Slaskbloggen

Precis utanför min uteplats finns en liten gräsplätt innan en skapligt trafikerad väg tar vid. På sommaren används gräset av rastande hundar och under den bistra vintertiden upptas större delen av en jättelik snöhög som den tanklöse plogbilsföraren placerat där. Barnen i närområdet har givetvis upptäckt denna och i brist på andra pulkabackar är det således utanför mitt köksfönster de håller på och åker.
Flera av dem verkar dock inte förstå vad tomtgränser är för något. Hela uteplatsen används att springa över för att sedan ta sig igenom häcken som markerar tomtgränsen och vidare upp på snökullen.

Idag stod jag vid fönstret och såg när de kom som ett lämmeltåg över uteplatserna. Jag bara gapade och undrade vad sjutton de tänkte med. Och rätt vad det var började jag känna mig gammal. Jag kom på mig själv med att tänka att så där tanklöst betedde man sig inte när jag var barn.
Den där tanken satt kvar i huvudet när jag tog mitt te och bäddade ner mig igen. (Är rejält förkyld just nu).

När jag var liten bodde det en gammal tant i huset mitt emot. Vid ett par tillfällen hade hon bjudit oss barn på lite godis. Tyvärr nöjde vi oss inte med det, utan när vi var godissugna sprang vi dit och ringde på och frågade om hon hade godis åt oss. Det känns oerhört pinsamt att tänka på vår oerhörda fräckhet idag. Var fanns vår uppfostran? Vad tänkte vi med egentligen?

Så det är kanske inte så stor skillnad på barn förr och nu. Det skulle möjligen vara att de ber en dra åt helvete om man försöker tillrättavisa dom, men det skulle vi aldrig ha gjort!

Robert Gustafsson, Robban Broberg och så jag? Beskyddade av drakar? Jo, enligt kineserna i alla fall. Vi är tydligen alla födda under drakens år enligt den kinesiska kalendern.
   Enligt en gammal tolkning skall vi vara exotiska och besitta smått magiska krafter. Tyvärr förlitar vi drakmänniskor oss för mycket på intuition och ses därför alltför ofta som ologiska. Andra negativa tendenser är total brist på verklighetsuppfattning, mycket överskottsenergi, vi är morgonpigga och älskar att vakna upp till en ny dag.

Horoskop, och beskrivningar av människotyper i sådana, brukar vara så konstruerade att de alltid stämmer in på alla människor. Jag vet inte hur det är med Robban & Robban men vad det gäller mig har kineserna prickat totalt fel.

Jag har inga magiska krafter även om jag sökt efter dem hela mitt liv, och vad det gäller det exotiska kan ni fråga min sambo om hur exotisk jag ser ut när jag vaknar upp en tidig söndagmorgon.
   Logik har länge varit en av mina stora ledstjärnor. För mig fungerar min intuition så bra just därför att jag har en god logisk grund att basera mina handlingar och beslut på. För mig hör de ihop, så jag förstår verkligen inte hur kineserna kan dela upp dem.

Vissa skulle kunna hävda att jag ibland saknar verklighetsförankring, att jag lätt svävar iväg, och det kan förvisso stämma. Men jag är absolut inte så illa däran att jag inte kan uppfatta verkligheten som de flesta andra människor.
   Därtill går jag ofta på energisparlåga för att kunna ta i när det behövs. Jag är extrem nattmänniska och drömmer om svunna tider. Så kineserna är inte ens med i matchen vad det gäller att försöka definiera mig.

Numerologi känns en smula mer intressant då jag faktiskt är övertygad om att väldigt mycket går att omvandla till tal och ekvationer. Tittar man i naturen finns där massor av matematik och logik. Men när jag kollar upp hur numerologin beskriver mig blir resultatet nästan lika nedslående.

Enligt numerologin är mitt livstal 7. Detta innebär att jag skall ha god intuition, ha ett stort ensamhetsbehov, ogilla order samt ha en god analytisk förmåga. Enligt numerologerna kan jag uppfattas som lite mystisk, och jag är även extrem perfektionist.

Utan att gå in på det för djupt kan jag säga att även om numerologin får in fler rätt än det kinesiska horoskopet så är det alldeles för många fel. Jag är till exempel något av en slarver och jag har ofta ett socialt behov som gränsar till sällskapssjuka.

Att vårt klassiska astrologiska horoskop är rena kvacksalveriet har jag konstaterat för länge sedan. Nu kan jag med stort lugn även lägga den kinesiska läran liksom numerologin till handlingarna. För till skillnad från de människor som söker ”övernaturliga” förklaringar och därför väljer att tro på horoskop och stjärntecken, så känner jag mig tryggare när det inte finns något mystiskt, oförklarligt som styr eller definierar oss.
   Jag lägger hellre mitt liv i händerna på vetenskapen än planeters banor och sägner om djur.

Min sambo och jag har en katt som heter Sara. Med tiden har hon blivit mer och mer som ett barn för oss på gott och på ont. Ta i morse till exempel. Jag vaknar till, alldeles för tidigt, av att katten springer omkring i sovrummet. Otåligt, fnysande. Ibland upp i sängen, ibland nere på golvet och krafsar på balkongdörren.

Eftersom jag inte vill vakna blir det ganska jobbigt att höra både flåsandet och krafsandet så jag ryter i åt henne. Givetvis bryr hon sig inte förrän jag tvingas kravla mig bort mot henne och göra hotfulla rörelser med armen. Efter en sådan kraftansträngning är det förstås omöjligt att somna om igen så jag blänger surt på henne en stund innan jag tar mig in på toaletten.

Eftersom jag lämnar toalettdörren öppen börjar hon springa in och ut. Emellanåt sätter hon sig ner och tittar på mig. Det är ganska uppenbart att hon vill något när hon efter en trött blick från mig till slut sätter sig utanför toalettdörren för att vänta. När jag lite frågande tittar ut på henne säger hon ett otåligt ”Mjau” men sitter kvar där och fnyser.

När jag väl är klar på toaletten springer hon direkt fram till balkongdörren. Hon vill ut. Att klockan är sju på morgonen och att det är svinkallt ute är inget som bekommer henne. Jag vägrar dock att släppa ut henne. Igår kom jag nämligen på henne med att äta snö. Jag lät som min mamma när jag mässade om ”mask i magen”, ”avgaser”, ”kattpiss” och andra saker jag själv fick höra när jag var liten. Tyvärr slår Sara liksom andra barn dövörat till och fortsätter äta snö. Barn tycker att det är lite läskigt med risken att få mask i magen men snöätande är ett tvångsmässigt beteende som endast försvinner med tiden. Det är samma sak med Sara, således får hon utegångsförbud.

Där är vi nu. Eftersom hon psykar mig med att sitta i närheten av balkongdörren och stirra på mig så fort jag går förbi känns det som att den här situationen är ohållbar. Och eftersom jag som förälder älskar mitt barn så kommer jag att ge upp först. Men inte förrän jag letat fram en spade och skottat bort snön från balkongen. Som förälder ska man ju skydda sitt barn, även om det är mot fiktiva maskar i en snödriva.

Angående denna artikel: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,998998,00.html

Lars-Åke Lagrell säger att det i dagsläget finns fler intressanta män än kvinnor att överväga för posten som förbundskapten för herrlandslaget den dag Lars Lagerbäck slutar. Såklart att det gör. Lagrell är skolad att se män i första hand. Det är inte hans fel, det är bara så. Och eftersom han inte har letat aktivt efter lämpliga kvinnliga kandidater är det inte så konstigt att han mest hittar män.

Men för att vara helt rättvis skall nämnas att han förmodligen dreglar över tanken att kontraktera Svennis och då står sig alla kvinnokandidater slätt. Faktiskt alla män också.
Eller möjligen kan Hasse Backe vara tänkbar. Eller så fortsätter de i samma gamla hjulspår och befodrar Roland Andersson och plockar in någon lämplig assistent till honom – varför inte Torbjörn Nilsson?

När det gäller kvinnor är jag liksom de flesta, skulle jag tro, alldeles för dåligt insatt för att veta vad det finns för kandidater där ute. De två som först poppar upp i huvudet är Marika Domanski-Lyfors och Pia Sundhage.

Marika har dock tyvärr alldeles för mager meritlista. Visserligen tog Sverige silver i såväl EM som VM under hennes nio år som förbundskapten men laget och fansen hade större förhoppningar än så.
Då tror jag betydligt mer på Pia Sundhage. Hon har redan gjort sig ett namn i världens näst bästa liga (USA) och håller nu på att bygga upp KIF Örebro till ett slagkraftigt kollektiv.

Dock tror jag att vi får vänta på en kvinnlig förbundskapten för herrarna. Jag tror att de måste ta vägen via herr-Allsvenskan först innan man tvingas erkänna deras kunnande. Och det vore onekligen kul att följa turbulensen efter att en kvinna lett ett svenskt lag in i Champions League.

Men hur ska vi fritt kunna välja och vraka mellan män och kvinnor på samma villkor när de inte ”tävlar” på samma villkor?
Årets kvinnliga och årets manliga idrottsledare? Guldboll och Diamantboll? Varför fortsätta dela upp män och kvinnor när det faktiskt inte behövs? Det är inte rättvist att jämföra herrar och damer med varandra säger motståndarna då. Men det gör man inte heller med dessa priser, man jämför deras framgångar och meriter. Det går alldeles utmärkt att göra mellan damer och herrar och är en helt annan sak.

Så Lars-Åke, du kan visst åstadkomma en hel del mer än vad du hittills gjort i kampen för att göra svensk fotboll mer tvåkönad. Börja med att gå igenom alla priser på fotbollsgalan. Inför sedan någon slags morot för lag att överväga kvinnliga ledare. Och tillsätt för jösse namn någon liten grupp som sonderar terrängen efter möjliga kvinnliga kandidater. Då har du kommit en ganska bra bit på väg!

När man tänker på det är det så urbota löjligt att det är helt okej med kvinnliga lärare i skolan, men inte kvinnliga lärare på fotbollsplanen. Det behöver helt enkelt inte ligga så långt bort i tiden som Lars-Åke Lagrell påstår. Men det är ju inte hans fel. Han är bara uppfostrad så i ett kallt manligt fotbollsklimat!

Idag kastar jag bort några gigabyte data från min lånade dator. Jag lyckades nämligen med konststycket att låsa mig ute från den. Lösenorden fungerade inte och program med lösenords-raderande funktioner lyckades inte ens förstå att det fanns en hårddisk i datorn.               Eftersom datorn snart skall lämnas tillbaka fick jag bita i det sura äpplet och köra igång återställnings-skivan för att radera hela hårddisken.

Den skorrar otäckt i cd-läsaren nu och på skärmen påtalas det att installationen skall vara klar om 53 minuter, men så har det stått i snart en kvart.
Allt detta får mig att tänka på alla andra datorer och elektriska apparater jag sabbat i mina dagar. Vissa fel har varit självförvållade men många var faktiskt inte alls mitt fel.

Jag lånade Jimmys Amiga en helg för längesedan när han skulle åka bort. Det gick jättebra tills jag hade varit iväg till min syster över natten och kom tillbaka hem. Då fungerade inte fanskapet. Inte så mycket som en diod lös när jag knäppte av och på den stora transformatordosan. Den osäkra fjuniga fjortonåringen som jag var då blev skiträdd och försökte skruva isär transformatorn för att se om det kunde finnas en lös kabel eller en lödning som kanske hade släppt. Men skruvarna satt som berget. Mina förtvivlade försök att få upp dem gjorde att jag slet ut ett par av dem vilket givetvis förvärrade saken.

Jimmy blev allt annat än glad när han fick tillbaka datorn vilket var förståeligt. Vad han däremot vägrade att ta till sig var att ursprungsfelet skulle ha uppstått även om jag inte lånat datorn. Det visade sig senare att en säkring hade gått sönder, vilket var snabbt avhjälpt av en elektronikkunnig granne.

Något år tidigare lånade jag en liten mikrodator vid namn Lambda av Micke. Den medföljande AC-adaptern var lite glapp innan men den lade givetvis av helt och hållet när den kom hem till mig. Micke blev skitförbannad och krävde mig på pengar innan hans pappa grävde fram en ny adapter ur en låda i garaget.

En annan gång installerade jag en hårddisk jag hittat för att på så sätt få lite mer lagringsutrymme. Tyvärr var den disken defekt och satte igång att förstöra data på min ordinarie disk. Den hann med att sabotera massor med data innan jag ens upptäckte vad som hände.

Min syster lånade ut en stor Tv till mig en gång. Den blev bokstavligt talat blålila över hela bilden innan den till slut lade av helt och hållet. Detta efter knappt 2 veckors intensivt spelande på mitt Sega. Någon konstaterade snabbt att bildröret inte hade pallat för trycket så det var bara att kassera den. Och så säger de att det var bättre kvalitet på sakerna förr. Pytt heller!

En skärm på en gammal bärbar dator jag ägde lade av pixel för pixel under några månader. Efter det var även den tvungen att kasseras.

Jag kan bara konstatera att saker och ting tenderar att gå sönder runt omkring mig, men det är tack och lov extremt sällan som det faktiskt är helt och hållet mitt fel. Jag och elektriska apparater har helt enkelt ett komplicerat förhållande som tack och lov verkar ha mognat ju äldre (och visare?) jag blivit. Det var länge sedan jag var med om någon allvarlig incident. Detta trots att jag skruvat och plockat och bänt med en uppsjö kretskort, processorer och annan känslig utrustning de senaste åren. Och så får det gärna förbli.