna en björn från en förbipasserande cirkus. De klär den i hängselbyxor och en flanellskjorta och hetsar den sedan till att attackera bilar i närheten. De tar suddiga foton av alltihop och knåpar ihop krigsrubriker. En av dem lyder "Persson på skövlingståg - urinerade på Expressens fotograf!".

Efter ett par månader tröttnar Göran. Per Nuders ignoreringstaktik kostade honom valet och den verkar inte hjälpa nu heller. Han förklarar krig mot medierna och alla andra som vågar komma nära. Journalister från hela världen samlas kring residenset och stämningen beskrivs som mycket laddad. Janne Josefsson gör ett försök att ta sig in för att prata med Persson men möts av en hagelsvärm och blir träffad i baken. På sjukhuset medger han att alla män inte är lämpade att genomföra det hårda ansvarsutkrävandet som hans program anser sig göra. Han föreslår från sjuksängen att en kvinna får ta nästa hagelskur och hoppas att han därmed bevisat att han är för jämställdhet i sitt program.

Göran bygger en vallgrav runt tomten och innanför den en skyttegrav. Där parkerar han sig på en stadig pall och spejar med sin kikare, ständigt redo att gripa tag i hagelbössan.
Anitra är ute hos honom med mat och kaffe då och då.
När det mörknar och Göran byter till nattkikare kommer hon ut i nattlinne och undrar om han inte ska komma in snart.

- Evig vaksamhet är priset jag får betala för mina stordåd lilla vän, svarar Göran sammanbitet.

Anitra lägger en filt runt honom och skyndar in i det värmande och skyddade huset. När hon stängt dörren kan hon inte låta bli att tycka att Göran beter sig lite konstigt. Men det känns så illojalt, så hon intalar sig själv att han vet vad han gör. Han har ju trots allt beskyddat ett helt land! Och så har han ju lovat att hon ska få träffa kungen om hon sköter sig.

Att vara, eller inte vara - Politiker: Kärlek och politik

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Det fanns gott om kvinnor inom LUF på "min tid". Eller, flickor är väl en mer korrekt term med tanke på i vilken ålder vi var då. En tjej i Örebroklubben fick alltid oss killar från Kumla att sluta andas för ett ögonblick. När hon kom in i rummet dunkade hjärtat alltid lite fortare och tankarna rusade alltid ett extra varv runt i skallen innan vi öppnade munnarna och sa saker som vi trodde var roliga men som i efterhand tedde sig ganska töntiga.
Alla försökte smöra för henne tills hon lämnade rummet. Då log vi fånigt och sa självklara saker som att hon var väldigt snygg och att hon var prima flickvänsmaterial. Fast jag var mest tyst.

Jag var alltid nerkärad i någon på den tiden, men till mina kamraters stora förtret var jag alltid för blyg för att göra annat än att prata om det. Och prata gjorde jag.
Det fanns speciellt en tjej från Karlstad som jag drömde om under ett par år. Sedan blev Per ihop med henne och jag blev arg på honom, även om jag dolde det bra. Men mest arg blev jag på mig själv.

Ett annat "legendariskt" föremål för min odödliga kärlek var Hjo-flickan. Alla kände till henne och jag skrev spaltmeter av förskräcklig poesi tillägnad henne.
Både hon och Värmlandstösen dök upp så fort det var dags för något större arrangemang och således gjorde jag allt för att också komma iväg då. Givetvis låg mitt politiska engagemang i botten men jag försatte aldrig en chans att få uppleva evig lycka och kärlek på den tiden. Varje tillfälle var en möjlighet och vid varje tillfälle misslyckades jag kapitalt.

Men på grund av min fruktansvärda blyghet blev det aldrig någon liberal flickvän. Det har istället bland annat blivit en soffliggare, en anarkist och en sosse. Vilken har varat längst? Sossen!
Om det säger något om mitt liberala hjärta vet jag inte, men jag har i alla fall slagit fast för länge sedan att man inte alls behöver vara från samma politiska fack för att kunna leva ihop. Och tur vore väl annars.

Att vara, eller inte vara - Politiker: En legendarisk soppa

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.


Under den givande tiden i Liberala Ungdomsförbundet åkte vi iväg på kurser, kongresser och arrangemang runt om i LUF-Sverige. Under något av Vattenfestivalens sista år skulle det arrangeras något över ett veckoslut. Vid den här tiden hade jag lyckats locka med Sebastian i vår lokala förening och man tyckte väl allmänt att detta var en bra grej att ta med nya medlemmar på. Med facit i hand undrar jag vad de tänkte sedan.

Alla som åkte till Stockholm blev utplacerade hos olika lokala LUF:are för att ha någonstans att sova.
Sista morgonen försov vi oss och bestämde oss för att ta det lite lugnt. Eftersom Sebastian egentligen var totalt ointresserad av hela den politiska grejen var det lättare för honom, jag fick dåligt samvete som jag alltid får när något inte går som det är tänkt.

Vi drog runt på stan och tittade i butiker, köpte skivor, garvade åt konstiga människor och företeelser i storstaden samt spanade på kvinnlig fägring. Framåt eftermiddagen köpte vi på oss en hel massa grönsaker, rotfrukter och andra ingredienser som vi sedan använde för att göra en legendarisk gryta/soppa.
Vi talar ofta om den där grytan/soppan och säger varje gång att vi måste försöka återskapa den. Jag tror aldrig att det kommer att hända. Dessutom tror jag inte att någon av oss minns hur den ska göras.

Nåväl, sent på eftermiddagen kom lägenhetsinnehavaren hem och undrade varför vi inte hört av oss. Alla hade letat och undrat. Jag sa att jag mått dåligt.
Våra kamrater från Örebrodelegationen höll på att göra sig redo för hemfärden. Johan hade allas biljetter. Det blev bråttom med att packa allt och hinna ned på stan till LUF-expeditionen.
Väl där kunde vi konstatera att tåget nyss gått och att vårt resesällskap och våra biljetter var ombord. Hade det varit möjligt hade vi förmodligen bitit huvudet av Johan just då för att han tagit med sig biljetterna.

Så, utan pengar eller biljetter stod vi rätt rådvilla och skämdes på LUF-expeditionen innan någon hostade upp lånepengar ur egen ficka och ordnade tågbiljetter åt oss.

Johan fick sig en rejäl avhyvling när jag väl kom hem till en telefon. Sebastian lämnade LUF och allt återgick till det normala. Sebastian vägrade betala tillbaka lånepengarna och tyckte att Johan skulle stå för det. Johan vägrade också och jag saknade pengar helt och hållet. Till slut betalade LUF (minns inte om det var klubben eller distriktet) tillbaka pengarna, och Sebastian omnämndes inofficiellt som Persona non grata i Örebrodistriktets lokaler i fortsättningen.

Själv klarade jag mig med en hårsmån - som jag alltid gör!


Att vara, eller inte vara - Politiker: Perssons politiska gärning

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Om det förra avsnittet kändes tungt och något mer politiskt inriktat var gårdagkvällens avsnitt tungt, grått och dystert. Inte minst för mordet på Anna Lindh (som jag hade förväntat mig mer tankar från Göran Persson om men de kanske kommer som extramaterial på DVD-utgåvan), men också för EMU-nederlaget och bråket med Leif Pagrotsky. Frågan är om inte detta var den tuffaste tiden vid makten för ordförande Persson?

I EMU-frågan hade det bästa naturligtvis varit om partierna inte hade haft någon linje alls. Det sa jag redan då och jag är än mer övertygad idag. Att man i en fråga, som är så pass viktig att man tar till en folkomröstning, försöker få alla att hålla samma åsikt utåt är förstås att be om problem. Jag var själv JA-sägare men jag står bakom Pagrotskys agerande hela vägen. EMU-frågan var för viktig för att låta kompromissande partiideologier avgöra utgången.

Den här dokumentärserien kan vara Perssons chans till odödlighet. Det här är hans chans att bli ihågkommen bland de stora. Per Albin, Tage, Palme och de andra grabbarna. För trots allt är det här förmodligen det enda jag kommer att komma ihåg Persson för om några år. Bortser man från skandaler och liknande är detta dokumentära bidrag till forskningen hans enda riktigt stora politiska gärning. Om den ens kan kallas politisk. Visst, endast Persson kunde åka till Israel, men av det kom ju inget spännande.

Men hur resonerar man egentligen när man får det till att attacken på Anna Lindh var en attack mot "vårt demokratiska styrelseskick"? Jag köpte det inte då, och jag köper det inte nu.
Om något är det riktigt avskyvärt att "göra politik" av något så tragiskt som en människas död. Det här kan vara Persson värsta uttalande hittills i den här dokumentären.

Många skulle säkert vilja ha en egen dokumentär för att bemöta Perssons påhopp, men den enda som jag finner skulle vara intressant att höra är Margareta Winberg av alla människor. Margareta är en politiker som aldrig gjort något större väsen av sig. Därför är det väldigt svårt att gissa sig till hur hon fungerade och resonerade då. Varför blev hon så upprörd och, framför allt, hur uppfattade hon Göran Persson då?

Men nu är det inte Margareta det handlar om. Och jag gissar att Persson trots allt är mer intressant, både ur forsknings och underhållningssynpunkt.

Och så ett bondroligt citat från gårdagens avsnitt.
"Hon kämpar med sin sprit"
Göran på frågan om hur det är med hans fru Anitra.

Att vara, eller inte vara - Politiker: När jag försökte färga om Kumla

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Någon gång på högstadiet, i början på 90-talet, blev plötsligt politisk medvetenhet ett viktigt karaktärsdrag bland vissa grupper av ungdomar. Jag minns inte riktigt hur det började men jag har för mig att Per var först. Han träffade Johan och så var ett av de stora radarparen inom världshistorien födda. Ni vet, Paul & John, Reagan & Gorbatjov, Lili & Susie och så Per & Johan.

Ganska snabbt hade de hamrat in det liberala budskapet i mig, Tobias och några till varpå det startades en lokal LUF-klubb (Liberala UngdomsFörbundet) i lilla Kumla. De var mäkta stolta, de gamla Folkparti-gubbarna. Jag antar att de helt plötsligt trodde att återväxten inom lokalavdelningen var tryggad. (Tji fick dom!)

Det här var i en tid när det rördes om lite i den politiska grytan av en gris och en greve i galosch.
På riksplanet var Ny demokrati den stora motståndaren men lokalt blev det mer koncentrerat mot vänstern som även dom hade en liten ungdomsavdelning i Kumla.
Kumla har varit arbetarstyrt så länge jag kan minnas. I kölvattnet av alla skofabriker och storindustrierna BOB och Ericsson vore det kanske konstigt annars. Men ändå så fruktansvärt tråkigt. Det var väl därför jag engagerade mig egentligen. För att försöka färga om Kumla. Med facit i hand gick det väl sådär.

Efter en halvtrög start på vår LUF-klubb fick vi sedan mål och mening med vår verksamhet. Vi siktade högt och vann en del meriterande segrar. Vi ordnade till exempel så att Universitet Liberal hamnade i lilla Kumla. Näst efter kongressen var det det största man kunde arrangera i LUF-Sverige. En massa FP-höjdare kom dit som talare. Själv fick jag hälsa på Bengt Westerberg.

Arrangemanget slet ganska hårt på somliga inom klubben. D v s de som självmant tog på sig alldeles för mycket ansvar. Själv gled jag mest igenom hela tillställningen och kände mig överflödig. Johan var nämligen såväl hjärnan som musklerna. Dessutom chaufför eftersom han var den enda som hunnit ta ett körkort. Med Per som täckte upp resten var behovet av sådana som mig och Tobias ganska litet varför vi ofta kunde hittas i källaren med ett skrivhäfte.

Varje klubb av självaktning ska ha en tidning. Om Johan och Per var perfekta som ledare och pådrivare inom klubben passade vår klubbtidning mig och Tobias som hand i handske. Nånstans under den här svåra tonårstiden hade vi även ett kortlivat poesifansin ihop.
Minnet sviker men något säger mig att det ett tag fanns en konkurrerande klubbtidning från några medlemmar som inte visste vad de sysslade med men trodde att de kunde. Detta kan jag dock inte vara säker på. Om det var så blev deras variant i alla fall inte långlivad.

Per var Johans högra hand och tillsammans bildade de någon slags ryggrad inom vår klubb. Ordförandeposten var vikt åt Johan. Per fick någon annan fin titel tilldelad sig på första årsmötet och båda två blev snabbt invalda i regionstyrelsen (eller vad det nu kallades). Därför var det inte oväntat att de båda toppade valsedeln när det bestämdes att Folkpartiet skulle ställa upp med en ren ungdomslista i valet till kommunfullmäktige i Kumla. Då var jag lite avundsjuk, men i efterhand är jag glad att jag slapp sitta högre upp.

Valkampanjen blev en succé och de unga, käcka pojkarna i LUF Kumla tog hela 2 mandat i fullmäktige. (Mer än slynglarna i Ung Vänster). En smått fantastisk prestation, och alla de etablerade politikerna som växt fast i sina stolar log i mjugg och klappade oss på huvudena samtidigt som de sa snälla saker om oss till pressen. Jag undrar om någon egentligen tog oss på allvar?

Efter valet började dock allt gå utför med Kumlas LUF-klubb. Efter att under några år ha vunnit priser för bästa klubb inom olika kategorier, blivit omtalade på riksnivå, arrangerat stora spektakel för ungliberaler samt haft väldigt roligt tillsammans, så rann allt ut i sanden.
Johan och Per lade all kraft på fullmäktige, de som fortfarande orkade engagera sig hade inte den rätta drivkraften. Och själv började jag känna mer och mer frikyrkovibbar kring hela grejen att organisera sig politiskt.
"Kom in i vår gemenskap. Här är människor som älskar dig. Här är du speciell...."
Så samma orsak som fick mig att sluta gå till kyrkan fick mig till slut att lämna politiken också.

Per är den enda som jag vet har återvänt. Han arbetar tydligen på försvarsdepartementet idag. Och det är inte helt oväntat. Till skillnad från Johan var Per en ganska smart karriärist. När Johan slet ut sig för att få resultat (vilket förstås är berömvärt) verkade Per vara duktigare på att fördela krutet.

Själv har jag funderat på en comeback det senaste året, men med min ryggsäck skulle förmodligen motståndarna göra slarvsylta av mig i pressen. Så tills vidare bidar jag min tid, med ett eller annat politiskt influerat inlägg här.

Att vara, eller inte vara - Politiker: Folkhems-Persson citerad

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Det slår mig när jag ser Göran Persson ihop med Bill Clinton att han ser ut som en välmående
folkhemsherre bredvid den mer livliga amerikanen. Jag tänker "folkhemmet" när jag ser honom
lägga händerna på ryggen och vanka framåt som en anka, med magen putandes ut. Jag ger mig fan på att
Clinton inte förstod vad det trygga, svenska folkhemmet var för något förrän han träffade
Göran Persson.

Persson må vara mycket men karln framstår ju också som förbaskat smart. Ja, intelligent!
Sen att han verkar lida av en total avsaknad av ödmjukhet, ja det är något helt annat. Han
är som en superskurk vi bara älskar att hata. I klass med Goldfinger och Blofeldt.

Dessutom, i sann superskurk-anda har han en världsuppfattning som inte delas av någon annan
och enligt den kretsar allt runt honom själv. Göran Persson är solen. Alla andra politiker
är små ynkliga planeter som är beroende av honom för liv.
I Göran Perssons-systemet är Carl Bildt Pluto. Ynkligast, och längst bort av alla ynkliga
planeter. Och precis som forskarna idag tycker att Pluto misslyckas på flera punkter som
planet, tycker Persson att Bildt är en misslyckad politiker. Vi övriga individer är bara rymddamm som skapar mönster i kosmos som en hyllning till den fantastiska Sol-Göran.

Den underhållande men ibland lite vilsna krönikören Åsa Jonsén tyckte här att det roligaste
Persson-citatet var när han kallade Nordkorea för Nekrokrati. Nåja, tycker att det låter mer självklart än roligt.
Men gårdagens avsnitt kryllade av roliga citat och de här värderar jag högre:

"Nu tror jag att det är oerhört svårt att lansera honom i ett internationellt sammanhang"
Om Carl Bildt efter att han avgått som Moderaternas ledare. Jojo, och vi vet ju hur det gick sedan.

"Det är en religiös sekt"
Om Nordkorea, angående att de fortfarande ser en död inglasad gubbe som den verkliga ledaren för landet.

"Väldigt klämkäck"
Ett av omdömena om Nordkoreas ledare.

"OM det nu var Kim Jong Il vi mötte..."
Tja, i ett av världens hemligaste länder kan man aldrig vara säker.

"Vi har ingen här som kan sånt där"
Kims svar när Persson pressade honom om att förändra den ekonomiska politiken.

Imorgon är det sändningsuppehåll. Tänkte därför använda dagen till att reflektera över min
egen politiska karriär, och varför jag är glad att ingen gjorde en dokumentär om mig.
Vi får väl se vad resultatet blir.

Att vara, eller inte vara - politiker: Buffeln Göran kittlar och förolämpar

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Den absoluta höjdpunkten igår var inte när Göran Persson snackade skit om Carl Bildt och Mona Sahlin.
Det var heller inte det översentimentala segmentet där han berättade om sina föräldrars besök på Harpsund.

Nej, det som kittlade mest var att höra Persson berätta om när den store tyske politikern Helmut Kohl var så upprörd att han satte i sig 25 stycken smörklickar innan han kunde säga något. Den inblicken i politiken, de små detaljerna om politikerna, det kan vara skillnaden mellan flipp och flopp för Perssons kommande självbiografi.
I den här dokumentärserien är det russinen i kakan. Genom att förstå människorna bakom politiken får man bättre förståelse för själva politiken.

Än är det för tidigt att dra några slutsatser om Göran själv, men i gårdagens avsnitt lyckades han ganska bra med att cementera bilden av sig själv som en buffel. Eller knöl, om man så vill. Men en ruskigt intressant knöl.

Jag hörde Erik Fichtelius tala i radion häromdagen om att dokumentärer som denna borde göras med fler människor, inte bara statsministrar och politiker (även om han ansåg att Fredrik Reinfelt förtjänade en). För det är viktigt att dokumentera samtidshistorien, menade Fichtelius.

Carl Bildt kontrade på sin blogg med orden: ? Samtidshistorien berikas säkert. Frågan är bara hur.?
Än så länge tror jag mer på Fichtelius optimism än Bildts pessimism.

Ikväll är jag väldigt nyfiken på att få Perssons bild av Gudrun Schyman.
Undrar just om Göran Persson ställer sig bakom det gamla talesättet: ?Alla älskar Lasse Werner men Gudrun Schy(r)man!?

Att vara, eller inte vara - politiker: Carl vs Carl

Förra veckan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och skrevs under rubriken Fönster mot TV-världen. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Politik.

Jag gjorde som ganska många igår och läste Aftonbladets artikel om Carl Bild-bloggen, skriven av två SSU:are.

I grund och botten har jag inget emot den här typen av bloggar/krönikor/texter, jag älskar riktigt bra satir, så jag förstår verkligen inte varför AB larmar och gör sig till över detta. Speciellt inte när den här satiren är av så pass låg kvalitet. Hittills kan man inte påstå att de förtjänat all uppmärksamhet ur kvalitetssynpunkt.

Min första chef jag hade i arbetslivet (Stor & Liten) sa ofta det halft obegripliga:
Vad du än gör, gör det på ett snyggt sätt!

Fritt översatt och applicerat på Carl Bild-bloggen lyder det:
Så länge det du gör är riktigt bra så kan du komma undan med det mesta.
Så de måste nog vässa sig ytterligare om det här ska hålla, och det hoppas jag att de gör.

En slutsats kan man i alla fall dra av detta. Om du vill nå riktigt många läsare bör du få media att uppmärksamma dig. Sedan AB publicerade artikeln om Bild-bloggen har besöken det senaste dygnet överstigit 12000 i antal (enligt AB:s uppdaterade artikel). Så SSU-killarna har en hel del att leva upp till.
(Besöken till denna blogg ökade med 200% igår. Varför har jag ingen aning om men givetvis sätter det press även på mig.)

Effekten på mitt bloggläsande av allt detta är kanske något oväntad. Detta har gjort att jag fått upp ögonen för Carl Bildts blogg. För i dagsläget finner jag den intressantare än kopian. Men vem vet, det kan mycket väl ändras snart.

Om att försöka få gratisreklam i media: Visst är det kul med att människor uppmärksammar det man gör, men jag är gammaldags och vill förtjäna det genom bra texter - inte genom sensationsmakeri.

Om Carl Bildt: Jag gillar karln som politiker och jag tror faktiskt inte att han myglar någonting. De frågetecken som har uppstått efter vägen har han kunnat förklara på ett adekvat sätt, såvitt jag uppfattat.
Karln är ju för sjutton den skickligaste politikern det här landet sett de senaste tjugo åren!

RSS 2.0